Alla inlägg av admin

Stugliv – ett äventyr för sinnena

Efter den långa vintern har jag äntligen fått återvända till mitt smultronställe, ut till skärgården till en liten ö, till en liten stuga nära havet. Denna plats är ”a meaningful location”, som Tim Cresswell skulle säga, en plats som har en lokalitet och en plats som har tillskrivits betydelse. Stugan har en geografisk plats: den ligger ute på en ö i Ingå skärgård och det tar cirka en halv timme att ta sig dit med båt från småbåtshamnen i Ingå. Förutom den fysiska miljön består platsen också av betydelser och känslor som jag relaterar till den. Till denna plats flyr jag undan den hektiska vardagen för att koppla av.

Rachel och Steven Kaplan säger att vi har två olika sätt att ta in omvärlden på: riktad uppmärksamhet och spontan uppmärksamhet. Den riktade uppmärksamheten används i vardagen och kräver stor ansträngning och kräver återhämtning. Återhämtningen sker bäst i naturen och ute på stugan känner jag som att man är ett med naturen. Här finns en allt större möjlighet att upptäcka genom sinnena och man får använda den spontana uppmärksamheten som inte tar någon energi. På denna plats känns det som att alla mina sinnen vaknar till liv igen och får gå ut på äventyr.

Foto: Sandra rönnberg

Äventyret börjar redan när vi kommer ner till båten i hamnen, där synen möts av det blåa havet och båtarna som guppar i takt med vågorna. Jag känner doften av den friska havsdoften och bensinen sticker i näsan när vi tankar båten. Man hör måsarnas skratt, men snart överröstas det av ljudet från båtmotorn när vi startar vår färd ut till skärgården. När båten studsar på vågorna känner jag att våren är här för solen värmer mig på ryggen.

När vi kommer i land och båtmotorn tystnar, sänker sig ett härligt lugn och det enda som låter är vågornas skvalp och fågelsång, inte en annan människa i sikte, bara hav och öar så långt ögat kan nå. Det är mycket svalare här ute än på fastlandet och vinden blåser kallt. Stugdoften som möter en när man öppnar dörren är speciell, jag kunde känna igen den var som helst, den väcker så många minnen av somrar som man har tillbringat här.

Efter att brasan är tänd går jag till andra sidan ön där det är sol och vindstilla. Nu ska vinterpälsen slängas bort, det är dags för vårens första dopp. Vattnet är klart och det tyder också på att vattnet är kallt. Det kalla havsvattnet är som knivar mot fötterna men efter doppet blir man varm i hela kroppen. På vägen tillbaka till stugan ser jag ejderns bo och ett rådjur som har simmat till ön. När jag närmar mig stugan möts jag av en välbekant somrig doft, grillad mat.
Efter maten sitter vi på berget och ser ut mot havet och solnedgången. Man hör bara det livliga fågellivet: ejdern, svanen, tiran, strandskatan, måsen, men annars är det tyst för vinden har mojnat och vågorna skvalpar inte längre. Luften känns fuktig och frisk. Utan kontakt till resten av världen kan man sitta här och fokusera på nuet och uppmärksamma allt som man känner, hör och ser. Det här är ett äventyr för sinnena.

Foto: Sandra Rönnberg

Sandra Rönnberg

Källor:
Cresswell Tim (2004). Place: A Short Introduction. Oxford: Blackwell.
Kaplan, R. & Kaplan, S. (1989). The Experience of Nature, A Psychological Perspective. New York: Cambridge University Press.
Texten är skriven som en del av examinationen i samband med kursen Arkiv och samlingar: Laddade platser.

Vem bryter mot funktionalitetsnormen?

Min storebror är döv. Han har alltid varit döv och han har alltid varit min bror. I mitt liv är det så att storebrorsor talar teckenspråk och inte kan höra. Min yngsta son har två storebrorsor. Ingen av dem är döv. Men alla tre barnen har en döv morbror. I deras liv är det så att en morbror är en vuxen människa som man kommunicerar med på annat sätt än genom prat.

Idag använder man bland annat termer som funktionalitet och funktionsvariation för att sätta ord det som tidigare beskrevs som handikapp. Vi har alla olika funktionaliteter, och genom livet kan vår funktionalitet ändras på olika sätt. Funktionalitet är ett görande och vi är alla delaktiga i detta görande. Men samhället premierar och lyfter fram den normativa funktionaliteten, på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitet (som till exempel teckenspråkiga). Den som inte följer normen uppfattas som avvikande.

För trots att dövhet är det allra mest vardagliga för mina barn är annan funktionsvariation lika ”avvikande” för dem som dövhet är för deras kompisar. De är på samma sätt som alla andra inskolade i synen på den funktionella kroppen och idéerna om vilken funktionalitet som är ”bäst”.

Tysk texttelefon från 1980-talet. Vår var svart och av lite annan modell, utan inbyggd telefonlur. Man ringer antingen till andra texttelefoner, eller via en förmedlingstjänst där en person ”översätter” text till tal och vice versa. Samma tjänst fungerar idag via mobiltelefon, surfplatta, dator eller texttelefon och används av personer med hörselnedsättning, dövhet, dövblindhet eller talsvårigheter.
Foto: Michael Gruhl, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2243383

Inte heller min bror hade som barn någon större förståelse för andra typer av funktionshinder än de som drabbar döva och hörselskadade. Att ha texttelefon hemma var för honom och hans klasskamrater något alldeles vardagligt och självklart, vilket förstås inte innebar att till exempel rullstolar eller vita käppar kändes bekanta och hemtama. För det döva barnet är dövheten inte nödvändigtvis normbrytande och det kan lätt bli den icke-teckenspråkiga som avviker med sin funktionalitet – det är ju hen som inte förstår vad som sägs!

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys med för tillfället normativ funktionalitet

PS För den som vill veta mer om hur forskare i humanvetenskap ser på detta rekommenderas föredragen från seminariet Kulturella perspektiv på kropp och funktionsvariation som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=9Jkxucup9RE

Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa

Att ta ansvar för en helt ny kurs är ett spännande projekt och en stor utmaning! Hur designar man en lärorik, intressant och inspirerande kurs? Eftersom den nya kursen Kulturvetenskapliga perspektiv på djur – människa skulle behandla förhållandet mellan oss och djur var utgångsläget redan i sig inspirerande. Själva utmaningen blev att välja vad som skulle komma med på kursen och vad som inte skulle tas med. När jag började planera kursen tänkte jag att jag ville göra kursen till en kurs där vi kritisk och så mångsidigt som möjligt granskar förhållandet mellan djur och människor, men där vi också bereder plats för våra egna erfarenheter, tolkningar och framför allt känslor. Djur väcker känslor och förutom att prata vetenskapligt om djur ska det också kännas okej att säga att man är en ”crazy cat lady” eller ”tokig i hundar” – och att säga detta i ett akademiskt sammanhang! Att kunna få dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter och framför allt känslor förknippade till djur, och att få göra det i ett sällskap där det känns tryggt och bra, är toppen! Denna känslomässiga lyhördhet ger oss också redskap att bearbeta den kunskap vi hämtar in för att öka vår förståelse för hur relationen mellan djur och människa byggs upp och förvaltas. Därför var det speciellt fint att upptäcka hur vi tillsammans omformade kursen till vad den sist och slutligen blev.

Kursens ansvariga lärare Sanna med hemlösa hundar på ön Rhodos.

Hurdan blev den då? Kursen bestod av diskussioner, reflektioner, föreläsningar, gruppdiskussioner, presentationer och en exkursion. Vi pratade om produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och vilddjur – om djur som synliga och osynliga aktörer i samhället och hur djur kategoriseras, värderas, exotiseras och används som symboler. Vi pratade om hur djur ges makt och fråntas makt, om välbefinnande, ansvar och skyldigheter, och om hur kulturen, attityderna, förväntningarna, vanorna och rutinerna påverkar vårt förhållande till djur. Vi fick ta del av Elin Lundquists forskning om fåglar, fågelskådning och icke-mänsklig karisma, Kristofer Hanssons forskning om djur som bioteknologi och Niklas Huldéns studier om bland annat pälsdjursuppfödning och om djur i produktionssammanhang i ett kulturhistoriskt perspektiv. Dessutom fick vi ta del av kulturgeografen Nora Schuurmans forskning om rescuehundarnas anpassning i familjer och rättsvetaren Birgitta Wahlbergs lagförändringsarbete där djur tilldelas egenskapen subjekt istället för objekt. Exkursionen vi gjorde gjordes till Åbo Djurrättscentrum där fyra nationella föreningar håller hus och möts, och där man kan bekanta sig med deras verksamhet. Kursen avslutades med studenternas inspirerande och roliga presentationer om katter på nätet, jaktlag, djurmotiven i forna Egypten, veganism och djur, katten som aktör i hemmet, kråkan, djur i litteraturen och om djur ombord på fartyg. Kursen utformades minsann till en kurs med kulturvetenskapligt innehåll om relationen mellan djur och människa!

Sammanfattning på svarta tavlan gjord sista föreläsningen. Foto: Sanna Lillbroända-Annala

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare i etnologi, forskningsledig universitetslärare

New York, New York


“No other city is so spitefully incoherent.” -James Baldwin

Då folk frågade mig hur New York var, brukade jag svara kort och enkelt ”kaos”. Enligt Wikipedia, brukade kaos syfta främst på ”oförutsägbart”, men har tack vare kristendomen kommit att associeras med ”oordning”. Båda orden är ganska användbara för att beskriva New York.

New York framställs ofta på ett sagolikt och romantiskt sätt. En drömmarnas stad, dit folk far för att ”make it”, och där alla lever lyxigt och glamoröst. Givetvis finns den delen av New York, men det finns också mycket mer.

Jag skulle vilja påstå att New York har en av den mest mångfaldiga befolkningen i världen. Där finns människor från alla inkomstklasser, nationer, etniciteter, sociala grupper, yrkesgrupper etc. Folk som flyttar till New York gör det oftast med något specifikt mål eller syfte i åtanke, vilket oftast har att göra med någon utbildning, karriär eller något annat livsmål. Man flyttar inte till New York ”bara för att”.

Enligt den amerikanska drömmen belönas hen som arbetar hårt och ihärdigt. Det är knappast situationen i New York i dag, om det någonsin varit. Vidare är New York den näst dyraste staden i USA (efter San Fransisco), och folk med heltidsjobb kan vara tvungna att sätta mer än hälften av sin lön på ett rum i delad lägenhet långt ute i Brooklyn eller Queens. Men folk flyttar ändå dit, och de arbetar inom konst och kultur, även om det är svårt eller helt omöjligt för dem att kunna leva på den inkomsten.

Den brokiga befolkningen som outtröttligt arbetar för att uppnå den amerikanska drömmen leder både till en hög intressanta småföretag, butiker och restauranger, och ett mycket rikt och mångfaldigt kulturfält som sträcker sig långt ifrån Broadway, the Metropolitan Museum och Madison Square Garden.

Bushwick är ”up an coming” bostads- och verksamhetsområdet för personer inom konst och kultur. Det ligger långt in i Brooklyn och indikerar tydligt hur gentrifikation tvingar låginkomsttagare längre och längre bort från Manhattan. Jag bodde i Bushwick.

I New York kan man hitta vad som helst och när som helst, bara man vet var man ska leta. Det är dessvärre inte så enkelt att veta. Den ofantliga mängd av möjligheter, samt kanaler för var dessa annonseras ut, gör att New York blir väldigt svårt att navigera runt i. Stadens storlek gör saken ännu svårare, och att den varken är koherent eller tydlig. Man kan gå i ett industriområde som är helt tomt på folk och just när man börjar fundera exakt hur borttappad man är och huruvida man kommer bli rånad eller inte, svänger man runt ett hörn och där är en bar med en lång kö som slingrar sig ända runt hörnet.

New York är spitefully incoherent, vilket gör den förvirrande och svår att navigera runt sig i, både för besökare och invånare. Men det är också just det som gör staden så fantastisk, eftersom det alltid finns någonting att hitta. Var som helst och när som helst.

Park Avenue. I ena hörnet kan man urskilja en liten dansk flagga. Där ligger Scandinavia House, centret för Skandinavisk kultur där jag arbetade. American-Scandinavian Foundation som ansvarar för platsen understöder bl.a. forskningssamarbete och utbyte mellan USA och de nordiska länderna.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

Nya världar med nya invånare

”Om du hittar en grimer, eller nåt annat som jag inte har, så fånga den!” säger nioåringen innan vi skiljs. ”Är det den som ser ut som en äcklig blobb?” frågar jag för att vara säker på att jag ska ta rätt. Grimer, grimer, grimer upprepar jag sen för mig själv för att säkert komma ihåg vad det är jag ska hålla ögonen öppna för.

Grimern karakteriseras av sin amorfa form, skapad av någon slags röntgenstrålar, och består av en mångfald farliga bakterier som gör jorden steril där den drar fram. Den kan tränga sig in i smala sprickor och penetrerar gärna avloppsrör där den livnär sig på avfall. Själv bryr jag mig inte alls om att fånga en sån, men blev istället väldigt glad när jag fick tag i en specialversion av den lilla söta Pikachu, med rosa blommor i håret.

: Grimern som slutligen fångades håller på att ta över min arbetsplats.

Familjens två äldsta barn har börjat spela Pokemon-Go, och deras föräldrar är med på upptäcktsresan både som spelmedhjälpare och ständiga bollplank (det finns ingen som kan vara så enkelspårig i sin konversation som en nioåring eller sexåring som har upptäckt en ny värld, om det sen är Minecraft eller Pokemon). Vi är flera år efter vår tid, men nu fick vi en orsak att sätta oss in i detta fenomen, som när det lanserades sommaren 2016 användes i fler minuter per dag än giganterna Snapchat, Tinder, Twitter, Instagram och Facebook. Kulturvetaren i mig fascineras av den här typen av vardagliga mänskliga aktiviteter, och här får jag dessutom både bli delaktig i mina barns värld, och själv på sätt och vis bli barn igen.

Med denna app i smarttelefonen öppnas plötsligt nya rutter i landskapet. Vägen hem går inte längre längs de vanliga gatorna utan zickzackar sig fram i ett för utomstående oförståeligt mönster. Ibland handlar det bara om att vika av ett kvarter åt sidan från den inkörda vägen, och det är inte nödvändigtvis så att sträckan blir längre än tidigare (även om jag väl måste erkänna att det också händer).

Statyer och minnesmärken som man gått förbi tusen gånger blir plötsligt synliga (här finns ofta så kallade pokestop där man kan samla bollar eller fånga virtuella pokemon-figurer) och min hemstads historieskrivning stiger fram i medvetandet genom detta.

Samtidigt har jag en krypande känsla av att det finns en parallell värld befolkad av små (och större – grimern väger enligt uppgift 33 kilo och är nästan meterhög) varelser som kan befinna sig mycket nära utan att jag vet om det. För att upptäcka dem måste jag använda mig av mobiltelefonen som filter, precis som man i alla tider använt sig av olika medier för att till exempel få kontakt med det övernaturliga.

Andevärldens Pikachu besöker sin korporala namne i vårt hem. De har valt familjens enda ickespelande medlems säng som mötesplats.

Fick jag någon grimer då? Nej, inte den här gången, men mitt primära mål var att samla pokemon-bollar och där fick jag ryggsäcken full. Nu önskar sig nioåringen en större ryggsäck, men han ska ha den i telefonen. Den han bär på sin verkliga rygg har motiv från Lego-serien Ninjago, vilket är en helt annan historia (som hans mamma också kan berätta om efter många år av inskolning)!

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
alias Blankenstein76, för tillfället med en Eevee som följeslagare på axeln

En påse med mull från gravar – Saknas

Ibland kan en vanlig arbetsdag förvandlas till början av en berättelse. Så gick det häromdagen när jag läste i Nationalmuseets gamla katalog. Katalognumret 537 innefattar föremål från S:t Michel och jag var speciellt intresserad av följande föremål:
[…] en påse med mull från grafvar och mossa från dödskallar, hvarmed trolldom bedrifits förärade af J. Nygren 1863.
Men i marginalen står det med en annan handstil: saknas.

Saknande museiföremål väcker forskarens fantasi. Nationalmuseets katalog.

Vad har hänt? Vem behövde dessa trollföremål och till vad?
Kanske någon vill fortsätta historien?

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (med vild fantasi)

Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

I början av året fick jag en förfrågan från en redaktör på Vasabladet om hur bröllopstraditioner har förändrats; om det finns element som varit oföränderliga och vad som styr utformningen av traditionerna. I mitt svar till redaktören tog jag fram dels stabila, dels föränderliga drag och att bröllopstraditionerna styrs av en blandning av lokala traditioner, mode och internationella trender. I sammanhanget kom jag över en bröllopsbild i Åbo Akademis arkiv, Cultura.

Brudpar år 1927. Kulturvetenskapliga arkivet Cultura

Fotografiet är från Vörå och taget på 1920-talet. Bilden ingår i Yngvar Heikels artikel ”Anteckningar om några Österbottniska brudkronor, brudskrudar och brudkläderskor” i Budkavlen från 1927. Fotografiet belyser relativt väl detta med stabilitet och förändring gällande bröllopstraditioner. Bruden har en så kallad brudkrona på huvudet – ett bruk som Heikel noterar att är gammalt men som användes ”ännu i våra dagar” det vill säga på 1920-talet. Kronan var hög och bestod av en inre och yttre krona, dekorerad med stanniolpapper. Däremot var brudklänningen av senaste snitt, det vill säga med låg midja som var trendigt på 1920-talet. Klänningen kunde vara vit, svart eller kulört och hade i detta fall en bröstkrans och vita ytterärmar. Den vita brudklänningen hade ännu inte då helt slagit igenom. Heikel konstaterar i sin text att brudar numera tenderar att ha egen brudklänning då det äldre bruket bestod i att brudklänningen ägdes av traktens brudkläderska. Fotografiet visar tydligt på hur tradition och det moderna samspelar. Så gjorde det på 1920-talet och så är fallet också idag.

Lena Marander-Eklund

Sonja Finnholm. Gamla riter färgar våra bröllop. Vbl 29.1.2019 BröllopVbl2019.pdf
Budkavlen 1927, nummer 2 och kan läsas digital här https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/917714?page=1
Åbo Akademi, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna, IF bnr 1985/138.

Varför kommer en arkeolog till nordisk folkloristik?

Arkeologer jobbar med föremål. Enligt mantrat som man lär sig när man börjar studera arkeologi, forskar ämnet i ”människans förflutna genom materiell kultur utifrån ett långtidsperspektiv”. Hur har då jag, en arkeolog, kommit till ämnet nordisk folkloristik för att utföra mitt postdoc-projekt?

I bland hör man säga att arkeologiska föremål är stumma. Det är de dock inte, men ofta viskar de så lågt att man har svårt att höra vad de säger. Ofta kan man höra fel. Eller i alla fall tycker en annan forskare att hen har hört bättre vad stenyxan eller lerkärlet viskade än du hörde. Man tänker kanske lätt på stenyxor och lerkärl när man hör ordet arkeologi, men arkeologin handlar inte bara om förhistoriska föremål. Den historiska tiden, alltså tiden därifrån det finns texter, är också arkeologens fält. I själva verket så har arkeologins definition ingen tidsbegränsning förutom ”det förflutna”. Det förflutna kan betyda i går eller för en timme sen.

För att förstå hur min väg kom att leda till nordisk folkloristik, måste man gå lite tillbaka i tiden (arkeologer ser på saker i ett långtidsperspektiv). Sommaren 2004 jobbade jag på utgrävningarna som gjordes innan den nya delen av Åbo huvudbibliotek byggdes. Under den tiden funderade jag på vad jag skulle skriva min gradu om. Jag hade inga idéer. Jag hade valt mina biämnen enligt vad som verkade intressant, och hade inte tänkt att de skulle gå i hop på nåt sätt. Så jag hade folkloristik som långt och religionsvetenskap som kort biämne.

En dag satt jag på knäna i myllan och grävde bort ett stenvarv av en fyrkantig ugnsgrund från 1600-talet. I det södra hörnet hittade jag en liten hög små ben. Jag tyckte det var underligt, men satt bara benen i en plastpåse och fortsatte att jobba. När jag kom till det norra hörnet hittade jag en likadan hög små ben. Då kallade jag en av forskarna på plats och tillsammans dokumenterade vi båda högarnas exakta fyndställen. Nästa dag kom en arkeo-osteolog till utgrävningen och hon fastställde att båda benhögarna var den vänstra baktassen av en hare. Jag var fascinerad: hartassar var magiska föremål, visste jag. Detta fynd blev början till min pro gradu om så kallade byggnadsoffer, eller magiska föremål gömda i byggnader, under den historiska tiden. Eftersom jag hade studerat folkloristik så blev arkiverade berättelser (från 1800-talets slut och 1900-talets början) om vad man brukade göra när man byggde hus en del av mina tolkningar. Senare, när jag skrev min doktorsavhandling om samma tema, fick folkloren en ännu större roll.

Sju korpstenar i en påse viskar till arkeologen i Finlands nationalmuseum. Foto: Sonja Hukantaival.

Magiska föremål släppte inte taget om mig när jag planerade min postdoc-forskning. Nu vändes min blick mot alla de magiska föremål som finns i våra museer. De härstammar från samma tidsperiod som den arkiverade folkloren om magiska föreställningar, nämligen 1800-talets slut. Jag ser på dessa föremål genom en arkeologs glasögon, men folkloren har en betydande roll. För där arkeologen ser en liten (diameter 32 mm), svart, rund, slät sten (flinta, troligen av skandinaviskt ursprung, måste fastställas av en geolog), ser folkloristen berättelser om ormstenar och korpstenar:

“I hvarje korpbo lär finnas en liten rund sten, hvit till färgen, som har den goda egenskapen att göra den person, som håller stenen i sin mun, osynlig. Men att påträffa denna korpsten är ej någon lätt sak; ty korpens bo kan ej varseblifvas, såvida det ej återspeglas i vatten. Har lyckan varit en så bevågen, att en sådan skugga visat sig på vattnet, bör man noga lägga märke till, vid hvilken kvist boet är bygdt; hvarefter man nog får reda på det värkliga boet, som innehåller den dyrbara stenen.”
(Skrock och vidskepelse bland Malaks allmoge. Anteckningar af Johannes Klockars gjorda i Malaks under åren 1887–1889. Malax: Malaxs museiförening r.f., s. 16.)

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (i liminaltillstånd mellan arkeologi och folkloristik)

Mitt projekt har en egen blogg: https://archaeomagic.blog/
Min doktorsavhandling kan laddas ner här: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Hjärtmassage sent i november

Den här veckan erbjöds anställda vid ÅA att få sina porträtt tagna av en fotograf, för att få kvalitativa och enhetliga bilder till personkorten på webben, som det uttrycktes i mailet. Även jag traskade till angiven plats för fotografering, medan jag tänkte på fläcken på tröjan som ettåringen kramat dit samma morgon och hur jag skulle kamouflera den. ”Ingen fara”, hade en kollega sagt, ”det är ändå mest fokus på ansiktet”. Men jag hade glömt glasögonen hemma (igen) och med kisande ögon, känslan av trötthet, tilltagande förkylning och mycket att göra, kände jag mig inte som någon vidare uppenbarelse att föreviga och ställa ut på webben. Men idag var sista chansen. Så jag smorde de vintertorra läpparna med läppomada – alltid något och mest symboliskt – och följde skyltarna med texten ”fotografering” uppför trapporna och in i ett rum där ett par andra anställda satt och väntade på sin tur.

I väntrummet fanns en spegel. Jag snodde till en bara aningen prydligare tofs i nacken, och tänkte på skolfotografen för länge sen som brukade vara beväpnad med en kam. Nu hade jag inte ens en kam – ska man ha det? En generationsfråga? Tänkte på min mor som alltid har en kam i väskan. Jag plattade till håret lite med handen och behövde inte vänta länge innan det var dags. I dörren möttes jag av en glad kollega som sa ”han säger säkert samma sak till alla, men han kunde verkligen sin sak!”. Fotografen hade varit mycket professionell.

Bild av Simon MigajUnsplash

Jag gick in i salen och fotografen lotsade mig genast till rätt plats, markerad med ett par bitar målartejp på golvet. Sedan sa han ”här får du en liten stressleksak”. Det var ett vitt hjärta av något slags gummimaterial, stor som en tennisboll, som jag skulle hålla i med båda händerna. Fotografen tog plats bakom kameran och skred till verket. ”Glöm att jag är här. Jag vet att det är svårt”, sa han. Sedan började han att lotsa mig genom olika scener – nu tar vi en allvarlig representationsbild, nu tar vi en till bokhyllan i vardagsrummet – och vidare till personer ”Matti Nykänen!”, ”Angelina Jolie!”, utropade han. En salig blandning kändisar passerade revy i snabb takt. Effekten var rätt komisk och befriande. Det funkade: jag glömde. Inte direkt fotografen, utan kanske mest mig själv. Ansiktet avbildat och sen namnet – ”som i lågstadiet, tydliga bokstäver. Efternamn först och sedan förnamn”. Jag la till mitt namn i raden efter alla andra som fotograferats, med versaler och enhetligt tog jag plats, och hörde sen genom dörren hur nästa person instruerades: ”här får du en stressleksak”.

Jag är säkert inte den enda som kan bli väldigt självmedveten i sådana här fotograferingssituationer, om det vittnar fotografens tekniker och skicklighet i vad man kunde kalla affektivt arbete. Sådant arbete utförs också av många andra yrkesgrupper, t ex frisörer, tandläkare och vårdpersonal, till vilka människor för en kortare eller längre tid ”överlåter” sig. Gränserna mellan att känna sig omhändertagen eller omyndigförklarad, trygg eller utsatt, stöttad eller övermannad, som aktör eller som objekt, kan vara hårfin i sådana situationer. När det lyckas bra, finns det all anledning att säga att bemötandet var professionellt. Fotografen använde sin tydlighet för att skapa säkerhet och enkelhet, och sin humor för att skapa rörelse och lossa den krampaktiga känsla som kan uppstå i en fotograferingssituation. Hjärtmassage en lite frusen dag.

Ann-Helen Sund
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Insprängd mellan höghusen ligger den. En liten inhägnad grusplätt, några gungor, en sliten klätterställning och kanske en bänk för trötta vuxna följeslagare. Många gånger är den varken speciellt innovativ eller välskött.

Men för mina barn är signalen tydlig: hit går de vuxna inte för att de själva vill. Annars sker det mesta på vuxnas villkor, också sånt som är roligt för barn, oavsett om det är vardagliga skogsutflykter eller exotiska museibesök i främmande länder. Men ingen vuxen skulle frivilligt välja att stå i en lekpark och knuffa en gunga om det inte fanns ett barn med i bilden.

Under ett antal år och resor runt om i Europa har det slagit mig hur mycket som återupprepas i dessa lekplatser. Igen och igen återkommer inte bara samma typs, utan närmast identiska, föremål. Tillverkarna av lekplatsredskap verkar vara få och marknaden vidsträckt. I Madeiras huvudstad Funchal satt vi på samma sorts gunga som i lekparken runt hörnet, och i Spanien kände vi igen lekplatserna på långt håll genom den bekanta färgskalan i rött, gult och blått.

Det skulle kunna vara Finland. Samma färg, samma form, samma studsiga underlag. Men den här välbekanta klätterställningen finns i Park Güell i Barcelona, alldeles nära Antoni Gaudís fantastiska skapelser.

Men i detaljerna skapas känslan av det exotiska. När fröna som faller från träden i parken inte liknar de bekanta ekollonen och hästkastanjerna blir de eftertraktade samlarobjekt. I Akureyri på Island var sandlådan utvändigt exakt likadan som hemma, men inuti var den fylld av svartaste vulkansand. Marken i den turkiska lekparken var täckt av vackert rundade småstenar istället för grov sand, och utsikten över Sagrada Família i Barcelona gjorde lekplatsupplevelsen allt annat än vardaglig. En urban och mycket sliten lekpark i Sankt Petersburg bjöd i sin tur på en klätterställning med torn toppade av lökkupoler.

En lekplats i Sankt Petersburg som helt tydligt riktar sig till bostadsområdets barn innehöll både spännande hål och ”fina” stenar, men för den vuxna besökaren var klätterställningens lökkupoler det mest exotiska.

I lekparkerna träffar vi också människorna. De som är precis som vi, men ändå så annorlunda. En arbetsvecka i Krakow innehöll upprepade besök i en enkel lekpark som också användes för utevistelse av ett gäng katolska nunnor och deras dagbarn. I Lissabon syntes dagisbarnens tillhörighet tydligt genom matchande ”förkläden”. Inget gemensamt språk hade vi med den gamla kvinnan i Antalya, men visst möttes vi i samförstånd över våra jämngamla skyddslingar som susade ner för rutschbanan. Och kanske smälte vi in bland latteföräldrar av båda könen på Göteborgs populära utflyktslekplats Plikta.

I vissa städer har vi nästan överrumplats av det stora och varierande utbudet på lekplatser. Bland favoriterna hos både barn och vuxna finns Malmös fantastiska temaparker med fantasikittlande namn, som Teater-, Spindel- och Rymdlekplatsen. Andra gånger blir det en utmaning att hitta dessa små vattenhål som kanske inte ens finns utskrivna på kartan.

Teaterlekplatsen i Pildammsparken i Malmö inbjuder till fart och fläkt, men är också ett tydligt exempel på hur man i moderna anläggningar använder terrängen för att skapa djup.

I vår hemstad Åbo har lekparkerna mycket prosaiska namn utifrån sin geografiska position, men också tydliga anslagstavlor med koordinater så att man kan få hjälp till rätt ställe om olyckan inträffar. Dessutom skapas snabbt nya bruksnamn för platser som ofta besöks. Ingen kan väl gissa de verkliga namnen bakom vår familjs Hallonparken (Luolavoriparkens lekplats), Helikopterparken (Skatparkens lekplats) och Andra parken (Lylyparkens lekplats), men utanför Hallonparken växer förstås hallon, Helikopterparkens närliggande plaskdamm ser ut som en helikopterplatta när den är täckt för vintern, och Andra parken är den som inte är Helikopterparken.

Och när vi väl har uppsökt en lekpark är det kanske inte egentligen gungorna och sandlådan som lockar allra mest. Istället styrs stegen till skrymslen och vrår i parkens utkant, eller kanske ännu hellre det som ligger precis bakom staketet. För där parken slutar kan ofta fantasin ta vid.

Blanka Henriksson
universitetslärare i Kulturanalys
förälder till tre pojkar som genom sina dagliga kulturanalytiska upptäckter bidrar till sin mammas fördjupade kunskap om världen