De svarta jeansen rör sig från trakten av torget mot Mariegatan i Åbo. Mängden är kanske inte enorm en regnsjuk torsdag i juni, men följer man med vad som händer, märker man att något är på gång. På Mariegatan står bussarna på linje 100 uppradade och väntar på passagerare, passagerare som vill till Artukais och till musikfestivalen Rockfest 2025. Den riktar sig till fans av metal-musik, heavy metal. Den publiken klär sig ofta i svart, svarta jeans är ytterst vanliga, och vid större händelser kan den svarta massan som bestämt rör sig åt ett håll, vara ganska synlig.
Svart är dock på inget sätt obligatoriskt, något som även utmärker metalfansen är också att de vanligen är väldigt accepterande, vill du använda kostym eller spetsklänning är du också välkommen. Regniga och blåsiga festivaldagar som denna torsdag, får även publiken ett mindre svart utseende, man använder ju de praktiska kläder man har, även om jackan är rosa.
Festivalområdet invid ishallen och mässcentrum i Artukais är väl tilltaget. Området har fungerat som flygfält (1935–1955), Åbos första, vilket märks, det är stort, platt och öppet. Festivalerna i Finland har ändrat på de 30 år jag har deltagit, främst har jag gått på metalfestivaler, så det är min erfarenhetsram. Infrastrukturen kring dessa festivaler har ökat och förbättrats, områdena är större och bättre planerade, logistiken har förbättrats. Borta är trånga, leriga områden där det är svårt att röra sig från scen till scen och dålig skyltning. Festivalerna har vuxit upp i takt med sina besökare, majoriteten av besökarna på metalfestivaler I Finland ser ut att vara födda på 1970- och 1980-talen och är nu medelålders med en bättre ekonomi och högre krav. Borta är också tält där det säljs mer eller mindre varm öl och lonkero (finsk färdig drink, gin & grape). Idag hittar du vinbar och cocktailbar på området och ölen och lonkeron förvaras i en mängd kylar och är oftast nästan kall. Matutbudet har förändrats, den legendariska Tuska Metal Festival i Helsingfors brukar till och med erbjuda fine dining. Visst hittar du flottig pyttipanna fortfarande men du kan också köpa artesanhamburgare med potatisbröd från det lokala bageriet.
Stämningen är dock långt densamma, det finns en känsla av gemenskap och samhörighet. Publiken kommer från alla områden av samhället, du kan möta en professor i glittriga byxor men också lagerarbetare och IT-nördar. Musiken förenar och skapar en vi-känsla. Metal anses ju som en rebellisk musik, en musik för en subkultur. I Finland är heavy metal en populär musikgenre men det finns ändå en känsla av gemenskap, vi mot dem-känsla, bland fansen. Det gör också att stämningen är bra, man ser efter varandra även om ölkonsumtionen kan vara hög. Slagsmål är no-no, om det uppstår problem brukar de omkringvarande snabbt ingripa. Här ska vi ha kul, inte slåss, verkar vara den allmänna känslan. I Finland är också en större andel av publiken kvinnor än i många andra länder, beroende lite på subgenren förstås, vilket säkert även påverkar stämningen.
Det legendariska heavy metal-bandet Judas Priest.
Jag haltade själv hem med trötta ben och fötter och ont i ryggen, men glad och nöjd. Musiken var bra, stämningen var fin och jag fick mitt voyeuristiska behov fyllt, fast som etnolog kallar man det förstås för deltagande observation.
Lotta Wessberg,
arkivsekreterare vid Cultura