Alla inlägg av Blanka Henriksson

Isen ger och isen tar

Laddade platser, Materialitet, Ritualer

Sommaråbo kretsar för många kring åstranden. Det är vid kajkanten man strosar, picknickar eller bara slår sig ner en stund för att njuta av livet. Här finns också de många restaurangbåtarna. En del står stadigt på grund och kan inte heller röra sig varken uppströms eller nerströms eftersom det finns broar i vägen åt båda hållen. Andra är flott och ligger nedanför den sista bron som hindrar utfart för större fartyg.

På vintern ligger de flesta tysta och stängda, i väntan på våren och kunderna. Stämningen vid ån är en helt annan under vinterhalvåret. Visst rör det sig folk här, men det blir en markant ökning när solen tittar fram ordentligt igen på vårkanten. Årets vinter bjöd dock på något som lockar, nämligen ett redigt istäcke, vilket händer alltmer sällan nu för tiden. Så stadig blev isen att man under någon vecka kunde betrakta åstränderna från ett ovant perspektiv, nämligen nerifrån själva ån. Åbo stad la ut en provisorisk isbro över ån där den lilla färjan Förin vanligen trafikerar av och an, men man kunde också utan risk för livet lämna bron och ta å-vägen genom staden.

Isbro i form av en träspång över Aura å.

Nedanför den sista bron för vanligtvis Förin Åboborna från östra åstranden till den västra, och vice versa. Riktigt kalla vintrar när färjan inte är i trafik läggs det istället ut en provisorisk bro, som i februari 2024. Foto Blanka Henriksson

Men isen förde inte bara med sig glädje för söndagsflanörer, utan också olyckor. Lyckligtvis förolyckades ingen människa, men en av de allra äldsta åbåtarna, Esposito, fick skrovet krossat av isen och sjönk till botten. Vattenståndet var dock lågt och under kölen beräknades det vara endast 60 centimeter ner till botten, så merparten av båten befann sig ändå ovan isen. Många var de som sökte sig till platsen för att beskåda den kapsejsade farkosten.

Esposito står på grund och har frusit fast rejält i februari 2024. Foto: Blanka Henriksson

Flera räddningsförsök gjordes, men förgäves. Båten var alltför skadad och det skulle ha blivit för dyrt att försöka bärga den och sätta den i skick igen.

Under några veckor gick det att följa med Espositos öde både i medier och på plats vid Aura å. Vraket frös fast ordentligt i isen och det gick därför att komma det riktigt nära för den nyfikna.

Esposito har skrotats och allt som finns kvar är den tomma kajplatsen och ett ensamt gravljus. Foto: Blanka Henriksson

Några dagar efter att båtresterna forslats bort är allt som finns kvar att se ett gravljus som någon satt ut vid kajkanten. De närmast sörjande kan vara någon av alla de stamgäster som båten lär ha haft. För även om det redan har inhandlats en ny båt som ska göras om till restaurang inför sommaren finns det behov av att markera att en era tagit slut. Ett vardagsrum har försvunnit, en mötesplats saknas, en båt finns inte mer.

Blanka Henriksson
äldre lektor i kulturanalys

Handens kunskap

Kropp, Kulturanalys, Materialitet

Jag krattar och rensar ett trädgårdsland inför odlingssäsongen. Med mig har jag emellanåt tre minderåriga hjälpredor som behöver instruktioner för att kunna vara delaktiga i verksamheten. Det får mig att tänka på hur mycket av det jag gör som är kunskap jag förvärvat inte bara genom muntlig handledning, utan också genom ett sakta utövande. 

För hur vet man hur man enklast får upp ett ogräs ur marken? För mig sitter det i fingrarna. Hur jag tar i, hur jag vrider och vickar för att få så mycket som möjligt av rotsystemet med och hur jag hjälper till med krattan eller spaden. 

Sen kommer jag till nästa exemplar, och det kräver kanske ett lite annat handgrepp. Den här sorten har annan rot, eller segare stjälk, eller är svårare att få ett stadigt grepp om. En del vet jag namnet på: våtarv, maskros, åkerfräken. En del är ogräs mer på grund av sin självvalda växtplats än sin identitet: vallmo, fingerborgsblomma, jordgubbsplantor, citronmeliss. En tredje kategori är de där som är vagt bekanta men mina botaniska kunskaper räcker inte till för att identifiera dem. 

Vi förnyar jordgubbsplantor och hela tiden krävs nya beslut. Vilka plantor är i för dåligt skick och bör bytas ut, hur planterar vi de nya plantorna på bästa sätt? Potatis ska sättas. Hur gör man en fåra, hur tätt ska utsädet placeras, hur nära får raderna vara varandra?

Potatisland för de anställda i medicinfabriken Medica i Månsas 1955. Fotograf: Max-Åke Lagerbom, Svenska litteratursällskapets arkiv, CC BY 4.0

Jag tror att mitt ögonmått är pålitligt, men först i sommar får vi se om det stämmer. Kanske kom potatisen för djupt ner och fårorna blev alltför krokiga. Handens kunskap kräver ett visst mått av återkommande övning, och mina begränsade odlingsinsatser gör att vissa saker blir svåra att lära vidare. Hur tjuvar man bäst tomater? Hur känns en mogen jordgubbe? När är majskolvarna lagom att plocka? Hur förmedlar jag detta till nästa generation när jag saknar ord? Förmodligen som vi börjat. Genom att visa, förklara så gott det går, men framförallt genom att låta dem försöka på egen hand. Ibland blir det bra, ibland inte lika bra, men sker det tillräckligt ofta sitter det till slut i fingrarna och går av bara farten. 

Blanka Henriksson
hobbyodlande lektor i kulturanalys

Nostalgi på hemmaplan

Fältarbete, Kulturanalys, Materialitet

Vi tar studenterna med oss på jakt efter nostalgi i vardagen. Målet är Finlands näst äldsta saluhall som öppnades år 1896 i Åbo centrum. Utifrån ser den rätt liten ut, även om den sträcker sig över ett helt kvarter, bland annat för att den ligger i skuggan av landmärket KOP-kolmio (ung. KOP-triangeln, där KOP står för banken Kansallis-Osake-Pankki), en åtta våningar hög betongkoloss från 1960-talet.

Åbo saluhall. Foto: Hajotthu, Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported

Slår man upp nostalgi i Nationalencyklopedin kan man läsa att det är en ”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer”. När vi vandrar runt med studenterna i Saluhallen försöker vi sätta fingret på denna nostalgiska längtan genom att använda alla sinnen för att fånga stämningen.

Hörselintrycken förstärks om man blundar och det som slår en är kanske främst tystnaden. Här spelas ingen musik, här hörs inga reklamutrop. Men folk pratar. Med sitt sällskap och med försäljarna. På många ställen försiggår en febril verksamhet där mat tillagas och förpackas och i mitten sitter människor och äter sin lunch med klirrande bestick och tallrikar. Trots detta är tempot relativt lugnt. (Den som vill uppleva jäkt kan med fördel återkomma i julrusningen.)

Smaksinnet kittlas av pepparmyntspastillerna som säljs i små plåtaskar, de torkade frukterna från jordens alla hörn och de styckade djurkropparna i charkuteridisken. Vi förnimmer barndomens bakverk, läckert upplagda i konditorihyllorna, men också smaker av sushi, bibimbap, neapolitansk pizza och pokebowl. Alla med möjlig förmåga att förflytta oss i tid och rum beroende på vår personliga historia.

Dofterna slår emot oss i tebutiken, bland kryddorna, i den stillastående luften och människornas fuktiga ytterkläder.

Från teboden slår ljuva dofter emot oss, som intensifieras när kundens önskningar resulteras i att en specifik teburk öppnas och innehåll förs över i en mindre påse. Foto: Blanka Henriksson

Känseln hjälper oss att komma nära saluhallens materiella utformning. Att dra händerna längs de blankslitna trädetaljerna, att slå sig ner i de enkla sätena i kaféet som fått sin inredning från en gammal tågkupé är en sinnlig upplevelse. De tunga dörrarna som måste tryckas upp med handkraft för att komma in eller ut ur hallen känns i hela kroppen.

Tittar vi uppåt i taket slås vi av takhöjden, av originalbjälkarna men också av de nytillkomna ventilationsrören. Gammalt möter nytt. Utsidan av hallen präglas av rödtegel, medan insidan domineras av mörkbruna träväggar och -detaljer. Här och var finns gamla skyltar (eller nygjorda i gammal stil) kvar och på lediga väggar hänger svartvita fotografier med äldre interiörer och exteriörer, med berättelser om, och bildbevis på, tidigare decenniers verksamhet. Kontinuiteten framhävs samtidigt som som det förflutna markeras.

Förbjudet står det på skylten under de höga takvalven. Förbjudet att röka, hänga, dricka alkohol och ta med sig en alltför stor hund? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgi kan operera på flera olika plan samtidigt. Personliga minnen varvas med samhälleliga berättelser om ett gemensamt nationellt förflutet. Man behöver absolut inte ha upplevt den tid eller plats man blickar tillbaka på (som 1950-talet eller det förindustriella samhället), men nostalgin kan också vara starkt knuten till personliga upplevelser genom livet (lukten i mormors hem eller smaken av pappas köttbullar).

I en liten butik mitt i Saluhallen stannar alla nostalgisökande upp i vårt gäng. Här ligger nostalgin så tjock i luften att den kan skäras med kniv. Vissa saker skrivs oss på näsan, som den upplysande lappen ”nostalgiset peltirasiat” (nostalgiska plåtburkar), andra är mer subtila i sina former, färger och material. Studenterna förflyttas till en tid som ingen av dem har upplevt. Här finns gamla finska presidenter, nytryck av Åbovykort från 1950-och 60-talet, prinsessan Diana och leksaker i retrostil. Dessa samsas dock med föremål som kanske har potential att framkalla nostalgi redan under sin samtid; som girlander från kung Charles III kröning och Disneyprinsessor från detta årtusende.

Nostalgiska plåtaskar enligt affärens egen beskrivning. Men vad är det vi ska bli nostalgiska över? Pepparmintsmaken, formgivningen, könsrollerna, logotyperna, estetiken? Foto: Blanka Henriksson

Nostalgin används överlag som ett sätt att rama in försäljningen av olika produkter, om det så handlar om souvenirer, bakverk, fisk eller grisfötter. Vi ska helst förflyttas till en annan tid och en annan plats, en plats och tid som kanske präglas av det mer småskaliga, ett lite långsammare tempo och en viss oskuldsfullhet. Och när vi väl är där ska vi vilja ta det med oss hem. I form av lösviktste, polkagriskarameller, rågbröd eller kycklinglever.

Blanka Henriksson
någorlunda nostalgisk lektor i kulturanalys

Var person på sin plats

Kulturanalys

”Det här är min plats, här ska jag sitta!” Det finns många situationer i livet när man kan råka ut för detta. Antingen som förövare (den som tagit någon annans plats) eller offer (den som blivit av med sin rättmätiga sittplats). Ibland är sittplatsen din för att du betalt för den (på teatern, på bio, på tåget), ibland är den din för att du brukar sitta där (vid matbordet) eller för att du har mutat in den på något sätt (kaféstolen där du lämnat din jacka).

På flygplan och tåg har du ofta en specifik plats där ditt namn hänger ihop med ett exakt säte. Sitter du på någon annans plats har de all rätt i världen att be dig stiga upp. Förvirring uppstår när flera system samsas eller folk är vana vid ett givet sätt. Lågprisflygbolagen hade åtminstone förr inga utsedda sittplatser för passagerarna – vilket kändes extra kaotiskt, och till danska tåg säljs både platsbiljetter och öppna biljetter, vilket kan resultera i ett saligt flyttande fram och tillbaka för somliga, och i värsta fall ståplats för en del.

Om man åker tåg i Sverige händer det nuförtiden att ingen kontrollerar ens biljett så länge som man hålls på sin egen plats. Konduktören vandrar genom vagnarna med en elektronisk platskarta och ber om färdbevis endast av den som är i rörelse eller som sitter på ett ”obemannat” säte. Din plats är din så till den grad att du behöver bevisa det bara om du inte sitter på den.

Andra gånger är det näst intill omöjligt att framhålla en plats som sin egen om någon redan sitter där. Busspendlare, och också vi som åker buss mer sporadiskt, har ofta en eller ett par favoritplatser i bussen. Men på inget sätt kan man be någon stiga upp från sin plats i stadsbussen bara för att man själv brukar sitta där. Min plats är min plats bara som en önskning.

Vissa undantag finns, som när jag med familjen på lokaltåget bänkar mig på första lediga säte. Efter en stund uppmärksammar oss familjens yngsta om att det är en plats för gravida och folk med käpp. En diskussion upptår om vi borde resa oss och byta plats genast, eller om vi kan vänta tills det stiger ombord en gravid som behöver sittplats. Här finns en plats som är din tills någon annan behöver den bättre. 

På arbetsplatsens kaffepaus, eller personalmöte finns det sittplatser som är semipersonliga. När vi samlas sätter vi oss ofta på samma ställe. En del föredrar soffan, andra vill hellre ha en stol med ryggstöd. De låga sittdynorna avskräcker många, eftersom det är svårt att ta sig ur dem på ett graciöst sätt (men de är riktigt bekväma). Den som kommer först tar en plats längre in, de som anländer senare får nöja sig med platser som finns kvar.

Studenter sätter sig gärna på samma eller liknande plats i föreläsningssalen. Det finns en viss trygghet i att sitta där man brukar. I skolans lägre klasser kan sittplatserna tilldelas utan förhandlingsmån och jag minns själv frihetskänslan när vi i högstadiet fick välja sittplats själva. Borta var den alfabetiska ordningen eller tanken om att snälla flickor skulle sitta bredvid busiga pojkar för att dämpa dem. (Med undantag för vissa konservativa lärare eller bara glömska dito, som omöjligt kunde lära sig elevernas namn om de flyttade omkring.)

Hemma vid matbordet kan det löna sig att byta plats ibland – det lär nämligen bildas nya synapser i hjärnan då. Så länge som det finns åtminstone två stolar att välja mellan är det bara att testa. Att äta frukost med utsikt över kylskåpet istället för fönsterbrädet kan ge oväntade vardagsperspektiv. 

 

Blanka Henriksson
folklorist med smak för vardagsutmaningar – som att byta plats

myror på en kvist

Äckel som kulturell kraft

Forskning, Kulturanalys, Publikation

”Äta myror?” utbrister Mowgli förskräckt i Disneys filmatisering av Rudyard Kiplings Djungelboken. ”Javisst”, svarar björnen Baloo, ”kittlar dödsskönt i kistan!” Myror är föda för djur, så det var med viss lättnad man som tittare såg att människovalpen Mowgli höll sig till de mer aptitretande frukterna som också fanns att tillgå i djungeln. Myror, larver och gräshoppor har dock spisats som mat också av människor i olika tider och på olika platser. Insekter är en god proteinkälla och bara för ett par år sedan fanns det bröd och choklad med insektsmjöl i till salu i finska mataffärer. Genom att äta mer mat av denna typ skulle kanske en del av våra klimatproblem kunna lösas.

För många känns det dock otänkbart att sätta i sig något som innehåller småkryp; det upplevs som för äckligt. Men varför tillskrivs företeelser äcklighet och vad gör äckel med oss? Detta kan du läsa mer om i det alldeles pinfärska numret av Budkavlen. Temat är ”Äckel som kulturell kraft” och de äckligheter som studeras närmre är fästingar, som dock inte är insekter utan spindeldjur, offentliga toaletter, droger, rökning, mat och snor.

I Malmö finns ett museum som presenterar äcklig mat från hela världen och där blir det ganska tydligt att äckel också är kulturbundet. Vår finska salmiak är äcklig i många munnar, och bildens mongoliska fåröga i tomatjuice känns inte så lockande för den ovana. Foto: Blanka Henriksson

Det äckliga kan både avstöta och attrahera, väcka både nyfikenhet och avsmak. Äckel är en kulturellt formad känsla som kan ha starka effekter i världen och i enskilda människors liv. Artiklarna som ingår i Budkavlen visar bland annat hur äckel kan användas för att styra in människor i önskad riktning, engagera människor att handla och avskräcka dem från oönskat beteende. Men ibland sätter äckel också käppar i hjulet, som när man försöker få människor att ändra sina matvanor och äta myror.

Äcklig läsning!
önskar redaktörerna Blanka Henriksson & Ann-Helen Sund

Budkavlen hittar du här: journal.fi/budkavlen

Köandets ritualitet

Laddade platser, Livets fester, Ritualer

Svenskar och finländare är lika stolta över sin disciplinerade kökultur. På båda sidan Östersjön köar vi minsann i långa rader och nåde den som tar sig förbi kön oavsett om det är på en busshållplats eller ett numera så ovanligt postkontor. Men nu är frågan om inte ändå britterna tar hem spelet?

Den som vill har nu nämligen chansen att visa den avlidna drottning Elisabeth II sin vördnad där hon ligger på lit de parade (eng. lies in state) i Westminster Hall i London. Men för att göra det måste man vänta på sin tur.

Kön fram till kistan är för tillfället 4,3 engelska mil lång och slingrar sig längs Themsen. De sörjande kan behöva köa i upp till 30 timmar sägs det och ordningen upprätthålls med kravallstaket, över 800 hundra vakter (bland annat vuxna scouter, röda kors-volontärer och två teckenspråkstolkar) och färgkodade armband som delas ut till de väntande. På Youtube finns en kanal som strömmat oavbrutet redan i fem timmar när jag checkar in torsdagen den 15 september på eftermiddagen. Och vad visas där då? Jo var slutet av kön finns för tillfället för den som planerar att delta. Allt som syns är en karta och köns utsträckning.

Förstås strömmas också andra ändan av kön och i realtid får vi emellanåt se hur vakter defilerar runt drottningens täckta kista och människor av alla de slag sakta passerar, stannar upp och böjer huvudet för att sedan fortsätta. Det är ett stadigt flöde och många timmars köande kulminerar i någonting som inte ens räcker en minut för de allra flesta.

Drottning Elisabeth II ligger på lit de parade i Westminster Hall 15 september 2022. Skärmdump från direktströmning på Youtube.

Den här strömningen har pågått redan i 21 timmar när jag fascinerat följer med en stund, och den lär pågå ännu ett tag med tanke på hur många som fortfarande väntar. Som alltid blir de vanliga övergångsriterna än en gång mångfalt förstorade när det är en kunglighet som genomgår dem istället för människan på gatan. När kungligheter gifter sig är det ofta en internationell angelägenhet och när en så långlivad monark som Englands drottning dör fyller det medierna runt hela världen.

Samtidigt slås jag av det mänskliga i det storslagna. Här finns den avlidna, de sörjande, både nära och mer avlägsna – vi gör som vi alltid har gjort. Vi stannar upp ett slag och tänker på vår egen och andras dödlighet. Att vi den här gången kan göra det i slutet av en mycket väldisciplinerad nästa sju kilometer lång kö, eller i direktsändning på Youtube, är dock ett undantag.

 

Blanka Henriksson
folklorist med fascination för köandets praktiker

För den som vill följa kön i slutändan: https://www.youtube.com/watch?v=cJxDwDzAwEs
eller i huvudändan: https://www.youtube.com/watch?v=4nZhhSxULFk

Uttryck för kollektiv sorg

Ritualer, Verbal folklore

Jag står tillsammans med en blandad skara människor utanför ryska generalkonsulatet i Åbo. Vi deltar i en kollektiv sorgemanifestation för offren i Ukraina. Inslagen är framförallt musikaliska och budskapet är tydligt oavsett om det handlar om Cranberries hit Zombie eller Mozarts Ave Verum Corpus på trumpet. Allra tydligast blir det dock när genren är gråtkväde (fi. itkuvirsi), en lamenterande klagosång som i den här formen har sitt ursprung i Karelen och Ingermanland, även om liknande traditioner återfinns världen över. Genom gråtkvädet kan en kollektiv sorg utryckas och avsked tas av dem som lämnat oss.

Den 9 maj, samtidigt som ”Segerdagen” firas i Ryssland, samlas Åbobor för att sörja krigets offer.

I mitt bröst växer en obeskrivlig känsla sig starkare ju längre gråterskan framför sitt egenskaldade kväde. Hennes röst är stark och bärande, men bryts ibland av undertryckt gråt. När hon sjungit färdigt ställer hon sig vid sidan av och tröstas av en medsångare med näsduken tryckt mot kinden.

Vid en grav i trakten av Ladoga står den avlidnes familj; änkan, barnen och modern som sjunger sitt gråtkväde till avsked. Foto: arméfotograf M. Aaltonen, ca 1942–43, Krigsmuseet CC BY 4.0

I ett av kvädena får vi i församlingen sjunga med, och den rätt entoniga melodin är ingen konst för den med lite sångvana – texten finns på det utdelade programbladet. Trots att min finska är relativt svag och språket i de karelska gråtkvädena inte direkt öppnar sig för mig, fastän några av dem är nykomponerade, är detta en genre som går rätt in i hjärtat. Traditionellt har denna typ av kväden sjungits vid bröllop och begravningar, men också när pojkar och män skickats ut i krig. Texten vi sjunger handlar om de unga pojkar som dragit nitlotten i livets lotteri när de skickas till fronten och de som sörjande blir kvar. Bilden är skrämmande aktuell.

Mitt emot ryska konsulatet i Åbo lämnar människor blommor, gravljus, leksaker och skrivna budskap för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

När musiken tystnat skingras vi, men med oss bär vi blommor som vi strör utmed gångarna i parken. De ska visa vägen till konsulatet, som representant för invasionen av Ukraina, men framförallt kanske påminna oss om att krigets galenskap drabbar människor överallt. Människor som sörjer och saknar, människor som sörjs och saknas.

 

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

När djävulen får ansvaret

Verbal folklore

”Smarttelefonen är förmodligen Djävulens redskap.” Så här börjar en skribent sitt svar på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om smarttelefoner från 2020. Hen klarar sig bra med en vanlig mobiltelefon och dels skräms av den avancerade tekniken och ständiga uppkopplingen, dels irriteras av andras oförmåga att släppa sina manicker ens i sällskap. Även andra skribenter klagar på hur uppslukade vi är av våra mobiler, men många berättar också ingående om all nytta man kan ha av sin smarttelefon i olika sammanhang.

Det jag ändå fastnar för just här är tanken om den nya tekniken som förbannelse och mänsklighetens fördärv. Både fonografen och grammofonen har som nymodigheter beskrivits som djävulens verktyg, precis som fiolen innan dess fick vara hin håles instrument. I järnvägens barndom var många rädda för det nya (alltför) snabba transportmedlet och hur det skulle påverka resenärerna. ”De flesta voro absolut emot allt hvad jernvägar hette och ansågo dem vara ett satans påfund” (Adelsköld 1900).

Som studerande vikarierade jag ett kort tag på ett stort museum med att registrera föremål. Alla föremål skulle ha ett nummer och en beskrivning i de stora liggarna och databaserna. För nya på avdelningen fanns det en liten närproducerad skrift som handlade om hur man behandlar föremål och en fras minns jag ordagrant: ”tejp är ett djävulens påfund”. För om det är någonting man inte vill ha på föremål i ett museum (eller papper i ett arkiv) är det tejp. Tejp bryts ner i längden och missfärgar och skadar lätt det material den sitter fast på (precis som gem, häftklamrar, gummiband, postit-lappar och plastfickor), men utvecklades som ett fantastiskt hjälpmedel inom sjukvården redan i mitten av 1800-talet.

När jag letar efter samtida exempel hittar jag uttalanden som ”Välsignade elscooter, du satans påfund” och ”Jag är av uppfattningen att Powerpoint är ett satans påfund”. Möjligheten för falska banktjänstemän att tömma oskyldigas konton får polisen att klassificera bank-id som: ”Djävulens påfund” (SVT 2018). Det handlar om ny teknologi som är kanske är svår att handskas med, kan missbrukas eller känns pådyvlad.

elscootrar vid ett torg

Många av djävulens påfund idag är tydligt knutna till sådant som irriterar eller försvårar i vardagen och allt från autokorrigering till långa telefonköer tillskrivs den onde. Personliga smakpreferenser spelar in då koriander, mandelmassa och russin i bakverk för somliga avvisas som djävulska påhitt, men också sommartid, compact living och nylonstrumpor kan ha sitt ursprung i satans fantasi. Fastän djävulens position idag kanske inte är den mest framträdande tycks han ännu fungera bra som syndabock, eller för att understryka en genuin avsmak. Vad skulle du själv vilja tillskriva djävulen?

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
gillar inte sommartid men väl tejp

 

Ekonomiska system i vardagen

Frågelista, Materialitet

På skolans öppet hus finns en fiskdamm organiserad av Hem och skola. ”Kom ihåg att ta med kontanter” skriver en förälder i klasschatten. Att bära kontanter är inte en självklarhet i dagens Finland och i vardagen ryms flera parallella betalningspraktiker.

Dagen efter försöker vi betala bussresan med kort i sedvanlig ordning. Stadsbussarna tar inte emot kontanter (delvis en coronaåtgärd) men man kan betala med mobilapp, med betalkort eller med förladdat busskort. Men nu visar det sig att tar man en stadsbuss som rör sig över två kommungränser är det kontanter som gäller om man inte har ett busskort av rätta sorten. Busschaffisen halar upp växelpengar i form av en hopvikt bunt småsedlar ur innerfickan, ett system som andas provisorium eller något lite inofficiellt.

Väl framme på knattarnas handbollsmatch gäller kontanter eller betalkort när hemmalaget säljer förfriskningar under pausen. I andra liknande situationer kanske också ett mobilbetalningssystem som mobilepay kan användas. Vi hushållar hursomhelst med kontanterna – vi ska ju lyckas ta oss hem igen också.

Hemma på kylskåpet har vi en lapp där familjens yngre medlemmar bockar av varje gång de har tömt diskmaskinen. Varje streck är värt 50 cent och ackumulerade summor kan utkvitteras som kontanter hos familjens vuxna. Under förutsättning att de har kontanter i plånboken. Ofta omsätts strecken dock i produkter utan att passera kontantstadiet. Med sina ”diskmaskinspengar” kan man betala ett mobilspel eller ett fysiskt inköp som skett med föräldrarnas betalkort.

I plånboken har jag ett fullt stämpelkort som berättigar till en gratis lunch och specialkaffe på en specifik lunchrestaurang. Nästa lunch betalas genom detta kort som är giltigt endast på denna plats, ingen annanstans. I e-postens inkorg finns ett meddelande om bonuspoäng som omsätts i valuta när jag handlar i en given livsmedelskedja nästa gång. Här är utbudet av handelsplatser större, men kräver en omväg från min vanliga rutt.

Ekonomiska transaktioner sker på varierande sätt i vardagen. Pengar kan ta olika form och olika betalningssätt blir mer eller mindre giltiga i olika situationer på olika platser. Hur detta sker i ett frambrytande kontantlöst samhälle är relativt outforskat och därför uppmanar vi allmänheten att besvara traditionsvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Kontanter och elektroniska pengar – nya förhållningssätt till pengar i vardagen. Med hjälp av svaren kan vi forskare få en tydligare bild av samtidens förhållningssätt till kontanter respektive elektroniska pengar. Vi vill gärna ha just dina tankar, erfarenheter och minnen av kontanter och kontantfria lösningar!

 

Blanka Henriksson
folklorist med kluven inställning till både det kontanta och kontantlösa

eurosedlar och -mynt i olika valörer

Dukater och lusidorer – gamla mynt med nya betydelser

Materialitet, Verbal folklore

Euron fyller 20 år kan man läsa i gårdagens tidning, vilket betyder att det nu finns en generation unga vuxna som levt endast med denna valuta. Fast vi är ju också många som kommer ihåg ”gamla finska mark” och kanske finns det fortfarande de i euroländerna som känner sig allra tryggast om de räknar om riktigt stora summor till den tidigare lokala valutan.

Själv minns jag också diskussionerna som föregick själva realiserandet av den gemensamma valutan. Arbetsnamnet var ecu (med franskt uttal) och det var inte litet utan att euro, som det sen blev, kändes som en osedvanligt tråkig benämning. Den ursprungliga écun var ett franskt guldmynt som började präglas på 1200-talet och förekom i olika varianter fram till och med den franska revolutionen.

Att det nästan blev ecu jag skulle komma att handskas med får mig att leka med tanken på andra utdöda europeiska myntslag vi kunde ha återupplivat i form av en sameuropeisk valuta. Det finns många att välja mellan och flera av dem lever kvar i vardagsuttryck och litterära skildringar eller sångtexter.

Själv sjunger jag vaggvisor där myntslaget är daler; antingen har jag supit upp fyra av dem (tillsammans med de röd-och-vita korna) eller så är det bråttom att sko hästen innan skorna blir dyrare (tre daler och fyra). Dalern infördes i Sverige 1534 av Gustav Vasa och även om namnet ändrades till riksdaler levde myntet kvar tills det ersattes av den svenska kronan år 1873.

I visan Petter Jönssons Amerikaresa, med text av Magnus Elmblad (1848–1888) är bland annat brännvinet billigt i det förlovade landet Amerika: man får en kanna för sex styver. Styver är en gammal nordisk benämning på mindre myntvalörer och sexstyver har varit det inofficiella namnet på bland annat ett silvermynt präglat med 5 öre, men med värdet 6 öre, samt en skilling banco.

Men också i senare diktning har ålderdomliga eller exotiska myntslag lekfullt använts för att beskriva fattigdom eller rikedom. I Evert Taubes (1890­–1976) visa om den dansande Rönnerdahl har huvudpersonen gott om sorger men ”ont om sekiner” och i Olle Adolphsons (1934–2004) Trubbel sägs det i slutet ”du skall aldrig ge mig pikar om sekiner” för att markera att det inte finns utrymme att diskutera ekonomin i den återupprättade relationen. Sekiner har enligt SAOB använts vardagligt och skämtsamt om pengar från slutet av 1800-talet, men sekinen är ursprungligen ett italienskt guldmynt från Venedig som användes i 500 år (ca 1284­–1797). Samma mynt kallades också dukat.

två gulddubloner

Spanska gulddubloner präglade i Mexico City 1798. Kungen är Carlos IV av Spanien.

”Här äro ett tusen floriner / Tag dem och köp dig fri” sjunger Cornelis Vreeswijk (1937–1987), medan artisten Timbuktu (Jason Diakité 1975­–) hänvisar till ”150 dubloner”, där båda myntslagen används som slang för samtida valuta. Floriner går tillbaka på ännu ett italienskt guldmynt, den här gången från 1200-talets Florens, men har också använts som myntbenämning i bland annat Storbritannien, Sydafrika och Nederländerna. Dublonen i sin tur var ett spanskt guldmynt som präglades från 1537 till 1833 och användes i Spanien och de spanska kolonierna. Den motsvaras i Frankrike av lusidoren (Louis-d’or) som introducerades under kung Ludvig XIII på 1600-talet (och som också använts skämtsamt för svenska kronor likt sekinerna). Utanför Spanien blev dublonerna kända som pistoler och båda benämningarna andas nu för tiden en viss sjörörvarromantik.

Om man idag fick betala sina matuppköp med dubloner eller lusidorer skulle det onekligen föra in en air av något äventyrligt i vardagslunken. Fast förmodligen skulle man ganska snart vänja sig och dukaterna eller pistolerna skulle bli lika vardagliga som dagens euro.

 

Blanka Henriksson
folklorist som inte skulle ha något emot att varva betalkort och appar med guldmynt emellanåt