månadsarkiv: februari 2024

Sorgblommor – från då till nu

Livets fester, Ritual och materialitet

För en stund sedan fick jag förfrågan om  att göra ett sorgarrangemang till en begravning. Jag studerar till trädgårdsmästare, så det kändes otroligt ärofyllt att en närstående litade på mina kunskaper och hantverk för en så känslofylld stund. I min undersökning av begravningsarrangemang väcktes ett intresse för deras historia och betydelse. Vilka typer av växter använde man förr och hur fick man tag på blommorna? Hur såg begravningsarrangemang ut och vad förmedlade de?

I slutet av 1800- talet prydde man kistan med de blommor man hittade. Man skulle dock inte ta något från sin egen trädgård, eftersom den döde då tog växten med sig och växten dog. Man använde till  exempel lingonris, myrten, och björk till olika kistdekorationer. Det var även vanligt att man gjorde blommor av papper, så kallade likpapper. Pappersblommor användes främst på vintern då man inte hade tillgång till levande blommor.

En kista täckt med rosor och syrener samt palmkvistar. Kistan som är avsedd för ett barn står på lit de parade, beklädd med ett vitt tyg med spetsmönster. Foto: Carl Johan Schoultz (1849–1923), Åbo Akademis bildsamlingar

För gamla personer använde man endast svarta blommor. För barn användes brokiga färger som rött, gult och guld. Gifta fick endast vita blommor på sin kista. Man lade även en liten blombukett i handen på den avlidna. Kransar var också vanliga, både på den avlidnas huvud och som kistprydnad. Än idag är kransen ett av de vanligaste blomsterarrangemangen för begravningar, eftersom den symboliserar evighet. På begravningen hade även gästerna med sig egna kransar att lägga vid kistan. Många kransar betydde att begravningen varit lyckad.

Då en ung ogift kvinna dog begravdes hon i många fall i sin brudklänning, eftersom hon annars aldrig skulle få använda den. Man lade även med en bröllopsbukett med i kistan. Att efterlikna bröllopsbuketter i sorgblommor är vanligt idag för att spegla ett fint minne hos den avlidna.

Man använde även växtmaterial för att skydda den avlidna. Rönnkvistar placerades runt liket för att skrämma bort råttor och ett pärtkors (Tomaskors) på bröstet skulle skydda mot skadedjur. Gran- och enkvistar användes som symboler för sorg. Man täckte in golvet i granris på platsen där begravningsceremonin skulle ske och man strödde granflis på vägen från den avlidnes hem till begravningsplatsen. För att symbolisera saknad placerades ofta två granar vid gårdsporten hos en sörjande familj.

Snidat tomaskors. Foto: Ulf Berger, Nordiska museet, CC BY-NC-ND 4.0

Idag använder man gärna den avlidnes favoritfärg i begravningsblommorna, eller så håller man sig till något färgtema. Det är även vanligt att man speglar det den avlidne jobbade med eller hade som hobby i blommorna. Till en marinbiolog kunde man till exempel göra arrangemang i havstema med vass och blå blommor.

Genom blomsterspråk kan du berätta vad du hade för relation till den avlidne. Färgen på blommorna som används kan förmedla olika saker. Gula blommor symboliserar att ni var goda vänner, röda visar på kärlek och mörkröda uttrycker saknad. Vilken typ av blommor man väljer kan berätta mycket, till exempel antyder blåklockor på att det finns en hemlighet mellan er och orkideer är en symbol för otrohet.

Handbuketten som man lägger på kistan brukar ofta vara en röd ros. Det är först på senare tider som handbuketten inte endast läggs av kvinnor, nu kan vem som helst ha en handbukett och det finns många variationer på handbuketter. Handbuketterna kan fungera som en slags trygghet för den sörjande eller för den som inte vet vilken typ av blomma den borde ha med sig. Det känns bra att ha någonting att lägga vid graven.

Olika traditioner kring begravningar och begravningsblommor kan vara svåra att navigera speciellt i en tid av sorg. Det som genom tiderna varit viktigast är att blommorna har betydelse för den som ger dem. Blommorna speglar de fina minnen man har av personen.

Ida Berg
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vänd om min längtan

Folkmedicin, Folktro, Ritual och materialitet

Ända sedan jag flyttade till Åbo har jag försökt hitta på sätt att hantera min hemlängtan. Jag har tagit med saker som påminner mig om hemma, omringat mig med många andra österbottningar i Åbo och försökt hitta nya sammanhang, och i värsta fall har jag ganska lätt kunnat åka hem en stund. Nu har jag bott hemifrån så pass länge att hemma inte riktigt känns som hemma på samma sätt, men samtidigt känns inte Åbo heller som ett verkligt hem.

Jag har lyckan att bo i en tid så det är varken svårt eller särskilt dyrt att ta sig långa sträckor på kort tid, så man kan relativt smärtfritt ta sig dit vart man längtar. Men hur gjorde man förr i tiden om man behövde flytta från hemtrakterna och började känna hemlängtan, och inte kunde ta sig hem på samma vis? Finns det något sätt att bota hemlängtan?

Eero Järnefelt avbildar Pekka Halonen som spelar kantele i Paris. Kanske musiken påminner honom om hemmet? Foto: Harri Heinonen. Målning: Eero Järnefelt. ”Pekka Halonen Soittaa kannelta”; ”Koti-ikävä”.

Nostalgi – sjuklig längtan

Det vi idag kallar nostalgi, känslan att längta tillbaka till en gången tid, var från början en sjukdomsdiagnos. Det var den schweiziska läkarstudenten Johannes Hofer som först ”skapade” namnet nostalgi, eller nostalgia. Han definierade det som en ”den smärta som den sjuke känner därför att han inte befinner sig i sitt hemland, eller fruktar att aldrig mer få återse det.” Nostalgi observerades först av Hofer i rapporter om schweiziska soldater som tjänstgjorde långt borta hemifrån. Man kan tycka att dessa känslor var en logisk reaktion, eftersom sannolikheten att de inte skulle se sitt hemland igen var ganska stor, men denna hemlängtan var så stor och intensiv att den kunde orsaka fysiska symptom, som blekhet, förlust av aptit, nedstämdhet, ångest, feber, och värk i hjärtat. Om hemlängtan blev allt för stor kunde den t.o.m. leda till döden!

Soldater var bland de första som fick diagnosen “nostalgi”. Målning: Helene Schjerfbeck. ”En sårad finsk krigare utsträckt på snön”

”Drygt” – Hemlängtan hos människor och djur

Jag grävde i Finlands svenska folkdiktning efter folkmedicinska bot för hemlängtan från mina hemtrakter, Oravais. Namn som förekommer är ”drygt”, ”längton” eller ”trånsjuka”, och det kunde drabba såväl människor som djur. Bland människorna var det främst nygifta kvinnor, och tjänare som drabbades av längton. En person som lider av längton tappar matlusten, blir slö och ”tung till sinnes”, och sover inte bra, eller inte alls. Djur fick liknande symptom. Det var viktigt att längton förebyggdes och botades. Särskilt viktigt var det att djur inte fick längton. Om en ko hade längton kunde hon gå i sin, och då fick man ingen mjölk, eller om en häst ville hem till sin gamla gård kunde han bli trög och vägra jobba. Om en piga hade ”drygt” hem kunde hon utföra sina arbetsuppgifter dåligt, eller vägra göra dem över huvud taget. Det bästa sättet att tackla längton var att förebygga det. Det fanns flera olika knep man kunde ta till.

Man skulle helst flytta på en tisdag eller en fredag; införskaffade djur behövde ”vändas om” genast, eller inom tre dagar av att den anlänt vid gården. Man tog in kon, enbart frambenen och med vänsterframfot först, över tröskeln till det nya fähuset. Sedan skulle värdinnan (husmodern), som var inne i fähuset, kasta aska framför kon tre gånger, och varje gång viska i kons vänstra öra: ”Mor e död, Å gålin e oppbränd, Å aldri ska tu längt ti na meir, Å vill tu int tro, Så ska tu få si”.

Man kunde också vända om människor. Den nya husbonden skulle vända om drängar, husmodern vände om pigor; Man kunde ta aska från sitt gamla hem, lägga det i skon, och hälla ut det vid det nya hemmet och säga: ”Ej mera än som du längtar, skall jag längta!”;

Det fanns ett par knep som jag satt och gapade åt. Den värsta var nog att den som hade hemlängtan skulle matas med en smörgås som hade personens egna löss i, och personen fick inte veta om detta. Blää!!

Det fanns väldigt många fler metoder både för att förebygga hemlängtan, och för att bota den ifall de förebyggande åtgärderna inte fungerade. Det finns alldeles för många för att räkna upp här. En del verkar mer logiska än andra. Att ta med sig något hemifrån till den nya boningsorten verkar väldigt logiskt, men att bli matad ett svettigt bröd, eller bli viskad en lite vagt hotfull ramsa känns inte som något som skulle lugna mig i en sån situation.

Hästar var viktiga arbetsdjur, så man hade inte råd att ha en hemlängtande häst. Foto: Vesa Aaltonen. Målning: Elin Danielson-Gambogi. ”Väntande Häst”.

Glöm bort din saknad

Att det rapporterats om och skrivits så långt och ingående om hemlängtan i långa tider är ganska betryggande. Det verkar som att längtan, efter en fysisk plats eller en förgången tid, är en fundamentalt mänsklig känsla, som vem som helst, när som helt, var som helst, kan känna, och har känt. Det gör att man känner sig lite mindre ensam, och att det kanske går om, eller går att leva med.

Jag vet inte om jag lyckats bota min hemlängtan, eller om jag bara blivit van vid den vid det här laget. Kanske det är bra så, för jag har ingen lust att äta en smörgås med löss i.

Elin Englund
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

Johannisson, Karin. Nostalgia: En Känslas Historia. [Stockholm): Bonnier, 2001.

Finlands svenska folkdiktning VII, Folktro och trolldom, Magisk folkmedicin, Helsingfors 1927.

Självskada som rituell praktik

Ritual och materialitet

Trigger warning: Självskadebeteende
Denna text innehåller ett antal detaljerade beskrivningar av religiösa ritualer och praktiker där självskadebeteende förekommer. Om du är känslig för eller har tidigare erfarenhet av denna sorts beteende, avråder jag dig från att fortsätta läsa. I slutet av texten har jag bifogat länkar till hemsidor som erbjuder stöd.

Solen lyser orubbligt ner i Nordamerika en sommarkväll i slutet av juni. Den årliga soldansen, som utförs av flera olika stammar, har nu nått sitt sista stadium. En stolpe har rests i mitten, och kring den dansar flera stammedlemmar barfota och barhuvade i takt till musik och sång. Dansen har pågått oavbrutet i nästan fyra dagar, och flera av dansarna har undvikit både mat och vatten under tiden. I bakgrunden av ljudet av musik, visslande och sång kan vi även höra våldsamma och plågade skrik. Några av de dansande medlemmarna har svurit en ed att offra sig själva för sina familjer och för stammen. Käppar och örnklor fästs ordentligt i brösten på dem, bundna med ett rep som sedan fästs vid den mittersta stolpen. Den här dansen utmanar och prövar medlemmarnas fysiska och mentala uthållighet, och de måste slita sig loss från stolpen, därav de smärtfyllda skriken.

Ni som läser detta undrar kanske: Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Självskada som en rituell praktik är relativt sällsynt i dagens samhälle, men kan än idag hittas överallt i världen. Många av oss associerar självskadebeteende med mental ohälsa, vilket gör att vi drar paralleller även när beteendet förekommer i andra sammanhang, såsom i riter. Jag kommer inte kunna ge ett utförligt svar på frågan som än idag förvirrar många forskare, utan kommer istället att ge exempel på olika former av praktiken och några av orsakerna bakom den.

Rituell självskada bland ursprungsbefolkningar

Soldansen som beskrevs i början av denna text är ett välkänt exempel på en rit som inkorporerar självskada, och som utförs av flera olika präriefolk i norra USA och Kanada. Här utförs praktiken som ett offer, vilket vi även kan se i många andra fall. Medlemmarna offrar sig själva och sin kropp för att hedra sin familj. Det är dock värt att nämna att praktiken inte förekommer i alla utövningar av soldansen.

Ett annat exempel är den rit som utförs av flera olika ursprungsbefolkningar i bland annat Afrika, Amazon, Asien och Australien, där människor medvetet ristar in eller bränner olika mönster i huden som sedan bildar ärrvävnader. Scarification, som det kallas på engelska, påminner om tatuering och är en mångbottnad praktik när det kommer till bakomliggande orsaker. Precis som tatueringar är de unika ärren en symbol för identitet. De kan även markera ens status, och inom Karostammen i Etiopien står de för hur många fiender ur andra stammar som man besegrat. Utöver detta kan ärren ofta vara ett tecken på skönhet, ens relation till gud(ar) samt initiering i stammen.

Späkning inom kristendom

Det finns ett flertal fall inom kristendomen där fysisk smärta omvandlas till ett redskap för gudsdyrkan. Idag är praktiken relativt sällsynt och kan begränsas till vissa sekter och riter. En av de vanligaste formerna av självskadebeteende inom kristendomen är självgisslande, där där anhängare, så kallade flagellanter eller självgisslare, medvetet straffar sig själva i strävan efter syndernas förlåtelse. Ritualen utförs genom att aga/tukta sin kropp med olika redskap, till exempel en piska, för att på så sätt kunna ta del av Jesu lidande. Handlingen utförs ofta privat och särskilt av asketer, det vill säga människor som väljer att leva avhållsamt från samhället, mat (fasta) och sex. De ägnar sina liv åt Gud, och en metod är att självskada för att på så sätt tvinga själen att fokusera på vad som är viktigt.

Flagellants (1493) © Photos.com / Getty Images

Ytterligare en orsak till varför självskada förekommer inom kristendomen, är den allmänna uppfattningen om att man efter döden hamnar endera i himlen eller i helvetet, beroende på hur man levde under sin tid på jorden. De som varken hamnar i himlen eller i helvetet, hamnar i skärselden, ett slags mellanstadium där man ställs inför rätta och prövas. Mystikern Thomas A Kempis säger att ”straffa” sig själv genom självskada kan ses som ett bättre och i sista hand mindre smärtsamt alternativ jämfört med att straffas i skärselden.

Självskada som rituell praktik

Självskada som rituell praktik förekommer i sorgriter över hela världen, men kan även ses bland annat i försoning och rening, offerritualer, initiationsriter och i vissa religiösa anhängares askes. Så varför måste det vara just smärta? Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Det finns inget enkelt svar på frågan. Smärta kan ses som den mest välbekanta och universella aspekten av alla mänskliga upplevelser. Enligt Ariel Glucklich är syftet med användningen av smärta inom religiösa praktiker inte att bedöva sinnena, utan snarare att förändra smärtan som orsakar mentalt lidande, till en smärta som kan leda till insikt, mening och till och med frälsning. Smärtan används här som ett medel genom vilket man kan få själen att lyssna.

Klara Lundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning:
Ariel Glucklich, Sacred Pain: Hurting the Body for the Sake of the Soul (New York: Oxford University Press, 2001)

Har du upplevt eller känner någon som lider av självskadebeteende? I nedanstående länkar hittar du webbsidor och kontakter som erbjuder stöd och hjälp:
● https://mieli.fi/sv/svara-situationer-i-livet/ung-i-kris/du-kan-fa-hjalp-for-sjalvskadebeteende/
● https://www.decibel.fi/information/sjal/sjalvskadebeteende/gor-detta-istallet-for-att-skada-dig
● https://www.mielenterveystalo.fi/sv/sjalvdestruktivitet/information-om-sjalvskadebeteende

Visste du att ekorren setts som ett olycksdjur?

Folktro, Ritual och materialitet

Jag sitter på balkongen och drar ett djupt andetag, det är vår i Vasa och man märker att träden på bakgården blir allt grönare för varje dag som går. Ett rassel hörs från höger sida av bakgården, där de stora tallarna med den röda barken står, jag tittar dit och ser en liten röd filur som kvickt hoppar från gren till gren. Efter den lilla ekorren kommer en annan ekorre kilandes, de jagar varandra i något som ser ut som en lek. Som i en dans svänger de sig runt tallens stam och när den ena ser sin chans smiter den iväg till tallen bredvid. Jag blir som förtrollad av deras vackra röda färg som smälter ihop med tallens bark och fascineras av de små djurens smidighet när de rör sig från gren till gren.

Den europeiska ekorren med sin vackra päls och burriga svans. Foto: István Kopeczny, pixabay.com

Jag är antagligen inte den enda som fötrollats av den europeiska ekorren och dennes granna färg, eftersom den röda färgen sen långt tillbaka setts som ett tecken på trolldomskraft. Pälsens färg kan ses som utstickande och inom folktron var det vanligt att annorlunda ting förklarades med olika företeelser såsom trolldom. Trolldom och folktro i sig troddes på i olika grad och man kan se variation i flera folktroföreställningar, även när det kommer till ekorren.

Den olycksbringande ekorren

Ekorren sågs ofta som ett olycksdjur i Norden och i bl.a. Finlands svenska folkdiktning kan man hitta en hel del information om detta. Om man såg en ekorre springa över vägen (eller på annat sätt såg en ekorre) upplevdes det bäst att vända om, eftersom dagen ändå inte skulle bli till något. Man kunde genom att spotta tre gånger bryta olycksförtrollningen.

En ofta förekommande föreställning var att ekorren förebådade eldsvåda. När djuret kom nära gården, byn eller hemmet, skulle en eldsvåda uppstå inom kort eller med direkt verkan. Ännu värre var det om man hörde göken samtidigt som man såg en ekorre, då kunde det betyda eldsvåda eller t.o.m. död.

Att få syn på en ekorre, eller en flygekorre, förebådade dödsfall i familjen. Tankar om motsatsen till död, dv.s. födsel, fanns också, då en ekorren på fönstret förebådade barn. Detta skulle kunna ses som lyckligt, men det handlade i de flesta fall om att oäkta barn skulle födas.

Ofta var föreställningen att ju flera ekorrar man såg, desto värre saker skulle inträffa. Flera ekorrar kunde indikera kommande kollektiva olyckor, såsom krig, ofred, dyrtid (tid då det är högt pris på förnödenheter), missväxt, fattigår och hungersnöd. Fanns det många kottar och om ekorrarna skalade ner många, kunde det bli fattigår och krigiska tider. Fattigdom, hunger och sjukdom kunde även drabba enskilda personer om man såg endast en ekorre.

Varför sågs ekorren som ett olycksdjur?

Ekorren som tecken på stundande olyckstalen kan knytas till Yggdrasilmyten där vi får höra om ekorren Ratatosk. Ratatosk (fornnordiska ratatǫskr: borrtand) är, i den nordiska mytologin, en ekorre som far upp och ner längs stammen på livets träd (även kallat Yggdrasil, ett askträd). Ratatosk var förmedlade dåliga nyheter mellan ovännerna draken Nidhögg vi trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk var alltså en budbärare av det negativa, vilket man kan se samband med i folktroföreställningar om ekorren.  I dagens samhälle kan man även se en viss negativ inställning till ekorren, eftersom den klassas som ett skadedjur och bärare av sjukdomar.

En ekorre som kilar upp och ner längs ett träds stam. Kanske det är den mytiska Ratatosk? Foto: Nastia Petruk, unsplash.com

Lyckobringande ekorrar

I Norge och vissa delar av Svenskfinland kunde ekorren också ses som ett gott möte. Till exempel för den som var på väg för att fiska kunde siktandet av en ekorre ge tur i fisket. Den påhittige ekorren har dessutom tillskrivits konsten att segla, det sägs att djuret ska ha seglat på en barkbit som segelbåt och använt sin svans som segel.

Därtill sågs ekorrens skinn som något värdefullt och användes som valuta under exempelvis vikingatiden. Här kan man kanske undra varför ekorren inte förknippades mer med lycka, då vi i dagens läge ofta förknippar pengar med lycka. Detta kan dock handla om att ekorrens skinn inte var det enda skinn som användes.

Ekorren i folkmedicinen

Valuta var inte det enda som delar av ekorren användes till, inom folkmedicinen använde man också delar av djuret. Åt man ekorrkött, tänkte man att kroppen blev snabb och smidig såsom ekorrens eller att ens minne förbättrades. Specifikt ekorrhjärnan tänkte man att botade svindel då ekorren obehindrat kan ta sig från träd till träd. Även andra delar kunde ätas, ex. om man hade svårt att urinera skulle man äta en portion torkad urinblåsa.

Ekorrens ister (animaliskt fett) använde man för smörja mot rinnande ögon. Skinnet, specifikt skinnet av en flygekorre, försökte man bota flåg med (flåg = värk som hastigt flyttade sig), genom att linda in skinnet i en duk på det område som värkte. I dessa olika botemedel kan man se det som kallas likhetsprinicipen, d.v.s. lika botar lika (homeopatisk magi). För att få bukt med urinblåsa, äter man urinblåsa, för att bota ”flygande” värk, använder man flygekorrens skinn.

Spå väder med ekorrar

I folktron finns även berättelser om ekorren och dennes koppling till naturen och vädret. En föreställning var att ekorrarna förebådade regn och snö. Om ekorrarna kom till byn på hösten, ansågs det vara ett tecken på att vintern var på väg, och en kall sådan. Om ekorrarna bar sina kottar högt upp i träden kunde man förvänta sig en vinter med mycket snö. Dessutom trodde man att om ekorrarna snabbt blev gråa på hösten, så skulle vintern anlända tidigare.

När jag började skriva var det senhöst i Åbo och jag såg väldigt många ekorrar gå runt och samla och därtill hade de flesta börjat få sin gråa vinterpäls. Så nästa gång ni ser mig lär jag nog gå runt i en ny tjock vinterjacka, redo för den kalla och tidiga vintern!

Ekorren kallades även gråskinn och  på denna bild kan man tydligt se hur den röda färgen blivit grå då ekorren fått sin vinterpäls. Foto:  Lawjr, pixabay.com

 

Adéle Klemets
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

När jag samlade in information till denna text var jag tvunget att anamma en egenskap av denna röda varelse. Precis som ekorren fick jag lite här och var samla små godbitar eftersom det var svårt att hitta längre texter. Men oroa dig inte! Här nere hittar du kort läsning om du är intresserad.

  1. Schön, E., & Persson, Å. (2000). Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur. Semic. (sida 118 – 119)
  2. Sjögård, G. (2014). Ekorren. I L. Midholm, & K. Saltzman (Red.), Naturen för mig : nutida röster och kulturella perspektiv (s. 352-353). Institutet för språk och folkminnen. Hämtad: https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/5780210/4498724.pdf
  3. The Poetic Edda: A study Guide: Grímnismál. (u.å.). hämtad: http://www.germanicmythology.com/PoeticEdda/GRM32.html (ratatosk)
  4. Wigström, E. (1898). Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift. Hämtat: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240881/FULLTEXT01.pdf (s. 168)