Alla inlägg av frnilsso

Jämförande tomteforskning

Jul, Materialitet

För traditionsvetare är december en intensiv månad. Kön av journalister som vill veta allt om luciafirande och jultraditioner ringlar sig lång utanför de lärosäten där etnologi, folkloristik och folklivsarkiv huserar. Journalisternas frågor kretsar regelmässigt kring områden såsom: Hur gamla är ”våra” traditioner; vad kännetecknar ett klassiskt julfirande; varför firar ”vi” på just detta sätt? För ungefär 100 år sedan ställde folklivsforskare snarlika frågor till befolkningen på landsbygden i förhoppning om att kunna dokumentera en försvinnande ålderdomlig folklig kultur. Moderniteten stod för dörren och med denna väntade såväl avförtrollning som avtraditionalisering.

Eftersom modernitet förknippades med förändring, uppbrott, kom förment ålderdomliga traditioner att bli något att längta till, att vårda och bevara. Friluftsmuseer såsom Skansen i Stockholm och Sagalund i Åboland är materialiseringar av denna nostalgiska längtan, vilket även gäller Jenny Nyströms fantastiska julkort. På korten pulsar tomtar fram i snötäckta landskap med ljuslyktor i handen. Inte sällan har tomtarna med sig julklappar på en släde dragen av en häst eller en julbock. Bilderna formligen ångar av tradition, men Nyströms motivvärld rymmer även andra element. Utställningen Tomteparaden, på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, lyfter till exempel fram bilder där tradition och modernitet förenas på ett lekfullt sätt.

Den flygande tomten förekommer i flera olika versioner och utgör ett humoristiskt inslag i en annars traditionstyngd bildvärld. Men motivet ska också uppfattas som ett uttryck för Nyströms starka intresse för ny teknik, vilket bland annat har belysts i boken Jenny Nyström. Illustratör och pionjär (Elsebeth Welander-Berggren, Marie Rehnberg & Barbro Johnsson 2018). Med tanke på Nyströms fascination inför det moderna så ska det inte överraska att tomtarna i Nyströms bildvärld även kommer farande med tåg, lastbilar, bilar och cyklar.

Traditionsvetare har en del gemensamt med Nyström. Inte för att vi självironiskt emellanåt definierar vårt expertisområde som jämförande tomteforskning, utan för att vi i likhet med Nyström förenar det gamla med det nya på ett produktivt och emellanåt överraskande vis. Vi återanvänder källor, begrepp och teorier, men kombinerar dem på fascinerande sätt för att därmed skapa ny kunskap, nya insikter (nya motiv). Vid andra tillfällen inspireras vi av aktuella, trendiga perspektiv som hjälper oss att ställa nya frågor till samhället och människan som kulturvarelse. Precis som Jenny Nyström befinner vi oss i skärningspunkten modernitet-tradition och därigenom är traditionsvetenskapen ett ämne, ett motiv, i ständig rörelse (i väntan på tomten).

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi (jämförande tomteforskning)

 

 

 

Gränsarbete i skuggan av Förintelsen

Laddade platser, Publikation

Nationsgränser är en slags membran som stänger ute de oönskade och släpper igenom de önskade. Detta är en återkommande tankefigur inom kritisk gränsforskning. Inom samma forskningstradition betonas även att nationsgränser är effekter av ett ständigt pågående gränsarbete som utförs på olika platser, på olika sätt, av en rad olika aktörer. I en ny bok, Den medicinska spärren. Smitta och gränsarbete i skuggan av Förintelsen (2023), belyser jag tillsammans med Britta Zetterström Geschwind och Markus Idvall sådant gränsarbete med fokus på den så kallade UNRRA-aktionen som innebar att drygt 9 000 överlevande evakuerades från Bergen-Belsen till Sverige sommaren 1945.

Aktionen var den första storskaliga, internationella humanitära insatsen efter kriget och i boken undersöker vi det medicinska gränsarbete som svenska myndigheter utförde i syfte att förhindra epidemier från att föras in i landet med de överlevande. Rädslan för smitta var nämligen påtaglig och denna genomsyrades av kulturella föreställningar om de Andra som smittbärande hot mot den svenska folkhälsan.

Läsaren får följa läkares och sjuksköterskors vardagliga arbete som bland annat omfattade närgångna kroppsliga undersökningar och kemiskt gränsarbete i syfte att avlusa de överlevande. Behandlingarna inleddes i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I ett PM redogör en läkare för arbetet. De som ansågs allt för sjuka för att klara en transport till Sverige fördes till en särskild del av sjukhuset där de skulle ”avtvättas och behandlas med fentazinsprit och DDT i flera omgångar”. Fentazin var ett modernt och synnerligen giftigt bekämpningsmedel. I likhet med DDT omgavs medlet av en vetenskaplig aura, vilket var en anledning till att det utan nämnvärd problematisering användes i det medicinska gränsarbetet. Inte minst så i den så kallade bad- och avlusningsanstalten som utgjorde en mycket viktig del av sjukhuset. Här klipptes håret på de överlevande och ”kraftigare hårbeväxta partier såsom anal-, scrotal- och sacral-regioner, indränkas med fentazinsprit”. Efter en noga övervakad tvättning med såpa följt av bastubad, dusch och torkning följde ”påblåsning över hela kroppen med DDT-puder, och hårbeklädda delar tvättas ånyo med fentazinsprit”.

Somliga imponerades av gränsarbetet, såsom läkaren Allan Beskow som 1945 publicerade en studie som bland annat belyste UNRRA-aktionen: ”Ett av koncentrationslägrens värsta plågoris var all ohyra. Omedelbart före avresan från Tyskland blevo samtliga därför avlusade, och likaså omedelbart vid ankomsten till svensk hamn medelst dusch, desinfektion av kläderna samt behandling med det moderna dedetexpulvret […] För dem som länge levat under ohygieniska förhållanden måste detta medel te sig som trollkur”. Beskow tillskrev medlet magiska egenskaper, men syftet var att på vetenskapliga grunder legitimera användningen av kemiska medel i det medicinska gränsarbetet. Hur de överlevande själva upplevde behandlingen var sällan föremål för diskussion.

Det medicinska gränsarbete jag här ytterst kortfattat har berört analyseras mer utförligt i boken som består av tre delar. I del 1 fokuseras arbetet i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I del 2 behandlas arbetet i mottagningsstationer, karantäner och beredskapssjukhus runt om i Sverige. I del 3 riktas uppmärksamheten mot lägerförläggningar, med fokus på hur de överlevandes sexualitet, sexuella hälsa och moral blev föremål för åtgärder från svenska myndigheter. Som helhet belyser boken nationsgränsens kulturella komplexitet samtidigt som den lyfter fram hur frågor rörande humanitär hjälp och hälsa genomströmmas av kulturella normer som emellanåt förblindar och sätter gränser för såväl empati som etik. Boken har därigenom en påtaglig relevans i en samtid som är strängt upptagen med att befästa nationsgränser.

Fredrik Nilsson

Professor i Nordisk etnologi

Välkommen!

Laddade platser, Ordets makt

Få ord har samma positiva klang som välkommen. Den främling, gäst, besökare eller återvändare som möts av ordet, vet att hen inte enbart är kommen fram, anländ, utan dessutom önskad, efterlängtad, rent av begärd. I en del fall, som i rubriken ovan, adderas en förstärkning i form av ett utropstecken. Detta raka streck som svävar ovanför en punkt signalerar på ett märkligt sätt emfas, men kan också ge intryck av att värden eller värdinnan, den som välkomnar, är desperat, ensam och vilse. Månne det inte finns ett mått av desperation, ensamhet och vilsenhet inom mig när jag genom denna blogg hälsar personal och studenter välkomna till den kulturvetenskapliga miljön vid Åbo Akademi. Äntligen är ni tillbaka, äntligen är ni här! Välkomna!!

Förvisso kan ordet välkommen uppfattas som en aning slitet och tömt på sitt värdefulla innehåll. Som när ordet tryckts på en entrématta i en affär där kunderna, allt eftersom skosulorna långsamt dras baklänges på mattans yta, respektlöst nöter ner ordets varma, vackra betydelse. Av denna anledning kommer ni aldrig att hälsas välkomna med en sådan matta på mitt kontor eller i vår miljö. Här trampar vi inte på egna eller andras ord, utan utforskar dess betydelser, användning, förändring och agens.

Välkommen kan också rymma magiska och ominösa dimensioner, som i Cabaret: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome!“. Musikalen, och låttexten som sådan, pekar på betydelsen av att träda in i ett sammanhang som är annorlunda: ”Willkommen! Bienvenue! Welcome! […] Leave your troubles outside. So life is disappointing, forget it! In here life is beautiful”. Kabarén erbjuder ett andrum, en fristad, där en annalkande storm kan glömmas bort – åtminstone för en stund. Konferencierens Willkommen! Bienvenue! Welcome! är en besvärjelse.

Med denna välkomst-blogg vill jag förstås ingalunda skapa en ödesmättad stämning, utan i stället betona det magiska. När vi kliver över tröskeln till universitets lokaler, så kliver vi samtidigt in i ett magiskt rum där mycket är annorlunda. På ingen annan plats i samhället hålls bildningen lika envist i främsta rummet. På ingen annan plats i samhället har det fria, kritiska sökandet efter kunskap en lika framträdande position. Och sökandet efter kunskap är, för att knyta an till den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman, ett oändligt äventyr. Så, Willkommen, And bienvenue! Welcome! till äventyret.

Fredrik Nilsson, Professor i Nordisk etnologi, Chef för Klustret för kulturvetenskap, Åbo Akademi

Minne, minnesluckor och ironiska blinkningar

Okategoriserade

Påfåglarnas starka, karaktäristiska läte hörs långt utanför inhägnaden. Det ska även finnas struts, emu, björn, rovfåglar och ugglor i den zoologiska delen av parken. Men vi har inte kommit till Grūtas Park, Litauen, för att betrakta djur i fångenskap, utan för att förfasas, kanske fascineras, av monument som minner om andra former för tyranni. En unik samling ”Soviet relics” finns nämligen utplacerad längs en två kilometer lång promenad i parken. Det handlar om monument som plockades bort från offentliga miljöer i Litauen efter Sovjetunionens fall. Eftersom reliker vanligtvis knyts till helgonkult kan ordvalet förefalla en smula märkligt, men i kommunistiska stater utvecklades tidigt en personkult och i parken finns givetvis otaliga statyer som avbildar Lenin i olika poser.

Ibland pekar han uppfordrande ut riktningen mot ett kommunistiskt idealsamhälle, men folkmassorna som skulle följa honom har här ersatts av trötta granar och krokiga björkar. Vid andra tillfällen står Stalin eller någon av Litauens kommunistiska ledare bredvid honom. Statyerna blickar drömskt, visionärt mot framtiden eller så tycks de inbegripna i samtal om hur att skapa det goda samhället och den goda sovjetmedborgaren. Vid sidan om parkens manifesta spår av sovjetisk personkult förekommer olika versioner av den folkliga hjälten: Ryska soldater och litauiska partisaner, män såväl som kvinnor, som stred mot Hitlers Tyskland, men också unga litauiska kommunister som under mellankrigstiden fängslades och i en del fall dömdes till döden för anti-statlig verksamhet.

I Litauen beskrivs vanligtvis mellankrigstiden som en gyllene period; nationen var en självständig stat som blomstrade i politiskt, kulturellt och ekonomiskt hänseende. Tiden som följde, under det sovjetiska oket, målas i mörkare färger, vilket de tysta statyerna i parken påminner om. Det finns emellertid även andra mörka stråk i det moderna Litauens historia som sällan lyfts fram i den nationella litauiska historieskrivningen. Vid 1940-talets inledning sjöd den judiska kulturen av liv, men i juni 1941 tog omfattande pogromer fart och under de följande åren mördades 90 procent av Litauens judiska befolkning. Förintelsen genomfördes, organiserades eller leddes av litauer med tyska nazister som uppskattande publik. Dessa litauer står också staty, men inte i parken utan i olika litauiska städer. De deltog nämligen inte enbart i pogromer, utan stred även mot Sovjetunionen under andra världskriget och har därmed fått en särskild plats i det litauiska kollektiva medvetandet. I motsats till de sovjetiska hjältar som förvisats till Grūtas Park är de samtidens folkliga hjältar.

I Grūtas Park trängs alltså inte sovjetiska eller kommunistiska monument med fascistiska, men likafullt är det trångt. I parken finns 86 verk hämtade från olika delar av Litauen och det är en unik samling, åtminstone enligt parkens hemsida: ”Such a large concentration of monuments and sculptures of ideological content in a single out-door exposition is a rare and maybe even unique phenomenon in the world”. Målsättningen med utställningen är att visualisera den sovjetiska ideologin som “suppressed and hurt the spirit of our nation for many decades”. För att ytterligare förstärka känslan av förtryck har ”guard towers, fragments of concentration camps and other details” placerats i parken med uppgift att minna om gulagsystemet i Sibirien.

Historiska monument och minnesmärken skapar ordning i det förflutnas ofta kaotiska, motsägelsefulla skeenden. Den simulerade gulagmiljön i förening med monumenten kan i ljuset av detta förstås som ett försök att stabilisera en särskild version av det förflutna, men samtidigt rymmer parken vad som kan uppfattas som delvis konkurrerande berättelser. Å ena sidan förtryck, å den andra underhållning, lek och ironi. Unga besökare kan, enligt hemsidan, roas av parkens djur och “enjoy the swings at the playground (the Soviet times Lunapark)”. I parkens restaurang serveras besökarna av allvarlig personal iklädd pionjärernas vita skjortor och röda halsdukar. Här erbjuds dessutom en “nostalgimeny” bestående av salt sill, lök, mörkt bröd, borsjtj, korv och ljummen vodka.

Smaken av ljummen vodka och sill dröjer sig kvar i munnen och förstärker budskapet; landets sovjetiska förflutna var fasansfullt för såväl kropp som själ – även om det fanns lekplatser med det fantasi-eggande namnet Lunapark. När vi lämnat parken leker jag med tanken på andra reservat för oönskade statyer. Kommer de materiella spåren av Litauens antisemitiska och fascistiska förflutna någonsin hamna i en liknande park? Vilka monument skulle Åbo stad kunna förvisa – utöver Leninbysten? Vilka rätter skulle placeras på en ”nostalgimeny”? Vem avgör vilka spår av det förflutna som får lov att finnas kvar?

Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi

På hotell i post-pandemiska tider (i skuggan av Wittgenstein)

Ordets makt

Vid ankomsten verkade allt vara som vanligt. I hotellets lobby fanns en snarlik reception som återfinns på andra hotell. Vid receptionen möttes jag av uniforma, men också professionellt artiga välkomstfraser som jag tidigare mötts av på andra platser: ”Welcome sir! Nice to see you sir”. Efter att ha bekräftat bokningen överräcktes nyckeln samtidigt som jag informerades om tiderna för frukosten och var hissarna fanns. Med vana steg tog jag mig till hissen och därefter vidare till rummet. Allt var precis som vanligt, denna ritual hade jag genomgått åtskilliga gånger tidigare. När väskan hade packats upp återvände jag till lobbyn redo att möta Dublin, men just som jag steg ut noterade jag en mindre skylt på hotellets vägg. Nu var ingenting som förut.

Här hade alltså Ludwig Wittgenstein, en av 1900-talets viktigaste filosofer, bott och verkat. Wittgenstein intresserade sig för vardagsspråk och språkspel. Med detta avses, i korthet, att det talade ordet inte enbart representerar verkligheten, utan bidrar till att skapa den. Talhandlingen gör något. Den artiga hälsningen vid ankomsten till hotellet, till exempel, ska få främlingen, den som kommer och går, att känna sig som en gäst. Idealt sett innebär detta att gästen väljer att spela rollen som gäst. Hen ska helst inte bete sig som i den privata sfären – även om en del hotell marknadsför sig med frasen Home away from home – och hen ska förstås inte bete sig ohövligt mot värden (personalen spelar rollen som ställföreträdande värd). Det gör nämligen inte en gäst. Det talade, och skrivna, ordet bidrar alltså till att väcka känslor och att skapa ordning – det är en talhandling som ställer krav. Kanske hade hotellets ledning tagit fasta på Wittgensteins filosofiska språkintresse. När gästerna klev ut ur hissen möttes de av ett påfallande stort anslag. 

Wittgenstein hade inte bara bott på denna plats. Som det verkade hade personal och ledning utbildats av honom. Gästerna förväntades bidra till att hotellet utgjorde en pandemifri bubbla genom att använda ansiktsmask. För gästernas säkerhet. För personalens säkerhet. Det stora anslaget kunde ingen undgå, men bidrog det till trygghet? Det påminde kanske snarare gästerna om att världen utanför hotellet var farlig, hotfull – för inte hade väl viruset letat sig in på hotellet? Vad skulle i så fall hända med hotellets ”envious record”? Att hotellet var beundransvärt fritt från virus fick förstås inte äventyras. Det fanns ju plats för fler guldskimrande tavlor på väggen mittemot anslaget.

Inte nog med att hotellet hade en imponerande historia i kampen mot viruset, utan det hade dessutom överträffat gästernas allmänna förväntningar vid upprepade tillfällen.

Anslaget och guldtavlorna förde en dialog med gästerna som dagligen var tvungna att passera dem för att ta sig ut från hotellet. Här var det inte bara säkert, utan värdskapet var vida överlägset många andra hotell. Anslagets ”We’d like to keep it that way” fick en annan, djupare innebörd genom relationen till guldtavlorna. Språkspelet, dialogen, bidrog till att skapa illusionen om en säker post-pandemisk värld där hotellet hade en guldskimrande ledarroll, men det var en dialog som vilade på rädslans grund.

När jag lämnade hotellet uttalade personalen en sista artig fras: “We hope you have enjoyed your stay sir, and we look forward seeing you again!”. Kanske blir det så. Men innan dess vill jag nog bo på ett hotell i skuggan av Søren Kierkegaard. ”At vove det er at tabe sit fodfæste en kort stund. Ikke at vove er at tabe sig selv”.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Nordisk etnologi – en vital 100-åring

Etnologi, Publikation

Nordisk etnologi vid Åbo Akademi fyller 100 år. Ämnets jubileum uppmärksammas genom ett seminarium 1 december med inbjudna nordiska gäster som ska diskutera etnologins framtid och samhällsroll. I en jubileumsvolym, Nordisk etnologi 1921–2021 – ett ämne i rörelse, blickar dessutom en grupp forskare tillbaka på ämnets tillblivelse samtidigt som ämnets historia även lyfts fram i en utställning i Arken.

Den etnologiska forskningen omfattar numera en mängd olika områden, såsom migration, mobilitet, nordiska gränsregioner, hälsa och sjukdom samt studier av människors relation till djur och natur. Ämnet förknippas samtidigt med museer och åtskilliga museianställda har en utbildning i etnologi. Den museala kopplingen har varit stark från starten. Ämnet hade i uppdrag att dokumentera en svensk allmogekultur i Finland som tycktes försvinna när det moderna samhället, med industrialisering, urbanisering och emigration, vann mark. Uppdraget att dokumentera en hotad allmogekultur innebar att etnologin (då kallad folklivsforskning) fick en tydlig roll. Genom att lyfta fram en ålderdomlig svensk folkkultur kunde den svenska minoritetens rättmätiga plats i den självständiga staten Finland försvaras. Gränsen mellan politik och vetenskap var porös, även om ämnets förste professor, Gabriel Nikander, inte sveptes med i den högstämda nationalism som färgade delar av den spretiga svenska rörelsen. Skulle man förstå det svenska Finland, dess historia, nutid och framtid, var det nödvändigt, menade Nikander, att undersöka hur allmogekulturen hade formats av ekonomiska faktorer – inte nedärvda nationella egenskaper.

Pionjären Nikander la grunden till en kritisk, samhällsorienterad etnologi som ännu undersöker hur människors vardagsliv och föreställningsvärldar formas i skärningspunkten mellan ekonomi och kultur. Den samtida etnologin vilar på ytterligare en grundsten som ligger orubbad kvar där den placerades för hundra år sedan; etnologer dokumenterar ”vanliga” människors vardagsliv och fångar därmed upp röster som inte hörs i samtidsbruset. Genom att rikta blicken mot det till synes triviala i vardagen, oavsett om det handlar om vanor, traditioner, obetydliga ting eller berättelser, avtäcker etnologen dessutom underliggande kollektiva värderingar och normer. På så sätt behandlar etnologin då som nu existentiella frågor om samhörighet, utsatthet och meningsskapande.

Men ämnet har också förändrats över tid. Ett första skifte inträffar 1953 då Nikanders efterträdare Helmer Tegengren inrättar ett folklivsarkiv (numera Kulturvetenskapliga arkivet Cultura) samtidigt som han vidgar ämnets verksamhetsområde till att även omfatta andra kulturer än den finlandssvenska minoriteten i Finland. Nästa skifte manifesteras 1974 då ämnet, under ledning av professor Nils Storå, byter namn. Nordisk kulturhistoria och folklivsforskning blir Nordisk etnologi. Namnbytet är knutet till en förändrad syn på kultur och kulturell förändring. Istället för att betrakta individen som passiv kulturbärare, snärjd av ekonomiska faktorer och traditioner, så betonas istället individens förmåga att ständigt skapa och omskapa kultur. Anna-Maria Åström, ämnets hittills enda kvinnliga professor, vidareutvecklade perspektivet och säkerställde att det genomsyrade utbildningen i etnologi. Det senaste skiftet består av ett synnerligen dynamiskt samarbete med ämnet Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Tillsammans har man utvecklat ett kulturanalytiskt laboratorium som gynnar studenternas utveckling och framtida arbetsmöjligheter samtidigt som ämnenas gemensamma forskningsmiljö sjuder av idéer. Det är alltså en synnerligen vital 100-åring som firas.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi, Åbo Akademi

Allhelgonadagen – att vara på väg

Okategoriserade

Han vaknade ovanligt tidigt, men reflekterade inte över klockslaget. Det var dags att göra sig redo. Ansiktet tvättades och sedan klädde han på sig. Personalen på äldreboendet blev förvånade när han gjorde entré i de gemensamma utrymmena. Den sista tiden hade åldern tagit ut sin rätt, han var trots allt 97 år och dement. Livskrafterna tröt. Dessutom hade han varit sjuk och personalen hade underrättat släktingarna om att tiden var på väg att rinna ut. Men nu stod han påklädd och redo att ta sig an dagen. Personalen informerades om att han skulle cykla till arbetet tillsammans med sina bröder. Han hade förvisso åtta bröder, men alla utom en var döda sedan länge. Personalen lyssnade tålmodigt och ledde honom sedan tillbaka till rummet. Några timmar senare somnade han lugnt in.

Om jag valde att analysera denna berättelse skulle uppmärksamhet fästas vid teman såsom tid (i all sin komplexitet), gemenskap, disciplin, skötsamhet och modernitet, men också åldrande och omsorg. Denna gång tar jag inte på de kulturanalytiska glasögonen, utan vilar i en känsla av förtröstan: En gammal man som återförenad med sina bröder cyklar iväg en tidig morgon.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Spår av förflutet vardagsliv

Materialitet

Härförleden besökte jag en god vän som periodvis befinner sig på en liten holme utanför Houtskär. Besöket var huvudsakligen av social karaktär, men jag skulle även bistå honom i byggandet av en terrass. Inför besöket hade jag sökt efter uppteckningar i arkiven; hade månne någon folklivsforskare ren varit på platsen? I arkiven kunde inga spår av förflutet liv hittas och då jag redan tidigare hade fått berättat för mig att holmen var mycket liten så antog jag att platsen var ett kulturhistoriskt tomrum, bortsett från det relativt moderna fritidshus jag var på väg till. Väl på plats tog vi omedelbart, och av naturliga skäl, en förhållandevis kort promenad under vilken jag gjordes uppmärksam på resterna av ett torp som stått på holmens högsta punkt. Under ett lager av mossa och risiga grenar kikade stengrunden fram.

Betraktades holmen från ruinen kunde andra delar av torparens vardag anas. Övervuxna, i en del fall raserade, stengärden skvallrade om att djur hade funnits på holmen och en rektangulär stenformation indikerade att torparen även uppfört ett mindre fähus. När spåren av det förgångna hade visat sig växte frågorna fram. När hade torpet byggts? Av vem? Varför? När lämnade torparna holmen? Frågorna pockade på svar. Ur en byrålåda i fritidshuset plockade min vän fram en bunt med papper. Bland dem återfanns bland annat det ursprungliga torparkontraktet från 1895 och av detta framgick att torpet hade brutits ut ur ett bondehemman i Roslax by.

Bonden, tillika bror till den blivande torparen, sålde strax efteråt sitt hemman. Kanske skulle han, i likhet med många andra vid denna tid, emigrera. Med tanke på att kontraktet upprättades strax innan försäljningen kan det möjligtvis uppfattas som ett uttryck för omsorg om brodern. Det var inte alla förunnat att äga och bruka ett litet stycke mark – på en egen holme dessutom. Helt villkorslöst var kontraktet dock inte. Om vintern skulle torparen utföra tio mans dagsverken på hemmanet och fyra om sommaren. Hans fru skulle göra tre kvinnoverken. Av kontraktet framgår det även att den lilla torparfamiljen skulle ha rätt att hålla en ko och får på sommarbete på hemmanets mark. Kanske förklarar detta gärdsgårdarna av sten på holmen. Kontraktet förlängdes 1905 respektive 1914, men vad som sedan sker är till viss del oklart. Torparen dog 1915 och i ett testamente framgår det att hustrun ärvde kontraktet, men därefter upphör spåren av det förflutna. Åtminstone ute på holmen. Sannolikt finns det fler ledtrådar till torparens vardag någon annanstans, om inte i en byrålåda så förhoppningsvis i ett arkiv. I väntan på att dessa ledtrådar ska hittas byggs det vidare på det svenska kulturarvet i Finland. Terrassen är färdig inom kort.

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi
Vikarierande terrassbyggare

Roskis-etnografi – spår av liv och död

Laddade platser, Materialitet

Soptunnan står i en uppfordrande givakt vid ingången till den välbesökta kvartersbutiken. Vanligtvis är tunnan fylld till bredden med kvitton, kasserade inköpslistor, glass-, godis- och chokladpapper. Små fragment eller spår av liv. Men nu har något hänt. Har människor tagit av sig munskydden innan de gått in i butiken? Har kvartersbutiken definierats som en smittfrizon? Uppfattas butiken som en förlängd del av den privata sfären och därmed ofarlig? Munskydden signalerar i så fall trygghet och tillit: Här inne känner vi varandra!

Ett annat scenario är förstås också tänkbart; kunderna kan ha tagit av sig munskydden efter butiksbesöket. I så fall ska handlingen betraktas som ett uttryck för att kunderna lydigt hörsammat myndigheternas rekommendation om att bära munskydd i miljöer där social distans svårligen upprätthålls. Munskydden representerar ansvar och omsorg: I dessa kvarter värnar vi varandra och livet!

Men varför har munskydden kastats omedelbart efter besöket i butiken? Finns det en rädsla för den egna kroppens saliv, snor och svett? Har människor till följd av pandemin blivit främlingar inför sig själva och den egna kroppens utsöndringar? Kanske, men troligtvis vittnar de kastade munskydden snarare om en tyst protest och en manifestation av frihetslängtan: Hit men inte längre följer jag myndigheternas rekommendation!

Oavsett när munskydden kastats så framstår den överfulla soptunnan som en tickande covid-bomb. Kanske borde någon sätta upp en varningsskylt: Biohazard! Men det skulle förstås skapa onödig andnöd i grannskapet. Eller är det just andnöden som folket i kvarteret attraheras av? De tycks ju inte heller hörsamma myndigheternas varning om att rökning dödar.

Soptunnans kulturella teckensystem väcker fler frågor än den besvarar och den destabiliserar på så sätt vardagens ordning, den oroar. Förhoppningsvis återerövrar glass-, godis- och chokladpapperna snart sin plats i soptunnan. Det var så mycket enklare att gå till butiken när soptunnan stod i en stram givakt inför livet.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi

Munskydd och politik

Kulturanalys

I pandemins tid har diskussionen om vaccinationer fått förnyad energi. Somliga motsätter sig, av olika anledningar, alla former för vaccinationer. Andra menar att vaccinationer inte enbart är en fråga om den enskildes, utan om hela kollektivets hälsa, och att vaccination därmed är en skyldighet. Diskussionen är viktig: Vaccination är en biopolitisk intervention och en levande diskussion om kropp, hälsa, politik och ideologi är därför välkommen.

I fiktionens värld har biopolitiska interventioner inte enbart använts för att skapa det friska, utan även det Goda samhället. Det är förstås lätt att svepas med i ett önsketänkande baserat på fiktionen: Tänk om man kunde vaccinera mot exempelvis rasism och populism! Men en ska nog vara försiktig med vad en önskar sig. Risken att hamna i en Orwellsk värld vore överhängande med ett sådant vaccinationsprogram.

Munskydd ter sig mindre oroväckande, men har trots det fått en stark politisk laddning. Inte minst så i USA där framför allt högerkrafter uppfattar munskyddet som en hotfull intervention mot individens okränkbara frihet.

Bild: Klaus Hausmann, Pixabay

Diskussionerna synliggör hur till synes oskyldiga artefakter som munskydd kan ges en laddning som ter sig irrationell, men som följer en identitetspolitisk och kulturell logik. Munskyddet ger människor en möjlighet att lägga världen till rätta enligt de matriser som anses vara de enda rätta och därigenom synliggörs också hur den ideala relationen mellan individ-kollektiv, individ-stat, ska vara organiserad.

I Finland har beslutet om munskyddsrekommendationer just fattats och en kan hoppas att vi slipper en lika polariserad situation som i USA. Men sannolikt kommer munskydd även här väcka ambivalenta känslor; ilska och irritation kommer att samsas om utrymmet med glädje och tillförsikt om en snart frisk samhällskropp. Medvetna om munskyddets kulturella laddning betonade Helsingforsregionens trafik (HRT): ”Alla kan inte bära munskydd, till exempel av medicinska skäl. Ser du en passagerare som inte bär munskydd önskar HRT att du inte påpekar detta. Du kan inte veta av vilka skäl en del resenärer inte använder munskydd” (Hufvudstadsbladet 13 augusti 2020).

Bild: congerdesign, Pixabay

Kollektivtrafiken kan betraktas som en samhällelig febertermometer: Det är när människor, som inte känner varandra, tvingas umgås på små vardagliga ytor som gränserna mellan individ-kollektiv prövas. I pandemins tid accentueras den latenta spänning som ryms i detta utrymme. Kommer buss- och tågtrafiken visa tecken på en sjuk eller frisk samhällskropp; kommer munskyddet att användas som ett politiskt verktyg i kampen om utrymme och rätten att definiera rätt från fel beteende; kommer munskyddet att användas för att kategorisera människor som hot eller medmänniska?

Fredrik Nilsson

Professor i etnologi