Alla inlägg av Blanka Henriksson

Avslöjande kroppar

Ett av mina favoritskämt i dessa tider går ungefär så här: Förr så hostade jag för att dölja en prutt – nu pruttar jag för att dölja en hostning.

Det är ett ganska enkelt och barnsligt skämt (kiss- och bajs-humor ni vet) men det sätter fingret på något av det som händer just nu. Vi lystrar på ett annat sätt till människors kroppar – var det en hostning jag hörde? Om det visar sig vara en brakare är det måhända fortfarande pinsamt, men med en lättnadens suck kan det enkelt skrattas bort. 

Våren är full av damm, men det kliar aldrig så mycket i näsan som när man möter någon på gatan. Måtte jag inte nysa när vi går förbi varandra! För att vara den oansvariga som går omkring och sprider corona – det vill ju ingen.

Våra alltid närvarande kroppar stiger fram ännu tydligare i sådana här situationer. Det är kroppsligt (och mentalt) att vara sjuk. Sjukdomen sitter i kroppen och det är våra kroppar som avslöjar oss genom förhöjd temperatur, smärta och hostningar.

Just denna sjukdom smittar också kroppsligen, och sätter spår i vårt kroppsliga handlande och möten kroppar emellan. Vardagliga rutiner som handtvätt lyfts upp till komplicerade kroppsliga ritualer med tydliga rörelsemönster och ljudeffekter (se tidigare inlägg om handtvagnings-sånger). För alla oss med känslig hud blir det eviga spritandet och tvättandet till en exemframkallande plåga och coronan sätter kroppsliga spår till och med i sin frånvaro. 

Många talar om hur skönt det ska bli sen. Sen när vi kan kramas igen, sen när vi kan skaka hand, sen när vi kan stå nära nära, tätt inpå.  Andra i sin tur drar en lättnadens suck – de som inte gärna kramas i tid och otid, de som har en lite vidare bekvämlighetszon omkring sig. För vad är nära egentligen? Och vad är för nära? Inte nog med att det är personligt, det är situationsbundet också. Men kommer vår uppfattning av nära att ändras? Kommer vi att hålla större avstånd  när vi kommer ur det här? Kanske hela världen går över till den stereotypa finländska fjärheten, där man inte sätter sig bredvid någon annan i bussen om det finns ett tomt sätespar.

Våra kroppar drogs in det här helt utan att vi fick bestämma själva. De fick en aktiv roll i krisen, och det kan hända att det sätter sina spår. Vilka får framtiden utvisa – tills dess håller vi kroppslängds avstånd, men pruttar kanske lite friare än förut. 

 

Blanka Henriksson, distansarbetande folklorist
som inte har nåt emot att prutta fritt, men hellre skulle vilja få komma människor nära igen

Sten på gott och ont

På väg hem från dagis tar jag och familjens yngsta en liten omväg för att hen ska få det så där härligt guppigt på springcykeln som det blir på äkta kullerstenar. När jag lyssnar på skramlet och ungens glada tjut går tankarna till min svåger, en hängiven amatörcyklist som på samma sätt kan söka upp kullerstensgator på sina träningsrundor. Men en landsvägscyklist talar i facktermer om pavé-sektioner (eftersom cyklisternas lingua franca är franska). Ett pavé-avsnitt bidrar till sevärd utmaning i stora tv-sända cykellopp som Paris-Roubaix, eller som det står på Wikipedia: ”loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar”.

 

Medlemmar ur vänföreningen för Paris-Roubaix sätter en pavé-sträcka i skick inför kommande tävlingar. Foto: Otto Von Viani, CC BY-SA 4.0

Kullerstenarna skapar en spännande omväxling i cykelupplevelsen, iallafall för cykelturer där resan är målet, snarare än destinationen. Den som dagligen cykelpendlar till arbetet, eller utför sina matinköp med cykel kanske snarare tar en omväg runt skumpiga kullerstensavsnitt.

Utanför en av Åbos stoltheter, Domkyrkan från 1200-talet, ligger kullerstenstäcket vidsträckt – här kör inte längre några bilar, men ganska många turistbussar. Kullerstenarna ska förflytta oss till en förfluten tid, en tid utan tung motoriserad trafik, innan asfalten gjorde intåg. Med kullerstenarna under fötterna och sikte på domkyrkan kan man med lite fantasi känna sig förflyttad till början av 1800-talet.

Nuförtiden är det framför Domkyrkan som kullerstenarna finns, men under 1900-talets början var kullerstensbeläggningen vanlig runt om i Åbo, som syns här på en bild från ca 1900-1910, från motsatta stranden av Aura å. Foto: Alex Federley (1864-1932), Åbo Akademis bildsamlingar, CC BY 2.0

I akademikvarteren, där stora delar av min arbetsplats, Finlands äldsta (beroende på hur man räknar) universitet Åbo Akademi ligger, är kullerstenarna och de huggna gatstenarna också välrepresenterade. De bidrar kanske till känslan av att röra sig i en anrik universitetsmiljö. Här grundades trots allt Sveriges tredje universitet (efter Uppsala och Tartu). I många gamla stadskärnor har man återinfört gatstenar där det legat asfalt under decennier, kanske för att skapa atmosfär och ”genuina” turistupplevelser.

Men kullersten är också ett gissel. För den som tar sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel kan ett stenbelagt avsnitt innebära en kraftig fartsänkning, eller kanske till och med sätta stopp för framfarten helt. Den som någon gång fastnat med små barnvagns- eller väskhjul på en illa underhållen gata full med lösa gatstenar vet vilket svettigt och svordomsframkallande äventyr det kan vara.

Det som är pittoreskt för en är ett svåröverkomligt hinder för en annan. Foto: Piqsels, CC0

Vill man skapa nostalgiska återblickar, eller bevara gamla stadsmiljöer, får det inte göras på bekostnad av framkomlighet. Lösningarna är många, men det vill till att någon kommer ihåg att implementera dem också. Där detta sker kan alla vara delaktiga i stadslandskapet, oavsett funktionalitet.

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i nordisk folkloristik
(medveten om att insatta gör skillnad på kullersten och huggen gatsten, även om den inte syns i texten ovan)

”Out damned spot”

Det surrar av corona i luften. På nyheterna, i sociala medier och i alla konversationer. Familjens yngsta blir förvånad när hen hör att alla inte dör som får corona, den äldre i sin tur överraskas när föräldrarna planerar för en tid efter corona – hen trodde att detta var normaltillstånd nu. 

Det handlar om perspektiv. Vi vuxna har helt andra referensramar än fyraåringen och hens storasyskon, men trots detta är det något skrämmande som sker. Och det som är skrämmande kan man tackla på olika sätt. Till exempel genom att skämta. 

Alla katastrofer ger bränsle åt skämt, något som blivit uppenbart igen under det som nu klassas som en pandemi. Internet fylls av handfasta råd om hur man ska bete sig, men också av videor, mem och seriestrippar som gör narr av allt från politiker till människors dumhet i relation till viruset covid-19.  

I skrivande stund handlar majoriteten om toalettpapper verkar det som. Bara för några dagar sedan dominerade handtvättning. För att vara säker på att man faktiskt tvättar händerna i de föreskrivna 20 sekunderna föreslås att man sjunger ”Happy Birthday” två gånger. Denna minnesregel förvandlades snabbt till nya, mer ”passande” texter, som till exempel Lady Macbeths handtvättsmonolog ur Shakespeares pjäs.  

Adapted by Fossilheads, original by World Health Organization; [2020]. Licence: CC BY-NC-SA 3.0 IGO

Det finns också en mem-generator där man matar in den sång man vill tvätta händerna till och får den utskriven i form av handtvättsinstruktioner från National Health Service i Storbritannien (https://washyourlyrics.com ). På så sätt bidrar humorn till att faktiskt sprida ett viktigt budskap, och samma sak gäller för en mängd andra corona-mem.

Toalettpappersrullarna i sin tur handlar om vårt irrationella beteende i krisituationer – varför hamstras det toapapper världen runt? Delvis handlar det kanske om trygghet, toalettpapper är ett måste i ett fungerande hem.

Människans sårbarhet blir tydlig när de mest basala funktioner lyfts fram och hotas. Toalettpappret finns mellan oss och kaos – utan toalettpapper löses gränserna mellan rent och smutsigt upp för att använda Mary Douglas tankar. Men det är också kopplingen till avföringen som gör det så roligt att skämta om det. Och vi behöver skämta i allvaret, om vi ska ta oss igenom det här. 

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i folkloristik, som inte ännu har valt ut den ultimata handtvagningssången

PS Svara gärna på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om hur coronaviruset har påverkat din vardag. Finns tillgänglig på nätet: https://survey.abo.fi/lomakkeet/12471/lomake.html

Tjugotjugo

Ett nytt år, men också ett nytt decennium, har just inletts. Internet översvämmas av tillbakablickar. Vi uppmanas att rannsaka oss själva och det förflutna: Vad hände i ditt liv de senaste tio åren? Vilka är decenniets bästa filmer? Kommer du ihåg de här politiskt viktiga händelserna?

Det gångna årtiondet ska sammanfattas, utvärderas, göras personligt och historiseras. Vi vill redan nu sätta fingret på vilket som var tiotalets musik, tiotalets mode, tiotalets trender och tiotalets ögonblick som ska gå till historien. 

Det blickas också framåt. Nyårslöften ges, inte bara för det kommande året, utan för ett helt decennium. Önskningar uttrycks om allt möjligt från det personligaste personliga till globala mål för mänskligheten. 

Foto: Marco Verch, CC BY 2.0, https://flickr.com/photos/30478819@N08/47927625403/in/photostream

Språkvårdarna kommer med rekommendationer för hur det nya året ska uttalas och de som fascineras av sifferkombinationer ser fram emot årets ”snyggaste” datum med många tvåor och nollor. 

Men redan om någon vecka har vi vant oss vid att skriva rätt årtal och 2020-talet känns förmodligen inte särdeles spännande och nytt längre. Då är det bara att låta tiden ha sin gång i väntan på nästa magiskt klingande årtal. För den som är otålig finns det beprövade konceptet att uppmärksamma vart fjärdedels sekel och vi kan börja om processen redan 2025. 

 

Blanka Henriksson, vikarierande forskningsledare i folkloristik med fascination för tid som kulturell konstruktion

Stöldbegärligt?

En mobiltelefon har förkommit och förlusten ska polisanmälas. På polisens hemsidor kan man göra elektronisk brottsanmälan (även om det är mycket osannolikt att mobilen blivit stulen) och ett första steg är att ange vad som försvunnit. En låång rullgardinsmeny med förslag dyker upp, där varken alternativet mobil eller mobiltelefon finns med. Men istället finns där allsköns fantasieggande alternativ. Vem polisanmäler till exempel en stulen c‑kassett år 2019? Eller finns det i dagens digitala värld kanske väldigt värdefulla c‑kassetter? 

På den alfabetiskt ordnade listan som börjar med ”aggregat” och slutar med ”övriga sportredskap och -utrustning” fastnar jag också för kategorier som ”gaffel”, ”promemoria” och ”filmrulle”. Men bakom vartenda valbart föremål finns potential för en fascinerande vardagsskildring om förkomna ”data” (just före dator i listan), förskingrade ”bakverk” eller stulna ”mjölkprodukter”. 

Som illustration tänkte jag leta fram mina egna gamla c‑kassetter, men vet inte riktigt var de är. I sommarstugan finns en del, men resten? Inte stulna väl? Foto: Type II, Flickr/CC BY 2.0

Frågorna hopar sig. Vem har sammanställt listan och på basis av vad? Lägger de till en ny kategori varje gång tillräckligt många likadana anmälningar kommer in? Rensar de aldrig listan, eller är det jag som har ett alltför snävt synsätt på vad som är dels stöldbegärligt, dels tillräckligt viktigt för den bestulna för att bemöda sig att polisanmäla?

Slutligen hittar jag rätt kategori och väljer telefon. Och där kunde det sluta. Mobilen dyker förmodligen aldrig upp igen – kanske den finns hos någon som behöver den bättre, eller så vittrar den sönder i en rännsten nånstans. Men jag fortsätter att fantisera om stulna c‑kassetter och hur man beskriver de kännetecknade dragen (färgkombinationer, låtinnehåll, sprickor i plasten), samt hur viktigt det kan vara att få förlorade ägodelar tillbaka. 

 

Blanka Henriksson, från stöld förskonad forskningsledare i folkloristik, som inser att det ibland handlar om kvantitet och affärsinbrott. Blir tillräckligt många ”dricksglas” stulna är det en kännbar förlust. 

När pengar inte duger

Nästan var gång vi ses känns det som om hens värld har krympt lite till. Senaste inskränkningen är att stans godaste surdegsbröd inte längre går att köpa. En vacker dag dög pengar inte som betalning hos bageriet.

Hen ses inte längre som en trogen kund i banken. Snarare en besvärlig kund. Som får längre och längre att gå för att uträtta sina bankärenden. Trots att hen bor mitt i storstan. Det är inte bara kontor som läggs ner, utan de kontor som finns kvar förses an efter med samma information: här hanteras inte kontanter.

En annan skickar sitt barn som ännu inte fyllt dubbla siffror att köpa hem pizza till familjen. Iväg far hen med sedlarna i nypan, glad åt att få vara stor och hjälpa till. Hem kommer hen med svansen mellan benen. Pengarna är kvar och ingen pizza blev det. Sen förra inköpet har pizzerian blivit kontantfri.

Den första har varken smarttelefon eller betalkort, inte heller använder hen nätbank eller andra tjänster på internet. När tillgång till detta absolut krävs hämtas hjälpen hos yngre anhöriga. Den andra har smarttelefon, men inte åldern inne för mobilbetalningar (även om åldern nu sänkts och hen dessutom blivit äldre).

Här får somliga vända i dörren med oförrättat ärende. Foto: Marie Steinrud

Utanför matbutiken sitter en tredje som drabbas av det kontantlösa samhället. Hen har rest långa vägar, bortdriven av fördomar och brist på arbete, i förhoppning att människorna i detta rika land ska dela med sig. Men för det krävs sedlar och mynt.

På ett härbärge i närheten finns andra som kanske inte heller har möjlighet att enkelt övergå till ett liv utan kontanter.

Undersökningar visar dock att med den här takten kan Sverige, där ovanstående utspelar sig, vara kontantlöst inom tjugo år. Ett kontantlöst samhälle får följder för invånarna och en del av dessa drabbar dem som lever utan internet. Som inte vill, orkar eller kan ta till sig teknologin.

Enligt den årliga rapporten ”Svenskarna och internet” (2019) använder fyra procent av Sveriges befolkning inte internet. De flesta av dem är äldre. Snart dör de gamla ut, men de kan leva i tio, tjugo, ja till och med trettio år till, med tanke på hur länge människor lever idag. De unga växer upp. Men vad gör vi med de marginaliserade? Hur bevakar vi deras intressen och försäkrar att också de kan leva på lika villkor?

 

Blanka Henriksson, alltsomoftast kontantlös forskningsledare i folkloristik

Vad är väl far utan slips?

Det är fars dag. Ett kommersiellt påhitt för att öka handeln eller ett finstämt sätt att fira pappornas roll i barnens liv – det beror på vem som tillfrågas. En dag full av glädje och gemenskap, eller sorg och saknad – återigen beroende på de personliga perspektiven och erfarenheterna.

Men en sak tycks vara säker, och det är att far har slips. Kanske inte på sig, det är nämligen allt färre män som vardagligdags bär slips här i Norden. I den senaste valrörelsen i Sverige var manliga partiledare i skjorta utan slips snarare regel än undantag, och även inom tidigare slipstäta yrkesgrupper som advokater lättas på slipstvånget.

Far har kanske inte ens slipsar i garderoben att ta fram vid högtidliga tillfällen och på begravningar – i Hufvudstadsbladet fanns dagen före fars dag tips på hur man pysslar en orm av oanvändbara (i betydelsen att ingen använder dem) slipsar.

Om far ska firas med tårta, kan den med fördel prydas av en… slips. Foto: Linda Marklund/Flickr/CC BY 2.0

Men när far ska firas så finns slipsen med på ett hörn. Dels säljs det faktiskt fler slipsar (och kalsonger) just före fars dag. Dels används slipsen som symbol för själva far. Från daghem, förskolor och skolor kommer det inför fars dag hem hyllande kreationer av alla de slag och förvånansvärt många innehåller en slips av ett eller annat slag.

En farsdagshyllning i form av en… slips!

För barnen som aldrig sett sin far i slips, blir slipsen inte ett plagg utan ett tecken för ordet pappa. På samma sätt som vi byxbärande kvinnor vet att det inte är kjolen som krävs för att besöka vissa toaletter. Pappa bär inte nödvändigtvis slips, men faderskapet tycks inte uttryckas genom barnen, utan i en ärligt talat rätt föråldrad stereotyp maskulinitetssymbol.

 

Blanka Henriksson, forskningsledare i nordisk folkloristik, med ambivalent inställning både till fars dag och slipsar

 

 

När kroppen blir hemmastadd

En flytt är överstånden. Från ett hus till ett annat, från en del av stan till en annan. Det är inte bara hushållet som flyttat och ting som fått nya platser, också de medföljande kropparna måste skapa nya rutiner och nya vägar. 

I hissen, som jag oftast inte ens tar nu för tiden, söker sig pekfingret automatiskt till översta knappen. Men som tur är fungerar maskineriet långsammare här, för medan dörren sakta stängs och fingret trycker inser hjärnan att vi faktiskt bara bor på trean nu. 

På toaletten sitter lampknappen på fel sida. Fel sida i förhållande till var muskelminnet ständigt prövar sig fram i en spökrörelse från en gången tid. Morgonkaffet står i fel skåp, men där skåpet bordet finnas finns ingenting.

Inte heller böckerna har hittat sina rätta platser ännu.

En dag blir det diskussion om närmaste vägen att cykla till jobbet.  Den sträcka som känns rak för en känns krokig och lång för den andra. Vi kontrollerar på kartan och möts i en kompromiss, men kroppen är ändå inte övertygad. Avstånd mäts inte bara i centimeter och meter. De sitter i kroppen och i en känslomässig upplevelse. Det handlar om bekvämlighet, men också om känslor av monotoni eller omväxling. 

Nya dörrar och nya lås kräver andra handlag än tidigare. Ännu har jag inte lärt mig hur jag ska trixa med porten för att få upp den på första försöket, och går grinden på baksidan utåt eller inåt nu igen.

Var och varannan morgon ska innergårdens backe korsas, men ska man gå runt på gångvägen eller upp för trappan. Går man olika vägar med eller utan sopor att slänga?

Det så gott som dagliga valet: trappan eller den slingrande gångvägen?

Småningom krävs färre och färre val, och först då känns det som att vi bor här på riktigt. Vi är inte längre gäster på visit, utan äkta invånare, som genast ser vem som hör till och vem som är nyinflyttad eller på besök. 

Blanka Henriksson, nyflyttad forskare i SLS-projektet Vardagens rum