Människor längtar efter gemenskap. Vi vill känna tillhörighet i en grupp och gör gärna saker som för oss samman. När jag var liten var nyåret något jag väntade på. Nyåret innebar att jag skulle få umgås med mina kusiner och min familj. Kvällens höjdpunkt var när fyrverkerierna började. Våra grannar ordnade alltid en stor show för alla på vår gata och jag och min kusin väntade på den dagen hela året. Det var en tid då jag fick vara med min familj och dela något speciellt med dem. Fyrverkeriet var något underbart – starka, färggranna ljus som skimrade mot den svarta himlen. Doften av rök, ljudet av smällarna, ljuset på himlen och känslan av tillhörighet aktiverade alla sinnen och gjorde mitt hjärta varmt.
Fyrverkerier är en gammal tradition som härstammar från 700-talets Kina. De har alltså använts genom århundraden, inte bara som ett materiellt firande, utan som en stark ritual. De kan markera viktiga händelser och högtider, såsom nyår, men också nationella högtider, som Fourth of July i USA, då man firar landets självständighet och villaavslutning i Finland, som markerar slutet på sommarstugesäsongen. Dessa är kollektiva ritualer som skapar en kort, tillfällig och delad upplevelse. Användningen av eld och ljus har genom tiderna varit något människorna har ägnat sig åt för att fira och rena sig. Själva ritualen ligger i handlingen att människor samlas för att se på ljusen och uppleva gemenskapen.
Fyrverkerier anlände till Europa på 1500-talet och har över tid utvecklats till mer invecklade färger och mönster. På 1830-talet experimenterade italienska kemister med färgämnen och syre för att göra fyrverkerierna både färgglada och fina, precis som vi känner dem idag. Fyrverkerier har alltså redan från början använts för underhållande ändamål och festligheter, såsom nyår och andra kulturella samt religiösa högtider.
Fyrverkerierna har blivit färre sedan min barndom. Numera betonas bland annat miljöns, naturens och husdjurens välmående. I min hemstad Vasa ordnas inga nyårsfyrverkerier längre, dels för att det är dyrt och dels för att skydda miljön. Åbo stad verkar dock inte dela den åsikten. Här ordnas fyrverkerier både på nyår och på Åbodagen. I september bestämde jag mig för att för första gången gå och se fyrverkeriet som firade Åbos födelsedag. Jag hade egentligen inga stora förväntningar när jag gick ner mot Aura ån.
Fyrverkerier kan symbolisera glädje, fest och gemenskap. Foto: zuzanka galczynska, unsplash.com
Den nostalgiska känslan från barndomen kom tillbaka direkt när jag nådde Aurabron och fyrverkerierna började. Hundratals människor, både Åbobor och turister, hade samlats i en tät klunga för att se på eld som avfyrades från Samppalinna. Pratet tystnade och människorna slutade gå. Allt blev stilla. Det enda man hörde var fyrverkeriernas smällar och det enda man såg var de olika färgsprakande mönstren mot den mörka himlen. Jag skickades direkt tillbaka till den tid då jag och mina kusiner brukade se på fyrverkerierna tillsammans. Känslan var exakt densamma, men nu stod jag inte med min familj och mina andra släktningar, utan omgiven av oräkneliga människor som alla hade sina egna minnen och associationer till fyrverkerierna.
Fyrverkeriet som varade i ungefär tio minuter fick halva Åbo att vända ansiktet mot ljuset med leenden på läpparna. Under dessa korta minuter kände vi en sorts gemenskap, en gemenskap mellan människor som kanske aldrig kommer att träffas igen. Denna upplevelse som vi delade skapade ett slags liminalt rum där olikheterna suddades ut och alla deltog i gemenskapen i tystnad. När miljön i dagens läge betonas mer och mer ser vi hur nya ritualer för gemenskap uppkommer, som lightshows. En lightshow är en presentation av ljus i kombination med musik, som skapar mönster och effekter. Dessa erbjuder samma slags gemenskap som fyrverkerierna men är mer miljövänliga eftersom de kan skapa personskador, luftföroreningar och buller.
När fyrverkeriet tog slut låg en stilla tystnad över ån. Röken svävade kvar som ett moln av ljuset som nyss rörde sig på den mörka himlen. Människorna började röra på sig och plötsligt uppstod ett sorl och ett sus vid ån. Alla var på väg hem nu, men jag valde att stanna kvar vid ån lite längre. Jag tänkte på den gemenskap jag delat med främlingar och på hur snabbt stunden var över. Kanske är det just sådana ögonblick som håller oss samman och som vi borde ta vara på.
Neea Koskela
skrivet för kursen Rital och materialitet