Alla inlägg av admin

Kreativa kokkonster – betraktelser kring ett stormkök

Corona-julen 2020 önskade jag mig ett stormkök. Jag fick också ett exemplar av denna friluftspryl, även utsedd till ”årets julklapp”. Trots många skogsturer i tider av social distansering, begränsad rörelsefrihet och längtan ut i det fria, hade jag ändå inte använt stormköket förrän i söndags. Jag hade skaffat bränsle till det och såg fram emot att inte bara hitta trattkantareller, utan också steka och äta dem på plats, i gott sällskap. Tanken tilltalade mig: det här skulle bli en extra rolig svamputfärd. Jag förberedde hemma: fyllde och tejpade saltkaret, satte extra bränsle i en liten plastflaska och matolja i en liten burk, packade en lök, en bit zucchini, en paprika, en liten påse pasta, en liten skärbräda och kniv, ett par muggar, kaffe färdigt doserat i en liten påse, mjölk till kaffet samt en och en halv liter vatten. Jag kände mig nöjd och beredd, och sände en tanke till tidigare erfarenheter av båtliv, med sina lärdomar om det portabla, i rätt skala och mängd uppmätta.

Trattkantareller hittade vi i mängder. Det blev dags att montera upp stormköket på en stubbe i skogen, och vi startade med kaffe. Från denna punkt vid stubben kunde vi plocka svamp rakt ner i pannan. Mitt sällskap tog ett foto med mobilen och skickade till en vän. Svamparna och grönsakerna blev goda och vi var nöjda (att pastan, otålmodigt tillagad i sjudande vatten, smakade mjöl och blev oätlig spelade inte så stor roll).

Stormkök i svampskogen, 10.10 2021 (foto privat)

Ett par dagar senare skickade min vän en länk till en blogg om att laga mat på stormkök. Hon skrev ”på bilderna åtminstone ser det nästan ut som haute cuisine ”. Det var vackra färger och omgivningar, bilder på bloggaren och receptkreatören i naturen, närbilder på vackert komponerade rätter – som på en fin restaurang, eller i en kokbok. De redskap som syntes var, förutom stormköket, enbart en kniv med träskaft och en skärbräda av trä. Avsikten med bloggen (och även det tillhörande instagramkontot) presenterades som att dela med sig av växtbaserad matglädje och de bästa recepten för stormkök: ”Att få skapa och att få inspirera andra till att se samma glädje som jag själv gör i naturen är en av mina största drivkrafter”. I avsnittet ”Jobba med mig” presenterade bloggaren samarbeten med olika företag inom friluftsbranschen, däribland med en kokbok utgiven av en tillverkare av stormkök.

Utgående från enbart en jämförelse med bloggens bilder och den bild min kompis tagit av vårt matlagande i skogen kan man undra om vi alls ägnar oss åt samma aktivitet som bloggaren – eller vad kan det innebära att laga mat på stormkök i skogen i vår samtid? På fotot av vårt matlagande står ett spritkök och en panna med svamp i centrum. Kring denna finns ett par plasthinkar med svamp, ett vitt skärbräde, en tändare, en flaska vatten, ett par plastpåsar, en kopp. Fotot kunde ses som misslyckat om bedömningen gällde estetik. Denna värderande tolkning kunde leda vidare mot till exempel slutsatser som att svampätarna i detta fall ägnar sig åt något av praktisk nödvändighet. Men fotot kan också förstås som lyckad pedagogik: det här behöver du. Eller som ett tips om och innovation kring en svamptur: så här kan man också göra. Omvänt kunde denna bild underminera bilderna på bloggen, genom att t ex påpeka att arbetet ”bakom kulisserna” inte syns och att bilderna därför inte skulle vara riktigt sanna. Foton är belysande material för att undersöka hur praktiker och saker framställs, värderas och för att få veta något om det sammanhang där de ingår och får värde, men slutsatser ska inte dras för snabbt.

Glädjen över att laga och äta mat under en utfärd i skogen är säkert lika sann i båda fallen. Lika uppkopplade och interagerande via internet är också de medverkande parterna, som förenas i sina strävanden att dela med sig och inspirera andra, fast på olika sätt och i olika forum. Hur det kreativa i praktikerna tas fram skiljer sig delvis. Den ena parten intensifierar friluftsliv som sinnlig upplevelse med matlagning, den andra tillför svampplockandet en ny dimension. Men båda inriktningarna skulle säkert se sina praktiker som relaterade till hållbarhet, miljömedvetenhet, hälsa och god mat. Förändringsprocesser kan vara flerfaldiga, och det kan vara en av de viktigaste aspekterna för hur stark och hållbar förändringen blir: Vad kan den omfatta? Kan olika riktningar förstärka varandra och i så fall hur, eller underminerar de varandra? Samma ”trend” kan visa sig innehålla många variationer, samtidigt som det som ter sig som motsatser kan vara mer relaterat än det verkar vid första anblicken.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi

”Brocko kommer snart”–funktionen av ett talesätt i familjetradition

På en kaffepaus hade vi (igen) en intressant diskussion med personalen. Från att tala om fiktiva personer som anmäldes till evenemang eller föreläsningar för att uppfylla kvoter, eller försäkra platser för glömska personer, landade det i hur Madicken hittade på en pojke i skolan som hon kunde skylla allt som gått dåligt på. Saker som hon egentligen själv hade orsakat.

Min familj har ett talesätt som lyder ”Brocko kommer snart.” Talesättet har sitt ursprung från tiden när en pojke vid namn Brocko bodde på en ö utanför byn där min pappa, och så småningom jag, växte upp. Brocko tyckte om att slåss. Huset min pappa och jag bodde i ligger en knapp kilometer från stranden, uppe på ett berg, så man såg bra då någon var på väg upp från stranden. Då Brocko var på väg upp mot huset brukade de ropa att ”Brocko kommer”, vilket betydde att det förmodligen snart skulle bli slagsmål. (Det bör påpekas att detta är hur jag fått det berättat för mig, och jag tvivlar på att Brockos synpunkt har tagits i beaktande).

Orange pilen pekar på mitt och pappas barndomshem, den blå på Tammo.

Brocko har jag aldrig träffat, men nu när vi använder uttrycket Brocko kommer är det en notering att barnen leker väldigt intensivt, och det därför anses finnas en risk för att leken spårar ut och det blir bråk. Det användes när jag var barn, och vi säger det nu till mina systrars barn. Uttrycket är en uppmaning till barnen att ta det lugnare, men samtidigt också en förvarning åt de vuxna att de är beredda på att det kanske snart blir skrik.
Som barn tyckte jag talesättet var mycket irriterande. Det ger en slags nedsättande ”vuxna vet bäst” känsla. Ännu mer irriterande var det då de fick rätt. Men som äldre och folklorist har jag börjat tycka det är ganska underhållande att vi har vårt eget talesätt, som dessutom har en tydlig berättelse bakom sig och sträckt sig över fler generationer. Jag har ändå aldrig egentligen funderat på vad talesättet gör, utan jag har bara accepterat det.
Men efter diskussionen på kaffet slog det mig att likt Madickens påhittade antagonist så sker det en viss ansvarsförskjutning över till Brocko genom talesättet. Ansvaret eller orsaken för bråket placeras hos en osynlig Andra. Så istället för att gräla på barnen som bråkar, så presenteras bråket som en slags utomstående kraft. Självklar och oundviklig. Brocko kom – det var hans fel.

Sofia Wanström,
doktorand i folkloristik

Konsten att överleva sommaren med släkten

Snart är sommaren här. De som längtat till sommarstugan kan nu se fram emot en skön sommarstugetillvaro enligt egna önskemål, vare sig det handlar om att fiska, hugga ved eller att ligga i hängmattan och läsa. Eller vänta nu … är det så enkelt? På sommarstugan umgås familjer ofta över generationsgränserna. Det här aktualiserar frågan om vem som sätter agendan för när det ska ätas och om och när vedboden ska byggas eller bryggan repareras. I boken Känslor äger rum (2014) påpekar Pia Ingström att det saknas historier om osämja mellan syskon eller generationer när det kommer till sommarstugor. Hon diskuterar även beslutsfattandet på en sommarstuga genom begreppet gerontokrati – att det är de äldre som bestämmer, något som hon menar aldrig skulle fungera i andra sammanhang. Det är också ofta de äldre som står för kostnaderna och för kontinuiteten som uppenbarligen ger dem (oss) tolkningsföreträde om hur saker och ting ska vara.

I den nyutgivna och populärt hållna boken Sommarstugan. Konsten att överleva sommaren med släkten (2021) diskuterar Björn Öberg och Anna Bennich hur vi kan undvika familjekonflikter på sommarstugan. Målet med boken är förhoppningar om sundare familjerelationer. Boken består av 14 kapitel där olika fiktiva scenarier om sommarstugeliv – då det kan köra ihop sig – presenteras. Det handlar bland annat om olika förväntningar, regler, gränser och olika syn på återhämtning. Även här syns gerontokratin – det är de äldre som styr och ställer och som inte alltid förstår sina vuxna barns önskningar. Alla delkapitel kommenteras av psykologen Anna Bennich som kommer med förslag på lösningar av konflikterna. Lösningarna går ut på tydlighet, förståelse för att vi är olika, förmågan att sätta gränser, dialog men också på kompromissvilja. Samtalet ställs i fokus. Utgivarna menar också att vi borde arbeta med familjerelationerna lika mycket som med trädgårdslandet och det läckande taket.

Bokens utgångspunkt är spännande, men gav ändå ett lite blekt helhetsintryck. Visst fanns här sådant som man kände igen, t.ex. synen på hushållsarbete som osynligt (”du gör ju ingenting”), medan den som byggt en altan får allas beröm; eller som att vissa familjemedlemmar ”försvinner” då man kommit överens om att något ska fixas tillsammans. I det avslutande kapitlet berättar den vuxna dottern att hon till följande sommar tänkt skaffa sig en egen sommarstuga. Då kontrar modern med att de ändå hade tänkt sälja stugan eftersom de börjar bli gamla och inte längre orkar hålla stuga och tomt i skick. Detta upprör dottern enormt – stugan ska finnas kvar trots att hon inte längre vill vara där. Konflikterna som spelades upp tedde sig relativt småskaliga och mestadels löstes problemen genom samtal. Här fanns knappast något av det passivt-aggressiva beteende som jag tyvärr både bevittnat och hört andra berätta om när det gäller ett gemensamt sommarstugeliv; att man samtidigt är både ilsken och tyst när något inte går som tänkt. Här bör påpekas att jag vet om många fall där samägandet av sommarstugor fungerar utmärkt utan några som helst konflikter. Men hur det än är väcker sommarstugor känslor – både positiva och negativa.

Om, hur och varför just sommarstugor kan föranleda osämja finns det få studier om. Genom frågelistan Sommarstugeliv – användning, samägande, arv (klickbar länk) hoppas vi på att få dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i en studie om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021.

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Att forska/skriva om kärlek som levd erfarenhet

Det var drygt två år sedan vi satte oss ner (tillsammans med forskaren Eerika Koskinen-Koivisto) för att skapa frågelistan ”Kärlek, sex och relationer” som distribuerades digitalt våren 2019 av Svenska Litteratursällskapets arkiv. Till att börja med var det ingendera av oss som var särskilt intresserad av just kärlek, det vi då mest var intresserade av var sex och familjebildning. Kärleken kom egentligen med bara för att vi ville vara lite finkänsliga. Vi hade uppfattningen av att det ändå finns en föreställning om att kärlek bör föregå både sex och familjebildning.

När vi sedan bestämde oss för att skriva en artikel ihop var det ändå just svaren om kärlek som stack ut som de mest intressanta för oss båda. Vi fascinerades av föränderligheten som verkade finnas bland svaren. Kärlek då var inte detsamma som kärlek nu. Och kärlek för en svarare var inte alls detsamma som för en annan. I artikeln ”’Det största och finaste i livet’ – Kärlekens förändrade betydelser” som publicerats i tidskriften Laboratorium för folk och kultur (1/2021) analyserar vi just dessa svar om kärlek som levd erfarenhet och kärlek som idé.

Två trähjärtan. Wikimedia commons CC BY-SA-4.0

Att forska i och skriva om kärlek visade sig vara både lätt och svårt. Enkelheten gick ut på att skrivprocessen var en synnerligen angenäm upplevelse. Materialet som vi analyserade var inte stort men ändå ytterst givande. Samarbetet mellan oss skribenter, en senior forskare och en ung doktorand, fungerade fint och vi kompletterande varandras kunskaper på ett utmärkt sätt. Svårigheten i skrivprocessen handlade mest om den bild vi ger fenomenet genom materialet. Frågelistsvaren gav i vissa fall en relativt en positiv uppfattning av kärlek, ofta placerad i dåtid, i frågelistsvararnas ungdom. Här såg vi en svårighet i att inte i för hög utsträckning lyfta fram de sockersöta sidorna av kärlek. Men i materialet framkommer också relativt svåra upplevelser och besvikelser; att inte hitta en partner, att bli lämnad, bli bedragen eller att leva i en relation som inte är bra eller rent av destruktiv. Vi ville inte heller att dessa synpunkter skulle dominera vår analys, vilket innebar en svår balansgång. Att vi var två forskare, med väldigt olika livssituation och vetenskaplig erfarenhet, som utförde studien, var i sammanhanget en bra sak då man så lätt som forskare blir blind för sin text och blir ”kär” i sina favoritcitat.

Som slutsats i vår artikel kom vi fram till att kärleken (i längden) inte är himlastormande utan snarare vardaglig och trygg, vilket vid första anblicken kan kännas lite platt. Sociologen Eva Illouz skriver i Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring (2014) att vår upplevelse av kärlek påverkas av kollektiva kärleksfantasier och att detta kan leda till besvikelse. Detta kan vara en förklaring till de många besvikelser som uttrycks i svaren, men också en förklaring till att de passionerade romantiska fantasierna förkastas eller placeras i en annan tidsrymd. Vår slutsats utmynnar därför i en fråga om en uppgörelse med kärleksfantasin är en förutsättning för en hållbar kärleksrelation. Den frågan har vi inget svar på men den kunde utgöra en utgångspunkt för en annan studie.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik
Lina Metsämäki
Doktorand i nordisk folkloristik

Alltid skönt på sommarstugan, eller…

Senast i februari börjar jag tänka på när jag och min man ska kunna åka till sommarstugan igen. Vår sommarstuga är inte isolerad för vinterbruk, men senast till påsk brukar säsongen inledas. Våra barns och barnbarns besök är efterlängtade. Varje år längtar jag alltmer till stugan, som är mitt barndomsställe i Insjöfinland. Jag brukar skämta om att min sommarstugeväg är en av landets centrala trafikleder, inte en mysig väg kantad av ängsblommor.

I bland annat Hufvudstadsbladet kan man den 25 mars 2021 läsa om att efterfrågan på sommarstugor i år är stor. Det är fråga om en ny generation som vill ha sitt eget sommarparadis. Kanske är det Corona-året och/eller möjligheten till distansarbete som gjort att fritidshus och naturen kallar. Förra året kunde man läsa om att unga inte är intresserade av sommarstugor (t.ex. i svenska.yle.fi 26.2.2020). Enligt artikeln vill unga idag helt enkelt inte vara på ”lande”. De sommarstugor som, enligt de intervjuade fastighetsförmedlarna, går åt har bilväg fram, är i gott skick och har el och vatten. Däremot är det problematiskt att få sålt de sommarstugor som ingen skött om på långa tider. Så kan gå då ägaren/ägarna blir ålderstigna men ändå äger sommarstugan. Ingen sköter om underhållet och den högt älskade sommarstugan blir då ett problem. Vem ska ta över stugan? Har någon möjlighet att köpa ut övriga syskon? Då återstår försäljning av sommarparadiset. Syskon kan vara oeniga om vad som ska hända med stugan. Också samägande av en stuga kan innebära problem då uttalade och outtalade förväntningar av olika slag stöter samman. Vem ska sköta underhållet, vad ska göras och vem ska betala för det hela? Sommarstugor genererar känslor – både positiva och negativa – som kan leda till konflikter. Sommarstugan är inte enbart ett oproblematiskt paradis.

Bild från Lena Marander-Eklunds familjealbum

I ett kommande forskningsprojekt, ”Sommarstugan som kulturarv. Plats, identitet och konflikt”, kommer jag att tillsammans med två andra forskare studera konflikter som uppstår i samband med sommarstugor. De kan handla om oskrivna regler, drömmar som inte går att uppfylla, eller generationers olika förväntningar. Osämjan kan sättas på sin spets vid fråga om försäljning eller arv. Även relationen mellan stugägare och kommun kan vara grund för konflikter (skötsel av naturen kring stugorna, frågor kring byggnadslov och dylikt).

Som en empirisk bas för detta framtida forskningsprojekt har vi tillsammans skapat en frågelista med utgångspunkt i de frågor som vi är intresserade av. Frågelistan ges ut av Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, som bedriver traditionsinsamling och samtidsdokumentation genom årliga frågelistor med varierande tema. I frågelistan efterfrågar vi nu dina upplevelser av tillvaro, samvaro och ägande av sommarstugor, på gott och ont. Svaren kommer att användas i studien om sommarstugeliv där anonymiserade citat ur materialet kommer att användas, och svaren arkiveras vid Cultura för framtida forskning. Frågelistan finns tillgänglig på både svenska och finska.

Frågelistan är uppbyggd kring tre centrala teman. Det första temat är användningen av sommarstugan. Här finns även en fråga till dig som inte har en sommarstuga men som kanske skulle vilja ha en – eller absolut inte. Det andra temat handlar om sommarstugan som ett boende där man sommartid lever flera familjer eller generationer tillsammans. Det tredje temat handlar om sommarstugor och arvsfrågor.

Du kan svara på frågelistan fram till slutet på augusti 2021. Du kan svara på den elektroniska blanketten som länkas nedan. Om du har frågor kan du skicka e-postmeddelande till cultura@abo.fi. Webbsida: http://blogs.abo.fi/cultura/

Medan vi väntar på att få ta del av dina upplevelser av ett sommarstugeliv, tänker jag ha en skön vår och sommar på min sommarstuga som åtminstone just nu inte är en grund för konflikter (vad jag vet).

Lena Marander-Eklund
Professor i Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi

Obekväma diskussioner

I januari 2019 avslöjades en härva med sexualbrott mot barn i Uleåborg. Tio män var misstänkta, av dessa var samtliga asylsökande eller kvotflyktingar. Brotten fick mycket uppmärksamhet i media, och även om det uttrycktes en ängslan om problemet med sexuellt våld, centrerades debatten kring männens icke-finländska bakgrund. Polisen noterade att liknande grova sexualbrott har presenterats tidigare i media utan att väcka liknande mängd uppmärksamhet (YLE, 15.1.2019). Ett medborgarinitiativ startades för en lag som möjliggör deportering av finska medborgare med invandrarbakgrund som gjort sig skyldiga till sexualbrott. Kopplingen som drogs mellan männens icke-finländskhet (läs: icke-vithet) och sexuellt våld var alltså tydlig.

Som svar på debatten lade justitieminister Antti Häkkänen ihop en arbetsgrupp för att utveckla en samtyckeslag för Finland. Det noterades visserligen att det inte endast är utländska män som våldtar i Finland, men på samma presskonferens där arbetsgruppen presenterades, presenterades även det planerade initiativ för förbättrad integrering av invandrare. Behovet av en samtyckeslag och förbättrad integrering framstod som två sidor av samma mynt. Vad är viktigt att poängtera är att en samtyckeslag har förespråkats av kvinnoorganisationer i Finland sedan 2012, Me Too-rörelsen 2017 framhävde vikten av en samtyckeslag, ett medborgarinitiativ samlades in 2018 för en samtyckeslag, och Istanbulkonventionen som Finland ratificerade år 2015 kräver att sex utan samtycke ska vara kriminaliserat. Ändå krävdes det att utländska män skulle begå dessa brott för att få folk att bry sig om kvinnors rättigheter.

Häkkänen påstår dock att en samtyckeslag hade börjat förberedas redan innan brotten i Uleåborg och den efterföljande debatten, även om arbetsgruppen lades till efteråt. Det är mycket möjligt. Justitieministeriet kände att de på något sätt måste svara på debatten kring sexuellt våld och invandring som gick het i samhället, så det var en bra tidpunkt att framhäva arbetet kring en samtyckeslag och emot sexuellt våld. Med ”bra tidpunkt” menar jag att det var en bra kontext inom vilken att ha en bekväm diskussion om sexuellt våld. En diskussion där den finländska vita mannen känslor inte skulle bli sårade. För att han inte behövde känna sig utpekad eller konfronteras med bilden av en våldtäktsman eftersom denne är framställd som den Andra – den rasifierade mannen.

Att kunna ha en Bekväm Diskussion om ämnet kanske ansågs nödvändigt för att möjliggöra ett öppet samtal och implementeringen av en samtyckeslag. Problemet är naturligtvis att det inte är endast utländska män som våldtar, och denna inramning av diskussionen tillät alla vita finländska män att bortse från sitt eget sexuellt våldsamma beteende genom att distansera det från en våldtäktsmans. Den tillät även samhället generellt att ignorera problemet av könsmaktsstrukturer genom att presentera problemet med sexuellt våld som ett rasproblem istället för ett genusproblem. Och som svenska etnologen Gabriella Nilsson (2019) noterar: om problemet aldrig är att ”män våldtar,” så kommer lösningen på problemet aldrig att vara att ”stoppa män från att våldta.” Vi måste kunna ha de obekväma diskussionerna, våga sätta rätt namn på problemet, för att motarbeta det.

Sofia Wanström,
Doktorand i folkloristik

Nilsson, Gabriella (2019). ”Rape in the news: on rape genres in Swedish news coverage”. I: Feminist Media Studies, 19:8, s. 1178-1194.
Nurmio, Axel & Götheld, Carin (2019). “Rättspsykolog Julia Korkman om övergreppen i Uleåborg och Helsingfors: ”det förs en otroligt känslomässig diskussion på knapphändig information””. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/01/15/rattspsykolog-julia-korkman-om-overgreppen-i-uleaborg-och-helsingfors-det-fors-en . Hämtat: 17.3.2021.

Skam/Smart

En obligatorisk beståndsdel på de akademiska festerna f.C-19 var snapsvisor. En av de populäraste visorna att sjunga då det kom folk från Sverige på besök heter ”Minne” och sjöngs på melodin till musikallåten ”Memory”. ”Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.” För en som räknar sig till eller av andra betraktas som finlandssvensk kan vistexten vara en rolighetspåminnelse om att det kanske inte spelar så stor roll vad man har för språklig/kulturell tillhörighet när minnesluckorna ”tätas med det brännvin man får” när helan går under trevlig samvaro. Effekten gäller även i den Umebaserade tidskriften Kulturella Perspektivs sista fysiska nummer där folklorister och etnologer från Åbo Akademi och universiteten i Malmö och Lund samlas under gemensam kulturanlaytisk flagg och diskuterar ”Skam” och ”Smart” ur olika infallsvinklar.

Vad som ses och upplevs som skamligt eller skamlöst, smart och mindre smart varierar över tid vilket här kommer till uttryck i studier av berättelser om erotiska möten mellan människa och naturväsen, mellan människa och varg, och när gamla vanor möter ny teknik. Flera av bidragen i numret – eller numren – tar fasta på processer och skeenden i samhället som är aktuella precis just nu: skam i berättelser om sexuella övergrepp och oplanerade graviditeter, berättelser om pojkars upplevelse av skola, skolprestationer och andras förväntningar, skam i förhållande till mat och klimat. Det handlar om nya livsmedel, hur ett hem görs ”smart” med ny teknik och om att skräddarsy sin avkomma. Smarta tips – ofta humoristiska – för att lösa vardagens små problem studeras genom tips om hur man kan återanvända nylonstrumpor. Hur street smarthet används inom finsk och internationell politik av vad skribenten kallar för tricksterpersonligheter.

De båda helheterna i numret har letts med fast han av redaktörerna Lena Marander-Eklund (Skam) och Fredrik Nilsson (Smart), föredömligt biträdda av doktoranderna Lina Metsämäki respektive Ann-Helen Sund, vilket vi båda skribenter har haft erfarenhet av. En glädjande bieffekt av den tematiska helheten Smart var ett givande nätseminarium där alla skribenter gavs möjlighet att träffas virtuellt och diskutera varandras texter. Den avslutande middagen uteblev förstås, men nummer 4/2020 håller oss samman över lands- och ämnesgränser.

Sofie Strandén-Backa och Andreas Backa

Fy fästingen! Kulturanalytisk forskning om fästingar.

Fästingforskning, vad innebär det? Forskning om fästingar, på vilket sätt? Dessa är frågor som jag som etnolog ofta ställts inför när jag berättat för människor utanför och inom akademin vad jag för tillfället sysslar med.

Att man kan vara intresserad av små kryp som fästingar, som dessutom upplevs av många som äckliga och farliga, förvånar en del. Samtidigt finns det också många som förstår, för vi kulturvetare jobbar brett med frågor som är aktuella i vår vardag och i samhället i stort. Mitt i vintern är fästingarna inte precis i folks tankar, men när vårvärmen anländer och sommaren efter det, då blir fästingar ett hett samtalsämne som engagerar många. Fästingarna väcker nämligen mycket diskussion, känslor och alla verkar ha någon åsikt om dem.

Ixodes ricinus (vanlig fästing). Bild: Wikimedia commons

Det är just denna typ av samtalsämnen som intresserar mig. Det man diskuterar i medier av olika slag berättar om hur vi förhåller oss till fästingar och varför vi gör så. I diskussionerna berättas även om våra fästingpraktiker och -rutiner, speciellt under fästingsäsongen. Därmed återkallas erfarenheter, upplevelser och känslor som fästingarna och fästingpraktikerna ger upphov till.

Den fästingforskning som jag inledde i början av januari tar sina första steg, men redan nu när jag samlar in material har jag stött på många intressanta fästinghistorier som jag kommer att fördjupa mig i. För fästingforskaren är diskussioner på sociala medier en givande plattform på vilken forskning åtminstone delvis kan byggas. Materialet är också lätt att komma åt. Söker man på ”fästing” hittar man rikligt med intressanta samtalsöppningar och kommentarer. Det finns minsann ingen brist på dramatik i fästingsdiskussionerna!

Hundgrupper på Facebook fungerar som en bra ingång för mig som är intresserad av fästingens roll och betydelse för hundägare. Fästingar sysselsätter nämligen hundägare särskilt på våren och sommaren när fästingsäsongen inleds och blomstrar upp. Säsongen aktiverar fästningrutinerna som legat på is under vintern, då t.ex. olika sätt att hålla fästingarna på avstånd och dagliga fästinginspektioner blir en integrerad del av vardagen och rutinerna för hundägare.

Fästinginläggen på Facebook berättar bland annat om hundägarnas kollegialitet och om ett sympatiskt förhållningssätt till både varandra och hundarna. Andra hundägare bemöts med stor sympati och ägarna verkar enas i kampen mot fästingarna. Kampen illustreras till exempel genom diskussioner kring olika preparat som både håller fästingarna borta från hundarna och dödar dem – alltså fästingarna. Livliga diskussioner pågår om produkternas fördelar och nackdelar. De olika medlen delar också hundägarna i olika läger. Då ställs hundägarnas solidaritet till varandra på spel och ett slags vardagskompetens och -expertis förs fram som stöd för argumentationen.

Kulturanalys är ett uppenbart verktyg för att studera och tolka fästingens kulturella dimensioner. Ett kulturanalytiskt tillvägagångssätt ger möjligheter att analysera vad fästingar gör med oss och vi med dem genom att iaktta och analysera kulturella fenomen, mekanismer och detaljer i möten och konflikter människor emellan samt mellan människor, sällskapsdjur och fästingar.

Med hjälp av kulturanalys kan det synliga och det osynliga, dvs. det som t.ex. debatteras och inte debatteras på sociala medier synliggöras. Genom kulturanalys kan vi bilda oss en uppfattning om hur fästingkulturen görs, uttrycks, känns, förändras och lärs in genom olika vardagliga processer och praktiker. Jag kan uppmärksamma fästingkulturen i dess rumsliga och tidsliga sammanhang då både motstånd och anpassning sker. Kulturanalys fungerar då som ett sätt att föra fram normkritiska perspektiv på fästingar och vår relation till dem.

Projektet Människor, fästingar och miljöförändring finansieras av Finland Akademi 2020-2024. För mera information, se: https://sites.utu.fi/huti/sv/

Sanna Lillbroända-Annala
postdoc-forskare

Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden

Det här med begrepp är inte enkelt, helst skulle man vilja undvika att kategorisera och sätta etiketter på saker och ting, men det är svårt att undvika, inte minst inom akademin för att försöka förtydliga och definiera vad det är som man avser att undersöka och vill diskutera. Begrepp kan dessutom bli särskilt svårt och ibland förvirrande vid tvärvetenskapligt och interdisciplinärt samarbete. I efterhand kan jag med ett leende på läpparna se tillbaka på en av mina första presentationer på en internationell konferens inom psykologi och medvetandeforskning i Storbritannien, men där och då var det mindre roligt. Jag hade blivit tipsad om konferensen av en brittisk forskare inom religionspsykologi som jag träffat på en tvärvetenskaplig konferens i Polen och glädjande hade jag blivit antagen att presentera min masteruppsats om vad det kan innebära att tro på oförklarliga fenomen i samtiden. Begreppet ”oförklarliga fenomen” hade jag valt med omsorg och det hade fungerat väl inom religionssociologi och vid mina empiriska studier i Sverige men i den här kontexten var det inte direkt uppskattat. En professor inom anomalistisk psykologi, som är en inriktning inom psykologi som studerar dessa fenomen, förklarade, om än vänligt, att det inte alls var oförklarligt utan kan förklaras och hänvisade till hans alldeles nyligen publicerade artikel.

Det betyder naturligtvis bara att det finns vissa psykologiska förklaringsmodeller för vissa fenomen, såsom dissociation eller sömnparalys, men mitt syfte var inte att förklara dessa fenomen i sig utan vad det kan innebära och ha för mening för människor. Visserligen kan man bortse från andra discipliner än sin egen men vill man arbeta för interdisciplinär samverkan och bygga tvärvetenskapliga broar tänker jag att det kan vara väsentligt att begrepp i framför allt titel och abstrakt fungerar inom fler discipliner, i alla fall någorlunda, för att inte bli bortsorterad eller bortdömd vid första anblick. Så efter att ha bearbetat händelsen och en mycket lärorik erfarenhet av vad interdisciplinär samverkan kan innebära och ha för utmaningar funderande jag ytterligare djupt och länge på vilket begrepp jag skulle använda mig av för dessa typer av upplevelser i min kommande forskningsplan.

För att ge en liten inblick i vad det kan finnas för olika begrepp och termer som olika forskare inom samma eller olika discipliner kan använda sig av för dessa typer av upplevelser kan nämnas religious experiences, spiritual experiences, transcendent experiences, luminous experiences, mystical experiences, mystical-type experiences, paranormal experiences, supernatural experiences, anomalous experiences, exceptional human experiences, extra ordinary experiences, out of the ordinary experiences och så vidare.

Ur Bamse 2/2017

Dessutom har detta område inte studerats särskilt mycket inom sociologi, så det finns ingen given tradition inom disciplinen att luta sig mot. Kategorin eller begreppet religiösa erfarenheter faller det visserligen under generellt men vid studier av detta kluster av kulturella fenomen både inom och utanför det som vanligtvis känns igen som organiserad religion kan det inte minst vid materialinsamling och bland allmänheten förstås som begränsat till erfarenheter inom institutionell religion. Å andra sidan belyser detta också att det finns ett kunskapsgap inom området från ett bredare sociologiskt perspektiv. Meningsskapande är ju ingen isolerad företeelse utan sker i ett sammanhang tillsammans med eller i relation till andra människor.

För att försöka ringa in vad jag ”fiskar efter”, även om jag ”fiskar brett” för att se vad som kan ”fångas in” inom området, landade jag i alla fall inledningsvis i att använda mig av William James definition ”mystical experiences” fast med en samtida uppdatering och översättning till mystiska erfarenheter. Det följer således delvis en tradition och är delvis så vitt jag vet också ett ”nytt” begrepp inom religionsrelaterad forskning inom akademin för att med ett gränsöverskridande paraplybegrepp benämna dessa ”speciella” mänskliga erfarenheter och kluster av kulturella fenomen som skulle kunna förstås som en form av religiositet och meningsskapande i samtiden. Inom religionspsykologi och religionsvetenskaplig tradition översätts nämligen ”mystical” till mystik och vanligtvis används begrepp som mystikupplevelser eller mystikerfarenheter, vilket således i detta fall skulle kunna bli missvisande och exkluderande. Dessutom fungerar förkortningen ME för mystiska erfarenheter utmärkt även på engelska och internationellt, medan mystiska upplevelser blir MU på svenska (på tal om kossor i ett tidigare inlägg här på bloggen) utan någon lämplig engelsk motsvarighet för bokstaven U. Med ”ME” kan det också lite fiffigt framhållas att det handlar om subjektiva erfarenheter.

Erfarenheter kan vidare beteckna ett antal upplevelser och erfarenheter på en övergripande och omslutande nivå till skillnad från en upplevelse som vid upprepning kan bli en erfarenhet för en enskild individ, även om upplevelse och erfarenhet inte sällan både i dagligt tal och i litteraturen används omväxlande. Sammanfattningsvis använder jag alltså mystiska erfarenheter som ett paraplybegrepp för ett kluster svårdefinierade fenomen, som enligt James definition ofta är känslomässigt starka av individen upplevda erfarenheter som kännetecknas av att de är outsägliga (ineffability), det vill säga så känslomässiga och utöver alldagliga mänskliga erfarenheter och den ”taget för givna verkligheten” att det verbala språket sällan räcker till. Dessa erfarenheter har vanligtvis också noetiska kvalitéer eller egenskaper (noetic quality) i bemärkelsen att de kan ge en slags intuitiv insikt samt är övergående eller kortvariga (transiency) och passiva (passivity) avseende en känsla av passivitet eller ett mottagande under själva händelsen. Sedan återstår det att se vad det empiriska materialet visar.

Ett annat argument för att använda James definition vid en tvärdisciplinär ambition är att han kan betraktas som en gemensam nämnare och anfader som det ofta refereras till inom både bland annat religionspsykologi och anomalistisk psykologi och som därför, i alla fall hypotetiskt, skulle kunna fungera över gränserna. Inom religionspsykologi, som framför allt studerar institutionell religion, finns det dock risk för ”tillrättavisningar” eller kommentarer om att jag nog stavat fel när det står mystiska och inte mystika. Dessutom har religionsvetenskapliga discipliner generellt och historiskt sett pejorativt avvisat andra liknande upplevelser utanför en institutionell religiös kontext som ”något annat”, ”lägre” och ”paranormalt”. Vissa har också menat att mystikupplevelser skulle vara något sui generis, det vill säga något som är unikt i sin karaktär och av sitt eget slag, medan jag menar att det kan betraktas som mänskliga erfarenheter som tolkas och ges mening i kontextuella meningsskapande processer.

Till mitt försvar kan också nämnas att James själv tog avstånd från institutionell religion (hans pappa var Swedenborgare) och befann sig i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i ett sammanhang bland flera andra forskare som också hade ett stort intresse för ”psychic research”, bland annat medier, andekontakt och telepati. Vidare kanske informanter som betraktar sig som troende inte alls tycker att deras upplevelser är mystiska relaterat till ett internt meningssystem, men i ett sekulariserat samhälle och en ”taget för given naturvetenskapliga verklighetsförståelse” som vi alla i Finland och Sverige simmar i, kan begreppet fungera. I alla fall just nu. Begrepp är ju konstruerade i en viss tid och ett visst sammanhang och är således också tillfälliga och tidsbegränsande precis som kunskap är.

Jag tänker att begreppet mystiska erfarenheter också kan väcka nyfikenhet och tillåta en viss mystik, förundran och spänning i tillvaron. Detta inte minst i dagens samhälle där populärkulturen har stor utbredning och inflytande och psykedeliska droger har börjat testas inom vården under terapeutiska former för att öka människors känsla av mening i tillvaron, samtidigt som medlemstalen inom institutionell religion generellt minskar. Samhället är i ständig förändring och kanske är vi på väg mot en större öppenhet inför mystiska erfarenheter av olika slag, kanske som en behövlig ventil eller motpol till det rationella och logiska som liksom kreativitet och konst kan fylla väsentliga mänskliga funktioner för att vi ska känna oss hela. Å andra sidan kan ju begreppet beskyllas för att vara populärkulturellt eller för populärvetenskapligt, men skulle det i så fall nödvändigtvis vara dåligt? Kan det inte i stället ligga i linje med att göra vetenskapen mer öppen och begriplig för en bredare publik? Nåja, kritik får man tåla och lära sig hantera för det är oundvikligt och hör liksom till saken inom akademin och vid kunskapsproduktion.

Katarina Johansson
Doktorand inom sociologi vid Åbo Akademi, som när hon skriver detta tänker att problematisering av begreppet i avhandlingen skulle kunna utgöra ett helt kapitel.

På tal om interdisciplinär och internationell samverkan har jag ett mycket givande samarbete med Cultura, ja det är ju därför som jag skriver här på bloggen, och Folklivsarkivet vid Lunds Universitet. Genom en så kallad frågelista, som är en ny spännande metod för mig inom sociologi och religionsvetenskap, samlas material in till doktorsavhandlingen Mystiska erfarenheter och meningsskapande i samtiden.

För att delta i studien, gå in på https://survey.abo.fi/lomakkeet/12912/lomake.html eller via Culturas hemsida https://blogs.abo.fi/cultura/

Vill du dela studien på sociala medier? Culturas inlägg på FB hittar du här: https://www.facebook.com/culturaarkivet/photos/a.118603269959642/195378135615488/

Livet i Portsa förr och nu – En ny kurs i samtidsdokumentation på kommande i vår

Har du bott i Portsa? Eller känner du någon tidigare invånare i Portsa som du absolut tycker vi borde intervjua?

Ämnena Kulttuurien tutkimus vid Åbo universitet och Kulturanalys vid Åbo Akademi ordnar i samarbete med Åbo museicentral en kurs i samtidsdokumentation som koncentrerar sig på stadsdelen Port Arthur (Portsa). Vi valde Portsa som mål eftersom man där redan på 1970-talet utfört etnologiska undersökningar och det arkiverade materialet kan vi nu utnyttja som klangbotten för vårt nya projekt. Projektets tidsram är från mars till maj 2021 och arbetet utförs som en del av de studerandes fältarbetskurser.

Vi strävar till att dokumentera vardagslivet och boendet i stadsdelen Portsa bland annat genom att använda visuella metoder som fotografering, intervjuer och (deltagande) observation. I fältarbetet tar vi hänsyn till rådande coronarestriktioner, så att t.ex. intervjuer kan göras på distans eller utomhus, observationer kan utföras på Internet och fotografier kan förutom av studenterna tas även av invånarna i Portsa.

Förutom av samtidsdokumentation är vi även intresserade av det förflutna. Därför vill vi gärna intervjua även bortflyttade Portsabor. Studerande får tillgång till material som samlats in under de tidigare decennierna och som finns arkiverade vid Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto (arkivet för historia, kultur och konst) vid Åbo universitet.

Resultaten av dokumentationen delges under året i bland annat bloggarna Kulttuurien tutkijat tuumailevat och Kulturanalyser samt i poddar eller videon. Studerande kan även använda arkivmaterial för sina examensarbeten. Fältmaterialet arkiveras vid Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto och materialet är fritt tillgängligt för forskningsändamål.

Projektet ordnas i samarbete med ämnet etnologi vid Åbo universitet, ämnet kulturanalys vid Åbo Akademi, Åbo Museicentral och Turun yliopiston Historian, kulttuurin ja taiteiden tutkimuksen arkisto.

Ta kontakt om du vill dela med dig av dina Portsaerfarenheter!

Åbo universitet: Tiina Suopajärvi, tiina.suopajarvi@utu.fi
Åbo Akademi: Niklas Hulden, niklas.hulden@abo.fi

Mera information finns i studiehandboken, https://studiehandboken.abo.fi/sv/kurs/NO00CC13/16456?period=2020-2022