Min storebror är döv. Han har alltid varit döv och han har alltid varit min bror. I mitt liv är det så att storebrorsor talar teckenspråk och inte kan höra. Min yngsta son har två storebrorsor. Ingen av dem är döv. Men alla tre barnen har en döv morbror. I deras liv är det så att en morbror är en vuxen människa som man kommunicerar med på annat sätt än genom prat.

Idag använder man bland annat termer som funktionalitet och funktionsvariation för att sätta ord det som tidigare beskrevs som handikapp. Vi har alla olika funktionaliteter, och genom livet kan vår funktionalitet ändras på olika sätt. Funktionalitet är ett görande och vi är alla delaktiga i detta görande. Men samhället premierar och lyfter fram den normativa funktionaliteten, på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitet (som till exempel teckenspråkiga). Den som inte följer normen uppfattas som avvikande.

För trots att dövhet är det allra mest vardagliga för mina barn är annan funktionsvariation lika ”avvikande” för dem som dövhet är för deras kompisar. De är på samma sätt som alla andra inskolade i synen på den funktionella kroppen och idéerna om vilken funktionalitet som är ”bäst”.

Tysk texttelefon från 1980-talet. Vår var svart och av lite annan modell, utan inbyggd telefonlur. Man ringer antingen till andra texttelefoner, eller via en förmedlingstjänst där en person ”översätter” text till tal och vice versa. Samma tjänst fungerar idag via mobiltelefon, surfplatta, dator eller texttelefon och används av personer med hörselnedsättning, dövhet, dövblindhet eller talsvårigheter.
Foto: Michael Gruhl, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2243383

Inte heller min bror hade som barn någon större förståelse för andra typer av funktionshinder än de som drabbar döva och hörselskadade. Att ha texttelefon hemma var för honom och hans klasskamrater något alldeles vardagligt och självklart, vilket förstås inte innebar att till exempel rullstolar eller vita käppar kändes bekanta och hemtama. För det döva barnet är dövheten inte nödvändigtvis normbrytande och det kan lätt bli den icke-teckenspråkiga som avviker med sin funktionalitet – det är ju hen som inte förstår vad som sägs!

Blanka Henriksson
universitetslärare i kulturanalys med för tillfället normativ funktionalitet

PS För den som vill veta mer om hur forskare i humanvetenskap ser på detta rekommenderas föredragen från seminariet Kulturella perspektiv på kropp och funktionsvariation som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finland och ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Finns att se här: https://www.youtube.com/watch?v=9Jkxucup9RE