För en stund sedan fick jag förfrågan om att göra ett sorgarrangemang till en begravning. Jag studerar till trädgårdsmästare, så det kändes otroligt ärofyllt att en närstående litade på mina kunskaper och hantverk för en så känslofylld stund. I min undersökning av begravningsarrangemang väcktes ett intresse för deras historia och betydelse. Vilka typer av växter använde man förr och hur fick man tag på blommorna? Hur såg begravningsarrangemang ut och vad förmedlade de?
I slutet av 1800- talet prydde man kistan med de blommor man hittade. Man skulle dock inte ta något från sin egen trädgård, eftersom den döde då tog växten med sig och växten dog. Man använde till exempel lingonris, myrten, och björk till olika kistdekorationer. Det var även vanligt att man gjorde blommor av papper, så kallade likpapper. Pappersblommor användes främst på vintern då man inte hade tillgång till levande blommor.
En kista täckt med rosor och syrener samt palmkvistar. Kistan som är avsedd för ett barn står på lit de parade, beklädd med ett vitt tyg med spetsmönster. Foto: Carl Johan Schoultz (1849–1923), Åbo Akademis bildsamlingar
För gamla personer använde man endast svarta blommor. För barn användes brokiga färger som rött, gult och guld. Gifta fick endast vita blommor på sin kista. Man lade även en liten blombukett i handen på den avlidna. Kransar var också vanliga, både på den avlidnas huvud och som kistprydnad. Än idag är kransen ett av de vanligaste blomsterarrangemangen för begravningar, eftersom den symboliserar evighet. På begravningen hade även gästerna med sig egna kransar att lägga vid kistan. Många kransar betydde att begravningen varit lyckad.
Då en ung ogift kvinna dog begravdes hon i många fall i sin brudklänning, eftersom hon annars aldrig skulle få använda den. Man lade även med en bröllopsbukett med i kistan. Att efterlikna bröllopsbuketter i sorgblommor är vanligt idag för att spegla ett fint minne hos den avlidna.
Man använde även växtmaterial för att skydda den avlidna. Rönnkvistar placerades runt liket för att skrämma bort råttor och ett pärtkors (Tomaskors) på bröstet skulle skydda mot skadedjur. Gran- och enkvistar användes som symboler för sorg. Man täckte in golvet i granris på platsen där begravningsceremonin skulle ske och man strödde granflis på vägen från den avlidnes hem till begravningsplatsen. För att symbolisera saknad placerades ofta två granar vid gårdsporten hos en sörjande familj.
Snidat tomaskors. Foto: Ulf Berger, Nordiska museet, CC BY-NC-ND 4.0
Idag använder man gärna den avlidnes favoritfärg i begravningsblommorna, eller så håller man sig till något färgtema. Det är även vanligt att man speglar det den avlidne jobbade med eller hade som hobby i blommorna. Till en marinbiolog kunde man till exempel göra arrangemang i havstema med vass och blå blommor.
Genom blomsterspråk kan du berätta vad du hade för relation till den avlidne. Färgen på blommorna som används kan förmedla olika saker. Gula blommor symboliserar att ni var goda vänner, röda visar på kärlek och mörkröda uttrycker saknad. Vilken typ av blommor man väljer kan berätta mycket, till exempel antyder blåklockor på att det finns en hemlighet mellan er och orkideer är en symbol för otrohet.
Handbuketten som man lägger på kistan brukar ofta vara en röd ros. Det är först på senare tider som handbuketten inte endast läggs av kvinnor, nu kan vem som helst ha en handbukett och det finns många variationer på handbuketter. Handbuketterna kan fungera som en slags trygghet för den sörjande eller för den som inte vet vilken typ av blomma den borde ha med sig. Det känns bra att ha någonting att lägga vid graven.
Olika traditioner kring begravningar och begravningsblommor kan vara svåra att navigera speciellt i en tid av sorg. Det som genom tiderna varit viktigast är att blommorna har betydelse för den som ger dem. Blommorna speglar de fina minnen man har av personen.
Ida Berg
skrivet för kursen Ritual och materialitet