Kategoriarkiv: Folkloristik

Det farliga havet

Folkloristik, Folktro, Forskning, Seminarium, Vetenskapsförmedling

I Julia Öhmans pågående doktorsavhandling om havsnära sommarboende med fokus på naturnyttor berättar hennes informanter bland annat om vilken betydelse havet har för dem. I utsagorna framhävs att havet inger en känsla av frihet, trygghet, lugn, gemenskap och äventyrlighet medan det farliga havet inte ges särskilt stor plats i materialet.

I den nyutgivna volymen Maritim folktro. Sägner, myter och liminalitet diskuteras det maritima landskapets kulturella laddning samt hur havets oberäknelighet kunde bemästras genom magiska åtgärder. Här presenteras havet, i ett vagt definierat förr, som både farligt och nyckfullt. Land står för det stabila medan havet är under ständig förvandling, vilket föranleder både rädsla och skräck.

I mitt bidrag i volymen, ”Folktroföreställningar om havet och sägner om sjörån samt andra skräckfyllda berättelser” diskuterar jag dels folktrouppfattningar om havet, dels sägner om havets övernaturliga väsen samt berättelser om stormar. Många gånger handlar det om hur man på magisk väg kunde erhålla fiskelycka, hur man skulle bete sig i samband med fiske och vad man fick eller inte fick göra ombord – bland annat fick man inte vissla.

Havet kunde vara farligt bland annat i samband med storm. Från Replot berättas hur storm skulle motverkas genom magi: ”Man ställer sig mitt i båten med vänstra handen på stormasten och den högra hotande upplyft, under det man säger: ’Jag säger dig i Jesu Kristi namn, du ska sliut blås!’, vilket upprepas trenne gånger efter varandra. Hjälper icke detta, spottar man mot vinden och säger: ’Satan har släppt löst vädrets furste, men jag skall binda din makt’, varefter en femhörning ristas med knivsudden på förmasten”. Här kombineras en trollformel med kristna drag, en uppmaning som upprepas tre gånger, där tre är ett magiskt tal med ett spottande och uppgörande av ett pentagram som ansågs skydda mot det onda. Exemplet är från Finlands svenska folkdiktning, bandet Folktro och trolldom.

De övernaturliga väsenden, sjörået och havsfrun, uppfattades kunna straffa lata och lekfulla sjömän. Ett sådant exempel är en välkänd sägen om sjömän som lekte med en vante som uppenbarat sig på isen. Då hördes en röst som uppmanar besättningen att dra sig hemåt. De som hörsammade uppmaningen klarade sig, medan de som inte gjorde det gick förlorade i en storm. Här både varnar och straffar det övernaturliga väsendet besättningen.

Men de övernaturliga väsendena kunde också hjälpa till vid nöd. I ett exempel berättas om en hur ett skepp som i storm höll på att förlisa, mirakulöst räddas då en ”skäggig gubbe” som plötsligt uppenbarar sig skickligt navigerar fartyget genom farliga grynnor. Fartyget fick, enligt sägnen, besök av ett sjörå. Andra sägner handlar om farliga postfärder med häst och kärra över isen då isen kunde brista eller de gånger isen halshögg någon ur besättningen.

Dessa sägner utgör ett traditionsstoff om hjältemodiga postroddare, men också om farliga situationer med döden som resultat. Berättelserna handlar således om existentiell fara och skräck och förtäljer något om kustbefolkningens livsvillkor. Av denna orsak fanns både folktroföreställningar och berättelser om faror ute på havet. I volymens introduktion av Nilsson och Westerlund diskuteras varför berättelser om det farliga och oförutsägliga havet i relation till det övernaturliga berättades. Ett sätt att förklara det är att folktron bidrog till att skapa ordning i en stundtals farlig tillvaro. Sägner om övernaturliga väsen kan ”förstås som betydelsebärande affektiva praktiker som formade och formades av skärgårdsbornas, fiskarnas och sjöfararnas liv”.

Boken finns öppet tillgänglig på följande sida: https://www.doria.fi/handle/10024/190518
Utgåvan, som är redigerad av Fredrik Nilsson och Kasper Westerlund och utgiven av Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi, baserar sig på föredrag kring temat maritim folktro hösten 2023.

Lena Marander-Eklund
Professor i nordisk folkloristik och insjöälskare

 

Fyrklöver mot röd bakgrund

Fyrklövrar och våning tretton. Hur man finner lyckan och undviker olyckan

Folkloristik, Folktro, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Människan som kulturvarelse.

22.10 kl.18.30 Tiljan, Åbo Svenska Teater, Åbo
Bingo!? En föreställning om lycka och otur

Stämningen i rummet är pratig och förväntansfull, Kari Mäkiranta vid pianot ser till att energin byggs upp innan programledaren Magnus Nylander intar scen tillsammans med improvisatörerna Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Julia Korander för att påbörja kvällens program. Blanka Henriksson, kvällens föreläsare, inleder diskussionen kring temat lycka och vad konceptet innebär för oss, vilken inverkan det har på våra liv. Eftersom Finland sju år konstaterats världens lyckligaste land reflekteras det över vad som kan bidra till detta eftersom vi finländare är lika förbryllade över resultatet varje gång.

Mellan Henrikssons klokskap bidrar improvisatörerna med dårskap som väcker skrattsalvor i salen. Kunskapskabarén är den perfekta kombinationen av information och humor, en formel som gör kunskapen lättsmält för publiken. Improvisatörerna gör ett bra jobb med att utöva de olika teman och titlar som plockas upp utefter publikens förslag.

Med hänvisning till Sara Ahmed nämner Henriksson hur lycka kan uppnås och definieras varierar från person till person. Detta går i strid med de samhälleliga normer som färdigt vill staka ut hur en lycklig person ska leva sitt liv. Heteronormativitet och konsumtionen är det som sätter grund för vad samhället anser vara ett lyckligt liv. Men detta är självklart inte allas väg till lycka.

Avslutningsvis diskuterar Henriksson kring lyckans förutbestämdhet och ifall lyckan räcker åt alla. Enligt George Foster finns det bara en viss mängd lycka som ska delas jämt på alla. I kontrast till lyckan är olyckan något vi starkt försöker undvika och har gjort genom historien med varierande tillvägagångssätt i olika världsdelar och kulturer. Exempelvis i Tenala ska man äta den första fyrklövern man hittar medan i Terjärv ska man gömma den. Förutom dessa finns det även känslor som är förknippade till just olycka, i Oravais kan en avundsjuk granne orsaka dålig fiskelycka.

Föreställningen erbjöd mycket skratt och tankeväckande teman, många saker att hålla reda på för att hålla lyckan på sin sida!

Tilde Boström
Skribenten är studerande vid Åbo Akademi och älskar konst i alla dess former och nytvättade lakan.

Kan vi tala om det?

Folkloristik, Forskning, Kommunikation, Kropp, Seminarium

På kvinnodagen den 8 mars 2024 deltog jag i ett panelsamtal ordnat av den feministiska tidskriften Astra tillsammans med Malin Gustavsson, grundare av företaget Ekvalita som arbetar för jämställdhet inom olika områden, och Nina Nyman, doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi. Nina var en av administratörerna för den finlandssvenska #metoo kampanjen #dammenbrister som samlade in de vittnesmål som jag undersökt i min avhandling When the Dam Burst. Perpsectives on Genre and Tellability in Testimonies of rape. Ämnet för diskussionen var tiden efter #metoo. Var är vi, sex år senare?

Foto: Malin Nyman. Från vänster: Nina Nyman, Sofia Wanström, Malin Gustavsson

Jag kommer här lyfta upp och reflektera kring ett par centrala frågor som diskuterades vid tillfället och som kan ses som två sidor av samma mynt. Den ena handlar om att kunna ta kritik och den andra om förmågan att lyssna.

Malin Gustavsson underströk hur viktigt det är att personer kan ta emot kritik då det kommer till frågor om trakasserier, exempelvis i en medlingssituation. Diskussionen kring problemet faller platt ifall den anklagade parten motsätter sig uppfattningen om att hen kunnat agera på ett klandervärdigt sätt och reagerar defensivt i stället för att ta till sig det som sägs.

Jag kopplar en sådan motvilja för kritik till en oförmåga, eller ovilja, att lyssna. En ovilja att se en händelse ur någon annans synvinkel, att lyssna till hens förståelse och acceptera hens berättelse. För att effektivt lyssna krävs en öppenhet för det som sägs, även då det går emot föreställda meningar och personliga uppfattningar.

Lyssnandet utgjorde en central del i min avhandling. Det var både en utgångspunkt, en metod, samt underströks i sammanfattningen som betydande för att arbeta mot sexuellt våld i framtiden. Utgångspunkten var att trots föreställningen att de utsatta inte vill eller vågar berätta om vad de erfarit, handlar det snarare om att det som berättas inte lyssnas till. Som Tanya Serisier noterar har vi faktiskt talat om sexuellt våld i åtminstone 50 år, vilket antyder att problemet inte är en avsaknad av tal utan snarare att de berättelser som framförs inte når fram eller inte tolkas på rätt sätt — på det sätt som berättaren avser. Till exempel har berättelser om våldtäkt en tendens att tolkas som beskriva vanligt sex som målsägande ångrat efteråt eller som en lögn. På samma sätt som trakasseraren vägrar se sitt beteende som trakasserier, finns alltså en ovilja att acceptera våldtäkt som våldtäkt.

Det har framhävts i forskning att mottagandet för berättelser om sexuellt våld var annorlunda inom #metoo. De som berättade bemöttes generellt med validering och förståelse snarare än misstro, och jag skulle vilja påstå att denna positiva effekt kvarstår i viss mån. Jag tror inte det är lika enkelt att påstå att ”hon ljuger” mer, åtminstone inte offentligt. #metoo etablerade också en berättelsekategori som personliga upplevelser av våld kan kopplas till, vilket ökar deras berättbarhet.

Vad jag håller mig mer skeptisk till är om vi faktiskt blivit bättre på att lyssna på berättelser om sexuellt våld i alla dess nyanser, eller om det snarare är kategorin för talet som ändrat. Det som tidigare kallades sex eller flörtande uppfattas nu oftare som våldtäkt och trakasserier. Det utgör, enligt mig, ett steg i rätt riktning. Men kategorisering är ändå i grunden en förenkling som kan leda oss att förbise den komplexitet som kan omge en upplevelse av våldtäkt. Ett fokus på kategorisering framom lyssnande riskerar alltså att dölja de nyanser som kan framkomma i en personlig upplevelseberättelse. Därutöver är kategoriseringen av händelsen som våldtäkt inte nödvändigtvis hjälpsam eller tillfredsställande för en person som varit med om en obehaglig sexuell upplevelse. Hen kan för det första ha en annan uppfattning om händelsen och för det andra ha helt andra frågeställningar eller poänger som hen vill belysa med sin berättelse. En simpel kategorisering av händelsen skippar den problematik som kan uppstå speciellt i gränsområdet mellan våldtäkt och sex.

Filosofen Linda Alcoff noterar att vi har en tendens att framställa sex och våldtäkt som binära motsatser, vilket försvårar vår förståelse för båda kategorier. De är inte alltid tydligt åtskilda kategorier och vi behöver kunna diskutera den ”unkna gråzonen” däremellan för att nå en mer fullständig förståelse för sexuellt våld. Det innebär att vi inte endast kan tala om våldtäkt utan måste även kritisera vad som uppfattas som ”vanligt” sex.

Det är här jag tror att det blir svårt. Jag misstänker att människor ogillar att diskutera våldtäkt (speciellt i gråzonen) just eftersom det kräver en kritisk granskning av sex, vilket avvecklar den tydliga kategoriseringen av sex och våldtäkt. De kan tvingas syna sina sexuella upplevelser, som offer eller förövare, och självklarheten kring sex generellt sätts i gungning.

Både lyssnandet och förmågan att ta kritik blir centralt här. För att öppna upp och problematisera vad vi uppfattar som sex och våldtäkt och den suddiga gränsen däremellan krävs det att vi lyssnar till berättelser som belyser denna problematik och försöker skapa förståelse för den personliga upplevelsen snarare än att hitta rätt kategori för den. Att lyssna kräver en öppenhet för det nya, men eftersom sex är något som många utövar och som kan kännas väldigt personligt så krävs det att man också har intellektuell eller emotionell kapacitet att vara mottaglig även för det som kan uppfattas som kritiskt till ens egna sexuella upplevelser. Båda kan därmed ses som nödvändiga för att skapa ny förståelse för upplevelser av sexuellt våld och för att effektivt belysa problematiken som omringar både sex och våldtäkt.

Sofia Wanström
Postdoc-forskare i folkloristik

Peer-review publiceringens paradox: rapport från ett tidskriftsmöte

Etnologi, Folkloristik, Forskning, Kommunikation, Publikation

Den 22 mars träffades forskare som representerar kulturhistoriska, etnologiska och folkloristiska tidskrifter i de nordiska länderna för ett möte på Stockholms universitet. Det var en samling huvudredaktörer och biträdande redaktörer från Sverige, Finland och Norge som deltog. Själv var jag där i egenskap av biträdande redaktör för tidskriften Kulturella Perspektiv: Svensk etnologisk tidskrift, där jag har varit en del av redaktionen sedan år 2020 då arbetet med att digitalisera tidskriften – efter en nästan 30-årig period av tryckt utgivning – inleddes. Kulturella Perspektiv är med sina drygt 30 år dock ett tidskrifternas spädbarn i sammanhanget. Budkavlen firade 100 år för ett par år sedan och Svenska landsmål och svenskt folkliv grundades redan 1878. Sammantaget är dessa tidskrifter prov på våra ämnens varaktighet genom tid och rum.

Syftet med mötet var att utbyta erfarenheter och diskutera utmaningar för arbetet med våra tidskrifter. Bland annat diskuterades just digitaliseringsfrågan då flera av tidskrifterna som fanns representerade är i olika stadier av digitalisering, flera av de svenska under Kungliga bibliotekets paraply på plattformen Publicera som samlar vetenskapliga tidskrifter i formatet Open Journal Systems (OJS). Viljan och förmågan att anpassa utgivningen till ett förändrat publiceringslandskap är ett viktigt sätt för våra tidskrifter att bibehålla sin relevans och fort-sätta nå nya läsare.

Tidskriftsredaktörer på möte i Stockholm.

Förutsättningarna för detta arbete hade dock kunnat vara bättre, milt uttryckt. Vid mötet diskuterades hur våra tidskrifters ekonomi såg ut. Några får stöd för den löpande utgivningen av stiftelser eller i form av mer kontinuerligt tidskriftsstöd. Det är dock ingen redaktör som får mer än på sin höjd ett symboliskt arvode för sin arbetsinsats. Ingen har någon egentlig arbetstid avsatt för detta vilket medför att i stort sett allt redaktionellt arbete inom ramen för dessa tidskrifter sker ideellt. Hade det varit så att publicering i vetenskapliga tidskrifter varit en perifer verksamhet i vetenskapssamhället så hade detta kanske kunnat betraktas som i sin ordning. Men så är inte fallet. En av deltagarna påpekade vid mötet just denna peer-review publiceringens paradox: vi förväntas att publicera oss alltmer i denna form samtidigt som stödet till våra tidskrifter minskar och redaktioner (samt granskare) förväntas jobba med detta vid sidan om ordinarie arbete. Kulturella Perspektiv var en av många humanistiska tidskrifter i Sverige som förlorade sitt långvariga stöd från Vetenskapsrådet i slutet av 10-talet när omfånget på deras medel för detta ändamål kraftigt reducerades. Inte heller i den senaste ansökningsomgången för Vetenskapsrådets tidskriftsstöd erhöll Kulturella Perspektiv medel trots över lag höga poäng från de sakkunniga granskarna. Än så länge överlever Kulturella Perspektiv – på grund av minskade publiceringskostnader till följd av övergången till digitalt format och genom engångsstöd vi erhållit från flera lärosätens etnologmiljöer samt mindre stipendier som vi i redaktionen sökt och erhållit. En stabil och långsiktig finansiering saknas dock och detta problem har vi gemensamt med flera andra humanistiska tidskrifter.

Detta dilemma och andra är något historikern Isak Hammar tar upp i tidskriften Scandias debattsektion. Han skrev år 2022 en text med titeln ”Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora” där humanistiska tidskrifters svårigheter diskuteras. Hammar påtalar att finansieringsfrågan för humanistiska nationella tidskrifter har flera sidor där ”problembeskrivningen är föränderlig, definitionerna undflyende samt att problemet är sammanvävt med andra komplexa problemområden” (Hammar 2022:339). Hammars exempel är hämtade från Sverige men detta gäller nog även för andra nordiska kontexter. Något som Hammar menar kännetecknar många humanistiska tidskrifter är att de är präglade av både nya publice-ringspraktiker (double blind peer-review förfarande t.ex.) och äldre traditioner (så som att bibehålla publicering på nationella språk). Detta gör dessa tidskrifter dubbelt sårbara då de inte riktigt kan sägas motsvara de mer strömlinjeformade internationella tidskrifterna samtidigt som de inte heller är helt och hållet populära och riktade mot en bred allmänhet. Hammar skriver: ”En förutsättning för att svensk humaniora ska så sig i den internationella konkurrensen är att vi har de publikationsinfrastrukturer som bäst gynnar forskningens kvalitet och många ämnen kan inte förlita sig på att kommersiella förlag ska intressera sig för just deras fält” (Hammar 2022:350-351). Detta gäller i högsta grad för de tidskrifter som fanns representerade vid mötet – de kommer från små ämnen och publicerar i hög grad artiklar på små språk.

Vid vårt tidskriftsmöte berördes också om vi vill behålla vetenskaplig publicering på svenska och andra nordiska språk inom vårt vetenskapliga område. Vi var alla överens om att detta är viktigt, inte minst för att kunna nå ut med forskningsresultat till en bredare allmänhet och för att ha publikationer på inhemska språk att använda som kurslitteratur i vår undervisning. Jag håller med Hammar om att ”[d]et grundläggande skälet till det är att de nationella vetenskapliga tidskrifterna fyller såväl akademins som samhällets behov av trovärdiga kunskapskanaler” (Hammar 2022:350). I tider av faktaresistens och kunskapskris behöver vi snarare fler än färre oberoende och icke-vinstdrivande kanaler för kunskapsspridning. Men då kommer vi tillbaka till finansieringsfrågan – vem ska bekosta detta arbete så att det blir hållbart på lång sikt? Isak Hammar har några förslag i sin text och föreslår att vi behöver ”utvidga det finansiella ansvaret och skapa ett bredare samarbete mellan redaktioner, institutions- och fakultetsledningar, finansiärer och statliga instanser” (Hammar 2022:350). Det här innebär, som jag uppfattar det, att vetenskapssamhällets alla aktörer behöver arbeta kollektivt och ta gemensamt ansvar för tidskrifternas fortlevnad. Det kan inte vara upp till enskilda redaktioner. Däremot kan vårt gemensamma möte, där flera redaktioner går samman för att bilda gemensam front, ses som ett första viktigt steg i ett vidare kollektivt arbete.

Kim Silow Kallenberg

Referenser
Hammar, Isak (2022). Vetenskapliga tidskrifter – ett lömskt problem för humaniora. Scandia, Vol. 88:2. DOI: 10.47868/scandia.v88i2.24805

Bokprat

Djurforskning, Folkloristik, Kommunikation, Vetenskapsförmedling

Den 27.11 ordnades historiens andra Bokprat på Svenska litteratursällskapet i Helsingfors. Bokpratet är ett tillfälle där två forskare diskuterar en populärvetenskaplig eller skönlitterär bok och där publiken också bjuds in att delta i diskussionen. Bokpratet började med boken Polarisering. Idéhistoriska perspektiv på ett samtida fenomen, red. Fredrik Eklöf & Jonas Hansson (2022) där statsvetarna Daniel Kawecki och Jon Järviniemi ledde diskussionen, varefter Per Svenssons Ålevangeliet (2019) stod på tur.

Jag diskuterade boken Ålevangeliet av Patrik Svensson tillsammans med Jolanda Linsén, som är doktorand i marinbiologi. Boken fick ett gott bemötande redan då den kom ut år 2019 och vann bl.a. Augustpriset. Men vårt bokval styrdes framför allt av att vi ville diskutera en bok som tangerar hav och natur ur ett tvärvetenskapligt perspektiv, där våra kunskapsområden skulle komplettera varandra.

Ålevangeliet. Patrik Svensson 2019

Boken handlar ju om ålar, men ändå så mycket mera. Utifrån boken och våra kunskapsområden diskuterade vi ålens biologi och beteende, men även dess symbolik och betydelse i olika kulturer genom historien. Vi diskuterade t.ex. vad förmänskligande av djur kan innebära, hur våra relationer och vår kultur är kopplade till naturen, samt hur och varför ålen, beroende på situation, tagits in i historieskrivningen och ibland glömts bort.

Boken väckte i alla fall min fascination för ålen, en varelse som jag inte varit särskilt bekant med innan. Då man läser boken börjar man förstå att det just är vår vetgirighet, men också vårt behov av mysterier som gör ålen så intressant. Jag tror att Svensson med boken vill lära oss om ålen, men kanske framför allt väcka vårt intresse för denna mystiska varelse, för att vi ska uppskatta och skydda den, liksom alla andra bekanta och mindre bekanta varelser i vår värld.

Om du fortfarande inte är helt övertygade om att ålen är så spännande som jag påstår, kanske en smakbit från boken kan få dig att ändra mening. Så här skriver Svensson om Ålfrågan: ”Ingen har sett en ål fortplanta sig, ingen har sett en ål befrukta en annan åls ägg, ingen har heller lyckats få ålar att fortplanta sig in fångenskap. Man tror sig veta att alla ålar kläcks i sargassohavet eftersom det är där man har hittat de allra minsta exemplaren av de pillövsliknande larverna, men ingen vet helt säkert varför ålen envisas med att fortplanta sig just där och bara där. Ingen vet helt säkert hur den klarar den långa resan tillbaka till sargassohavet, eller hur de hittar dit. Man tror att alla ålar dör kort efter fortplantningen eftersom någon levande ål aldrig har påträffats efter leken, men å andra sidan har ingen fullvuxen ål överhuvudtaget, levande eller död, observerats på sin lekplats. Ingen människa har alltså någonsin sett en ål i sargassohavet. Ingen kan heller till fullo förstå syftet med alla dess metamorfoser. Ingen vet heller riktigt hur gammal en ål kan bli” (Svensson 2019: 33).

Att hinna ta upp alla intressanta aspekter av ålen på våra 45 minuter var en utmaning, men lyssna på bokpratet och om du intresserar dig för natur, kultur och mysterier skulle jag varmt rekommendera att du läser boken själv.

PS. Har du hört om den berömda Branteviksålen? Om inte, så läser jag upp berättelsen om den i slutet av bokpratet. Men kändis som den är, hittar du den naturligtvis också genom att googla. Jag rekommenderar varmt att också kolla in Mitt i Naturens besök till Brantevik, klippet hittar du bl.a. på youtube.
Ni kan se och lyssna på vårt bokprat här: https://www.youtube.com/watch?v=xlVw_QfZmUw

Julia Öhman
doktorand i folkloristik

Folkligt skrivande 1750–1950. Dagböcker som källa till vardagligt skrivande och emancipatoriskt skrivande. Seminarium i Åbo 4-5.10.2023

Arkiv, Etnologi, Folkloristik, Forskning, Konferens, Seminarium

Under två dagar samlades dryga 50-tal forskare och studerande kring temat dagböcker som källa. Seminariet arrangerades i samarbete mellan Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk kultur, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Åbo Akademi. Seminariet var tvärvetenskapligt och bland föredragshållarna och publiken fanns både historiker, etnologer, folklorister, språkvetare och ekonomer. Inför seminariet fanns en förväntansfull atmosfär i luften. Planeringen av detta seminarium hade pågått länge och tidigare hade det förhindrats av pandemin.

Att utgå från en materialtyp, nämligen dagböcker, var ett lysande drag. Det utgjorde en naturlig inramning trots att det förstås finns andra former av folkligt skrivande, såsom exempelvis brev. Alla föredrag passade väldigt väl in i seminariet. Under den första dagen fick vi höra om dagböcker i Svenska Litteratursällskapets arkiv, digitalisering av folkliga dagböcker och vad en språkvetare kan utläsa ur personnamn och bruket av prepositioner som säger något om hur man orienterade sig rumsligt på orten. Keynote föredraget hölls av agrarhistorikern Catharine A. Wilson som talade bland annat om hur talko-arbete framställs i dagböcker, som ett ömsesidigt sätt att hjälpa sina grannar och få tunga och arbetsdryga arbeten, som att bygga ett hus eller en lada, gjorda.

Under den andra dagen var fokus mera på dagboken som artefakt, men också på vad man kan utläsa ur en dagbok gällande arbete och arbetsfördelning mellan män och kvinnor i det tidigmoderna samhället, nyttjande av naturresurser, konsumtion och om hur dagboksskrivandet tog form i så kallade semilitterata samhällen. Denna dag var inte lika tvärvetenskaplig som den första. I stället var det frågan om hur historiker ser på vad man kan utläsa i dagböcker och specifikt så kallade bondedagböcker. Mycket fokus låg på dagboken som källa till vad folk gjorde i det tidigmoderna samhället, till exempel i form av analyser av verbfraser i dagböckerna, det vill säga vad det enligt dem gjordes. Utmaningen är att mycket vanliga sysslor som grötkokande och mjölkning, något som skedde dagligen, inte fanns nedskrivna i dagböckerna och osynliggjordes därav. Här behövs alltså mer forskning.

Historia har länge studerats bland annat som ”history from below”, en slags motsats till elitens historia. I sammanfattningen av seminariet framhölls att historia nu även kan studeras från insidan, att analysera hur människor själva berättar om sina sysslor. Det som saknades i detta seminarium var ett föredrag som skulle ha lyft upp en innehållslig och narrativ analys av en dagbok, för att visa på hur människorna under tidigmodern tid uppfattade sitt liv och sin omvärld. Detta påpekades av språkvetaren Jan-Ola Östman i sin kommentar på seminariet. Ingen av föredragshållarna var speciellt villiga att problematisera vad de menade att begreppet folkligt skrivande inbegriper. I många fall var det frågan om att de undersökte just bondedagböcker. Som helhet var dessa två dagar mycket lyckade och samlade ett stort antal forskare både från Sverige och Finland.

Lena Marander-Eklund

Bobarhetsworkshop i Oravi

Folkloristik, Forskning, Konferens, Seminarium

Arbets- och näringsministeriet har genom Egentliga Finlands förbund beviljat Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi finansiering för åren 2022–2023 för att skapa temanätverket Habitability. Nätverket fungerar som en brobyggare mellan de olika skärgårdsområdena och har arrangerat olika utbildningar, workshoppar och möten kring temat bobarhet. Konceptet eller verktyget bobarhet (på engelska habitability) är specifikt utvecklat för små, avgränsade skärgårdsområden, alltså öar. Bobarhetsverktyget kan användas för att mäta hur bobar en ö är genom att se på service, arbetsplatser, boende, utbildning, infrastruktur, ekosystem, samhörighet, med mera. Bobarhet lyfter fram det som är attraktivt på en ö som bostadsort och det som behövs för ett hållbart och livskraftigt samhälle, men även det som saknas.

Den sjunde workshoppen inom projektet Habitability – För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden, arrangerades i Oravi, Nyslott den 10-12.9.2023. Ca. 35 skärgårdsbor från olika delar av Finland, Åland och Sverige deltog i workshoppen för att diskutera skärgårdsfrågor och lära sig mera om bobarhetsverktyget. Workshoppens tema var offentlig service, ett av bobarhetsverktygets huvudsakliga delområden. Som skärgårdsbo i västra delarna av Finland tänker man kanske inte direkt på att vi också har skärgård i Insjöfinland. Grannkommunen till Oravi, Enonkoski, är faktiskt en av Finlands åtta skärgårdskommuner som får statligt skärgårdsstöd.

Workshop-deltagarna vid Janne Herranens fiskebåt.

Bussen startade från Åbo på morgonen och vi stannade i Lahtis på lunch. Workshoppens första besök gick till Laitaatsilta ångbåtsbrygga på ett varvsområde i Nyslott och där vi fick bekanta oss med varvet och ta en titt på en ångbåt. Särskilt maskinrummet väckte stort intresse bland skärgårdsborna. Sedan fortsatte vi bussresan mot Oravi där vi blev välkomnade av byaföreningens ordförande Sakari Sallinen. Vi inkvarterades i stugor vid Oravi kanals strand, så dagen avslutades med bastu och simning. I strandbrynet fick vi sällskap av tiotals små paddor som skuttade runt och tog sig ett och annat dopp med oss i sjön.

Nästa dag fick alla skärgårdsområdenas representanter presentera sig och sitt skärgårdsområde varefter vi fick lyssna på en paneldiskussion om Saimens skärgårdskommuner. Sedan besökte vi Juvola skola där vi träffade eleverna och lärarna. Skolan har 36 elever men verkar för sista året. Skolans stängning väckte starka känslor bland deltagarna och många undrade hur kommunen kan stänga skolan som har så pass många elever. Många skärgårdsbor lyfte fram att deras lokala skolor kan ha mycket färre elever men att kommunerna väljer att tänka långsiktigt och hålla dem öppna.

En intressant presentation om Stockholms skärgård av Nilla Söderqvist och Britt Fogelström från SIKO – Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation.

Vi åkte vidare med bussen till en fiskekaj där fiskaren Janne Herranen berättade om fiskenäringen i Saimen. De fiskar mycket gädda, vilket även märktes i den lokala restaurangens utbud. Vi åt gäddfilé, gäddsoppa och gäddbiffar under vårt besök. Herranen menade att man borde bli bättre på att utnyttja mörtfångsterna i Finland. Då någon frågade vad han tycker om saimenvikaren svarade han att han kommer bra överens med sälen, men inte med dem som vill skydda den.

Bussen åkte vidare till byahuset Päiväkumpu som fungerar som bybornas mötesplats. Det blev en kaffepaus varefter Rita Lönnroth från Sibbos skärgårdsdelegation höll en presentation om Sibbos bobarhetsanalys. Efter presentationen kom frågan upp huruvida bobarhetsverktyget kunde användas för analys av större samhällen än enbart öar. Christian Pleijel som tillsammans med skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi utvecklat bobarhetsverktyget säger att de noterat den stora efterfrågan och att verktyget kommer att utvecklas för att kunna analysera större helheter i framtiden.

Frågan om identitet kom upp ett flertal gånger under workshoppen. Många identifierade sig väldigt starkt som skärgårdsbor. Som en folklorist kunde jag inte motstå att sätta på mig analyshatten då jag hörde skärgårdsborna berätta om sina öar och sitt öliv. Berättarpoängen var ofta tydlig, att vara en öbo uppfattades som en stolthet och en kvalitet. Berättelser om långa och farliga skolvägar över isen, långa vägar till närmaste BB och fiskefärder i storm och stiltje gav en bild av skärgårdsborna som orädda, tuffa och ihärdiga. Som motsättning hade vi berättelserna om ”fastlänningarna” som inte är lika vana vid det hårda livet, utan vill ha det mesta serverat och bekvämt. Sommargästerna/stugägarna sågs också i viss mån som lite problematiska, men här skiljde man ofta mellan de nya stugägarna och de som haft stuga på orten länge, ofta i flera generationer. De som varit en del av öns gemenskap en längre tid kunde navigera i ö-samhällets oskrivna regler, medan många nykomlingar helt saknade finkänslighet i öns vett och etikett.

En dimmig morgon fick vi njuta av en vacker soluppgång över Oravi kanal.

Att träffa andra öbor var givande och samtalen mellan människorna livliga. Alla berättade gärna om sina lokalsamhällen och delade med sig av sina erfarenheter. Att öarna är väldigt olika men tampas med likadana utmaningar framkom ofta i diskussionerna. Under en lunch var det roligt att märka hur alla runt bordet förstod hur eländigt det är då någon oförstående kör sönder isen och därmed förstör möjligheterna att smidigt ta sig till och från sin ö, eller att sparkstöttingen är det bästa transportmedlet vintertid.

Träffen var lyckad och många menade att skärgårdsnätverket som skapats genom projektet borde fortsätta med sin verksamhet. Många såg också mycket fram emot projektets sista workshop och avslutningsseminarium som hålls den 4–5.12.2023 i Åbo. Evenemanget är öppet för alla intresserade och temat är Finlands Skärgårdsting: Välmående människor från insjö till utskär.

Julia Öhman,
doktorand i folkloristik

Stormen som uteblev och andra väderhistorier

Folkloristik, Publikation

I början av augusti skrev medierna om en annalkande storm. I Iltasanomat kunde man läsa artiklar med följande rubriker fritt översatt från finskan ”En infernalisk åskfront närmar sig Finland” (4.8.2023), ”Extremväder är på väg till Finland” (5.8.2023) och ”Vår planets häftigaste åskstorm närmar sig Finland” (3.8.2023). Det var fråga om stormen Sylvia (i Finland) och Hans (i Sverige och Norge).

Stormen gjorde att enstaka träd föll över elkablar med strömavbrott som följd. Visst ven det i knutarna men åtminstone jag märkte överhuvudtaget inte av något åskväder. Den storm som det varnades för blev mycket lindrigare än väntat – stormen drog i stället längre västerut, till Sverige och Norge där den gjorde stor förödelse. Stormen Sylvia var varken infernalisk, speciellt förödande eller planetens häftigaste åskstorm. Intressant i sig är kvällspressens användning av överord i samband med väderfenomen. På så sätt kan kvällspressens sensationella rubriceringar sägas representera en spegling och/eller en skapare av våra rädslor. Intressant är också att väder och väderfenomen blivit nyhetsstoff också de gånger de inte kopplas till klimatförändringen.

Jag har intresserat mig för kulturanalytiska perspektiv på väderfenomen och specifikt oväder. För ett tag sedan fick jag möjligheten att medverka i en antologi om väderfolklor, alltså hur väder omtalas i folkmun och vilka folktroförställningar som är kopplade till väder. Redaktörer för antologin är folkloristerna Willows Mullins, University of Edinburgh University och Shelley Ingram, University of Missouri. I boken Wait five minutes. Weatherlore in the Twenty-first century (2023) diskuteras väderfenomen som en angelägenhet som angår oss alla, i en tid då vädret blivit politiskt. Väderfolklore är en välkänd genre som idag fått en ny betydelse och en annan tyngd i och med klimatförändringen. Väder används på ett meningsskapande sätt, som ett sätta att förstå oss själva och världen. Centralt här är den komplexa relationen mellan människor och vädret.

Boken består av tre delar. Den första handlar om folktroföreställningar där väderfolklore och trosuppfattningar strålar samman. Den andra delen handlar om texter med fokus på personliga upplevelser samt litterära gestaltningar av väder. Den sista delen handlar om traditioner eller en folklig reaktion på väder. Mitt bidrag handlar om personliga upplevelser av åska och storm, om gånger då storm och åska inte drog förbi utan genererade dramatiska berättelser med den egna överlevnaden i fokus. Centralt är här händelser som nästan skedde, åskan slog nästan ner och om åskan slog ner blev vi nästan träffade. När vi berättar om dramatiska händelser gör vi det i relation med det som kunde ha hänt. Det dramatiska som ”nästan” hände kan ses som en överdrift, ett sätt att berätta något spännande, men det kan också tolkas som ett starkt emotionellt uttryck för en rädsla inför naturens krafter.

Lena Marander-Eklund
Folklorist och vädernörd

Mullins, Willow & Shelley Ingram (2023). Wait five minutes. Weatherlore in the Twenty-first century. Jackson: University press of Mississippi.

Nutida förvaltning av estlandssvenskarnas historia- en reserapport från traditionsvetenskapliga nämndens resa till Hapsal och Tallinn.

Etnologi, Exkursion, Fältarbete, Folkloristik, Laddade platser

För en 6-7 år sedan var jag på en föreläsning på Uppsala Universitet, jag kommer inte ihåg vad föreläsaren hette eller vilket universitet hon kom ifrån. Jag tror det var nåt brittiskt, men föreläsningen handlade om minne och glömska. Jag kommer ihåg att jag antecknade några meningar som satte sig fast i mig men minns inte längre den exakta ordalydelsen. Men det var något i stil med att förlust och sorg handlar om att ha en relation till någon eller något som inte längre finns. Till exempel, om någon nära anhörig avlider så betyder ju inte det att min relation med den människan bara tvärt upphör utan fortsätter men i en annan form än tidigare.

När jag gick på den här föreläsningen hade jag precis skrivit min magisteruppsats i kulturvård om förstörelsen och återuppbyggnaden av kulturarv i Bosnien och Hercegovina under balkankrigen på 90-talet och kopplade föreläsarens ord till kulturarvets betydelse för människor under och efter en konflikt. Jag har inte tänkt på den här föreläsningen på massor av år men minnet bubblade upp igen när jag för några dagar sedan satt i en båt på ett skumpigt hav mellan Ormsö och Hapsal i Estland. Jag var där tillsammans med traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland som reste runt i estlandssvenskarnas fotspår under några dagar. Förutom det estlandssvenska Aibolands museum i Hapsal och Ormsö så besökte vi även den svenska församlingen S:t Mikaels i Tallinn.

S:t Mikaels kyrka

Innan den skumpiga båtresan tillbaka till Hapsal så hade vi bland annat varit i den medeltida kyrkan på Ormsö. Och guiden berättade om hur de ca 2000 estlandssvenskarna som bodde på ön vid andra världskrigets utbrott flydde till Sverige under tidigt 40-tal för att undkomma röda armén och den sovjetiska ockupationen. Innan de flydde packade de ner de mest värdefulla kyrkliga inventarierna, inklusive predikstolen, samt avkristnade kyrkan. På ett symboliskt men också högst konkret sätt tog det inte bara med sig de materiella inventarierna utan också kyrkans själva ”helighet” och hjärta. Det var inga unika händelser som utspelade sig på Ormsö vid tiden utan samma skedde på alla de öar och andra platser som var estlandssvenska. De kyrkliga inventarierna hamnade så småningom på Historiska museet i Stockholm där de förvarades i största hemlighet för att det fanns en rädsla för att Sovjetunionen skulle kräva tillbaka dem. Först på 1970-talet fördes föremålen in i museets katalog. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. För de flyende estlandssvenskarna en högst påtaglig sorg över att bli tvungna att lämna sitt hem, sin gemenskap, anhöriga som blev kvar och sitt ursprung.

Först när Estland blev självständigt 1991 blev det möjligt att återvända till de gamla estlandssvenska territorierna men många familjer hade skapat sig ett nytt liv i Sverige och återkom inte alls eller skaffade en sommarstuga på den plats där släkten tidigare bott. Innan kriget bodde ca 2000 personer på Ormsö och idag är dom runt 300. Vår guide berättar att de den sista personen med svenska som modersmål dog för 2-3 år sedan.

Några av de över 300 hjulkors som finns på Ormsö kyrkogård.

I Tallinn återfick den svenska församlingen S:t Mikaelskyrkan 1990 och sedan dess har kyrkans olika delar restaurerats för att få bort spåren efter den idrottsklubb som inrymdes i lokalerna under sovjettiden. Och under tidigt 2000-tal kunde de drygt 100 kyrkliga föremålen som förvarats på historiska museet i Stockholm återlämnas och många av dem förvaras idag i det lilla estlandssvenska kyrkomuseum som inrättats i kyrkans källare. Kyrkoherden som tog emot oss under vårt besök berättade att han fortfarande håller på att leta rätt på föremål från S:t Mikael som hamnade på villovägar under kriget och sovjettiden. Han berättar också att dagens församling uppgår till ca 300 personer.

Jag och många andra i vår lilla resegrupp slogs av hur positiv både personalen på Aibolands museum i Hapsal och svenska församlingen i Tallinn ser på framtiden trots att estlandssvenskarna idag är en mycket liten minoritet. Sorg och förlust är en relation till något som inte längre finns. De många estlandssvenskar som en gång befolkade öar som Ormsö, Rågöarna, Nuckö, Odensholm och delar av kuststräckan innanför dessa finns inte längre kvar idag. Men den entusiasm och tillförsikt som lever och frodas på platser som Aibolands museum och S:t Mikaels kyrka gällande den estlandssvenska kulturens överlevnad och fortlevnad gör att det inte längre behöver handla om en relation till något som inte längre finns utan en omformad relation till något som sakta men säkert verkar växa till sig och bli starkare igen.

Under våra dagar i Estland fick vi lära oss mycket nytt, inte bara om estlandssvenskarna historia utan också om deras framtid. Tack för det.

Malin Stengård
traditionsvetenskapliga nämndens forskare med ett nyvunnet intresse för estlandssvenskar.

Ormsö gårdsmuseum är en återskapad ormsösvensk gård som de såg ut innan andra världskriget.

”Jag om min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten”

Folkloristik, Netlore

I tio avsnitt av vår nya podd får vi bekanta oss med eldsjälar som arbetar för att olika traditioner ska finnas kvar också i framtiden. Upplägget är att lyssnaren får ta del av många olika områden inom det brokiga fältet levande traditioner. Vi får ta del av allt från luciamammor till pidro-mästare och älskare av traditionsmat som berättar om sin tradition. Poddens hela namn ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” säger också en hel del om upplägget.

– Podcasten fokuserar på individuella berättelser om levande traditioner och varför de upplevs så betydelsefulla, berättar projektledare Johanna Björkholm. Hon fungerar som värd och intervjuare för podden. Björkholm konstaterar att det finns poddar om traditioner där man har ambitionen att klarlägga ”allt” om en tradition per avsnitt. I ”Jag och min tradition” är däremot avsikten att lyfta fram individer bakom de levande traditioner, det vill säga folk som verkar för att upprätthålla dem. Därför får poddavsnitten en personlig prägel och stort fokus på praktisk verksamhet.

– Jag tycker själv att det är fantastiskt intressant att få höra individer med stor erfarenhet och sakkunskap berätta om sina traditioner. Målsättningen har varit att avsnitten ska bli ungefär 30 minuter långa, och ofta har det svåraste varit att fundera ut hur vi ska klippa ner dem till lagom längd. Det finns ju så mycket intressant att berätta om, säger Björkholm.

Podden ”Jag och min tradition. Om kulturarv och tryggande i Österbotten” publicerar ett avsnitt per vecka. Podden publiceras digitalt och hittas på https://kurant.podbean.com. För podcastens tekniska genomförande står Medietjänster vid Yrkesakademin i Österbotten. Podden utgör en del av det Leader-finansierade projektet Kurant, vars målsättning bland annat är att lyfta fram goda exempel på tryggande av levande traditioner i Österbotten.

För mera information, se Kurants hemsida https://www.kulturosterbotten.fi/vara-projekt/kurant eller kontakta projektledare Johanna Björkholm, e-post: johanna.bjorkholm@kulturosterbotten.fi