Alla inlägg av Blanka Henriksson

Vigselring på villovägar

Fantomens hustru Diana har suttit fängslad under falsk identitet och alla hennes anhöriga har levt i tron att hon är död. Inga flyktförsök har lyckats och Gravelines-fängelsets vakter lyssnar inte när hon bedyrar sin oskuld. Detta gastkramande drama[i] utspelar sig på morgontidningens seriesida sedan ett par veckor tillbaka. Nu närmar sig äventyret sitt slut och en livs levande Diana har återförenats med sina närmaste – hon får träffa sina barn och lyckas videosamtala med sina åldrande föräldrar. På tu man hand går hon så i djungeln med sin make och fram kommer en bekännelse. ”Jag vågar nästan inte berätta en sak för dig!” säger hon, och i nästa serieruta sträcker hon fram sin nakna hand – vigselringen!

Någon gång under fångenskapen har hon blivit berövad sin vigselring, och när hon återförenas med sin make är detta det som verkar tynga henne mest. Först imorgon får jag veta hur Fantomen själv reagerar på denna nyhet, men själv fastnar jag vid vigselringens symboliska dimensioner.

Förlorade vigselringar är ingen ovanlig företeelse vare sig i vardagen eller i populärkulturen. I dagspressen stöter man på berättelser om vigselringar som dyker upp efter år av ovisshet under rubriker som ”Borttappad ring hittad på strand efter sex år” (DN 08.04.2014). Det lär också vara så att hobbysakletare med metalldetektorer ofta blir tillfrågade om hjälp med att återfinna bortslarvade vigselringar (och andra smycken). I sociala medier är efterlysningar av ringar så vanliga att det finns en speciell kategori av parodier (gärna med anknytning till en berömd ring i Tolkiens trilogi). Vill du hitta din försvunna vigselring kan du också vända dig till ett medium.

Söker man i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, med folklore insamlad kring förra sekelskiftet, får man exempel på hur verksam kraften i en vigselring har upplevts vara: den skyddar barn och kreatur mot allsköns ont, men kan också användas i spådomar och i magiska botemedel. Kraften är tvådelad här – dels har metallföremål (och särskilt de av ädel metall) föreställts vara magiskt kraftiga, dels laddas ringen av välsignelsen som finns kvar från vigselceremonin.

I ett drömlexikon läser jag att drömmar om förlorade ringar kan vara varsel om ondska, fångenskap och död. Speciellt oroväckande är drömmen för en ung flicka som ”bör se upp med sin hjärtevän som planerar att utnyttja och sedan överge henne”.

När fängelsepersonalen tar av Diana hennes vigselring bryter de också bandet mellan henne och hennes make. Ringen binder symboliskt ihop det äkta paret, ett motiv bekant från filmscener där någon tar av sig sin vigselring för att markera en skilsmässa, ett dödsfall eller kanske en önskan om en annan status. Närbilderna på ringen som avlägsnas från fingret precis innan huvudpersonen stiger in i ett nytt sammanhang visar på en transformerande kraft. Utan ring är du någon annan, oavsett om du har mist din partner eller planerar att vara hen otrogen. (Många gånger avslöjas man i filmsammanhang dock av den ljusa hudton som ersätter ringen där ingen solbränna kunnat ta över.)

Jag frågar mig om den vandrande vålnaden har sin ring tydligt synlig när han jagar bovar. Kännare av Fantomen vet att han bär åtminstone två ringar, en på vänster hand med det goda märket att stämpla på lämpliga platser, en annan på höger med en dödskalle som ger ett permanent avtryck i skurkhakor när Fantomen klipper till. Han är med andra ord inte den typ av man som skyr smycken. Men om det var Fantomen som dödförklarats, plågats i fängelse och till sist dykt upp efter veckor av saknad – skulle han i skam sträcka fram den tomma handen mot sin fru?

 

Blanka Henriksson, folklorist
som sätter på sig vigselringen vid festliga tillfällen, men tycker att en överlevande make trots allt skulle vara viktigare

 

[i] Fantomenäventyret som hänvisas till heter i original ”Chatu’s Fate” och är det sista i en serie av fem med början i ”The Death of Diana Palmer Walker” skrivna av Tony DePaul och tecknade av Paul Ryan (2009­–2011).

Ett virtuellt alter ego med ansiktsmask

Helt plötsligt har ansiktsmask blivit en naturlig del av vardagen. Vi sätter på oss mask för att åka buss, handla mat, låna böcker, gå på föreläsning och hämta barn på dagis. Men häromdagen insåg jag att maskanvändningen smugit sig in även på andra arenor, bland annat i en virtuell spelvärld.

I många dator-, konsol- och telefonspel har du som spelare ett alter ego, en figur som representerar dig på ett eller annat vis. Dessa så kallade avatarer kan ha egna namn, egna egenskaper och ett mer eller mindre skräddarsytt utseende. Ofta kan du ändra stil på även ganska enkla avatarer. Du kan byta kläder, hårfärg och lägga till accessoarer, speciellt när du kommit lite längre och kanske samlat på dig lite inomspelslig valuta, oavsett om det är ”WoWguld” i World of Warcraft, ”bells” i Animal Crossing eller ”robux” i Roblox. Nu har accessoarerna i många spel utökats med olika ansiktsmasker. 

Inte ens i familjens egna lilla rike, Söderhavssamhället ”Trevligön”, har vi förskonats från pandemin.

Finns det inte uttryckliga coronamasker kanske det finns andra masker som i dagens läge kan få fylla samma funktion. Det som kallas ”privacy mask”, ”bandit mask” eller ”surgeons mask” blir nu lätt till en covid19-mask bara man sätter den i ansiktet på sin avatar. På samma sätt som du kan söka hjälp på Youtube när du kört fast i ett spel, finns det nu instruktionsvideor för hur du hittar lämpliga coronamasker i till exempel Roblox.

I Pokémon Go kan du välja allt från en neutral vit skyddsmask till olika pokemon-inspirerade skapelser.

Det går förstås också att på nätet beställa verkliga ansiktsmasker med motiv från alla möjliga spel. På en del är anspelningarna ganska subtila – det gäller att kunna avkoda symboler och stilar, medan andra blir uppenbara också för den mindre insatta. Det handlar om logotyper för spel eller spelkonsoler, siluetter av kännspaka joystickar, kända spelfigurer eller viktiga föremål från olika spel. På din ansiktsmask kan du visa upp din identitet som ”gamer”. Spelandet är en del av de vardagliga praktikerna och till vardagen hör just nu ansiktsmask. Så nu gäller det bara att välja om, när och hur våra avatarer ska signalera att de lever i en värld påverkad av pandemier. Lösningen kan förstås också vara att ignorera maskerna helt – kanske befinner sig våra alter egon i ett helt annat universum där vi kan fly från allt vad covid19 heter.

 

Blanka Henriksson
spelande folklorist med mask både virtuellt och i vardagen

Jag vill ogärna definiera pojken men…

När man konstruerar en frågelista i syfte att samla in narrativt material, så läggs mycket tid på att fundera på hur man egentligen ska ställa frågorna man vill ha svar på. De ska inspirera en potentiell informant att ta till keyboarden och skriva ner sin livsberättelse och sina erfarenheter, så att jag som forskare kan få svar på min fråga, och så att det inspirerar till ett så öppet och fritt berättande som möjligt.

I projektet ”Boys will be boys” lade jag också tid på att få ett berättande flöde i mina frågor. Listan började med en uppmaning att berätta ett barndomsminne (vilket som helst), för att sedan tematiskt få berätta om sin vardag, relationer, och känslor, detta för att hjälpa mig besvara frågan om vad känslan i erfarenhetsberättelser av att växa upp som pojke kan vara. I den mediala berättelsen får man känslan av att pojkskapet är en vild, busig och rebellisk; Bart Simpson, Emil i Lönneberga, Dennis och Huckleberry Finn; ung, vild och med slangbellan redo. I det mediala landskapet definieras pojken ofta som just busig och väcker en känsla av uppror i publiken. Känslan av att växa upp som pojke innefattar förstås mer känslor än så. Det var därför jag lade stort intresse vid den sista frågan i min lista: ”Hur definierades en ’riktig pojke’ när du var liten?”

Bild: https://pixabay.com/sv/vectors/bart-simpson-serier-vektor-655318/

Den frågan, trots min uttänkta plan att ställa denna öppna fråga sist i listan, efter att man har fått berätta om sin vardag, minnen av relationer, förebilder, leksaker och känslor, var svårfångad: ”Ingen definierade något sådant då jag var liten” (Man f. 1964). ”Kommer int ihåg” (Man f. 2001), ”Pojkar var pojkar och flickor var flickor, det var inget märkvärdigt med det” (Man f. 1984).

I det berättade beskrivs (ändå) i huvudsak tre sorters pojkar: (1) inte-pojken, (2) den starka, tuffa, manliga pojken med muskler och (3) den busige pojken med slangbellan, tre återkommande gestalter som kanske säger något om hur pojke uppfattas.

Inte-pojken är: ”En sådan som inte är transsexuell eller en kvinna” (Man f. 2001) eller ”Inte tjej” (Man f. 1982). Det vill säga att pojke i berättelsen definieras enligt vad det inte är (apofatiskt); inte tjej, kvinna, kvinnlig eller tjejig. Eller som en informant uttrycker det: ”Det var viktigare att markera när någon var en ’oriktig’ pojke” (Man f. 1988).

Den starka, manliga, skäggiga pojken som tillskrivs epiteten ”Bröst hård, bastu, mörk röst inte rädd för någonting” (Man f. 2001)  och kan ”arbeta från ’dag till natt’” (Man f. 2001); en återkommande gestalt som inte heller är en beskrivning av en pojke, utan av en man. Karaktären kopplas ihop med maskulint kodade egenskaper som: ”Visa inte svaghet, gråt inte ­– visa styrka/dominera, visa ilska” (Man f. 1982), arbetskapacitet, styrka  eller mod. Ofta tillskrivs karaktären också goda egenskaper: ”man skulle vara ärlig, pålitlig och ansvarsfull” (Man f. 1970)

Så har vi då det klassiska busfröt: ”Bryt regler, utmana, var rebellisk” (Man f. 1982). En klar gestaltning av pojke som man kan förhålla sig till ”Pojkar är egensinniga, gör hyss, ska alltid bestämma, vet vad de vill, ska gilla sport, motorer, blått och prata med djup röst. Jag gjorde hyss, men allt det andra var jag dålig på” (Man f. 1987). ”Riktiga pojkar hade fart, gillade att tävla, klättra, utforska. Nyfikenhet var en annan positiv egenskap […] Att vara stillsam och litet funderande, sågs inte direkt som attraktiva/belönade egenskaper hos pojkar. Man skulle vara ruff, aktiv, rolig” (Man f. 1963).

Jag vill ogärna definiera pojken men jag vill lyfta fram informanternas egna beskrivningar. Beskrivningen av mannen-snarare-än-pojken och skildringar av pojken som inte-tjej kanske visar på en viss (samhällelig) avsaknad av en diskussion om vad pojkskapet innebär. En viss frånvaro av diversifiering av vad en pojke är och kan vara. I den avsaknaden kommer busfröt in som klar en gestalt och beskrivning, som får stå för pojken och hans egenskaper. En masternarrativ gestalt som förmedlar känslan av att ”boys will be boys”.

Jakob Löfgren
SLS-forskare i Nordisk folkloristik

Texten baserar sig på en artikel i Ethnologia Scandinavica och finns fritt tillgänglig här:
https://gustavadolfsakademien.bokorder.se/sv-SE/download/92fecd78-3443-4a7d-b166-c17abdd1fad8 s. 67–80.

Välkommen hem till mig?

Sedan i våras ber myndigheterna oss att distansarbeta i största möjliga mån, och många arbetsgivare uppmanar sina arbetstagare att tillbringa så lite tid på den fysiska arbetsplatsen som möjligt. Från en dag till en annan ska det inredas hemmakontor och fixas ergonomiska lösningar i utrymmen tidigare vigda åt mestadels annan verksamhet. Arbetet har lämnat arbetsplatsen och trätt in i hemmet med allt vad det innebär av både frihet och problem.

Att arbetet i allt högre grad kommer hem till oss innebär i många fall att arbetskamraterna följer med på köpet. Varje gång vi öppnar Zoom och loggar in på dagens möte bjuder vi på samma gång in andra att titta in i våra hem. Hastigt och lustigt gäller det att svänga datorn så att inte tvättställningar och obäddade sängar kommer i blickfånget, samtidigt som dagsljuset ska fångas för att framställa oss i vår bästa dager. Helt plötsligt vet vi vad andra har på väggarna och vi kommenterar glatt varandras tavlor och kökskakel. När kollegans bakgrund förändrats kommer de oundvikliga frågorna – var är du nu? Publiken märker genast en rumslig förflyttning, trots att det hela sker i ett till synes virtuellt rum. Distans är inte bara mer anonymt, utan också mer personligt. På grund av datorkamerans begränsade blickfång kan vi dock välja att visa upp endast ett litet utsnitt av det privata.

Webbkameran tar upp en del av verkligheten, men i kamerans döda vinklar pågår ibland en helt annan verksamhet.

Det som mina kollegor på seminariet inte ser är att det bakom min bärbara dator, uppallad på en leksakslåda, ligger en fnissande åttaåring och ser på skrattretande Youtube-videor. I hörnen ligger halvfärdigt pyssel, legobyggen och utklädningskläder om vart annat. Alltid då och då öppnar någon dörren och kikar in, antingen i jakt på mig eller barnet i sängen. Dessa avbrott märks endast genom mina huvudvridningar, och läppar som rör sig i den stumma datorbilden. Simultant med det virtuella mötet pågår en annan verklighet runt alla deltagarna i videosamtalet. Människor utan identitet rör sig in och ut ur bild, husdjur i mängder drar uppmärksamhet till sig och vardagens maskinpark i form av diskmaskiner och grannars dammsugare bidrar med bakgrundsljud när mikrofoner slås på.

Det ni inte ser på konferenssamtalet är den del av arbetsplatsen som består av hemmavardagen, med allt vad det innebär av kaos och ordning.

Familjemedlemmar har vant sig vid att stängda dörrar antingen innebär hänsyn – här pågår ljudlig verksamhet som kan störa, eller att det där bakom inte längre finns ett barnrum eller ett sovrum, utan ett rum för konferenser, seminarier, personalmöten, föreläsningar eller skola. Efter en stund öppnas dörren och rummet blir ögonblickligen transformerat till en plats för lek, datorspel, matlagning, social samvaro eller allmänt varande. Dessa övergångar är inte alltid smärtfria – det händer att en aktör lever kvar i arbetet medan en annan redan ställt om till hemmaläge. Att i sitt eget hem oväntat kliva in på någon annans arbetsplats är att överträda en gräns, en gräns som inte borde finnas i det egna vardagsrummet, men som man nu småningom börjar vänja sig vid. Så välkommen hem till mig, i ett virtuellt besök över min axel, men jag förbehåller mig rätten att rikta datorn mot det jag vill dela med mig av.

 

Blanka Henriksson, distansarbetande universitetslärare i kulturanalys
med tillfälliga hemmakontor i nästan alla rum

 

Opolitisk slavhandel och politiska museer

I gårdagens Helsingin Sanomat kan man läsa att British Museum i London har fått tillsägelse från den brittiska regeringen. I ett brev till museet hotar regeringen med att dra in det skattefinansierade bidraget om föremål avlägsnas från utställningarna. Brevet, som ”läckte” till medierna och publicerades i sin helhet i Sunday Telegraph, har skickats till ett flertal statligt finansierade museer.

Det föremål som aktualiserar brevet i det här fallet är en byst av Hans Sloane, vars samling föremål, böcker och kuriosa blev grundplåten för det som senare kom att bli British Museum, när han vid sin död 1753 donerade 71 000 föremål till nationen. Själva samlandet av artefakter och dokument finansierade han främst genom slavarbetare på sin frus sockerplantage i Jamaica.

British Museum försöker göra upp med sitt förflutna, bland annat genom att lyfta fram hur samlingarna skapats under den brittiska kolonialmakten. Foto: David Iliff, CC BY-SA 3.0

I slutet av augusti i år meddelade British Museum att bysten av slavägaren Sloane flyttas från en framträdande position till ett kabinett, där han dessutom kontextualiseras och det djupt problematiska i samlingens tillkomst beskrivs och inte längre sopas under mattan. ”Vi har knuffat ner honom från piedestalen” säger museidirektören i en intervju i The Telegraph, samtidigt som han framhåller att det är viktigt att den historiska sanningen kommer fram. British Museum säger själva att förflyttningen av Sloanes byst är en del av en våg av medvetna förändringar som görs vid museet för att tydligt lyfta fram hur slavhandel och andra imperialistiska handlingar starkt bidragit både med ren finansiering och med plundrade föremål.

Detta görs i samklang med andra liknande aktioner där man i Storbritannien först nu aktivt konfronterar den kolonialhistoria och det förtryck som landet byggt delar av sin storhet på. Detta har bland annat lett till att statyer flyttats och att gator eller byggnader uppkallade efter slavhandlare bytt namn.

Konserthuset i Bristol som öppnades 1867, har överlevt flera bränder och byggts till i omgångar. Tidigare bar det namn efter köpmannen Edward Colston, som var involverad i den transatlantiska slavhandeln, men efter protester döptes det 2020 om till Bristol Beacon. Foto: Philip Halling, CC BY-SA 2.0

Regeringens kultursekreterare, som står som avsändare av det ovan nämnda brevet, framhåller dock att de offentligt finansierade instanserna ska arbeta opartiskt och inte handla ”motiverade av aktivism eller politik”.

Här finns två springande punkter i kultursekreterarens och regeringens förståelse av vad ett museum är. Dels är ett museum är inte en statisk samling föremål som ställs fram en gång och sedan får stå kvar till tids ände. Museiföremål byter plats och funktion hela tiden. Ibland är de utställda, ibland inte. Ibland ingår de i en helhet för att illustrera en företeelse, tid, strömning, idé eller annat, ibland i en helt annan. Sloanes 71 000 artefakter finns idag i tre olika samlingar, men har utökats till sammanlagt över 13 miljoner objekt hos British Museum, 70 miljoner hos Natural History Museum och 150 miljoner i British Library. Alla dessa objekt kan förstås inte vara tillgängliga för åskådare samtidigt.

Dels kan ett museum omöjligt vara opolitiskt. Allt som ställs ut är utvalt, alla texter som skrivs representerar en sanning bland många. Målet är dessutom att skapa kunskap – något som inte låter sig göras utan kopplingar både i tid och rum. Varför ställs det här föremålet ut här och nu? Hur beskrivs sammanhanget och vilken kunskap skapas i och med detta?

Det som den borgerligt styrda regeringen är ute efter är kanske snarare ett politiskt budskap som stämmer överens med deras egen politiska inriktning – då upplevs det som opolitiskt eftersom det känns självklart och sanningsenligt. När Sloane flyttas och blir en del i en annan kontext uppfattas det som politiskt, men att låta bysten av slavägaren, som lade grunden till museisamlingarna genom att äga människor och ta ifrån dem deras människovärde, stå kvar – det är opolitiskt?

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Polisflygplan och polisbil i lego

Barnkultur, polisbrutalitet och grundlösa rykten

Vågar du ha den där tröjan nu efter vad som hänt? Frågan ställdes om femåringens t-shirt med motiv från det populära barnprogrammet Paw patrol. Föräldrarna stod oförstående ­– vi hade inte nåtts av det senaste inlägget i sommarens samtalsämne. Nyheterna var fulla av rapporter om hur polisbrutaliteten i USA slutligen fått allmänheten att ryta ifrån, och nu kom bakslaget – i dyningarna av kravaller och upplopp gick man åt barnkulturen. Paw patrol hade blivit inställt!

Den tecknade tv-serien Paw patrol (på finska Ryhmä Hau), som produceras av barntv-mogulen Nickelodeon, handlar om ett gäng hundvalpar som med gemensamma krafter hjälper människor och djur ur olika knipor. Men hur kom det sig att just det här barnprogrammet råkade ut för falsk ryktesspridning?

Polishunden Chase från Paw patrol

Polishunden Chase från barnprogrammet Paw patrol var aldrig hotad. Foto: Paul Wasneski, Public domain

Det började kanske med att Paw patrols officiella Twitter deltog med hashtaggen #amplifyblackvoices för att lyfta fram att svartas röst inte hörs i samhället. Det kunde ha slutat där, men andra twittrare kunde inte låta bli att göra sig lustiga över att en tv-serie med en polishund fördömde polisbrutalitet. Inlägget delades i en mängd parodiska svar med anspelningar på hur Nickelodeon borde ta itu med sin egen figur polishunden Chase.

Dessa skämt tycks ha lett till nya som i sin tur lät förstå att programmet hade ställts in, precis som två reality-tv-serier om poliser faktiskt blev inställda på grund av våldsglorifiering. Genast uppstod en våg av protester från människor som inte hade uppfattat ironin. Ryktet nådde så långt som till Vita husets pressekreterare som uttalade sig fördömande om en upplevd ”cancel-culture” där Nickelodeon uppgavs ha vikt sig för massorna, och Lego dessutom tagit samma åtgärd genom att dra in sina populära byggen med polistema!

Tjuv, polis och polisbil i lego.

Lego drog aldrig in några polisbyggsatser. Foto: Blanka Henriksson

Trots att både Lego och Nickelodeon officiellt har dementerat ryktena: varken legobyggen eller tv-serie har dragits in, lever tanken om att det nu ”gått för långt” starkt i vissa kretsar. Detta baserar sig på föreställningen om en rådande censur (populärt kallad cancel-kultur), där människor, ofta i maktposition, inte får säga vad de tycker. I grunden handlar det snarare om ett krav på att inte bli ifrågasatt, vilket inte omfattas av yttrandefriheten.

Istället för att medge att det finns en stark strukturell rasism i USA som drabbar svarta hårt, genom bland annat polisvåld, upprörs människor över helt grundlösa rykten om barnens favoritprogram. Men det är kanske så att vi har svårt att ta till oss en verklighet där lagens långa arm kan ta livet av en försvarslös människa utan att tveka, och då är det lättare att förfäras över att en tecknad polishund möjligen blivit orättvist behandlad. Båda låter ju för otroliga för att vara sanna. Och där det första får vår tro på mänskligheten att skaka i sina grundvalar blir det andra antingen ett sätt att genom ironi och humor tackla det ofattbara, eller för den som ryar om cancel-kultur en enkel väg att vägra erkänna allvaret och gömma sig bakom fake news.

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med intresse för rykten och falska nyheter

Läs mer om begreppet cancel-kultur här: ”Don’t Fall For The ‘Cancel Culture’ Scam”

Kroppsliga påminnelser

Vi står framför Åbo Domkyrka, på ansvarsfullt avstånd till våra meddemonstranter, i den vackra junikvällen. På domkyrkotrappan har någon med färggranna gatukritor skrivit välitän (jag bryr mig) så att det syns över till åns andra sida. Ut över folksamlingen ljuder personliga vittnesmål om rasism och diskriminering. Erfarenheter av att det egna livet behandlas som mindre värt än andras.

Jag bryr mig – Black lives matter! Foto: Johanna Wassholm

Klumpen i halsen växer sig större, inte bara i förtvivlan över det som händer i världen, utan också i rörelse över de enade krafter som manifesteras här.

Att demonstrera är att visa sin åsikt med hela sin kropp, att förenas i fysisk rörelse. I demonstrationståg rör sig kroppar tillsammans i ett gemensamt flöde, och ju fler kroppar desto större markering åstadkoms.

Att demonstrera i pandemitider är att ta annan hänsyn än vanligt. Trots att folksamlingen uppgick till femhundra demonstranter hölls säkerhetsavstånden enligt påbjudna coronarestriktioner. Foto: Blanka Henriksson

Trots att denna demonstration saknar ett gemensamt tågande blir det kroppsliga högst påtagligt när de församlade går ner på knä för att hedra George Floyd och alla offer före honom. Genom min tunna sommarkjol gör kullerstenarna sig påminda när högra knät börjar protestera. Runt omkring lyfts symboliskt knutna nävar, men en och annan arm darrar av ansträngning. Det varar endast en kort stund, men på ett plan blir vi alla till en kropp förenade i ett gemensamt mål.

Knäböjandet går som en våg genom världen. En enkel men mycket symbolisk handling som kommit att representera så mycket. Foto: Blanka Henriksson

När jag går därifrån är dock den kroppsliga påminnelsen borta, och jag måste aktivt vara medveten om vardagsrasismen och om mitt vita privilegium, till skillnad från alla de som dagligen påminns om att Finland är ett av de mest rasistiska länderna i Europa. Kanske är detta den viktigaste påminnelsen av alla, att jag är en del av strukturerna och att jag bidrar till att dessa strukturer upprätthålls, men att jag har förmågan och möjligheten att skapa förändring. Så jag sparar känslan av stenens obekväma avtryck på min knäskål och hoppas att jag kan ta fram detta sinnesintryck nästa gång jag slentrianmässigt tänker att vi ändå har det ganska bra och är ganska jämlika här i det fria Norden.

 

Blanka Henriksson
skamligt priviligerad och omedveten

Vad kan berättelser om oavsiktliga graviditeter säga oss?

Idag föreställer vi oss gärna att vi ska få barn då vi tänkt oss det, helst efter att vi studerat klart, har en fast partner och ett tillräckligt stabilt och välbetalt jobb. I vår tänkta livslinje har barn en färdigt utstakad plats och tack vare tillgången till preventivmedel har vi också möjlighet att i viss mån påverka när vi vill ha barn. Ändå vet vi att det ofta inte går som planerat. Man blir gravid även om man inte tänkt sig det (eller så behagar barnen inte att dyka upp då man tänkt). I Finland utförs årligen ca 8600 aborter, och hur många barn som föds även om de från början inte var påtänkta vet vi inte, men gissningsvis är det ett ganska stort antal.

Min doktorsavhandling handlar om berättelserna om dessa oavsiktliga graviditeter. Ofta, men inte alltid, innebär en sådan att personerna som är involverade ställs inför ett beslut som kan komma att förändra livet för alltid. Hur kan kvinnor och män berätta om en oavsiktlig graviditet i dagens Finland? Vad innebär det att få barn vid en annan tidpunkt än då man tänkt sig? Vilka faktorer möjliggör en valfrihet och vilka begränsar den? Det här är några frågor jag skulle vilja ha svar på.


Foto: PublicDomainPictures Pixabay

Än så länge har jag inte kommit särskilt långt i mitt arbete men de saker som jag insett hittills är att det här är en erfarenhet som kan vara väldigt olik beroende på person och livssituation. Det är också ett ämne som väcker känslor hos de som berättar. Det kan handla om svåra känslor som skuld, ånger eller skam. Men kanske än mer handlar det om positiva känslor, som den starka kärleken till sina barn, tacksamhet över vad livet gett en, stolthet över att ha överkommit det som upplevs som hinder. Dessa berättelser aktualiserar också normer kring familjebildning och genusrelationer. Centralt är också materiella faktorer, särskilt de inblandade kropparna och olika preventivmedel. Det ska bli spännande att se vart detta leder mig.

 

Lina Metsämäki, doktorand i Nordisk folkloristik

 

”Mitt coronamål är att inte begå självmord”

Humor har av forskare länge konstaterats fungera som en ångestventil. Ett sätt att få uttryck för det som tynger en, sådant som man kanske inte annars kan pratas om, eller som man har svårt att prata om. Som folkloristen Alan Dundes sa: ”where there is anxiety, there will be humor expressing said anxiety.” Skämt och humor ger därmed en bra inblick i vad folk har i sinnet.

Bilden ovan summerar en uppfattad generationsskillnad i humor. Antagligen från perspektivet av en som tillhör den så kallade milleniegenerationen. Den visar hur humor om självhat och en vilja att dö har kommit att symbolisera millennial humor. Denna humor uppstår inte i vakuum, utan bör förstås inom en samhällelig och kulturell kontext. Milleniegenerationens ångest är inte ett tecken på generationsskillnad i sig, utan ett resultat av ett alltmer ostabilt och osäkert samhällsklimat, samt att psykisk ohälsa hos unga blir allt vanligare.

De som tillhör milleniegenerationen är visserligen inte riktigt unga längre. De äldsta börjar närma sig 40, medan jag som 27 hör till de yngsta i generationen. Det kan även noteras att nästa generation, den så kallade generation Z:s humor oftast brukar framställas som mer dadaistisk än självnedsättande. Men vad jag vill lyfta fram här är att humor kan normalisera. Filosofen Jon Morreall poängterar att humor kan normalisera företeelser och göra folk mer avtrubbade mot det som sägs i skämten. Jag vill påstå att millennial humor om dödslängtan har normaliserat denna typ av diskurs genom skämt. Men är folk så vana vid att det skämtas om att vilja dö, om hur man hatar sitt liv, är deprimerad och lider av ångest, att mental ohälsa ses mer som helt normalt än ett problem?

Självnedsättande och mörk humor har florerat de senaste månaderna på grund av corona. Det i sig är varken förvånande eller problematiskt, så länge man minns att det finns verklig ångest bakom skämten. Rubriken till denna post citerar en student vid Åbo Akademi – och det var inget skämt. Studenter är allvarligt oroade för sin mentala hälsa under coronatiden, och de känner att ÅA inte bryr sig.

Offrandet av studenternas mentala hälsa framstår som ett nödvändigt ont i kampen mot corona på ÅA. Det har nyligen bestämts att period 1 ske på distans. Ett beslut som tagits 3 månader på förhand medan andra skolor, samt restauranger och barer förväntas vara öppna. Studentföreningar kan inte ordna evenemang och ingen vet vad Campus Sport sysslar med. Studenterna förväntas acceptera besluten med den mycket knappa informationen de får, utan någon förklaring för de fortsatt hårda restriktionerna. De får ingen inblick i diskussionen bakom besluten, vilka faktorer som gör dem nödvändiga, och ifall andra möjligheter ens diskuterades. Har studenternas mentala hälsa alls tagits i beaktande? Studenterna (liksom visserligen all annan personal) förväntas blint anpassa sig till situationen, på bekostnad av sin egen mentala hälsa. För man får inte kritisera restriktioner då det kommer till corona, då allt är för samhällets bästa.

Det finns inget som ”bara” ett skämt. Yngre generationer kanske har proklamerat sitt intresse för att dö i ca ett årtionde redan, men det är ingen orsak att inte ta deras mentala hälsa på allvar i en pandemi.

Sofia Wanström, doktorand i nordisk folkloristik

Avslöjande kroppar

Ett av mina favoritskämt i dessa tider går ungefär så här: Förr så hostade jag för att dölja en prutt – nu pruttar jag för att dölja en hostning.

Det är ett ganska enkelt och barnsligt skämt (kiss- och bajs-humor ni vet) men det sätter fingret på något av det som händer just nu. Vi lystrar på ett annat sätt till människors kroppar – var det en hostning jag hörde? Om det visar sig vara en brakare är det måhända fortfarande pinsamt, men med en lättnadens suck kan det enkelt skrattas bort. 

Våren är full av damm, men det kliar aldrig så mycket i näsan som när man möter någon på gatan. Måtte jag inte nysa när vi går förbi varandra! För att vara den oansvariga som går omkring och sprider corona – det vill ju ingen.

Våra alltid närvarande kroppar stiger fram ännu tydligare i sådana här situationer. Det är kroppsligt (och mentalt) att vara sjuk. Sjukdomen sitter i kroppen och det är våra kroppar som avslöjar oss genom förhöjd temperatur, smärta och hostningar.

Just denna sjukdom smittar också kroppsligen, och sätter spår i vårt kroppsliga handlande och möten kroppar emellan. Vardagliga rutiner som handtvätt lyfts upp till komplicerade kroppsliga ritualer med tydliga rörelsemönster och ljudeffekter (se tidigare inlägg om handtvagnings-sånger). För alla oss med känslig hud blir det eviga spritandet och tvättandet till en exemframkallande plåga och coronan sätter kroppsliga spår till och med i sin frånvaro. 

Många talar om hur skönt det ska bli sen. Sen när vi kan kramas igen, sen när vi kan skaka hand, sen när vi kan stå nära nära, tätt inpå.  Andra i sin tur drar en lättnadens suck – de som inte gärna kramas i tid och otid, de som har en lite vidare bekvämlighetszon omkring sig. För vad är nära egentligen? Och vad är för nära? Inte nog med att det är personligt, det är situationsbundet också. Men kommer vår uppfattning av nära att ändras? Kommer vi att hålla större avstånd  när vi kommer ur det här? Kanske hela världen går över till den stereotypa finländska fjärheten, där man inte sätter sig bredvid någon annan i bussen om det finns ett tomt sätespar.

Våra kroppar drogs in det här helt utan att vi fick bestämma själva. De fick en aktiv roll i krisen, och det kan hända att det sätter sina spår. Vilka får framtiden utvisa – tills dess håller vi kroppslängds avstånd, men pruttar kanske lite friare än förut. 

 

Blanka Henriksson, distansarbetande folklorist
som inte har nåt emot att prutta fritt, men hellre skulle vilja få komma människor nära igen