Hunden – ett sällskapsdjur eller ett övernaturligt väsen?

Hunden har länge varit människans bästa vän och fungerat som sällskap till såväl adel som bönder. Under medeltiden och tidigmodern tid då samhället präglades av folktro och tro på det övernaturliga fanns hunden till för att inte bara hålla sällskap utan även för att gynna gården och familjen. Det sades nämligen att hunden hade magiska egenskaper och man kunde använda sig av ritualer med fokus på hunden för främja hälsa eller god jakt samt förutse framtida händelser.

Porträtt av fru Ida Federley f. Thomé sittande i trekvartsfigur med hund i famnen av Johan Jakob Reinberg, 1857, Åbo Akademis bildsamlingar Finna.fi

Det magiska inslaget återfinns redan tidigt i hundens liv. Enligt sägnen kunde hunden bli vittersynt ifall man öppnade valpens ögon i ett för tidigt skede. Detta innebar att hunden fick förmågan att se vittror och annat osynligt folk från underjorden som människor inte kunde se, vilket inte var önskat. Hundens matvanor påverkade också saker och ting. Dess mod och tapperhet blev tydligare ifall man gav specifika delar av ett djur till hunden att äta innan jakt. Till exempel kunde man ge hunden ett björnhjärta och björnens blod ifall hunden skulle jaga just björn medan man skulle mata hunden med älgmule ifall det var älgjakt som stod på agendan. Det varierade alltså beroende på vad målet var att fånga. Ifall man ville veta om hunden alls var lämplig att ha som jakthund kunde man räkna dess tänder. Om man kom upp till tolv stycken tänder mellan hundens yttersta och längsta tand så handlade det om en lämplig jakthund.

Då jag funderar på saken så är det inte så konstigt att folk trodde att hunden ser sådant som vi människor inte kan se. Det har ofta hänt att vår hund börjat skälla eller rest ragg när man varit ute med henne i mörkret innan läggdags, vilket kan kännas en aning obehagligt. Ibland även mitt på ljusa dagen utan orsak. Det här kan vara orsaken till att man trott på hundens övernaturliga förmågor. Då det kommer till hundens förmåga att se in i framtiden så trodde man att då hunden la sig raklång längs en golvplanka i hemmet så skulle något hemskt, som dödsfall eller eldsvåda, inträffa. En hund sades också kunna överföra sjukdomar och värk från människan till sig själv. Inte så underligt att man var peppad på att skaffa hund under denna tid då de var kända för att kunna rädda liv och bota sjuka.

En Stor Hund Tränger in Sig I Bilden Av Kvinnorna Och Den Mindre Hunden. Fotograf: okänd 1940–1954, Esbo stadsmuseum Finna.fi

Då man läser om hur hunden framställs inom folktron får iallafall jag en bild av något mytiskt och övernaturligt i stället för ett mysigt sällskapsdjur. Jag tror ändå att denna bild, formad av rituella handlingar och vardagsmagi, endast är en del av hur hunden verkligen uppfattades förr. Jag tror att vår lurviga vän alltid haft en speciell plats i ägarnas liv oavsett om man trott på dess krafter eller inte.

Sofia Londen
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift N:o 29 (1898). Djurlifvet i folkets tro och sägner, s.158
Heurgren, Paul (1925). Husdjuren i Nordisk Folktro, s.72–79

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.