Jag blir uppringd av radio för att diskutera hur 2021 kommer att bli. Journalistens frågor kretsar kring hur coronapandemin har påverkat samhället och vardagslivet, men framförallt vad som kommer att hända under det kommande året. Vilka förändringar blir bestående, vad lämnar vi bakom oss och hur kommer vi att leva vårt liv efter corona?

Under vårt samtal slår det mig hur starkt vårt magiska tänkande är i vissa sammanhang. Vi hyser en enorm tilltro till vårt eget rätt godtyckliga sätt att dela in tiden i enheter. Nu nalkas det nya året, och då händer det saker minsann!

Tideräkning är kulturellt strukturerad, och parallellt med den kalender som statuerar att första januari är en speciell dag, finns det en mängd andra möjligheter till nystart. Skolåret börjar i augusti, kyrkoåret den första advent och räkenskapsåret kan börja när som helst, för att inte tala om möjligheten att följa andra kalendrar och fira till exempel kinesiskt, persiskt eller assyriskt nyår.

Ändå summerar vi nu ”coronaåret” och förväntar oss en vändpunkt när det nya året randas. Ett nytt år måste innebära förändring tycks vara konsensus, och förändring är någonting vi verkligen längtar efter för tillfället.

Vi gick in i 2020 med stor tillförsikt. 20-talet kändes nytt och fräscht, och det drogs paralleller till det glada 1920-talet, samtidigt som vi var snara att börja utvärdera 2010-talet. Nu är vi besvikna. 2020 beskrivs i de flesta sammanhang som ett riktigt ”skitår”, och vi ser fram emot att få lämna det bakom oss. (Även om det självklart finns många som har upplevt alldeles fantastiska saker detta år som alla andra.) Samtidigt som vi vet att ingen magisk förvandling sker på nyårsafton klockan tolv, bidrar en ny sifferkombination till känslan av att vi närmar oss slutet, eller åtminstone början på slutet, av ett undantagstillstånd som varat så länge att det övergått i normalitet.

Men en pandemi bryr sig inte om vår tideräkning, och tar inte nödvändigtvis slut för att år 2020 gör det, utan snarare som följd av sociala restriktioner, vaccinering och mutation. Det finns dock ingenting som hindrar oss från att innerligt hoppas att detta inträffar under nästa år. Kanske passar det därför ändå bra att önska gott nytt år och ljusare tider.

Blanka Henriksson, docent i folkloristik
med fascination för tid som kulturell konstruktion