Den här sommaren har jag haft nöjet att jobba som praktikant vid kulturvetenskapliga arkivet Cultura. Jag har bland annat bekantat mig med ett material som länge legat orört, nämligen den Arktiska bildsamlingen. Samlingen består av cirka 400 svartvita fotografier, av vilka största delen är tagna av professorerna Helmer Tegengren och Nils Storå år 1957 respektive 1961. Det finns flest bilder från Grönland, Svalbard och norra Norge, men till samlingen hör också enstaka föremålsbilder från Färöarna, Orkney-öarna och Ryssland.
Från expeditionen till Svalbard. Till vänster Helmer Tegengren, till höger Nils Storå. Tillhör Culturas arktiska bildsamling.
Till mina arbetsuppgifter har hört att göra bildsamlingen tillgänglig och sökbar i arkivets nya databas. I praktiken har jag skannat bilderna och matat in metadata, såväl fria beskrivningar som ämnesord. Mängden tillgänglig information varierar; på somliga arkiveringskort finns utförliga beskrivningar, medan andra är tomma. Då har det varit viktigt att beskriva bildens innehåll på ett någorlunda neutralt sätt, vilket inte alltid är så enkelt.
För att få en uppfattning om kontexten kring arktiska bildsamlingen har jag varvat skannande och metadataskrivande med läsning, bland annat texter om och av professor Helmer Tegengren, om etnologins och folkloristiken historia som ämnen vid Åbo Akademi, och om arkivsamlingarnas historia.
Etnologi och folkloristik – nationella vetenskaper med intresse för det arktiska och subarktiska
Under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet växte intresset för att dokumentera allmogekultur, då det fanns en oro för att äldre traditioner skulle försvinna i samband med industrialisering och urbanisering. Etnologin och folkloristiken – som gått under varierande benämningar – specialiserade sig på just detta: att samla in immateriella traditioner som folksagor, folkvisor och folktro, och materiella traditioner i form av exempelvis hantverk och redskap av olika slag.
Ämnena präglades, liksom många andra vetenskaper under samma tidsperiod, av nationalismens tankegods, bland annat tanken om att det fanns en nationell folksjäl med ursprung i det gamla bondesamhället. De så kallade nationella vetenskaperna hade speciellt starkt samhälleligt stöd i Finland under 1920- och 1950-talen, då det var viktigt att samlas i den självständiga nationens namn (Östman & Villstrand 2021:287).
Havskatten rensas och hänges på tork. Bilden tillhör Culturas arktiska bildsamling.
Under 1950-talet vidgades intresset till att också omfatta den samiska befolkningen, vilket bland annat syns i professor Helmer Tegengrens bok En utdöd lappkultur i Kemi lappmark – Studier i Nordfinlands kolonisationshistoria (1952). I boken finns spår av koloniala diskurser om samernas kultur som lägre stående och primitiv, samtidigt som Tegengren beklagande beskriver hur finländska bosättare tagit över samernas land och därmed påverkat en ursprunglig samisk kultur (Nyyssönen 2022:272).
Med boken kom Tegengren in på ”den arktiska och subarktiska inriktning som kan följas i en rad uppsatser rörande fångst i nordlig miljö” (Storå 1974:6–7). Internationellt sett fanns under den här tidsperioden ett intresse för Arktis: forskningsexpeditioner finansierades och det gjordes arkeologiska utgrävningar i samarbete mellan forskare från olika länder. Tegengren deltog exempelvis i en expedition till Svalbard sommaren 1955, där vetenskapsmän och specialister från Norge, Danmark och Finland deltog i utgrävningar av ett ryskt fångstläger, i syfte att undersöka gamla fångstkulturer.
Berättelser från Grönland
Två år senare arbetade Helmer Tegengren inom Qeqertarsuaq-området på Grönlands västkust, tillsammans med George Nellemann från Nationalmuseet i Köpenhamn. I uppsatsen Grönländsk forntid och tradition (1963) skriver han kortfattat om fältarbetet: ”Vårt uppdrag var av såväl etnografisk och arkeologisk som sociologisk art. Några resultat av detta arbete skall inte framläggas. Det insamlade materialet införlivades med Nationalmuseets tidigare samlingar” (1963:57).
George Nellemann står utanför sitt tält, beredd att gå till utgrävningarna. I fonden H.T:s tält. Hundarna väntar att vi ska lämna platsen! Sedan bröt de sig in i tälten och ställde till väldig skadegörelse. Bilden tillhör Culturas arktiska bildsamling.
I uppsatsen inkluderas ändå ett antal sägner som samlats in under Tegengrens vistelse på Grönland, samt foton och namn på personerna som berättat dem. Otto Steenholdt fungerade som tolk från grönländska till danska. I sin uppsats återger Tegengren alltså i skrift svenska översättningar av sådant som muntligt berättats för honom. Upplevelsen av berättelserna blir oundvikligen annorlunda för den som läser Tegengrens uppsats jämfört med den som var på plats och hörde berättelserna där och då.
Otto Steenholdt . Bilden tillhör Culturas arktiska bildsamling.
I uppsatsen benämns ”berättarnas egna upplevelser” och ”sagobetonat stoff” som två skilda kategorier (Tegengren 1963:77). Senare i texten framgår ändå att en sådan kategorisering inte alltid varit relevant för berättarna själva. Tegengren skriver också själv imponerat om hur den ”goda berättaren” Tomas Schmidt ”med stor kännedom om fångstteknik o.d. förenade […] en sällsynt talang att beskriva de fabeldjur folket i mellersta Västgrönland i äldre tid så ofta hade sammanträffat med” (1963:80). Det kunde handla om jättebjörnar, jättebläckfiskar eller kilivfak: ett fabeldjur ”stort som en klippa, grått till färgen och lurvigt som mossa,” som i sagorna kunde ha upp till tio ben.
Samtidigt som Tegengren uttrycker uppskattning för en god berättelse, dyker det också upp värderingar kring vad och vem som kan anses vara en pålitlig källa. I samband med beskrivningar av angákut, grönländska andemanare, skriver Tegengren: ”En så pålitlig skildrare av grönländarna som köpmannen Lars Dalager fäller (1752) också uppskattande ord om angakuts verksamhet som botare av sjuka” (1963:83). Här tycks han underförstått mena att den danska köpmannen skulle vara en mer pålitlig källa än grönländarna själva.
Vems berättelser blir hörda?
I hanteringen av den arktiska bildsamlingen aktualiseras frågor om makt och etik. Hur ska man som arkivarie förhålla sig till ett material som samlats in på områden som genom historien varit utsatta för kolonialism? Det är viktigt att hålla historiska och samtida maktaspekter i tankarna, och att komma ihåg att vi i arkivsamlingen möter Arktis genom Tegengrens och Storås filter.
År 1957, då Tegengren reste till Grönland, hade det bara gått några år sedan landet officiellt gjorts till en del av det danska riket efter att ha varit en koloni i flera hundra år. I omröstningen om att göra Grönland till en del av Danmark frågade man dock inte efter grönländarnas egna åsikter (Rud 2017:122–123).
Århundraden av kolonialism och missionsarbete har satt djupa spår i det grönländska samhället. Missionärer och koloniala tjänstemän satte de lokala samhällena i obalans, då tidigare ritualer och praktiker togs bort för att ersättas av kristna samhällssystem. Under det senare 1800-talet gjorde etnografer försök att återställa en traditionell grönländsk kultur, men även nu blandades västerländska värderingar in i processen och det skapades en essentialistisk bild av grönländsk kultur (Rud 2017:19).
Kyrkan i Godhavn (Qeqertarsuaq). Bilden tillhör Culturas arktiska bildsamling.
Det gjordes t.ex. jämförande studier mellan de koloniserade grönländarnas kultur på västkusten och de relativt icke-koloniserade grönländarnas kultur på östkusten, av vilka den senare sågs som mer ”äkta” och värdefull. Tanken om den ”autentiska” ursprungskulturen kombinerades med uppfattningar om ursprungsbefolkningars samhällen som primitiva och jämförbara med hur västerländska samhällen såg ut under stenåldern. Antropologin, och senare turismen, bidrog till att befästa sådana uppfattningar. Begreppet autenticitet är problematiskt eftersom det gör mångfacetterade fenomen till statiska och endimensionella kategorier. I de autentiska traditionernas namn kunde den koloniala administrationen på Grönland rättfärdiga det koloniala projektet genom att hävda att de jobbade för att återställa förlorade traditioner, samtidigt som samhället förändrades i grunden.
I Tegengrens texter kan man hitta spår av tanken om kulturell utveckling. I verken om såväl Kemi som Grönland beklagar han det öde som väntade ursprungsbefolkningarnas kultur. ”Det vilar […] en viss tragik över sådana stunder […] då man står inför något som skall dö och för evigt försvinna”, skriver Tegengren (1963:95). Här ekar etnologins och folkloristikens tidiga tankar om behovet av att dokumentera försvinnande allmogekultur. Det gamla bondesamhället är ändå inte jämförbart med ursprungsbefolkningars samhällen, då kolonialmakter sett ned på de senare i århundraden. I beskrivningarna av grönländsk kultur har Tegengren ett utomstående perspektiv. I dag skulle det problematiska i att tala för en grupp man inte själv tillhör uppmärksammas i högre grad.
Bildsamlingen fungerar som ett tidsdokument över kulturhistorisk forskning som bedrevs vid Åbo Akademi under 1950- och 1960-talen. Samlingen är ändå exceptionell; den utgör en separat helhet i arkivet, vilket kan bero på att den inte sågs som en del av ämnets ordinarie verksamhet då den tillkom. Som arkivarie bör man försöka se till att bidra med tillräcklig kontext och kritisk granskning av arkivmaterialet, och vara medveten om hur sättet man framställer materialet på kan ha olika följder för människor och forskning i framtiden.
Malin Lillhannus
Studerande och arkivpraktikant
Litteratur:
Nyyssönen, J. 2022. Changing States, Changing Sámi? Framing the state and the Sámi in studies of history in Finland and Norway, 1923–1954. Routledge.
Rud, S. 2017. Colonialism in Greenland: Tradition, Governance and Legacy. 1st ed. 2017. Cham: Springer International Publishing.
Storå, N. 1974. Budkavlen. Tidskrift för etnologi och folkloristik.
Tegengren, H. 1952. En utdöd lappkultur i Kemi lappmark – Studier i Nordfinlands kolonisationshistoria.
Tegengren, H. 1963. Grönländsk forntid och tradition. Hfors: [kustantaja tuntematon].
Östman, A-C. & Villstrand, N-E. 2021. Etnologin och andra nationella vetenskaper – svenskt, finskt och ett disciplinärt ramverk i en ny nationalstat. I: Nilsson, Fredrik & Åström, Anna-Maria (red.): Nordisk etnologi 1921–2021: Ett ämne i rörelse. Åbo: Åbo Akademis förlag.