Spår av förflutet vardagsliv

Härförleden besökte jag en god vän som periodvis befinner sig på en liten holme utanför Houtskär. Besöket var huvudsakligen av social karaktär, men jag skulle även bistå honom i byggandet av en terrass. Inför besöket hade jag sökt efter uppteckningar i arkiven; hade månne någon folklivsforskare ren varit på platsen? I arkiven kunde inga spår av förflutet liv hittas och då jag redan tidigare hade fått berättat för mig att holmen var mycket liten så antog jag att platsen var ett kulturhistoriskt tomrum, bortsett från det relativt moderna fritidshus jag var på väg till. Väl på plats tog vi omedelbart, och av naturliga skäl, en förhållandevis kort promenad under vilken jag gjordes uppmärksam på resterna av ett torp som stått på holmens högsta punkt. Under ett lager av mossa och risiga grenar kikade stengrunden fram.

Betraktades holmen från ruinen kunde andra delar av torparens vardag anas. Övervuxna, i en del fall raserade, stengärden skvallrade om att djur hade funnits på holmen och en rektangulär stenformation indikerade att torparen även uppfört ett mindre fähus. När spåren av det förgångna hade visat sig växte frågorna fram. När hade torpet byggts? Av vem? Varför? När lämnade torparna holmen? Frågorna pockade på svar. Ur en byrålåda i fritidshuset plockade min vän fram en bunt med papper. Bland dem återfanns bland annat det ursprungliga torparkontraktet från 1895 och av detta framgick att torpet hade brutits ut ur ett bondehemman i Roslax by.

Bonden, tillika bror till den blivande torparen, sålde strax efteråt sitt hemman. Kanske skulle han, i likhet med många andra vid denna tid, emigrera. Med tanke på att kontraktet upprättades strax innan försäljningen kan det möjligtvis uppfattas som ett uttryck för omsorg om brodern. Det var inte alla förunnat att äga och bruka ett litet stycke mark – på en egen holme dessutom. Helt villkorslöst var kontraktet dock inte. Om vintern skulle torparen utföra tio mans dagsverken på hemmanet och fyra om sommaren. Hans fru skulle göra tre kvinnoverken. Av kontraktet framgår det även att den lilla torparfamiljen skulle ha rätt att hålla en ko och får på sommarbete på hemmanets mark. Kanske förklarar detta gärdsgårdarna av sten på holmen. Kontraktet förlängdes 1905 respektive 1914, men vad som sedan sker är till viss del oklart. Torparen dog 1915 och i ett testamente framgår det att hustrun ärvde kontraktet, men därefter upphör spåren av det förflutna. Åtminstone ute på holmen. Sannolikt finns det fler ledtrådar till torparens vardag någon annanstans, om inte i en byrålåda så förhoppningsvis i ett arkiv. I väntan på att dessa ledtrådar ska hittas byggs det vidare på det svenska kulturarvet i Finland. Terrassen är färdig inom kort.

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi
Vikarierande terrassbyggare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.