I en känd dikt fångade, enligt många, Karin Boye resans innersta kärna, nämligen att det är rörelsen i sig som är målet: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst; Den bästa dagen är en dag av törst; Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Boyes romantiska bild av resan är fängslande och tilltalande. Hon fortsätter: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast; På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. Det är fortsatt vackert, men det är förstås en resa som bygger på ett stort mått av frivillighet som beskrivs. (Även om kulturella normer rörande resor kan vara nog så tvingande). De många flyktingar som söker sig bort från krig, fattigdom och utsatthet skulle inte nödvändigtvis dela Boyes romantiska bild av resan. Nej, det krävs en romantiker för att uppskatta det modernas credo: ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr; Oändligt är vårt stora äventyr”.