Finlands deltagande i internationella krishanterings- och fredsbevarande insatser har genom åren gett upphov till en omfattande memoarlitteratur som skildrar alltifrån avgörande beslut hos de högsta befälen och diplomaterna till enskilda fredsbevarares vardag. En ytterligare genre, som inte är lika välkänd, är fiktiva skildringar av arbetet. Fiktiva och skönlitterära skildringar erbjuder ofta en intressant insyn i diverse skrönor och stereotyper som förknippas med arbetet och de fungerar både för att skingra vissa fördomar kring arbetet och personerna som utfört det – och tidvis för att förstärka dem. I följande inlägg introducerar jag de stora dragen inom denna genre, och reflekterar grundläggande över varför den är så intressant för en forskare.
Den fiktiva fredsbevararen har varit ett vanligt inslag i litteraturen nästan lika länge som själva verksamheten pågått, alltsedan 1956. Endast ett drygt år efter att de finska styrkorna återvänt från UNEF I i Suez, utkom Karl von Schoultzs Seikkailu Suezilla (1958), en äventyrsroman om finska FN-soldater i Egypten. Författaren hade själv deltagit i insatsen, och att ha egna erfarenheter blev något av ett utgångsläge i skönlitteraturen om finskt fredsbevarande – även om genren inte begränsas till sådana skribenter.
FN-insatserna under kalla kriget är vanliga teman i de fiktiva skildringarna, men genren innefattar framställningar från i stort sett hela verksamhetens historia. foto: Rasmus Marjanen
Boken fick en fortsättning i Seikkailu Siinailla (1960) som följde ett liknande upplägg där finska fredsbevarare blir indragna i intriger och händelser som hotar freden i området – vilket de finska fredsbevararna givetvis lyckas hindra. Även denna aspekt går att känna igen i mycket av litteraturen som följde och detsamma har tillämpats på fiktiva berättelser om olika insatser genom åren. von Schoultz böcker ingick i serien ”Punainen Sulka” som bestod av äventyrsromaner riktade till ungdomar. Detta krävde naturligtvis att böckerna dramatiserades med tanke på målgruppen och bilden som förmedlas av den finska fredsbevararen är också högst tidsenlig: en ärlig, professionell soldat med nerver av stål. Denna arketyp renodlades under kalla kriget när det från statens och Försvarsmaktens sida målades upp en bild av Finland som en ”fredsbevarandets stormakt” – som trots sin lilla storlek kunde hävda sig på världsarenan genom sitt aktiva deltagande i internationella insatser.
Sedan 1950-talet har närmare 50 000 finländare deltagit i fredsbevarande- och krishanteringsinsatser. Här avreser finska soldater till Cypern år 1964. Bildkälla: UN Photo
De äldre insatserna under kalla kriget, såsom UNFICYP på Cypern och UNIFIL i Libanon, är starkt representerade i litteraturen. Detta beror framför allt på Finlands omfattande deltagande i dessa operationer, men förmodligen också på faktumet att det skrevs mycket om insatserna i pressen, vilket gav människor hemma i Finland en uppfattning om vad arbetet gick ut på och därmed utökade den tänkbara läsekretsen. Fredsbevararna själva var dock inte alltid alltför entusiastiska över den uppfattning som rådde (eller antogs råda) bland allmänheten. Detta faktum framgår väl från följande citat från presentationstexten till Pentti Palmus historik om finländskt fredsbevarande från 1985:
”Oletteko tulleet ajattelleeksi millaista on YK-soturin työ? Onko se auringossa lekottelua, lomailua Kairossa, Jerusalemissa tai Eilatissa, seikkailun hurmaa ja runsasta rahantuloa? Ei ole!”
Det är svårt att säga hur mycket fiktiva skildringar har bidragit till att motverka dylika uppfattningar, eftersom särskilt de äldre berättelserna ofta handlar om våghalsiga äventyr där spriten flödar och kulorna viner. I stället är risken överhängande att det motsatta blir fallet. Erfarenhetsexpertisen betonas ändå ofta för att ge innehållet autenticitet. Introduktionen till Kalevi Tarkkanens Eversti (1994) är talande: ”YK-sotilaana Libanonissa palvellut kirjoittaja tietää mistä puhuu.” I boken skildras en dramatisk berättelse om en pensionerad fredsbevarare som åter blir indragen i politiska intriger och kaos i Libanon där han en gång i tiden tjänstgjort. Samma anda existerar i Heikki Luomas Palkkasoturi från samma år. Omslaget pryds av en bild på författaren från Cypern sommaren 1967, där händelserna också utspelar sig, och vikten av erfarenheten framgår klart från introduktionen: ”todentuntuinen romaani suomalaisista rauhanturvaajista Kyproksella”. Erfarenheten används med andra ord för att göra innehållet trovärdigt, trots att det handlar om fiktion. Mängden litteratur som publicerats under åren tyder också på att det funnits en läsekrets även om det ofta mycket detaljrika innehållet sannolikt främst tilltalat folk som varit bekanta med verksamheten.
Detta tillvägagångssätt tillämpades i högsta grad av Robert Alftan (1940–2022) – en av de mest produktiva och kontroversiella skribenterna inom genren – som skrev ett flertal fiktiva skildringar om arbetet, inspirerade av hans tjänstgöringstid på Cypern under 1960-talet. I böckerna kritiserar han starkt allt från sina tjänstgöringskamrater till överordnade, och det är framför allt kritiken av andra fredsbevarare som väckte agg bland hans kolleger. Detta framgår väl från recensioner av hans verk i Finlands Fredsbevararförbund rf:s föreningstidning Rauhanturvaajalehti. Bland annat beskriver en recensent Alftans skrivelser i följande ordalag: ”Rauhanturvaamisen todellisuudesta ei näistä kovinkaan hyvää kuvaa saa, eikä varmaan todellistakaan.” Recensenten konstaterar ändå att berättelserna kanske öppnar sig bättre för andra som också tjänstgjort på Cypern. En annan recensent konstaterar att Alftans böcker kanske inte ska läsas med för allvarlig hållning. I allmänhet verkar det ändå råda enighet bland tidningens skribenter kring att det inte kan finnas för mycket litteratur på temat, och både memoarer och fiktiva skildringar har uppmärksammats flitigt i tidningen sedan dess grundande 1979.
Genom åren har skildringar av äldre insatser under kalla kriget bevarat sin popularitet, och genren har utvecklats till att innefatta allt från kärleksromaner till serietidningar om en stor skara insatser. I flera fall har författarna också tagit till pennan decennier efter hemkomsten, vilket delvis förklarar varför modernare insatser inte ännu är lika starkt representerade. Förändringarna i krishanteringsarbetets karaktär, särskilt den ökade militära prägel som kännetecknade insatserna som följde på Jugoslaviens upplösning under 1990-talet, och inte minst Finlands deltagande i insatsen i Afghanistan under 2000-talet, har också fått större inslag i skönlitteraturen under senare år. Ett ypperligt exempel utgörs av Jere Laines två hopkopplade böcker Sarajevon Panttivangit och Naton Vakooja (2010) som utspelar sig under kriget i Bosnien 1992–1995 samt dess efterspel. Berättelsen baserar sig på författarens egna erfarenheter, men huvudpersonen utgörs av hans ”alter ego”. Författaren beskriver hur han gjorde huvudpersonen tio år yngre och till reservist, så att denna så bra som möjligt skulle representera en typisk finsk FN-observatör vid denna tid. Bokens händelser beskrivs som verklighetsbaserade – men att de inte ska tolkas som kalla fakta – en sammanfattning som passar in på mycket av genren.
Detta faktum understryker också varför skönlitteraturen kring temat, i dess stora mångfald, kan erbjuda en fascinerande insyn i hur man under åren skildrat verksamheten och hur den ändrat i takt med insatsernas karaktär. Medan det naturligtvis skulle vara överdrivet att påstå att fiktiva skildringar skulle vara alltför representativa för verksamheten eller personera som deltagit i den, erbjuder den så ofta betonade erfarenheteraspekten intressant insyn i vilka aspekter man väljer att betona i skildringarna.
Rasmus Marjanen
doktorand, allmän historia
Käll- och litteraturförteckning
Alftan, Robert, Sopeutuman Sotilas. kuusi kuukautta Kyproksella 1964. Kesuura (Helsinki 2014).
Alftan, Robert, Sinisen Baretin Tango, Sahlgren (Vihti 1991).
Alftan, Robert, Våra gossar på Cypern. Söderström & C:o (Helsinki 1974).
Laine, Jere, Sarajevon Panttivangit, Readme (Helsinki 2010).
Laine, Jere, Naton Vakooja, Readme (2010).
Luoma, Heikki, Palkkasoturi. Werner Söderström (Helsinki 1994).
Palmu, Pentti, ”Tuli Lakkaa”. Suomalaiset valvontajoukot 1956–1985. Painokartio OY (Helsinki 1985).
Tarkkanen, Kalevi, Eversti. Tammi (Helsinki 1994).
von Schoultz, Karl, Seikkailu Suezilla. WSOY (Helsinki 1958).
von Schoultz, Karl, Seikkailu Siinailla. WSOY (Helsinki 1960).
Tidningar:
Rauhanturvaajalehti, nr 1 2005, nr 6 2006.