månadsarkiv: december 2021

Gå ensam på bio

Laddade platser, Materialitet, Ritual och materialitet

Det är kväll. Jag står utanför Finnkino i Åbo. Jag går in i en stor entréhall. Det är en rätt så kort kö. Lukten av smörigt popcorn och diverse sötsaker tränger sig in i näsborrarna. Jag tittar en stund på de andra biobesökarna. De har nästan komiskt stora ämbar av tilltugg med sig och en stor mugg med någon läsk. Någon kommenterar att de nu kan unna sig själv denna ”belöning” då det ändå är ett biobesök. För det är ju inte ett biobesök om man inte har ett ämbar fullt med popcorn? Fast jag själv inte är den största konsumenten av popcorn, vet jag att det ändå nästan är en väsentlig del av att gå på bio. Det är något man inte kanske äter så ofta utanför filmsammanhang, men man skall alltid ha popcorn i handen om man skall gå och titta på en film.

Jag går fram till kassan och köper en biljett. Sedan går jag och söker den sal där filmen skall visas upp, letar efter min sittplats och sitter ner. Jag tar av mina ytterkläder och försöker laga mig bekväm. Flera reklamer spelas upp före själva filmen visas. Jag kan höra de andra biobesökarna diskutera sinsemellan. Några diskuterar mer högljutt än andra. Jag stänger ögonen och lyssnar på bruset i salen. Energin i rummet är både lugn, men ändå förväntansfull. Och när skärmen till slut utvidgas och det blir mörkt i salen, blir även rummet tyst. Endast dånet ur högtalarna hörs. Då lutar jag mig bakåt och låter filmen svepa mig med  och få mig att glömma bort alla mina triviala bekymmer.

“Photo of Woman Eating Popcorn at Movie Theater”, Cottonbro (8 juni, 2021)

Biobesöket hör inte till det vardagliga. Det är ett brott från det alldagliga, det triviala. När man går in i biosalen känner man hur tiden förändras. Tiden uttrycks på ett annorlunda sätt. Bio känns inte som det är en del av resten av världen, utan erbjuder en paus från vardagen och resten av samhället. Omvärlden försvinner och man är in sin egen lilla tidsbubbla. Bio är ett liminalt utrymme, det vill säga en icke-plats. Det både är en del av samhället, men ändå inte.

Bio förvränger din syn på tiden. Har du någon gång upplevt den känslan som man får när man kommer ut ur en bio och det ännu är ljust ute? Bions liminalitet påverkar mig på det sättet att jag alltid förväntar mig att det skall vara mörkt ute när filmen är klar, oavsett när jag gått på bio. Detta är så fascinerande. Det beror också troligen på att vi alltid gick på film med familjen på kvällen när jag var yngre, då vi bodde så långt borta från biografer. Det var något vi gjorde som en familj på veckoslutet, då vi fick vara vakna lite längre. Så jag kanske lärde mig förknippa bio med kväll och grupper.

Förr vägrade jag gå på bio ensam. Man skulle helt enkelt gå på bio med andra personer, för annars var det ”ledsamt”. Samma fenomen kan ses då man diskuterar om att gå ensam till restauranger och på kafé. Dessa aktiviteter är helt enkelt förknippade med grupper och gemenskap. Men om jag är fullständigt ärlig har några av de bästa bioupplevelserna för mig varit då jag gått och se på någon film ensam. Ett exempel som jag kan ta upp är då jag gick och se på filmen ”Moonlight” (2016, regissör Barry Jenkins). Den hade just vunnit en Oscar för bästa film, men ändå diskuterades filmen inte. Ingen av mina kompisar var intresserad att komma med på bio, så till slut måste jag gå ensam om jag ville se filmen. Salen var så gott som tom när jag anlände, men det gjorde inget. Då jag var ensam fick jag ta in hela filmen utan att behöva tänka på att presentera sig på ett visst sätt, utan jag fick bli totalt uppslukad av filmen.

” Red light on Black Background”, Tima Miroshnichenko (21 maj, 2021)

Såklart det finns filmer som man inte vill se ensam. Jag skulle påstå att action-packade filmer som till exempel Marvel-filmer eller komedier inte skulle kännas rätt att gå ensam och titta på, då dessa är menade för en grupp. Det är gruppupplevelsen, vetskapen om att vi alla delar på samma händelse, som gör dessa filmer minnesvärda. Det finns stunder i en bio där det är fullkomligt acceptabelt att jubla, skratta högt, gråta. Dessa situationer sker ändå främst när man är på en visning där rummet är fullpackat och vi alla är lika entusiastiska för den filmen vi tittar på. Den stunden är man inte bara en individ som jublar, utan en helhet, en del av gruppen. Filmers viktigaste ändamål är ändå att nå gruppen, men också individen.

Under coronapandemin har man inte kunnat gå på bio. Jag tänkte inte att jag skulle sakna det, jag tror inte jag heller egentligen gjorde det, men ändå kändes det skönt att komma tillbaka till en biosal och se på en film. Netflix erbjuder nog filmer så det räcker till, men det känns inte likadant att se på filmer hemma via en streaming-service, som det känns att gå på bio. Det handlar inte bara om filmen, utan det handlar om energin i rummet. Det handlar om miljön. Jag är inte ensam fast jag kommer ensam. Jag är en del av samhörigheten. Jag är bara en av många som älskar filmer. Därför älskar jag att gå på filmer ensam.

Amanda Tverin
studerande

 

Den pyramidformade ljusstaken – en svensk innovation

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

När jag var barn i slutet av 1960-talet bodde min familj en tid i Sverige utanför Stockholm. En av de första sakerna, förutom förnödenheter, som införskaffades till det nya hemmet var en bågformad elektrisk julljusstake. Jag har ett minne av att min mamma och pappa konstaterade att tydligen skulle man ha en sån i fönstret. I Finland hade vi inte sett sådana då ännu. Jag minns också det relativt högtidliga i att gå in i den lilla affären med det ståtliga namnet Varuhuset för att köpa den. Ljusstaken var av så god kvalitet att den slängdes först för två år sedan. Den höll i över 50 år!

Trots att min familj under vår tid i Sverige ansträngde oss för att fira en så finländsk jul som möjligt –  min mamma ville ha en finsk julgubbe och letade efter finsk julmat i affärerna – var vi ändå snabba på att anamma en för oss ny tradition. På något sätt var julljusstaken något som inte störde mina föräldrars uppfattning om hur årets högtider skulle firas. Kanske är det just det enkla och det vackra med ljus i fönstret som gjorde att den här traditionen snabbt fick fotfäste.

För inte så länge sedan var julhandeln förlagda till de sista veckorna före helgen. Nu inleder varuhusens julkommers redan i november, understödd av juldekorationer bestående av olika typer av ljus. Julljus av olika slag används både hemma men också på gator och torg. Ljusslingor används ibland för att lysa upp en trädgård och ibland ett helt hus. Att dekorera trädgården med belysning blev mode i slutet av 1990-talet med modell från USA.

Den första trenden att belysa hemmet juletid inomhus var adventsljusstaken av trä som blev vanlig på 1950-talet. Den elektriska julljusstaken är en svensk uppfinning från 1930-talet. Idén bakom den är två personer som båda var knutna till Svenska ab Philips kontor i Göteborg. Philips hade redan tidigare gjort elektriska julgransljus, men alla hem hade inte tillgång till tillräckligt elektrisk spänning vilket gjorde att julgransljusen ofta gick sönder. Eftersom så många returnerade söndriga julgransljus kom de på att istället skapa en mindre ljuskälla, en elektrisk ljusstake.

De elektriska ljusen skruvades fast på en ljusstake av trä med plats för sju ljus. Den första blev färdig 1934. Den sålde ganska bra redan från början, men blev också utskrattad för man antog att ingen skulle vilja ha elektriska framom levande ljus. Från 1939 fanns den med i Philips försäljningskatalog. Snart visade det sig vara en försäljningssuccé. I marknadsföringen framhölls det trygga i att använda elektriska ljus eftersom det då inte fanns någon brandfara. Att det var fråga om just sju ljus har att göra med veckans dagar – ett ljus för varje veckodag. I början var ljusstakarna mer bågformade, senare blev de pyramidformade. På 1980-talet såldes över en miljon elektriska ljusstakar i Sverige. Idag konkurrerar de med andra ljus att ha i fönster men fortfarande kan man se pyramidformade ljusstakar i många fönster och till och med i bilar. Bland annat IKEA har gjort att traditionen spritt sig internationellt.

Vi alla vid ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik samt kulturvetenskapliga arkivet Cultura önskar alla en riktigt god jul. Vi vill också tacka alla våra studenter och samarbetspartners för det gångna året och ser fram emot nya utmaningar år 2022.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik, Åbo Akademi

Källor:

Eklund Nyström, Sigrid 1998. Den elektriska ljusstaken. En svensk uppfinning. I: Känn dig själv. Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen. Stockholm: Nordiska museet.  http://nordiskamuseet.diva-portal.org/smash/get/diva2:1179703/FULLTEXT01.pdf

Sjögård, Göran 2006. Jul, jul, strålande jul. Att dekorera med elektriskt ljus. I: Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström et al. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen. http://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1091620/FULLTEXT02.pdf

Julens gyllenbruna småkaka

Årets fester, Jul, Kulturanalys, Ritual och materialitet

Doften av ingefära, nejlika, kanel och kardemumma fyller köket och i bakgrunden spelas en bekant juldänga. Degen som ännu består av en oformlig klump ska snart formas till allehanda figurer såsom hjärtan, stjärnor och grisar. Den som tjuvsmakar för mycket av degen kan drabbas av magknip, men kanske är det värt det. Vid gräddningen gäller det att vara noggrann, då de tunna kakorna lätt bränns vid om man inte är på sin vakt. De gyllenbruna kakorna dekoreras sedan med en kristyr lika vit som snö. Bara fantasin sätter gränser för vilka krumelurer och mönster som kakorna pryds med. Till slut är det dags för avsmakning tillsammans med varm glögg och smaken, ja den beskrivs bäst med ett ord och det är jul.

Finns det ett bakverk som förknippas med julen så är det pepparkakan. Pepparkaksbak i juletid är en bekant tradition för många och för den som är pysslig av sig kan också pepparkakshusbygge vara en välkommen utmaning. Men pepparkakan har inte alltid hört julen till och dess historia sträcker sig längre bak i tiden än vad man skulle kunna tro. Redan år 1444 bakades pepparkakor i Norden, nämligen i Vadstena kloster i Sverige. Det äldsta receptet som finns bevarat ur nordisk kontext finner man i det danska kungahovet på 1490-talet. I Finland fanns pepparkakor åtminstone redan på 1700-talet. De tidiga pepparkakorna användes som ett slags medicin, tack vare kryddorna som de innehöll. Till exempel peppar och ingefära ansågs ha medicinska egenskaper och båda skulle fungera mot olika slags magbesvär och den senare även mot tandvärk. Man tänkte sig att pepparkakorna också bet på melankoli. Äldre kokböcker vittnar om att pepparkakorna kunde smulas ner i maten i stället för kryddor, vilket tyder på att kakorna var mycket kryddstarka.

En kvinna och två flickor bakar pepparkakor till jul. Fotografi taget av Väinö Kannisto ca 1960, Helsingfors stadsmuseum, N156415. Från finna.fi

Pepparkakan användes alltså i början som medicin och krydda. Senare blev dess syfte dock främst att smaka gott till kaffet vid olika festliga tillfällen och konsumenterna bestod mest av välbärgat folk. Vid andra halvan av 1800-talet såldes pepparkakor i bagerierna och det var också då som man började använda formar för att få till olika motiv. Kring denna tidpunkt gjorde även glasyren entré, men denna var främst förbehållen de pepparkakor som användes som dekoration, i till exempel julgranar. Pepparkakan blev en del av folkkulturens kafferepertoar i och med ungdomsföreningarnas intåg vid sekelskiftet 1900, men den hade ändå tidigare fungerat som finare tilltugg bland allmogen sedan mitten av 1800-talet. Det var först vid sekelskiftet som pepparkakan började förknippas med julen. Just efter sekelskiftet fick den även en vidare betydelse, den blev nämligen symbol för den sammanhållna och lyckliga familjen som tillsammans umgås och bakar. Också idag kan pepparkaksbaket ha samma symbolik.

Pepparkakans användning och betydelse har alltså varierat sedan dess uppkomst. Detta gäller också receptet. Som namnet antyder, har pepparkakan innehållit peppar en gång i tiden. Ännu vid 1700-talet kunde peppar ingå som ingrediens, men idag har kryddan helt försvunnit från recepten. Andra kryddor som använts men fallit bort är fänkål och anis. Vissa äldre recept var baserade på rågmjöl och inte vetemjöl som vi är vana vid idag. Som jäsningsmedel idag används bikarbonat, men tidigare var det hjorthornssalt. En ingrediens som var vanligare förut men används i mindre utsträckning idag är pomerans- eller citronskal. Kvar i dagens recept har vi däremot ingefära, nejlika, kanel och kardemumma, som till och med säljs tillsammans i egna kryddpåsar under benämningen ”pepparkakskryddor”. Blandningen av dessa kryddor kan för dagens julfirare utgöra julens ultimata doft.

Här har peppakakor använts för att bygga ett pepparkakshus som föreställer Muminhuset. Bild av Nea Långskog, 2020.

Pepparkakan fungerar inte bara som småkaka, utan utgör också byggsten i de olika pepparkakshus som byggs varje år. Pepparkakshuset är en väldoftande och vacker dekoration som man till slut brukar äta upp. Denna dekoration fick främst sin början i 1800-talets Tyskland i och med bröderna Grimms saga om Hans och Greta samt en opera baserad på denna. I sagan finns ett pepparkakshus som en ond häxa bor i och detta hus blev det som inspirerade pepparkakshusbyggandet. Traditionen att bygga pepparkakshus introducerades i Finland tack vare Runa Melander som blev rektor för en hushållsskola i Finland år 1919 och tog med sig traditionen från sitt hemland Sverige. Pepparkakshusbyggandet spred sig snart också till andra hushållsskolor och det första receptet publicerades i damtidningen Kotiliesi år 1923.

Pepparkakan har alltså många år på nacken. Det som en gång i tiden var en småkaka som ansågs ha medicinala effekter blev ett omtyckt småbröd året runt för att sedan bli ett bakverk som starkt förknippas med julen. Receptet och syftet har ändrats men pepparkakan har alltjämt fortsatt sin levnadsbana, både i form av småkaka och pepparkakshus. Vem vet hur länge pepparkakan fortsätter vara en del av julfirandet? Som det ser ut i nuläget är den gyllenbruna småkakan åtminstone inte ännu hotad, något som vi får bevis på varje år då julen nalkas och pepparkakorna ställs fram på fikabordet.

Nea Långskog,
studerande

Litteraturtips
Berg, Gösta, ”Kringlor och pepparkakor”, Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 1963, Stockholm 1963, s. 61–80
Bergman, Anne & Ekrem, Carola, ”Julbröd som överraskning och konstverk – pepparkakor och pepparkakshus”, Stora finlandssvenska festboken, SLS & Appell förlag, Helsingfors & Stockholm 2020, s. 100
Swahn, Jan-Öjvind, Stora julboken, Ordalaget, Bromma 2005, s. 141–143
Vuolio, Kaisa, Suomalainen joulu, WSOY, Borgå 1981, s. 123 & s. 178–183

”Etnologi då, nu och sedan?” – en rapport från jubileumsseminariets nordiska paneldiskussion

Etnologi, Kommunikation, Kulturanalys

Med anledning av hundraårsjubileet för Nordisk etnologi vid Åbo Akademi ordnades den 1.12 ett jubileumsseminarium med paneldiskussion kring ”Etnologi då, nu och sedan?”. Deltagare i panelen var professorer i etnologi från nordiska lärosäten: Barbro Blehr (Stockholms universitet), Tine Damsholt (Köpenhamns universitet), Lars-Eric Jönsson (Lunds universitet), Helena Ruotsala (Åbo universitet) och Fredrik Nilsson (Åbo Akademi). Diskussionen modererades av Lena Marander-Eklund, professor i folkloristik vid Åbo Akademi.

Från vänster Lars-Eric Jönsson, Tine Damsholt, Barbro Blehr.

Paneldeltagarna har alla varit verksamma inom etnologi sedan 1980-1990-talet, och fick frågan om hur etnologin förändrats under de senaste decennierna ur deras synpunkt. Helena Ruotsala tog fram den förändring som uttrycks genom att kansatiede (ordagrant ”folkvetenskap”) vid Åbo universitet bytt namn till etnologia, d.v.s. tyngdpunkten har flyttats från att studera ”folk” till att studera vardagslivet med alla dess variationer. Tidsperspektivet har ändrats mer mot samtiden, och vid Åbo universitet är framtidsstudier också en växande inriktning.

Fredrik Nilsson och Helena Ruotsala.

Tine Damsholt tog fasta på hur etnologins studieobjekt förskjutits. Under 2000-talet ifrågasattes individen som den självklara utgångspunkten för kulturanalys, vilket skedde genom flera olika teoretiska vändningar. Det perspektiv som starkt tagits upp av etnologin vid Köpenhamns universitet, är att utgå från praktiker som studieobjekt. På det vises ses människan som en del av kollektiva, föränderliga assemblage, inte som suveräna aktörer.
Barbro Blehr tog upp en tendens som handlar om ökade teoretiska ambitioner, tillämpning av grand theory och djupdykande i de filosofiska premisserna för hur problem formuleras. Denna tendens har också en problematisk sida, menade Blehr och varnade för solipsism och ”byggande av ett eget universum” som kontrasterar sig mot andra på samma teoretiska fält, men som riskerar att också isolera sig och förlora kontakten med ämnet etnologi. Fredrik Nilsson såg också denna tendens, av å ena sidan teoretisk lekfullhet och å andra sidan risk för fragmentarisering.

Det kulturhistoriska perspektivet lyftes fram som mycket viktigt av alla i panelen, som något som gör etnologiämnet unikt och som skiljer det från närliggande discipliner som historia, antropologi och sociologi. Via det historiska perspektivet kan vi problematisera och destabilisera samtiden. Tine Damsholt ville varna för att behandla kulturhistoriskt- och samtidsorienterad etnologi som två separata områden och framhöll att styrkan ligger i kombinationen. Men etnologer borde kanske bli bättre på att artikulera denna styrka och vad det är vi får ut av kombinationen.

Medan etnologi och folkloristik är skilda discipliner i Finland, har ämnena i Sverige slagits ihop under benämningen etnologi. Hur ser relationen mellan etnologi och folkloristik ut? Barbro Blehr beskrev utvecklingen i Sverige, där etnologi och folkloristik integrerats så att det är svårt att säga vad som är vad, men där vissa forskare ändå arbetar med ett mer folkloristiskt perspektiv. Fredrik Nilsson talade om en dynamisk kraft i samarbetet mellan etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi, som inte hade varit lika dynamiskt ifall det inte fanns olikheter i perspektiv.

Panelen diskuterade att etnologin alltid varit engagerad i sin samtid och bearbetat aktuella frågor, och Lars-Eric Jönsson tog upp den tillämpade aspekten av etnologin, som även den alltid funnits med. Tidigare gällde tillämpningen främst kulturarv och museiarbete, men allt fler tillämpbara perspektiv och riktningar har öppnats, vilket etnologin i Lund arbetar med i sitt masterprogram i tillämpad kulturanalys (MACA) som startade 2008.
Men hur samhällsrelevans förstås är också en politisk och ekonomisk fråga. Ett problem i synnerhet för humaniora är samtidens tanke om att samhällsrelevans är mätbart. De sätt som samhällsrelevans mäts på, t ex i form av antal produkter och patent, är inte kompatibelt med den typ av kunskap som humaniora bidrar med. Barbro Blehr tog upp hur fältarbeten, att studera vad som sker mellan människor i vardagen, har blivit allt svårare att genomföra i Sverige på grund av en omfattande juridifiering och etikprövning. Även här krockar humaniora med system som är utvecklade för andra typer av forskning.

Vad skulle vara angeläget för en etnolog att forska i just nu, var en fråga som ställdes från publiken. Det och den som inte får uppmärksamhet och inte tar plats i media var ett bud. Lars-Eric Jönsson menade att tystnad och att inget verkar hända likaväl kan vara ett tecken på den stiltje som råder i stormens öga, i själva epicentret. Det gäller alltså att inte låta sig styras för mycket av den massmediala dagordningen, utan att formulera egna problem. Det empiriskt okända kräver öppenhet, att man inte från början vet vad man kommer fram till, betonade Barbro Blehr. En aktuell, pågående och mångfacetterad process som nedmonteringen av de nordiska välfärdsstaterna nämndes av Fredrik Nilsson också som angeläget för etnologer att forska i. Nilsson tog också upp den stämpel av ”trevlighetsforskning” som etnologin i vissa sammanhang är behäftad med, och som kan göra det svårt att komma fram och bli hörd som en vetenskap som bidrar med kritiska och samhällsförändrande perspektiv, vilket är helt centralt för ämnet.

Universitetspolitik och frågor om vad som är meriterande påverkar starkt hur och vart dagens akademiker, liksom även etnologer, orienterar sig. Idag är det meriterande att skriva på engelska, publicera artiklar i internationella tidskrifter och verka internationellt. Panelen var enhällig i att lyfta fram hur viktigt det är att etnologiämnena i Norden håller ihop och samarbetar, gärna ännu mera än vad som nu är fallet. Samarbetet kunde stärkas t. ex. genom gemensamma kurser och forskarskolor, seminarier och utbyten. Det här var ett initiativ som väckte stort intresse bland studenter och doktorander, och diskussionen fortsatte entusiastiskt kring borden på kvällens festmiddag: ”En gemensam kurs i fältarbete för studenterna!”; ”Gemensamma seminarier, och kanske har corona i alla fall gjort att steget är kortare att ordna seminarier online?”. Nya möjligheter hägrar för den nordiska etnologin.

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi