”Att vara eller icke vara, det är frågan”. Repliken känns igen av de flesta, och är en skapelse av William Shakespeares hand. Den engelske författaren levde kring sekelskiftet mellan 1500- och 1600-talet, och är allmänt sedd som en av de mest inflytelserika dramatikerna någonsin. Shakespeare har inte bara påverkat den engelska litteraturen utan också dess språk och kultur. Trots att pjäsernas första premiär ägde rum för flera hundra år sedan, känner vi till berättelserna än idag. Pjäserna sätts fortfarande upp på teatrar runt om i världen, och omarbetningar och moderniseringar, bland annat i form av filmer, gör att berättelserna kommer närmare samtiden. Även om man inte läst eller sett Shakespeares dramer, kan man ha en förkunskap om deras handlingar och centrala teman: den olyckliga kärleken i Romeo och Julia, hämnden i Hamlet eller ödet i Macbeth. Shakespeares pjäser och sonetter har även varit en inspirationskälla för många skapare efteråt, vilket gjort att hans verk lever vidare. Men vad var det egentligen som inspirerade Shakespeare själv?

När man tittar närmare på Shakespeares pjäser kan man se en stark koppling till folktron. Flera av hans dramer innehåller folktroväsen. I tragedin Hamlet dyker vålnaden av Hamlets far upp. I En midsommarnattsdröm hittar man inte vilka älvor som helst utan sådana som ”Puck”, en illvillig älva eller demon i den medeltida engelska folktron; senare betydde ”Puck” helt enkelt bara ”demon”. Som en av huvudkaraktärerna i pjäsen spelar Puck olika spratt. Han förvandlar nämligen sitt utseende, vilseleder resenärer om natten, skrämmer folk och förstör mjölken. Också i pjäsen Macbeth förekommer övernaturliga inslag, närmare bestämt tre häxor. Flera av Shakespeares karaktärer är inspirerade av historiska mytomspunna personer. Dessa hittas i Shakespeares så kallade historiska pjäser, där karaktärerna utgörs av verkliga personer från det förflutna. I de olika pjäserna hittar vi bland karaktärerna olika engelska regenter före Shakespeares tid, men också Julius Ceasar och Cleopatra.

Folktron kommer även till uttryck i pjäsernas tematik. Många av pjäserna behandlar ödet, eller närmare bestämt det förutfattade ödet. I Macbeth representeras ödet materiellt av de tre häxorna, vars profetior först väcker Macbeths ambitioner, men slutligen leder till hans tragiska slut.

Shakespeare använde sig av en mängd symbolik i sina pjäser för att förstärka temat i dem. Dödskallar kunde bli en symbol för livets förgänglighet, kronan en symbol för makt, blommor för oskyldighet och blodet en symbol för skuld.

Robert Thew, 1758–1802, Shakespeare, Macbeth Act IV, Scene I, 1802, Yale Center for British Art, Paul Mellon Collection

Det övernaturliga i form av ritualer är inte heller något främmande för Shakespeare. Oftast förekommer ritualerna i samband med närvaron av de övernaturliga väsendena, men det behöver inte vara så, som exempelvis i slutscenen i Romeo och Julia. När Romeo tror att Julia, som i själva verket sover, är död tar han ett dödligt gift. När Julia sedan vaknar, och finner Romeo död, tar hon sitt liv med Romeos dolk.  Självmorden som begås av protagonisterna kan ses som ett slags rituellt självmord, med giftet och dolken som materiel, för kärlekens skull. En annan form av ritual hittas i Macbeth. Häxornas spådom ligger som en grund eller som en ram för handlingen i pjäsen. Pjäsens handlinggenomsyras inte av övernaturliga element, till skillnad från En midsommarnattsdröm. Trots denna distans mellan de övernaturliga inslagen och handlingen i Macbeth, har den åstadkommit kanske en av de kändaste föreställningarna om magiska förbannelser i teaterhistorien.

Att uttala namnet ”Macbeth” eller citera repliker ur pjäsen i en teater är otänkbart om man tror på den så kallade Macbeth-förbannelsen. Därför används istället pjäsens eufemism, eller omskrivning ”Den skotska pjäsen” i teatersammanhang, som är en hänvisning till pjäsens miljö. När man hänvisar till karaktärerna använder man sig istället av deras titlar eller förkortningar av deras namn. Yttrandet av namnet på pjäsen eller citeringar utanför repetitioner eller föreställningar anses föra med sig otur och orsaka olyckor. Men var inte oroliga! Om man råkar yttra det förbjudna går det att upphäva förbannelsen genom att utföra en ritual. Beroende på vem man frågar ser ritualen lite annorlunda ut. Men detta är det ungefärliga: Efter yttrandet ska personen som sagt det förbjudna gå ut från teatern, snurra tre varv, spotta över axeln, svära, citera en annan Shakespearepjäs och sedan knacka på dörren och begära återtagande. Först efter att medskådespelarna förbarmat sig över personen och låtit hen komma tillbaka in, anses förbannelsen vara upphävd.

Men vad är egentligen förbannelsens ursprung? Trots bristen på tidig dokumentation finns det flera teorier. En tidig och populär tanke var att förekomsten av häxor samt trolldom i pjäsen skulle ha förargat riktiga häxor som sedan skulle ha förbannat pjäsen. Men förbannelsen har även sett annorlunda ut genom tiderna. Under slutet av 1800-talet ansågs inte namnet eller replikerna framkalla förbannelsen, i stället var det musiken i samband med häxornas framträdanden i pjäsen som gjorde det. Det har även förekommit flera Macbeth-relaterade missöden genom åren i form av olyckor, skador och i extrema tillfällen dödsfall. Speciellt de väldigt tidiga fallen av missöden kopplat till Macbeth har senare fått en mer mytisk status som ett resultat av bristfälliga källor. Trots det anses dessa exempel ofta som bevis eller tecken på förekomsten av en förbannelse knutet till pjäsen. Pjäsen är minst sagt händelserik och full av spänning men också många risker: oväder, flera miljöbyten och mord. Så är det bara ett sammanträffande eller är alla olyckor tecken på förbannelsen? Vad man än anser ligga bakom olyckorna går det att konstatera att förbannelsen ännu har en stark betydelse i dagens teatrar, vilket är ganska imponerande med tanke på att pjäsen hade sin premiär för ungefär 400 år sedan.

Macbeth-förbannelsen är en av många exempel på övertro och ritualer inom teatern. Vad som präglar en gemenskap, i detta fall teatern, kan vara liknande erfarenheter, uppfattningar och intressen. Detta resulterar ofta i att folktro, traditioner och ritualer skapas inom gemenskapen. Som utomstående kan en gemenskaps praxis verka förvirrande. Men det är viktigt att påminnas om tidens betydelse. Ofta tänker man inte mycket på de ritualer eller traditioner man utövar, eftersom det ses som något som “alltid” har gjorts eller funnits. Men om man inte är med i gemenskapen, kan vetskapen om dessa gå förlorad.  Hur mycket folktro, övertro eller olika ritualer är det egentligen som går förbi oss, bara för att vi inte känner till det?

Maria Puskala
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

Collins Bandes, P. (2021) Why The Ghostlight? Theatrical Superstition, Ritual, and Sacred Space. Master’s thesis, Harvard University Division of Continuing Education.

Egan, G. (2002). The Early Seventeenth‐Century Origin of the Macbeth Superstition. Notes and queries, 49(2), 236-237. https://doi.org/10.1093/nq/490236

Wilder, L. P. (2010). An alternative form of the Macbeth superstition. Notes and queries, 57(3), 393–395. https://doi.org/10.1093/notesj/gjq113

Britannica, T. Editors of Encyclopaedia (2016, April 21). puck. Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/puck-fairy