Han vaknade ovanligt tidigt, men reflekterade inte över klockslaget. Det var dags att göra sig redo. Ansiktet tvättades och sedan klädde han på sig. Personalen på äldreboendet blev förvånade när han gjorde entré i de gemensamma utrymmena. Den sista tiden hade åldern tagit ut sin rätt, han var trots allt 97 år och dement. Livskrafterna tröt. Dessutom hade han varit sjuk och personalen hade underrättat släktingarna om att tiden var på väg att rinna ut. Men nu stod han påklädd och redo att ta sig an dagen. Personalen informerades om att han skulle cykla till arbetet tillsammans med sina bröder. Han hade förvisso åtta bröder, men alla utom en var döda sedan länge. Personalen lyssnade tålmodigt och ledde honom sedan tillbaka till rummet. Några timmar senare somnade han lugnt in.

Om jag valde att analysera denna berättelse skulle uppmärksamhet fästas vid teman såsom tid (i all sin komplexitet), gemenskap, disciplin, skötsamhet och modernitet, men också åldrande och omsorg. Denna gång tar jag inte på de kulturanalytiska glasögonen, utan vilar i en känsla av förtröstan: En gammal man som återförenad med sina bröder cyklar iväg en tidig morgon.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi