Brunnar, fontäner, dekorativa små bassänger av olika slag. De flesta människor har säkert sett slantar glimma på botten av en sådan någon gång. Kanske har man till och med blivit inspirerad och själv kastat i en slant för skojs skull, utan att tänka desto mer på saken. Då jag funderar på ifall jag själv har kastat slantar i önskebrunnar blir jag osäker, men har en känsla av att jag nog gjort det någon gång, åtminstone som barn. Men vad är det som får en att vilja kasta ett mynt i en brunn eller fontän egentligen?

Abigail Low, unsplash.com

Slantar och andra metallföremål har i folktron traditionellt använts för tur och skydd mot övernaturliga väsen och sjukdomar av olika slag. I sydvästra Finland fanns heliga källor i vilka man kastade slantar och nålar i hopp om att det skulle bota ögon- och hudsjukdomar. Att däremot ta slantar som någon annan kastat i källan ansågs bringa sjukdom, och man fick inte se tillbaka då man väl kastat sin slant eller nål. Dessa heliga källor befann sig i regel på ganska avlägsna platser, ofta i utkanten av byar. De heliga källorna kan tänkas vara föregångare till önskebrunnar som vi tänker på dem idag, även om det i dagens värld oftare handlar om fontäner och brunnar på mer centrala platser.

Då jag letar efter information om önskebrunnar på internet märker jag att det är ganska svårt att hitta något som skulle ha skrivits om konceptets historia som sådant. Önskebrunnar verkar vara en sådan sak som man vet att finns, men sällan talar om eller tänker på ifall man inte har en rakt framför sig. Man kanske undviker att tala om vissa saker då försök att förklara med ord och logiskt tänkande ofta förstör mystiken och den magiska känslan som kan finnas i det outtalade. Då man önskar något får man ju som bekant inte uttala önskningen högt, för då bryts magin och önskningen kommer inte gå i uppfyllelse. Samma princip gäller då man blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta eller blåser iväg en lös ögonfrans.

Önskebrunnen blir alltså en plats för att i tysthet och utan krav reflektera över sitt liv, samtidigt som man kan känna sig delaktig i en kollektiv upplevelse då mängden slantar skvallrar om att många andra har varit på samma plats och gjort samma sak. Eftersom önskningar kan vara väldigt olika från person till person blir själva handlingen – kastandet av slanten i vattnet – viktig i skapandet av en gemenskapskänsla. Man skulle till och med kunna kalla detta en ritual.

Frågan är ändå hur många det är som faktiskt tror att önskebrunnen besitter övernaturliga krafter som kan få önskningar att slå in. Ofta förknippas önskebrunnar och att kasta slantar i fontäner med turism; det är vid populära turistmål man ofta ser slantar på botten av fontäner. Det handlar ofta om ett slags halvtro, man utesluter inte att önskningen kan ha något slags kraft men förväntar sig heller inte att man ska få allt det man önskat. Det blir som en lek, man kan fantisera om allt man önskar sig en liten stund, och när leken är slut går man vidare och tänker på något annat igen.

Malin Lillhannus
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning

Björkman, John 2020. Waters at the edge: Sacred springs and spatiality in southwest Finnish village landscapes. I: Sacred Waters. A Cross-Cultural Compendium of Hallowed Springs and Holy Wells. Ed. Celeste Ray. Routledge.

Skott, Fredrik 2021. Vardagsskrock – från abrakadabra till önskebrunn. Polaris.

Året är 2021 men det nya året närmar sig med stormsteg. Ett nytt år, en ny början. Jag sätter mig ner med en packe kort, närmare bestämt tarotkort som illustrerats i den klassiska Rider Waite-stilen, sedan tar jag några djupa andetag och försöker rensa skallen. Jag står nämligen i beredskap att göra en tarotläsning inför det kommande året. Det låter aningen festligt men i själva verket är det rätt alldagligt då jag lägger ner mina kort på mitt smuliga täcke. Med spänning lägger jag ner två kort i mitten och tolv kort runt dessa två. De två mittersta korten ska representera tema respektive hinder för inkommande år, de övriga tolv korten representerar naturligtvis årets tolv månader.

Nu har nästan hela året gått och snart är vi inne på det sista kortet: två pentagram, men vända upp-och-ner. Ojdå, nu gäller det att balansera värdsliga förpliktelser utan att det blir för mycket. Kanske inte så oväntat i jultider.

Vad jag just tillbringat en omständlig inledning med att beskriva är vad de flesta idag tänker sig tarot vara – en personligt tolkad läsning som hittats på någon nätsida. Inget ovanligt eller mystiskt här inte, kanske lite humbug kan det tyckas.

Tarotläsning inför det nya året. Fotograf: Rebecca von Martens.

Men tarotkorten har inte alltid haft den ställning de har idag, det vill säga ett new age-fenomen som såväl häxkonstpraktiserande som sekulära personer kan njuta av att spå med. Den tidigaste kända användningen av tarotkort hänför sig till adliga kretsar i norra Italien under 1440-talet. Den ursprungliga leken bestod av fyra kortfärger: svärd, batonger, bägare och mynt. Varje färg bestod av fjorton kort med fyra sifferkort från ess till tio samt fyra personkort som representerade page, riddare, drottning och kung. I övrigt kunde en hitta trumfkort samt ett jokerkort som benämndes Narren. Trumfkortens poäng från lågt till högt blir sammanlagt tjugoett. De innefattar figurer såsom påven, rättvisa, döden och solen. Om detta låter bekant för nutida tarotentusiaster är det inte konstigt, kortens utseende har nämligen inte ändrats märkvärt. Dock har betydelsen radikalt förändrats med tiden. Till att börja med så användes korten som vanliga spelkort eller för vadslagning.

Först i mitten av 1700-talet börjar tarotkort användas för att spå i framtiden. År 1781 utgavs Le Monde primitif av Antoine Court de Gébelin i vilken han framställde tarotkort som laddade med ockulta betydelser med hänvisningar till såväl kabbalistisk mystik, astrologi och egyptisk mytologi. Senare skulle kända kartomanti-siare som Etteilla och Madmoiselle Lenormand komma att intressera sig för tarot och föra den mystiska traditionen vidare. Tarot har även kopplats till hemliga sällskap såsom frimurarorden och den historiska ockultisten Aleister Crowley.

Thought Catalog, unsplash.com

Idag är tarot mindre förknippat med ockulta element inom hermeneutisk tradition, hemliga sällskap eller specifika ockultister. Internet har ökat möjligheterna att ta del av tarotläsning i en större utsträckning än vad som tidigare varit möjligt. Med flera källor kommer även flera perspektiv. Om jag söker efter en betydelse för ett visst tarotkort så är sannolikheten stor att den sida jag nyttjar för information om den traditionella betydelsen även uppmanar mig att följa min egen intuition och tolka korten utifrån den. Många av dessa new age-sidor avråder från att se korten som en klar riktlinje för framtiden utan snarare bör mottagaren avläsa korten som ett uttryck för sitt medvetande i detta ögonblick. Nuförtiden kan tarotkort även se annorlunda i jämförelse med sina traditionella motsvarigheter. Konstnärernas vision får gälla framom den tidigare obrutna symbolismen.

En del tar troligtvis illa vid av detta, medan andra upplever det som en naturlig del av dagens sätt att se spiritualitet som en sushibuffet från vilket en plockar det en gillar och lämnar bort det andra. Personligen föredrar jag traditionella tarotkort men jag kan även uppleva det som ironiskt att ta avstånd från den nyare tarottraditionens frihet att mixa som det passar, eftersom de äldre korten bevisligen själva blandar kulturella element.

Rebecca von Martens
skrivet som en del av kursen Ritual och Materialitet

Källor
Decker, Ronald; Dummet, Michael (2013): A History of the Occult Tarot https://books.google.fi/books?hl=sv&lr=&id=4nSiDwAAQBAJ&oi=fnd&pg=PP9&dq=tarot&ots=aqIIm_6GLv&sig=7Kfe1d_XCwTYtTSqotGuz329TvQ&redir_esc=y#v=onepage&q=tarot&f=false

Sosteric, Mike (2014); A Sociology of Tarot https://www.researchgate.net/publication/287487649_A_Sociology_of_Tarot

Människans hantering av metaller har en uråldrig historia, där metallerna har haft en så framträdande roll i den historiska utvecklingen att järnhanteringen fått beteckna en historisk epok. Aristoteles, som levde och var verksam under järnåldern, föreställde sig liksom senare alkemister att metallerna föds och växer i speciellt gynnsamma omständigheter i jordens inre, vilket skulle förbinda dem med vissa mystiska och spirituella krafter. Dessa krafter gjorde olika metaller och legeringar särskilt tillämpbara i vardagsmagi och magisk folkmedicin ännu in på 1900-talets början. Bland annat stålets och silvrets användningsområden beskrivs i samlingsverket Finlands svenska diktning VIII 5. Magisk folkmedicin.

Stål och silver var två metaller som ansågs skydda extra bra mot olika trolldomsfaror, i synnerhet i förebyggande användning mot diverse oknytt. Sällan uppges det specifikt varför just dessa kom att bli bland de främsta av hälsoskydd i de folkloristiska uppteckningarna, men olika förklaringar kan ges genom att studera dess framställning, utformning och värderingarna kring dem. En sådan, första anledning som kan fastslås är att såväl stål som silver bearbetades genom smide, och därav kom i kontakt med eld. Elden hade i folktron en renande och avvärjande kraft, och genom smidet gavs föremålet som framställdes en inneboende trollkraft. Gällande stålet kan även de vardagliga stålföremålens lättillgänglighet och utformning konstateras ha varit en orsak till dess popularitet. Stålet fanns hos alla i form av vassa eggverktyg, som liar, knivar och saxar. Den vassa eggen skulle enligt folktron ha en hotfull, demonbesvärjande kraft. Speciellt kraftfull var saxen, eftersom den, med öppnade skänklar, antar formen av ett kors. Silvret, som inte fanns lika lättillgängligt, besatte ett särskilt värde i att det förekom i ett litet antal värdefulla föremål, som ofta gått i arv i släkten. Det rörde sig om silvermynt – vilka inte fanns i överflöd i den agrara självhushållningen –, eller andra föremål, vanligen dopgåvor eller smycken, som skyddats så länge att de ansågs vara skyddande i sig själva.

Genom att stålet och silvret kom i kontakt med eld under smidet ökade dess krafter. Foto: Gustav Sandberg, 1890–1910. SLS/Gustav Sandbergs fotografisamling. Finna.fi (CC BY 4.0).

I Magisk folkmedicin beskrivs främst hur stål har använts i folkmedicinen – troligtvis tack vare dess lättillgänglighet och dess många egenskaper. Under olika liminala tillstånd, då en person befann sig mellan två tillstånd eller positioner, ansågs denna vara speciellt sårbar och då var det viktigt att på ett förebyggande sätt skydda sig med hjälp av stålet. Ett sådant exempel är det tillstånd som en havande kvinna befann sig i vid födseln, och därefter även barnet, fram tills att barnet blev döpt. För att kvinnan och barnet skulle vara skyddade under barnsängstiden berättas det att en kniv och/eller sax samt eldstål skulle placeras under kudden och inte fick avlägsnas förrän barnet var döpt. Efter förlossningen skulle kvinnan därtill bära på sig stål, oftast i form av en kniv, om hon nödgades röra sig utanför huset innan hon återigen var kyrktagen
Ett annat tillfälle när en person ansågs vara särskilt sårbar var bröllopet, då de inblandade parterna gick från förlovade till äkta makar. Däremellan var det viktigt att förebygga olika skadegörande inflytanden under bröllopet, genom att bruden skulle gå med en silverpeng i vänster sko. Bruket att placera en silverpeng i vänster sko var dock inte förbehållet för vare sig bröllop eller brud, utan kunde också tillämpas av den som i allmänhet ville bevara sin hälsa eller misstänkte sig ha blivit påsatt en sjukdom av illasinnade makter.

När en sjukdom eller ett sår väl tillkommit, som översteg gemene mans medicinska kunskap, tillkallades en så kallad ”omlagare”. Denna tog ofta stål eller silver till hjälp vid diagnostisering och botande. Vid diagnostisering kunde omlagaren använda sig av sin botarkniv, och olika botemedel innehöll ofta avskrap av oftast nio olika sorters metaller och legeringar, däribland stål och silver. Vid blodsår stoppade omlagaren blodflödet genom att ”stämma” blodet; genom att hålla för såret hos den skadade med vänstra handens tumme och ringfinger samtidigt som hen utläste en formel tre eller nio gånger, med tätt sammanbitna tänder. För att omlagningen skulle få en starkare kraft berättas det att den skadade samtidigt skulle bita i eggen på det verktyg som sårat honom eller henne.

1-marksmynt, en legering mellan silver och koppar som var i bruk 1864–1915. Silvermynten kunde användas beskyddande. Bild: Ohto Kokko, Wikimedia Commons (CC BY 2.5).

Då en omlagare hade inkallats och utfört boten var det viktigt att avsluta ritualen och göra rätt för boten enligt ett givet system. Den som mottagit boten fick under inga omständigheter tacka för den, då denna i sådana fall skulle förlora sin verkan. Istället skulle mottagaren av boten ställa till så att omlagaren fick en anledning att tacka honom eller henne, genom ett rikligt arvode. Arvodet skulle i regel bestå av en silverpenning, för att botens verkan skulle lyckas riktigt bra. Inte heller skulle den som mottagit boten fråga efter en fast summa, då omlagaren sällan besvarade en sådan fråga. Liksom det nedtecknats från Vörå, så var omlagaren väl medveten om ”att om han ej något begär, får han mycket mera”.

Anna Sofia Blomström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Alkemi. Uppslagsverket. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alkemi, hämtad 13.11.2020.
Forsblom, Valter W. och Karl Robert Villehad Wikman. Finlands Svenska Folkdiktning: 7, Folktro Och Trolldom 5: Magisk Folkmedicin. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1927.
Schön, Ebbe. Svensk folktro A–Ö: Hur vi tänkt, trott och trollat. Stockholm: Prisma, 1998.
Tillhagen, Carl-Herman. Folklig läkekonst. 2. uppl. Stockholm: LTs förlag, 1962.

Att det är något speciellt med svarta katter märkte jag då en anhörig alltid vill “spotta” över axeln då en svart katt råkar korsa vägen eftersom hen anser att katten kan bringa olycka. Också i olika populärkulturella skildringar där det förekommer magi eller häxor och där ett djur återges så är det vanligen en svart katt, t.ex. i TV-serien Sabrina tonårshäxan.

Varför är det just svarta katter som används i dessa sammanhang?

Bild från Pixabay.com.

Relationen mellan människa och katt är mycket gammal och rymmer många historier. I antika Egypten dyrkades katter eftersom de ansågs vara gudarnas budbärare. Katterna begravdes med faraonerna för att skydda dem från ondska på vägen till livet efter detta. Faraonerna hade katter av alla färger som sina husdjur.

Böldpesten härjade på medeltiden och den härstammar från infekterade loppor som huserar på små däggdjur som t.ex. råttor. Domesticerade katter användes av familjer för att agera råttfångare men katterna kunde via råttorna bli smittade med böldpest och därmed sprida deniiiiikll vidare till människan. Katter blev förknippade med sjukdom. Denna händelse är kanske en bidragande faktor till myten som säger att om en svart katt korsar ens väg vid fullmåne så kommer en epidemi att bryta ut.

Det finns både positiva och negativa historier och myter om katter. De ansågs även kunna bringa välgång. I olika delar av Sverige ansågs katten bringa trivsel, lycka och god tur. I Älvdalen i Dalarna ansågs det ge god tur åt den person som katten hoppade upp i knäet på. I många trakter trodde man om någon låg sjuk i sängen och katten hoppade upp så kunde den som låg där förvänta sig att tillfriskna. Men om katten undvek sängen bådade det inte gott för den personen.
Katten ansågs även kunna ge förutsägelser. Om en flyttade till ett nytt hus skulle en katt släppas in genom dörren. Om katten trivdes skulle även personerna göra det men om katten sprang ut var det ett tecken på vantrivsel vilket även skulle gälla för människorna.

Folktro varierar och beror bland annat på geografisk plats, religion, samtid och kultur. Folktro löper parallellt med den ”officiella” religionen i landet och därmed influeras folktron av religionen. Under medeltiden började katter associeras med häxor bland annat på grund av att katter är aktiva på natten. Den kristna tron förknippade trolldom som utövades med onda avsikter med Satan. Häxor var personer som sålt sin själ till Djävulen i utbyte att lära sig svartkonst. Att katter ansågs magiska i kombination med den svarta färgen gör den svarta katten än mer övernaturlig. Folk trodde att den svarta kattens blick var förtrollande. En vanlig föreställning var att häxor klädde sig i svart och kunde förvandla sig till en svart katt för att obehindrat kunna utöva svart magi då de inte kunde kännas igen. Då häxprocesserna pågick runt om i världen så kunde både människa och katt åtalas och brännas på bål.

Duon svart katt och häxa ser vi av ännu idag, som exemplet tidigare i olika TV-serier och filmer och till Halloween är det vanligt att se dekorationer av en svart katt sittandes på en kvast.

Föreställningen kring att det bringar olycka då en svart katt springer över vägen upplever jag vara en rätt vanlig föreställning i samhället. Enligt viss folktro var lyckan begränsad. Alla hade fått sin beskärda del av lycka och det var då viktigt att behålla den. Då en trodde att en blivit utsatt för en förbannelse kunde en använda sig av skyddande ritualer för att häva besvärjelsen, eftersom folktron utgick ifrån att goda krafter kan balansera det destruktiva. Enligt magins unika formlära har spott en skyddande effekt samt det helgade tretalet.

Många myter kring katter har försvunnit med tiden men svarta katter blir fortfarande idag ogynnsamt utmålade i populärkulturen. Svarta katters historia från förr och som fortfarande syns på olika sätt idag påverkar deras liv på olika sätt, bland annat är de vanligen de sista som blir adopterade från en kull.

Malin Nyman
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Black Cat Myths: Are They Bad Luck? https://www.petside.com/black-cat-myths/
Intressanta historiska myter om svarta katter. https://myanimals.com/sv/djur/historiska-myter-om-svarta-katter/
Hammer, Olav & Raudvere, Catharina (Red.) (2000) Berättelser om Ondskan, en historia genom tusen år. Wahlström & Widstrand.
Schön, Ebbe (2002) Folktro om ödet och lyckan. Bokförlaget Natur och Kultur. Stockholm.

Vatten och vattendrag är element som fascinerat och skrämt människan genom tiderna. Det fascinerar för att livet har uppkommit från vattnet, både i modern vetenskap såsom i fler trosföreställningar. Vattnet är oberäkneligt, speciellt när man tar vädret i beaktande. Elementets kraft, det är många som har försvunnit till sjöss, och sjöns eller havets djup är ingenting som ska glömmas, vem vet vad det är som ligger där nere i mörkret?

Bäckahästen tar många former, även känd som en hamnskiftare vilket betyder att den kan ta vilken form som helst och i många texter hittar man likheter dragna mellan bäckahästen och näcken. Den största skillnaden verkar vara att i svensk tradition avbildas näcken som fiolspelande. Myten om bäckahästen inom folktro liknar mycket näcken, dock är näcken och näkki, som är den finska motsvarigheten en aning annorlunda. Barnen blir lärda att avstå från vattendragen där näcken eller bäckahästen lurar, vilket tyder på att myten används i ett pedagogiskt syfte. Enligt den finska versionen, Vetehishevonen/jokihevonen, av bäckahästen, kan den ses springande på stranden eller i vattenbrynet och tillåter att en människa rider den vilket leder till att bäckahästen drar människan ner till vattnets djup ackompanjerad av åskväder. Detta finns även porträtterat i filmen Frozen 2, var huvudkaraktären Elsa blir nerdragen av nokk (annat ord för näcken, här i form av en häst ) till Ahtohalla (som är även en ”isflod” jääjoki i finska Lappland), vilket innebär att det är en tydlig hänvisning till att inspirationen kommer från bäckahästen.

Bild: Ronja Lemström 2015, The Kelpies, Grangemouth.

Skottlands kelpie och Irlands aughisky motsvarar bäckahästen och därmed även vetehishevonen. Detta tyder på att bäckahästen troligtvis har sin bakgrund i den keltiska traditionen, men den finns i de nordiska länderna dock under olika namn som redan antytts i föregående stycke.

Vi bor i tusen sjöarnas land, så vem vet hur stor flock av bäckahästar som springer omkring i våra vattenbryn.

Ronja Lemström
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Vidareläsning:
Lundgren, Veronica. Hästen med de många namnen En studie om den nordiska bäckahästens paralleller till andra kulturer samt de äldre inhemska traditionerna, Högskolan i Gävle 2012.

Stalo förekommer i olika sagor och sägner inom den samiska folktron. Man trodde att Stalo stal renar, kidnappade samer och åt dem. Berättelserna handlar ofta om hur samer lyckas överlista den dumma och lättlurade Stalo, trots dess styrka.
Namnet tros ha kommit från urnordiskans ”stahla” för stål/järn och skiftar beroende på samiskan. Stállu, Stallo på nordsamiska, Stalo på sydsamiska och Stállo på Lulesamiska.

Stalo förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. Söder i Värmland och Jämtland beskrivs Stalo som människolik, i norr som ett övernaturligt väsen. Vanligast är att Stalo beskrivs som en jätte, ett troll eller en demon/djävul iklädd svarta järnkläder.

Stalo förekommer första gången i skrift 1768/1780 i Lexicon Lapponicum, även om den funnits i samisk sagotradition i vad man tror är flera hundratals år. Till skillnad från andra mytologiska väsen, som t.ex. troll och jättar inom den samiska folktron, så härstammar Stalo helt från den samiska idévärlden enligt den norska folkloristen Marit Anne Hauan.

Det finns olika teorier och spekulationer kring huruvida Stalo kunde ha någon historisk förklaring. Berättelserna utspelar sig ofta på vintern och trots sina övernaturliga aspekter återkommer en tydlig konflikt om resurser. Var det en mytologisk gestaltning som kidnappade samer och stal renar, eller var det rövare?

Av John Bauer – John Bauer, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1716958

Redan under 1830-talet var bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius övertygade om att Stalo egentligen var vikingar eller rövare. Barnaätandet trodde man då varit en myt för att skrämma olydiga barn.

Senare har man bl.a. gjort kopplingar under 1870-talet till vikingarnas ringbrynjor som tros kunna vara det man menat med att Stalo bär svart järnklädnad. Under 1900-talet kom även teorier om att Stalo skulle ha kunnat vara andra nordbor som var jägare eller skatteindrivare.

Trots alla teorier och spekulationer har man inte kunnat säkerställa ett tydligt svar. Slogs samerna med övernaturliga väsen, vikingar eller möjligtvis något annat?

Amanda Karrenpalo
Skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet 2020

Läs mer:
Manker, Ernst 1959. Veje-Abram och stalo-myten. Fataburen. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1291325/FULLTEXT01
https://sv.wikipedia.org/wiki/Samisk_religion#Samisk_folktro
https://www.lokaltidningen.nu/storuman/samernas-berattelser-om-stalo/reprll!0Rc1UkKSRKalUfBjBFTLMw/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalo
https://ideellkulturkamp.com/2020/02/06/stalo/