Sägner om bortbytingar har uppkommit i olika delar av Europa, bland annat i Tyskland, Polen och delar av England. Starkast etablerade som folktroväsen är de dock i Norden där troll och älvor är vanliga i folktron.

En ”bortbyting” handlar om fenomenet då en människa, oftast ett litet barn, blir kidnappat av övernaturliga väsen; vanligast av troll men ibland även av älvor. Det mänskliga barnet ersätts med ett av trollens egna barn. Begreppet ”bortbyting” används både för människobarnet och trollbarnet.

Troll är övernaturliga folktroväsen som på många liknar sätt människor, men som man tänkte sig bodde djupt inne i skogar, berg eller under jorden. Trollens motiv för att kidnappa människobarn var ofta avundsjuka på barnens skönhet. Vackra barn med ljust hår och blåa ögon tänktes vara mest i fara. Trollen uppfostrade sedan det kidnappade barnet eller använde det som betjänt, medan de mänskliga föräldrarna försökte avslöja deras bortbyting för att få tillbaka människobarnet. Andra motiv för att byta bort barn kunde vara att trollen ansåg att det var fint att bli uppfostrad av människor eller så kunde det vara ett sätt att låta ett gammalt troll bo bekvämt hos människorna. Det som ersatte mänskliga barnet; ett gammalt troll, ett trollbarn eller en bit av ett träd, förtrollades för att se ut som det kidnappade barnet.

Våra dagars uppfattningar av vad trollen kan ha varit är starkt påverkade av konstsagornas troll som bland annat är fulare och har mer omänskliga drag än folktrons troll. John Bauer tolkar här bortbytingsmotivet i Helena Nybloms Bortbytingarna från sagosamlingen Bland tomtar och troll 1913.

I Norden försökte man förhindra detta från att hända genom att placera ett ”magiskt” eller välsignat föremål vid barnets vagga. Trollen ansågs försvagas av järn eller metaller som till exempel vigselringar eller saxar. Eftersom trollen troddes kunna gå in i huset och kidnappa barnet under natten lade man vikt vid att inte lämna barnet ensam och på att hålla elden brinnande hela natten. Odöpta barn ansågs vara i större fara utan beskydd av kristendomen och välsignandet av barn var ett sätt att ge extra skydd mot att bli bortrövad.

Faktorer som kunde få föräldrar att tro att deras barn blivit bortrövat och ersatt av ett troll var främst barnets beteende och fysiska utseende. Missbildade och sjukliga barn, och barn som ansågs dumma kunde identifieras som bortbytingar. Avvikande beteende eller fräckhet kunde också vara tecken. I flera sägner nämns också tecken som ökad aptit, skrikande, onaturlig visdom och långsam utveckling. Fysiska drag som ovanligt stort huvud, platt näsa och krokig rygg sågs också som identifierande markörer för en bortbyting.

Om barnet blivit bortbytt och man redan blivit belastad med ett omänskligt barn gällde det att få bortbytingen att erkänna eller på annat sätt bekräfta att barnet inte var mänskligt, och på det sättet få tillbaka det äkta barnet. Barn som identifierats som bortbytingar utsattes ofta för misshandel för man trodde det skulle tvinga trollen att returnera kidnappade barnet. Milda åtgärder kunde handla om att lura bortbytingen och få den att avslöja sig genom att man gjorde något underligt eller uppseendeväckande som skulle överraska bortbytingen. I många fall handlade åtgärderna dock om att utsätta barnet för fara, exempelvis låtsas kasta det i elden.

Vad hände sedan? Vissa sägner slutar ”lyckligt” med att barnen utbyts igen och hamnar rätt, i andra fall då åtgärderna inte fungerat eller själva bortbytingen aldrig upptäckts kunde bortbytingarna glömma bort vilka de var och leva resten av livet på varandras platser. Andra bortbytingar återvände av sig själv och försvann utan varning. Mänskliga föräldrar kunde också överge bortbytingen eller i extrema fall begå barnamord. Dessutom kunde det hända att det bortrövade barnet returnerades i 15-årsåldern inför sin konfirmation, eftersom kristendomen troddes ha kraft över trollen.

Folkliga föreställningar om bortbytingar visar för oss hur folktrons svar på det oförklarliga och onormala speglats i sättet man hanterat dessa situationer innan dagens medicinska kunskaper fanns tillhanda. Nuförtiden skulle en krokig rygg antyda till skolios, svaghet eller missbildning kan tyda på sjukdom och funktionsnedsättningar. I sägnerna om bortbytingar hittar man också beteendemönster som ur modern synvinkel skulle kunna attribueras till autism och neurodivergens. Normaliteten av misshandeln och barnamordet av ”bortbytingar” kan dessutom bero på det allmänt hårda livet i medeltida Europa; det var vanligt med flera barn per familj för att de skulle hjälpa till med arbetet, men ett barn som inte klarade av det och blev en börda för familjen kunde bli övergivet eller dödat.

Skildringen av bortbytingar i folkliga föreställningar varierar men har samma grundfaktorer. Dessa sägner har varit ett sätt att handskas med oförklarliga, avvikande beteenden och utseenden hos barn. Nu är bortbytingar ett välkänt folktroväsen som spelar en viktig roll i folktrons historia.

Helen Hartman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Lästips
Henriksson, Blanka 2012. Trollen och vi – folkliga föreställningar i Svenskfinland. Scriptum.
Schön, Ebbe 1996. Troll och människa. Gammal svensk folktro. Natur och kultur.