Åderlåtning – Från Mesopotamien till dagens medicinska finrum

Folkmedicin, Ordets makt, Ritual och materialitet, Verbal folklore

Att medvetet tappa den mänskliga kroppen på blod är en mångtusenårig praktik. Genom åren har dock benämningarna och framför allt syftena ändrats. Framstegen som den moderna människan har gjort de senaste hundra åren inom både medicin och teknologi har gjort att man idag i princip har frångått den urgamla åderlåtningen. Det är med all rätt, men helt och hållet har man inte uteslutit den. Blodet flödar ännu ymnigt idag inom medicinutövandet, men inte så ofta från den sjuka kroppen, åtminstone inte avsiktligt. Den friska kroppen däremot, är ett eftertraktat byte av den blodsuktande vårdindustrin. – Hur blev det så här?

Sittande kvinna med blodet strilande ner från armen i en skål

Äldre kvinna åderlåter. Fotograf: Nils Keyland/Nordiska museet, public domain

Det är inte helt ovanligt att man får höra folk uttrycka sina åsikter om humanvetenskapernas flummande och naturvetenskapernas absoluta sanningar. När nya naturvetenskapliga forskningsrön gör entré slängs de gamla i historiens papperskorg, vilket i sin tur lämnar kvar ett kulturarv som ligger och skräpar på biblioteken världen över. Det är bland annat här som humanvetenskaperna kommer in i bilden. Genom kulturanalys kan man dra nytta av det historiska för att få en inblick i hur man tänkte förr och varför, samt återspegla det förflutna mot samtiden.

Åderlåtningens historia är som sagt lång och kan spåras tillbaka till Mesopotamien. Betydligt vanligare är dock att man i Norden förknippar blodlåtandet med den lokala, folkliga läkekonsten och folktron om hur man skulle bota allehanda sjukdomar. Även om läkarna började dyka upp redan på 1600-talet i Sverige, så fanns åderlåtandet kvar ännu på sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet.

Vad är då åderlåtning? – Kulturanalytiskt kan man säga att blodet är materialet och åderlåtningen ritualen. Tanken var att genom att slå åder med ett specialtillverkat verktyg kunde man göra sig av med det onda blodet och således balansera kroppens vätskor för att bli frisk igen. Teorin om kroppens fyra vätskor kan spåras tillbaka till antikens Grekland och humoralpatologin. Den här idén hittar man också i skrifter som Bondepraktikan som gjorde entré på 1500-talet, där även astrologi var inkorporerat i åderlåtningsritualen.

Det var därför viktigt var på kroppen man slog åder och när man gjorde det. Inom astrologin indelas kroppen från huvud till tår i djurkretsens 12 tecken. Således föll det sig naturligt för dåtidens människor att beroende på vilken sjukdom man hade skulle man slå åder på rätt ställe för att kunna bota. Vi låter en nyproduktion av boken Bondepraktikan (2011) som är baserad på en version från 1875 ge ett exempel för att belysa detta:

Hwem läkedom tager sig till, Och icke tiden akta will
Och ej fliteligen will sig förswara, Han gifwer sig sjelft i stor fara
Wakta dig, att du ej låter en åder slå, När det tecken regerar henne peka på
Som denna figur månd´ dig uppenbara, Så kan du dig länge sund och karsk bewara
Will du lefwa sund i naturlig tid, Märk de tolf tecken på menniskors lif
Synnerligen med koppor och åderslag, Då löper blodet i sitt rätta lag

Texten låter läsaren förstå att djurkretsens förflyttning i förhållande till jorden är avgörande för när och var på kroppen man ska låta sig åderlåtas. Som träsnittet nedan visar regerar de tolv astrologiska tecknen över olika delar av människokroppen. Hur man astronomiskt avgjorde vilket tecken som regerar när framkommer dock inte ur texten och det är således svårt att avgöra hur detta i praktiken tillämpades.

”The zodiacal man”, träsnitt från almanacka år 1702

Genom åderlåtning trodde man sig kunna bota de flesta krämpor och åkommor. I boken Folklig läkekonst (1958) berättar Carl-Herman Tillhagen om vilka olika sjukdomar som motarbetades genom åderlåtning innan vetenskapen föste folktron åt sidan. Dessa var bland annat; tandvärk, huvudvärk, värk (reumatism) och ryggskott. Överläkare Sven-Göran Fransson utökar den här listan i sin artikel i Läkartidningen (1998) med bland annat; febersjukdomar, epilepsi, ödem, gikt och melankoli.

I kombination med tron på andliga krafter i elementen, samt magi och trolldom höll man åderlåtningen i bruk av okunskap. Astrologins roll i åderlåtandet skall inte heller överskattas. Tron och orsakerna till åderlåtningen var många och gemene man var nog inte särskilt insatt i konsten att spå i stjärnor. En annan aspekt är att man utgick från att det onda blodet skulle ut från den sjuka. Det här förändrades efterhand som man gjorde nya upptäckter angående blodet.

Redan på 1800-talet förstod man inom bildade kretsar att blod måste överföras mellan samma arter. På 1900-talet upptäckte man både blodgrupperna och Rh-systemet, vilket möjliggjorde säkra blodöverföringar människor emellan.

Det skedde alltså en fundamental förändring i praktiserandet av blodsritualerna. Nu blev det den sjuke som skulle få det friska blodet eller delar av det friska blodet. Visserligen är inte åderlåtning samma sak som blodgivning. Men båda ritualerna går ut på att tappa blod ur människokroppen. Det väsentliga var att syftet för blodspillandet hade ändrats. Dagens fundamentala tänk handlar mycket om att få in det goda blodet i stället för att det onda ska ut. Man renar även blodet idag genom hemodialys.

Intressant är att åderlåtning faktiskt används inom medicinen idag, även om det inte är alltför vanligt. Man talar i stället för åderlåtning om venesektion och den används bland annat för att kurera personer med för högt antal röda blodkroppar i blodet, ett tillstånd som kallas polycytemia.

Avslutningsvis kan vi konstatera att åderlåtning tillämpades på det mesta förr i tiden. Idag vet vi bättre, men samtidigt som vi blickar tillbaka på denna gamla praktik ser vi att den ännu finner sin plats i dagens samhälle. Givetvis är det i liten skala jämfört med förr i tiden, men om man bortser från benämningarna och fokuserar endast på blodet som pulserar ur ådern, så har åderlåtningen ju inte egentligen minskat, utan snarare ökat med tanke på blodgivningen som praktiseras idag.

Även om dom flesta av oss nog är överens om att åderlåtningen som praktik byggde på okunskap förr, så är det konstruktivt att påpeka att det ändå fanns en gnutta sanning där. Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon annan praktik inom folktron som inte passerat vetenskapens kritiska blickar, men som ändå lyckats smyga sig in i våra vetenskapliga rum. Med det sagt, kan det vara fog för att kila ner till biblioteket och kulturanalytiskt granska vad för klokskap som gömmer sig i bokform på de dammiga hyllorna.

Tomas Lindblom
skriven för kursen Ritual och materialitet

 

Vidare läsning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *