Självklart ska man ge varje ko ett eget namn, eller ska man? Traditionellt så namnges korna och ofta blir det klassiska svenska konamn som Saga, Smörblomma, Rosa, och så vidare. Förut hade varje gård bara några få kor. Man lärde då känna sina djur bättre och kom dem närmare än man gör i dagens storskaliga jordbruk. De användes ju inte bara för kött och mjölk, utan var också med i arbetet på åkrarna. Det kom sig väl naturligt då att korna skulle få ett namn, inte bara för behändighetens skull utan också för trivseln.
Trots att det numera är vanligt att ha hundratals kor och de mindre jordbruken består av en besättning på kanske 70 kor, så namnger bönderna ändå oftast sina kor. Det har dock blivit vanligt att bara prata om deras öronnummer, vilket alla kor enligt finsk lag måste ha. Det kan ju vara mer behändigt, men inte lika trevligt att prata om ko nummer 51.
Öronmärkningen kan förstås som en ritual. En kalv ska bli öronmärkt inom en viss tid efter födseln och får då ofta sitt namn samtidigt. Öronmärket ska den bära resten av livet och i Finland så roterar man årligen vilken bokstav kalvarnas namn ska börja på, något som inte är ett måste men som många ändå följer både för behändighetens och traditionens skull.
Kor anses vara smarta djur. Det är väldigt praktiskt att korna förstår vem man lockar på. I Norden har vi använt oss av kulning för att locka på korna. Det är ett sorts lockrop som främst användes av kvinnor som skulle kommunicera med korna. Kulning kan höras över långa avstånd och är en sång som innehåller olika toner, ord, fraser och namn. Min farfar brukade berätta för mig om en kvinna som ropade hem korna med sin kulning och sången ekade över fälten.
Korna har alltid varit viktiga för oss, och ännu idag är korna ”bondens pengar”. Förut hade man olika ritualer för att skydda korna. Ritualerna kunde variera mycket mellan olika län och byar. En hel del tid verkar ha spenderadats på att på flera kreativa sätt försöka skydda sina boskap. Ofta när kon skulle skyddas använde man sig av besvärjelser, korstecken, mat och rituella material. Med mat så menas allt från vitlök, strömming och röksvamp till arsenik och kvicksilver. Ofta gick ritualerna som involverade mat ut på att kon skulle äta den. Man försökte med detta skydda kon mot sjukdomar, dålig mjölklycka, trolleri, maran eller andra övernaturliga väsen.
Exempelvis så kunde man gräva ner döda ormar, stål eller andra föremål under fähusets tröskel eller golv som skydd och när ett fähus byggs så kunde man lägga en peng åt gårdstomten för att skydda djuren. När man köpt en ny ko så kunde man utföra olika ritualer för att kon inte skulle drabbas av hemlängtan till sin gamla gård. Man kunde leda henne tre gånger runt en jordfast sten, samtidigt som man viskade besvärjelser i hennes öra. Man kunde också ta in kon i huset och låta henne äta brödet från bondens bord. De här ritualerna skulle göra kon hemtam och ofta var besvärjelserna man viskade avskräckande exempel på den gamla gården.
För att skydda korna från att bli bergstagna av övernaturliga väsen då de var på bete så kunde man rista in trollkors i koskällor gjorda av mässing. Koskällor kunde också prydas på olika sätt för att se till att korna kom hem igen. Man kunde exempelvis knyta fast hår från kon i koskällan innan hon släpptes lös. Man trodde också att maran om natten kunde rida på ens kor och att man då hittade kon helt svettig och utmattad på morgonen.
Ritualer under kalvningen och speciellt hur råmjölken skulle behandlas var viktiga. Man kunde torka av kalven med halm och sen ge den halmen till kon. Det gick också att ta fosterhinnan och lägga den i varmvatten för att sedan låta kon äta den. De här två metoderna skulle göra kon lugnare, främja välmående och göra att hon släppte efterbörden snabbare och sedan snabbt blev dräktig igen. I dag vet vi att det är hälsosamt för kon att slicka kalven ren efter födseln och det främjar både kon och kalvens välmående. Det är viktigt att så snabbt som möjligt få kalven ren och torr och att ge vatten åt kon efter kalvningen hjälper henne att återhämta sig.
Råmjölken är den första mjölken som produceras efter kalvningen, den är viktig för kalven att dricka. Enligt lagen ska kalven få den första mjölken inom fyra timmar efter födseln. Råmjölken innehåller viktiga antikroppar som stärker kalvens immunförsvar. Förut visste man att råmjölken var viktig, den första mjölkningen kunde göras genom en vigselring för att ge skydd och mycket mjölk. Råmjölken skulle inte bäras otäckt under bar himmel, och om man pratade samtidigt som kalven drack den första mjölken så tänkte man att det kunde leda till att kalven konstant skrek efteråt.
Mjölken var överhuvudtaget viktig, den skulle skyddas så att den inte blev stulen. Man trodde också att mjölk och mjölklycka var något som kunde stjälas på magisk väg av exempelvis avundsjuka grannar eller magiska väsen. Mjölkharen var ett väsen som användes av häxor för att stjäla mjölken.
Underjordiska väsen, så som skogsfrun, vittror och troll sades kunna ha egna boskap. Oftast var de små, utan horn och gav mycket mjölk. Om man såg en sådan ko kunde man kasta stål över ryggen på den och då förhoppningsvis få behålla djuret. Vittrorna kunde valla sina boskap längs så kallade vittervägar. Dem skulle man undvika. Bodde man över en vitterväg så fick man inte ro och kunde höra hur djuren gick fram med sina klingande skällor och råmade.
Alva Hästö
skrivet som en del av kursen Ritual och Materialitet
Vidare läsning
- Tommy Kuusela, Folktro om kon i det förindustriella agrarsamhället
- Institutet för språk och folkminnen, Folktro runt fäboden
- Kulturminnet, Nordisk folktro, del 20: Vittra
- Kulturminnet, Nordisk folktro, del 16: Mjölkharen
- Levandekulturarv.se, Kulning
- (Kor inom Hinduismen) Britannica, Sanctity of the cow