Alla inlägg av Blanka Henriksson

Uttryck för kollektiv sorg

Jag står tillsammans med en blandad skara människor utanför ryska generalkonsulatet i Åbo. Vi deltar i en kollektiv sorgemanifestation för offren i Ukraina. Inslagen är framförallt musikaliska och budskapet är tydligt oavsett om det handlar om Cranberries hit Zombie eller Mozarts Ave Verum Corpus på trumpet. Allra tydligast blir det dock när genren är gråtkväde (fi. itkuvirsi), en lamenterande klagosång som i den här formen har sitt ursprung i Karelen och Ingermanland, även om liknande traditioner återfinns världen över. Genom gråtkvädet kan en kollektiv sorg utryckas och avsked tas av dem som lämnat oss.

Den 9 maj, samtidigt som ”Segerdagen” firas i Ryssland, samlas Åbobor för att sörja krigets offer.

I mitt bröst växer en obeskrivlig känsla sig starkare ju längre gråterskan framför sitt egenskaldade kväde. Hennes röst är stark och bärande, men bryts ibland av undertryckt gråt. När hon sjungit färdigt ställer hon sig vid sidan av och tröstas av en medsångare med näsduken tryckt mot kinden.

Vid en grav i trakten av Ladoga står den avlidnes familj; änkan, barnen och modern som sjunger sitt gråtkväde till avsked. Foto: arméfotograf M. Aaltonen, ca 1942–43, Krigsmuseet CC BY 4.0

I ett av kvädena får vi i församlingen sjunga med, och den rätt entoniga melodin är ingen konst för den med lite sångvana – texten finns på det utdelade programbladet. Trots att min finska är relativt svag och språket i de karelska gråtkvädena inte direkt öppnar sig för mig, fastän några av dem är nykomponerade, är detta en genre som går rätt in i hjärtat. Traditionellt har denna typ av kväden sjungits vid bröllop och begravningar, men också när pojkar och män skickats ut i krig. Texten vi sjunger handlar om de unga pojkar som dragit nitlotten i livets lotteri när de skickas till fronten och de som sörjande blir kvar. Bilden är skrämmande aktuell.

Mitt emot ryska konsulatet i Åbo lämnar människor blommor, gravljus, leksaker och skrivna budskap för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

När musiken tystnat skingras vi, men med oss bär vi blommor som vi strör utmed gångarna i parken. De ska visa vägen till konsulatet, som representant för invasionen av Ukraina, men framförallt kanske påminna oss om att krigets galenskap drabbar människor överallt. Människor som sörjer och saknar, människor som sörjs och saknas.

 

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

När djävulen får ansvaret

”Smarttelefonen är förmodligen Djävulens redskap.” Så här börjar en skribent sitt svar på Kulturvetenskapliga arkivet Culturas frågelista om smarttelefoner från 2020. Hen klarar sig bra med en vanlig mobiltelefon och dels skräms av den avancerade tekniken och ständiga uppkopplingen, dels irriteras av andras oförmåga att släppa sina manicker ens i sällskap. Även andra skribenter klagar på hur uppslukade vi är av våra mobiler, men många berättar också ingående om all nytta man kan ha av sin smarttelefon i olika sammanhang.

Det jag ändå fastnar för just här är tanken om den nya tekniken som förbannelse och mänsklighetens fördärv. Både fonografen och grammofonen har som nymodigheter beskrivits som djävulens verktyg, precis som fiolen innan dess fick vara hin håles instrument. I järnvägens barndom var många rädda för det nya (alltför) snabba transportmedlet och hur det skulle påverka resenärerna. ”De flesta voro absolut emot allt hvad jernvägar hette och ansågo dem vara ett satans påfund” (Adelsköld 1900).

Som studerande vikarierade jag ett kort tag på ett stort museum med att registrera föremål. Alla föremål skulle ha ett nummer och en beskrivning i de stora liggarna och databaserna. För nya på avdelningen fanns det en liten närproducerad skrift som handlade om hur man behandlar föremål och en fras minns jag ordagrant: ”tejp är ett djävulens påfund”. För om det är någonting man inte vill ha på föremål i ett museum (eller papper i ett arkiv) är det tejp. Tejp bryts ner i längden och missfärgar och skadar lätt det material den sitter fast på (precis som gem, häftklamrar, gummiband, postit-lappar och plastfickor), men utvecklades som ett fantastiskt hjälpmedel inom sjukvården redan i mitten av 1800-talet.

När jag letar efter samtida exempel hittar jag uttalanden som ”Välsignade elscooter, du satans påfund” och ”Jag är av uppfattningen att Powerpoint är ett satans påfund”. Möjligheten för falska banktjänstemän att tömma oskyldigas konton får polisen att klassificera bank-id som: ”Djävulens påfund” (SVT 2018). Det handlar om ny teknologi som är kanske är svår att handskas med, kan missbrukas eller känns pådyvlad.

elscootrar vid ett torg

Många av djävulens påfund idag är tydligt knutna till sådant som irriterar eller försvårar i vardagen och allt från autokorrigering till långa telefonköer tillskrivs den onde. Personliga smakpreferenser spelar in då koriander, mandelmassa och russin i bakverk för somliga avvisas som djävulska påhitt, men också sommartid, compact living och nylonstrumpor kan ha sitt ursprung i satans fantasi. Fastän djävulens position idag kanske inte är den mest framträdande tycks han ännu fungera bra som syndabock, eller för att understryka en genuin avsmak. Vad skulle du själv vilja tillskriva djävulen?

 

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
gillar inte sommartid men väl tejp

 

Ekonomiska system i vardagen

På skolans öppet hus finns en fiskdamm organiserad av Hem och skola. ”Kom ihåg att ta med kontanter” skriver en förälder i klasschatten. Att bära kontanter är inte en självklarhet i dagens Finland och i vardagen ryms flera parallella betalningspraktiker.

Dagen efter försöker vi betala bussresan med kort i sedvanlig ordning. Stadsbussarna tar inte emot kontanter (delvis en coronaåtgärd) men man kan betala med mobilapp, med betalkort eller med förladdat busskort. Men nu visar det sig att tar man en stadsbuss som rör sig över två kommungränser är det kontanter som gäller om man inte har ett busskort av rätta sorten. Busschaffisen halar upp växelpengar i form av en hopvikt bunt småsedlar ur innerfickan, ett system som andas provisorium eller något lite inofficiellt.

Väl framme på knattarnas handbollsmatch gäller kontanter eller betalkort när hemmalaget säljer förfriskningar under pausen. I andra liknande situationer kanske också ett mobilbetalningssystem som mobilepay kan användas. Vi hushållar hursomhelst med kontanterna – vi ska ju lyckas ta oss hem igen också.

Hemma på kylskåpet har vi en lapp där familjens yngre medlemmar bockar av varje gång de har tömt diskmaskinen. Varje streck är värt 50 cent och ackumulerade summor kan utkvitteras som kontanter hos familjens vuxna. Under förutsättning att de har kontanter i plånboken. Ofta omsätts strecken dock i produkter utan att passera kontantstadiet. Med sina ”diskmaskinspengar” kan man betala ett mobilspel eller ett fysiskt inköp som skett med föräldrarnas betalkort.

I plånboken har jag ett fullt stämpelkort som berättigar till en gratis lunch och specialkaffe på en specifik lunchrestaurang. Nästa lunch betalas genom detta kort som är giltigt endast på denna plats, ingen annanstans. I e-postens inkorg finns ett meddelande om bonuspoäng som omsätts i valuta när jag handlar i en given livsmedelskedja nästa gång. Här är utbudet av handelsplatser större, men kräver en omväg från min vanliga rutt.

Ekonomiska transaktioner sker på varierande sätt i vardagen. Pengar kan ta olika form och olika betalningssätt blir mer eller mindre giltiga i olika situationer på olika platser. Hur detta sker i ett frambrytande kontantlöst samhälle är relativt outforskat och därför uppmanar vi allmänheten att besvara traditionsvetenskapliga arkivet Culturas frågelista Kontanter och elektroniska pengar – nya förhållningssätt till pengar i vardagen. Med hjälp av svaren kan vi forskare få en tydligare bild av samtidens förhållningssätt till kontanter respektive elektroniska pengar. Vi vill gärna ha just dina tankar, erfarenheter och minnen av kontanter och kontantfria lösningar!

 

Blanka Henriksson
folklorist med kluven inställning till både det kontanta och kontantlösa

eurosedlar och -mynt i olika valörer

Dukater och lusidorer – gamla mynt med nya betydelser

Euron fyller 20 år kan man läsa i gårdagens tidning, vilket betyder att det nu finns en generation unga vuxna som levt endast med denna valuta. Fast vi är ju också många som kommer ihåg ”gamla finska mark” och kanske finns det fortfarande de i euroländerna som känner sig allra tryggast om de räknar om riktigt stora summor till den tidigare lokala valutan.

Själv minns jag också diskussionerna som föregick själva realiserandet av den gemensamma valutan. Arbetsnamnet var ecu (med franskt uttal) och det var inte litet utan att euro, som det sen blev, kändes som en osedvanligt tråkig benämning. Den ursprungliga écun var ett franskt guldmynt som började präglas på 1200-talet och förekom i olika varianter fram till och med den franska revolutionen.

Att det nästan blev ecu jag skulle komma att handskas med får mig att leka med tanken på andra utdöda europeiska myntslag vi kunde ha återupplivat i form av en sameuropeisk valuta. Det finns många att välja mellan och flera av dem lever kvar i vardagsuttryck och litterära skildringar eller sångtexter.

Själv sjunger jag vaggvisor där myntslaget är daler; antingen har jag supit upp fyra av dem (tillsammans med de röd-och-vita korna) eller så är det bråttom att sko hästen innan skorna blir dyrare (tre daler och fyra). Dalern infördes i Sverige 1534 av Gustav Vasa och även om namnet ändrades till riksdaler levde myntet kvar tills det ersattes av den svenska kronan år 1873.

I visan Petter Jönssons Amerikaresa, med text av Magnus Elmblad (1848–1888) är bland annat brännvinet billigt i det förlovade landet Amerika: man får en kanna för sex styver. Styver är en gammal nordisk benämning på mindre myntvalörer och sexstyver har varit det inofficiella namnet på bland annat ett silvermynt präglat med 5 öre, men med värdet 6 öre, samt en skilling banco.

Men också i senare diktning har ålderdomliga eller exotiska myntslag lekfullt använts för att beskriva fattigdom eller rikedom. I Evert Taubes (1890­–1976) visa om den dansande Rönnerdahl har huvudpersonen gott om sorger men ”ont om sekiner” och i Olle Adolphsons (1934–2004) Trubbel sägs det i slutet ”du skall aldrig ge mig pikar om sekiner” för att markera att det inte finns utrymme att diskutera ekonomin i den återupprättade relationen. Sekiner har enligt SAOB använts vardagligt och skämtsamt om pengar från slutet av 1800-talet, men sekinen är ursprungligen ett italienskt guldmynt från Venedig som användes i 500 år (ca 1284­–1797). Samma mynt kallades också dukat.

två gulddubloner

Spanska gulddubloner präglade i Mexico City 1798. Kungen är Carlos IV av Spanien.

”Här äro ett tusen floriner / Tag dem och köp dig fri” sjunger Cornelis Vreeswijk (1937–1987), medan artisten Timbuktu (Jason Diakité 1975­–) hänvisar till ”150 dubloner”, där båda myntslagen används som slang för samtida valuta. Floriner går tillbaka på ännu ett italienskt guldmynt, den här gången från 1200-talets Florens, men har också använts som myntbenämning i bland annat Storbritannien, Sydafrika och Nederländerna. Dublonen i sin tur var ett spanskt guldmynt som präglades från 1537 till 1833 och användes i Spanien och de spanska kolonierna. Den motsvaras i Frankrike av lusidoren (Louis-d’or) som introducerades under kung Ludvig XIII på 1600-talet (och som också använts skämtsamt för svenska kronor likt sekinerna). Utanför Spanien blev dublonerna kända som pistoler och båda benämningarna andas nu för tiden en viss sjörörvarromantik.

Om man idag fick betala sina matuppköp med dubloner eller lusidorer skulle det onekligen föra in en air av något äventyrligt i vardagslunken. Fast förmodligen skulle man ganska snart vänja sig och dukaterna eller pistolerna skulle bli lika vardagliga som dagens euro.

 

Blanka Henriksson
folklorist som inte skulle ha något emot att varva betalkort och appar med guldmynt emellanåt

Att hålla tummarna på olika språk

Under läsningen av en spännande projektrapport stöter jag på företeelsen ”att hålla tummarna” och får veta att man gör detta på olika vis i grannländerna Finland och Sverige. I Finland tenderar folk att knyta näven och sticka upp tummen, i Sverige sticker man ner tummen i den knutna näven.

Uppvuxen i Sverige med en förälder från Finland får jag nu plötsligt förklaringen till ett barndomsdilemma. Min mamma tyckte att det var så ologiskt att man när man skulle hålla tummarna riktade tummen neråt. Tummen ner är negativt, att hålla tummarna är positivt och riktningen är viktig, menade hon. Detta vållade mig stort huvudbry, jag som hade lärt mig av jämnåriga att knyta näven runt tummen när det fanns behov för att till exempel önska sig något.

Barndomen är full med magiskt tänkande och handlingar som sker ”för säkerhets skull”. Du stiger inte på a-brunnar, undviker skarvar, önskar på nyckelpigor, stjärnfall och spontana förekomster av synkront tal. Inte ville jag utmana ett så kraftfullt medel som att hålla tummarna.

Slutligen löste jag det genom att knyta näven runt tummen, såsom den lokala traditionen förespråkade, men sticka ut tumspetsen mellan fingrarna. På så sätt var tummen både ”hållen” och uppåtpekande.

När jag nu läser forskningsrapporten om skillnader och likheter i kommunikation på svenska i Sverige och Finland får jag svar på min mammas frustration. Hennes tumhållargest tolkades i Sverige mer som ett glatt ”tummen upp” vilket inte alls är samma sak som att krampaktigt hålla tummarna för att någonting ska gå vägen.

Så trots att vi talar samma språk på båda sidor om landsgränsen kommunicerar vi ibland med olika gester. På Åland med sin särställning av mittemellan, upplyser samma rapport, är bruket mer blandat och där syns båda sorternas tummar. Men jag erbjuder här ett riktigt konglomerat för oss med ena foten på vardera sidan Östersjön, en handgest innehållande både det finska och det svenska!

 

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys
med tummen på rätta stället

Forskningsrapporten heter Interaktion och variation i pluricentriska språk. Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (rj.se) och bygger på ett stort antal inspelade samtal på svenska i olika  kontexter i både Finland och Sverige.

Begravningsplatsens kulturella grammatik. En lekfull övning på ett allvarligt tema

Som ett led i att levandegöra studierna i kulturanalys, och att skapa ökad känsla av gemenskap mellan studerande och bland personalen, höll vi ett kulturanalytiskt laboratorium på Åbo begravningsplats. Tanken var att skapa ett rum för nyfiket utforskande av världen genom att titta på kulturmönster, kulturella innovationer eller kulturell variation. Metoden som användes var situerad observation där blicken i förening med andra sinnen aktiverades i ett tematiskt utforskande av begravningsplatsens kulturella grammatik.

Observationen gjordes med utgångspunkt i temana: (1) Tid och symboler, (2) Sociala relationer, identitet och makt, (3) Rumslighet och stämningar och (4) Materialitet och minnen. Vi möttes på platsen och fyra grupper studenter och personal började vandra mellan de välorganiserade gångarna i olika riktningar.

Åbo begravningsplats är rik på påkostade familjegravar som speglar olika tiders trender i motiv och utformning. Foto: Lena Marander-Eklund

Vi hittade pampiga familjegravar, sneda mossbeväxta gravstenar, gravar med yrkesbenämningar på den döda, välputsade gravstenar, övergivna gravar, gravar med olika symboler och olika typer av estetik och mycket mer. En sak som vi speciellt lade märke till var små skyltar som placerats vid vissa gravar, som ett slags meddelanden. Här framkom t.ex. att graven handhas fram till ett visst årtal, vilken typ av skötsel som är betald eller att gravstenen är farligt sned – en uppmaning till anhöriga att åtgärda saken.

En kulturanalytisk analys av begravningsplatsen kräver både en förmåga att överblicka de stora linjerna och ett sinne för detaljer. Två kulturanalytiker hukar koncentrerat vid en grav för att läsa vad det står på lapparna som finns utplacerade vid vissa gravar. Kanske är det en beställning på gräsklippning eller gravblomster, eller så är det en uppmaning om att låta räta en farligt lutande sten. Foto: Lena Marander-Eklund

I gruppen som bestod av forskare och personal kretsade samtalet bland annat kring dödens närvaro i vandringen på begravningsplatsen. Intressant nog kändes döden relativt frånvarande, tills vi plötsligt hör kyrkklockorna från kapellet börja slå. Strax därpå dyker ett begravningsfölje upp bestående av svartklädda personer i tre generationer. En äldre kvinna bär en urna.Med begravningsföljet inträdde också en ny stämning. Begravningsplatsen var inte längre endast ett rum för vetgiriga kulturanalytiker och för den personal som flitigt krattade platsens gångar. Nu trädde döden fram. Följet kom rakt emot oss och av hänsyn tog vi ett steg åt sidan. Samtidigt som kapellets klockor klingar i moll, hörs på avstånd den muntra inringning från en skola. Två olika världar möts i ett och samma ljudlandskap.

En av de större familjegravarna visar hur generationer och släkter hänger ihop. Här finns också plats kvar på stenen för nya namn. Foto: Lena Marander-Eklund

Efter en dryg timme åkte vi tillbaka till Arken för att gå igenom våra fynd. Studenterna diskuterade ivrigt sina upptäckter av makt, tid och stämningar. På frågan om vad som speciellt förvånade utrycktes överraskning över allt som finns att upptäcka på en begravningsplats. Här samsas religiösa uttryck, rituell materialitet, historia, minnen, känslor, stämningar, tankar om människovärde och värdighet och livets förgänglighet. Samtidigt som en begravningsplats rymmer både sorg och tragik, kom studenterna ändå fram till att genom att minnas de döda och berätta om dem går också livet vidare.

 

Lena Marander-Eklund
professor i folkloristik

En potentiell gärningsman?

Vi tar barnen med på museum en söndag i oktober. Ett av stadens konstmuseer bjuder dels på verk från samlingarna dels på en utställning inlånad utifrån. Vi har knappt kommit in i den stora salen innan det händer. Profileringen. Av alla besökarna riktar museivakten sig in på oss. Spänner ögonen i oss och följer oss med sin hökblick hur vi än rör oss i rummet.

Det räcker med att ett av barnen sträcker ut en hand för att peka mot en tavla, så är hen framme och spottar ut förmaningar och varningar. Alla barn är här förmodade missdådare, sabotörer, vandaler. Från det att de har stigit in i museet tills de står ute på trappan igen.

Upptäckarglädjen solkas av vakten som följer efter oss genom salarna. Mitt grepp om den yngstas hand blir bara hårdare och hårdare. Varje fråga som barnen ställer, varje kommentar som de gör om tavlor och installationer möts först av ett: ”stå inte så nära”, ”vifta inte”, ”peka inte”, ”rör dig inte så snabbt” från föräldrarna som känner personalens brännande blickar i nacken. Vi är inte här för att ställa till med uppståndelse. Våra barn har hittills aldrig rört en tavla på ett museum. Men de vill kommentera, förundra sig, förfasas, njuta och fundera. Med ord och med gester.

Åbokonstnären Victor Westerholms (1860-1919) kor i björkhage var ett av verken som diskuterades under museibesöket (Public Domain).

Om några år slipper vi det här. Om några år är alla familjens medlemmar i en sån ålder att de inte längre uppfattas som potentiella risker i den här typen av sammanhang. Men jag tänker på dem som inte växer ifrån sitt stigma, som måste leva med att ständigt betraktas som möjliga hot på grund av samhällets fördomar. Åldersprofilering må vara irriterande, och visst förstörde det en stor del av vår konstupplevelse, men vi hade ändå en stark position i vår vita medelklasshabitus. För den som utsätts för rasprofilering finns ingen möjlighet till lättnad med tiden.

Att bli bedömd, och dömd i förväg, på grund av sitt utseende, sin ålder, sin funktionalitet, sin etniska tillhörighet, sin religiösa övertygelse, gör någonting med människor, men också med det samhälle som tillåter den här typen av profilering. Jag tänker på svenska polisens register över romer, men också väktarnas misstänksamma blickar på de mörkhyade ungdomarna i min egen vardagliga närhet. En dold särbehandling av människor utgående från etnicitet eller klass som tydligt visar att vi trots allt inte är så lika inför ordningsmakten.

 

Blanka Henriksson,
docent i nordisk folkloristik och frustrerad museibesökare

Rutor av kärlek eller choklad?

Vi hamnar i en bakverksdiskussion på jobbet. Om man ska bjuda ett större gäng (t.ex. personal och studenter) på kaffe och tilltugg, vad bakar man enklast?

Kärleksmums föreslår en. En annan kontrar med chokladkaka i långpanna. Den första förtydligar: en plåt med kärleksmums med glasyr och kokos på. Nej mockarutor förstås! Men då ska det vara strössel inte kokosflingor.

När mockarutor kommer upp som term blir det klart att det är samma bakverk som hänsyftas. En chokladkaka med enkel glasyr på, ofta med kaffesmak. Benämningarna tycks variera beroende på geografisk hemvist. Men nåt gnager i mig. Jag vet att de heter nåt annat. Mockarutor, ja det är liksom för tekniskt, för högtidligt. Kärleksmums har jag hört, men nej jag associerar det felaktigt med mumsmums (egentligen ett produktnamn på det som andra kallar bland annat gräddbullar, skumbollar, chokladtoppar eller kyssar). Det är först efter ett par dagar som det plötsligt slår mig. Snoddas! Det är ju snoddas de heter. Och visst kan det vara kokosflingor på.

Lite googling öppnar en ny kategori för mig. Långpannekakor  alla dessa bakverk som lätt gräddas i en långpanna, vilket resulterar i ett rutnät av kakbitar. Chokladrutor! Så hette de också. Rutor är en bra benämning verkar det som  funktionell och tydlig. Man hittar recept på ”gula rutor,” ”ljuvliga vaniljrutor”, ”lättgjorda bärrutor” och ”klassiska chokladrutor”. Långpannan gör bakverket lättbakat och rutformen underlättar transport och distribution; alla får en lika stor bit till samma pris. Väldigt vanliga när man övertalats bidra med bakverk till basketmatchen, föräldramötet, knytkalaset eller gårdsfesten.

Sju sorters kakor. Ica bokförlag 2006.

Receptboken Sju sorters kakor gavs ut efter en kakpristävling år 1945. Under årens lopp har den redigerats ett flertal gånger, ibland i samband med nya baktävlingar. Den senaste utgåvan från 2017 är den hundrade. På bilden syns ett sommarstugeexemplar av den åttionionde utgåvan från 2006.

I min utgåva av klassikern Sju sorters kakor från 2006  finns amerikanska chokladrutor, ett kladdkakeaktigt långpannerecept med nötter i. Där finns också Kerstins mandelrutor, syltrutor, och till min lättnad ”snoddas”, med den förklarande texten: ”En populär kaka med många namn, som mockarutor, kaffekaka, vardagsruta och långpannebröd.” De vardagliga bakverken påverkas kanske mer av lokal och vardaglig variation både till namn och utförande, än de mer komplicerade, och för mig därmed, festligare bakelser som återfinns i slutet av samma kapitel, med ståtliga namn som petit-chouer, sarah bernhardt- och napoleonbakelser.

Kanske jag hoppar över rutorna när det blir min tur att bjuda på kaffebröd. Eller hittar på en helt  egen version. Om jag inte glömt allt vid det laget. Som att de faktiskt heter snoddas och inget annat.

Blanka Henriksson
lärare i kulturanalys, med smak för både bakning och bakverk

Coronatider

Vem kunde ana att coronatiden skulle pågå så här länge? Vi gjorde det definitivt inte då det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi våren 2020 skapade en frågelista som behandlade coronavirusets närvaro och inverkan på människors vardag. När vi hösten 2020 analyserade materialet var vi fortfarande ovetande om hur länge pandemin skulle hålla samhället i en gastkramande omfamning. Analysen har nu publicerats i en artikel med rubriken ”Vad håller folk på med?” En studie av Coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper. Artikeln, som skrevs runt årsskiftet 2020–2021, ingår i ett temanummer om viruset i den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning. Inte trodde vi att artikeln skulle vara så relevant när den väl publicerades. Nu, sommaren 2021, har många blivit vaccinerade, men ännu är coronapandemin på intet sätt över.

Frågelistan publicerades 12.3.2020, bara några dagar innan undantagstillståndet infördes i Finland och svaren reflekterar situationen dagarna före och efter detta exceptionella samhällstillstånd. Materialet är omfattande och sällan har man som kulturanalytiker tillgång till så dagsfärsk empiri. I svaren träder olika tidsdimensioner i dagen, vilket också är ett tema i artikeln. Coronaviruset spred sig, menar de som svarat, först långsamt, nästan krypande och sedan oerhört snabbt. Reaktionerna när spridningstempot förändrades var ögonblickliga och i hög grad känslodrivna; människor förändrade sitt beteende, sina vanor, på grund av rädsla – ibland av fri vilja, ibland av tvång. Det handlade om allt från konsumtionsvanor, rörelsemönster och social interaktion. Vardagen var sannerligen stadd i snabb förändring. Uppfattningarna om tid och tempo omfattade även synen på myndigheternas agerande. Inledningsvis uppfattades myndigheternas agerande som relativt långsamt: Mera borde ha gjorts snabbare, menar en del. Just nu lever vi istället i en situation då människor uppfattar att myndigheterna är eller har varit långsamma med att luckra upp restriktionerna.

Inom kort hoppas vi kunna leva ett post-coronaliv och man kan fråga sig vad som förlorats på vägen. Har vänskapsband gått förlorade? Hur djupa spår har ensamheten satt? Det finns också anledning att fundera över hur återgången till en ”normal” vardag kommer att gå till. Vad kommer att ske på arbetsplatserna; kommer vissa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skötas på distans?; hur kommer den för arbetsplatser så viktiga sociala interaktionen organiseras? Vi kan redan nu se att restauranger fylls med människor, men även att branschen till viss del har förändrats. Många som tidigare var verksamma som kockar, bartendrar eller serveringspersonal har under pandemin sökt sig till andra yrken eller utbildningar. Det finns också anledning att vara uppmärksam på hur kulturlivet återgår till en normalitet post-covid. Vi vet att de anställda inom kultursektorn lidit under pandemin; hur kommer detta att påverka såväl utbud som besöksfrekvens?

I februari 2021 träffade jag, Lena, en bekant i affären. Vi talade om coronasituationen – vad annars – och konstaterade att det var bra att man i novembermörkret 2020 inte visste att coronasituationen skulle fortsätta in på vårvintern. Då skulle man helt enkelt inte ha orkat. Under hela tiden har det funnits en gnutta framtidshopp. Vintern 2020 såg man fram emot våren, ljuset och värmen; att kunna röra sig ute i naturen. Hösten 2020 såg man med tillförsikt fram emot att snart få vaccin som skulle möjliggöra ett någorlunda ”vanligt” liv. Under vintern 2021 såg man fram emot sin egen tur att bli vaccinerad. Våren 2021 såg man fram emot sommaren. Kanske är det framtidshoppet som gjort att vi i någon utsträckning klarat av coronasituationen. Samtidigt finns det anledning att också komma ihåg att människor har avlidit och att inte minst vårdpersonalen under perioder varit satt under mycket hård press. Låt oss hoppas att den värsta tiden är bakom oss.

 

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Perspektivförskjutningar

”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” skrev antropologen Ruth Benedict på 1930-talet och det upprepar vi för våra nya kulturanalysstudenter varje år för att lyfta fram vikten av att betrakta också det välbekanta ur nya och överraskande perspektiv.

Perspektivförändringar av en högst konkret art blir aktuella när jag i skrivande stund går in mitt första par progressiva glasögon. Plötsligt har perspektiven förskjutits och mitt invanda sätt att betrakta världen är inte längre gångbart. Jag måste lära mig att inte rikta endast blicken nedåt utan att röra hela huvudet för att ställa in fokus på det som ligger framför mina fötter. Världen tycks också ha skarpare konturer än tidigare, ibland lite väl skarpa, och jag längtar nästan tillbaka till en omgivning som kanske var lite suddigare men mer vänlig i sin framtoning. Jag påminns om en nära släkting som då hon fick sina första glasögon i gymnasiet klagade på att hon såg vartenda löv på träden – det blev lite för mycket detaljinformation för hjärnan att ta in på en gång tyckte hon, som vant sig vid en suddig grönska där träden var helheter snarare än summan av alla små beståndsdelar.

 

En liknande upplevelse hade jag i tioårsåldern med mitt andra par glasögon. Ingen hade förvarnat mig om att det kan ta några dagar för ögonen att vänja sig vid nya linser och jag vandrade hem från optikern storögt men också mycket förfärat. Aldrig hade jag märkt att trottoarerna i min hemstad sluttade så hemskt, aldrig att husens väggar var så långt ifrån lodräta och hindren i min väg så omöjliga att forcera. Jag tog mycket tveksamma steg där jag strök längs husväggarna för att inte falla omkull i denna högst absurda nya verklighet. Samtidigt som jag undrade om världen alltid sett sådan här ut, farlig och oberäknelig, var jag övertygad om att så här kan man inte leva. Som tur var gick känslan över på en dag eller två och aldrig efter det har ett par nya glasögon så mycket förändrat perspektivet.

Inte förrän idag. Miljöskadad som jag är börjar jag se det som en övning i kulturanalytiskt seende. Vad händer med mitt sätt att uppfatta och tolka världen när perspektiven förskjuts? Det som tidigare var en trygg och vacker väg hem från jobbet blir en besvärlig vandring där alltför många vinklar och nivåskillnader skapar obehagliga upplevelser av att förlora kontrollen. Att sitta i fåtöljen hemma och läsa och sedan hastigt titta upp för att kontrollera klockan och vem som borde skickas iväg till skolan blir en omtumlande upplevelse som förflyttar fokus från familjens tidsschema till den egna bristfälliga orienteringen i tid och rum.

På samma sätt försöker man kulturanalytiskt att se det undersökta med någon annans ögon. Någon som inte delar ålder, kön, etnicitet eller funktionalitet med en själv. Kanske kan vi då upptäcka vad som är skrämmande eller hemtamt i det som för oss känns tryggt eller främmande. Ibland kan man dock behöva hjälp på traven, och då kanske ett par progressiva linser kan vara lösningen.

 

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
som ibland låter detaljer skymma helheten