Kategoriarkiv: Ritual och materialitet

Texten är skriven i samband med kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Självskada som rituell praktik

Ritual och materialitet

Trigger warning: Självskadebeteende
Denna text innehåller ett antal detaljerade beskrivningar av religiösa ritualer och praktiker där självskadebeteende förekommer. Om du är känslig för eller har tidigare erfarenhet av denna sorts beteende, avråder jag dig från att fortsätta läsa. I slutet av texten har jag bifogat länkar till hemsidor som erbjuder stöd.

Solen lyser orubbligt ner i Nordamerika en sommarkväll i slutet av juni. Den årliga soldansen, som utförs av flera olika stammar, har nu nått sitt sista stadium. En stolpe har rests i mitten, och kring den dansar flera stammedlemmar barfota och barhuvade i takt till musik och sång. Dansen har pågått oavbrutet i nästan fyra dagar, och flera av dansarna har undvikit både mat och vatten under tiden. I bakgrunden av ljudet av musik, visslande och sång kan vi även höra våldsamma och plågade skrik. Några av de dansande medlemmarna har svurit en ed att offra sig själva för sina familjer och för stammen. Käppar och örnklor fästs ordentligt i brösten på dem, bundna med ett rep som sedan fästs vid den mittersta stolpen. Den här dansen utmanar och prövar medlemmarnas fysiska och mentala uthållighet, och de måste slita sig loss från stolpen, därav de smärtfyllda skriken.

Ni som läser detta undrar kanske: Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Självskada som en rituell praktik är relativt sällsynt i dagens samhälle, men kan än idag hittas överallt i världen. Många av oss associerar självskadebeteende med mental ohälsa, vilket gör att vi drar paralleller även när beteendet förekommer i andra sammanhang, såsom i riter. Jag kommer inte kunna ge ett utförligt svar på frågan som än idag förvirrar många forskare, utan kommer istället att ge exempel på olika former av praktiken och några av orsakerna bakom den.

Rituell självskada bland ursprungsbefolkningar

Soldansen som beskrevs i början av denna text är ett välkänt exempel på en rit som inkorporerar självskada, och som utförs av flera olika präriefolk i norra USA och Kanada. Här utförs praktiken som ett offer, vilket vi även kan se i många andra fall. Medlemmarna offrar sig själva och sin kropp för att hedra sin familj. Det är dock värt att nämna att praktiken inte förekommer i alla utövningar av soldansen.

Ett annat exempel är den rit som utförs av flera olika ursprungsbefolkningar i bland annat Afrika, Amazon, Asien och Australien, där människor medvetet ristar in eller bränner olika mönster i huden som sedan bildar ärrvävnader. Scarification, som det kallas på engelska, påminner om tatuering och är en mångbottnad praktik när det kommer till bakomliggande orsaker. Precis som tatueringar är de unika ärren en symbol för identitet. De kan även markera ens status, och inom Karostammen i Etiopien står de för hur många fiender ur andra stammar som man besegrat. Utöver detta kan ärren ofta vara ett tecken på skönhet, ens relation till gud(ar) samt initiering i stammen.

Späkning inom kristendom

Det finns ett flertal fall inom kristendomen där fysisk smärta omvandlas till ett redskap för gudsdyrkan. Idag är praktiken relativt sällsynt och kan begränsas till vissa sekter och riter. En av de vanligaste formerna av självskadebeteende inom kristendomen är självgisslande, där där anhängare, så kallade flagellanter eller självgisslare, medvetet straffar sig själva i strävan efter syndernas förlåtelse. Ritualen utförs genom att aga/tukta sin kropp med olika redskap, till exempel en piska, för att på så sätt kunna ta del av Jesu lidande. Handlingen utförs ofta privat och särskilt av asketer, det vill säga människor som väljer att leva avhållsamt från samhället, mat (fasta) och sex. De ägnar sina liv åt Gud, och en metod är att självskada för att på så sätt tvinga själen att fokusera på vad som är viktigt.

Flagellants (1493) © Photos.com / Getty Images

Ytterligare en orsak till varför självskada förekommer inom kristendomen, är den allmänna uppfattningen om att man efter döden hamnar endera i himlen eller i helvetet, beroende på hur man levde under sin tid på jorden. De som varken hamnar i himlen eller i helvetet, hamnar i skärselden, ett slags mellanstadium där man ställs inför rätta och prövas. Mystikern Thomas A Kempis säger att ”straffa” sig själv genom självskada kan ses som ett bättre och i sista hand mindre smärtsamt alternativ jämfört med att straffas i skärselden.

Självskada som rituell praktik

Självskada som rituell praktik förekommer i sorgriter över hela världen, men kan även ses bland annat i försoning och rening, offerritualer, initiationsriter och i vissa religiösa anhängares askes. Så varför måste det vara just smärta? Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Det finns inget enkelt svar på frågan. Smärta kan ses som den mest välbekanta och universella aspekten av alla mänskliga upplevelser. Enligt Ariel Glucklich är syftet med användningen av smärta inom religiösa praktiker inte att bedöva sinnena, utan snarare att förändra smärtan som orsakar mentalt lidande, till en smärta som kan leda till insikt, mening och till och med frälsning. Smärtan används här som ett medel genom vilket man kan få själen att lyssna.

Klara Lundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning:
Ariel Glucklich, Sacred Pain: Hurting the Body for the Sake of the Soul (New York: Oxford University Press, 2001)

Har du upplevt eller känner någon som lider av självskadebeteende? I nedanstående länkar hittar du webbsidor och kontakter som erbjuder stöd och hjälp:
● https://mieli.fi/sv/svara-situationer-i-livet/ung-i-kris/du-kan-fa-hjalp-for-sjalvskadebeteende/
● https://www.decibel.fi/information/sjal/sjalvskadebeteende/gor-detta-istallet-for-att-skada-dig
● https://www.mielenterveystalo.fi/sv/sjalvdestruktivitet/information-om-sjalvskadebeteende

Visste du att ekorren setts som ett olycksdjur?

Folktro, Ritual och materialitet

Jag sitter på balkongen och drar ett djupt andetag, det är vår i Vasa och man märker att träden på bakgården blir allt grönare för varje dag som går. Ett rassel hörs från höger sida av bakgården, där de stora tallarna med den röda barken står, jag tittar dit och ser en liten röd filur som kvickt hoppar från gren till gren. Efter den lilla ekorren kommer en annan ekorre kilandes, de jagar varandra i något som ser ut som en lek. Som i en dans svänger de sig runt tallens stam och när den ena ser sin chans smiter den iväg till tallen bredvid. Jag blir som förtrollad av deras vackra röda färg som smälter ihop med tallens bark och fascineras av de små djurens smidighet när de rör sig från gren till gren.

Den europeiska ekorren med sin vackra päls och burriga svans. Foto: István Kopeczny, pixabay.com

Jag är antagligen inte den enda som fötrollats av den europeiska ekorren och dennes granna färg, eftersom den röda färgen sen långt tillbaka setts som ett tecken på trolldomskraft. Pälsens färg kan ses som utstickande och inom folktron var det vanligt att annorlunda ting förklarades med olika företeelser såsom trolldom. Trolldom och folktro i sig troddes på i olika grad och man kan se variation i flera folktroföreställningar, även när det kommer till ekorren.

Den olycksbringande ekorren

Ekorren sågs ofta som ett olycksdjur i Norden och i bl.a. Finlands svenska folkdiktning kan man hitta en hel del information om detta. Om man såg en ekorre springa över vägen (eller på annat sätt såg en ekorre) upplevdes det bäst att vända om, eftersom dagen ändå inte skulle bli till något. Man kunde genom att spotta tre gånger bryta olycksförtrollningen.

En ofta förekommande föreställning var att ekorren förebådade eldsvåda. När djuret kom nära gården, byn eller hemmet, skulle en eldsvåda uppstå inom kort eller med direkt verkan. Ännu värre var det om man hörde göken samtidigt som man såg en ekorre, då kunde det betyda eldsvåda eller t.o.m. död.

Att få syn på en ekorre, eller en flygekorre, förebådade dödsfall i familjen. Tankar om motsatsen till död, dv.s. födsel, fanns också, då en ekorren på fönstret förebådade barn. Detta skulle kunna ses som lyckligt, men det handlade i de flesta fall om att oäkta barn skulle födas.

Ofta var föreställningen att ju flera ekorrar man såg, desto värre saker skulle inträffa. Flera ekorrar kunde indikera kommande kollektiva olyckor, såsom krig, ofred, dyrtid (tid då det är högt pris på förnödenheter), missväxt, fattigår och hungersnöd. Fanns det många kottar och om ekorrarna skalade ner många, kunde det bli fattigår och krigiska tider. Fattigdom, hunger och sjukdom kunde även drabba enskilda personer om man såg endast en ekorre.

Varför sågs ekorren som ett olycksdjur?

Ekorren som tecken på stundande olyckstalen kan knytas till Yggdrasilmyten där vi får höra om ekorren Ratatosk. Ratatosk (fornnordiska ratatǫskr: borrtand) är, i den nordiska mytologin, en ekorre som far upp och ner längs stammen på livets träd (även kallat Yggdrasil, ett askträd). Ratatosk var förmedlade dåliga nyheter mellan ovännerna draken Nidhögg vi trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk var alltså en budbärare av det negativa, vilket man kan se samband med i folktroföreställningar om ekorren.  I dagens samhälle kan man även se en viss negativ inställning till ekorren, eftersom den klassas som ett skadedjur och bärare av sjukdomar.

En ekorre som kilar upp och ner längs ett träds stam. Kanske det är den mytiska Ratatosk? Foto: Nastia Petruk, unsplash.com

Lyckobringande ekorrar

I Norge och vissa delar av Svenskfinland kunde ekorren också ses som ett gott möte. Till exempel för den som var på väg för att fiska kunde siktandet av en ekorre ge tur i fisket. Den påhittige ekorren har dessutom tillskrivits konsten att segla, det sägs att djuret ska ha seglat på en barkbit som segelbåt och använt sin svans som segel.

Därtill sågs ekorrens skinn som något värdefullt och användes som valuta under exempelvis vikingatiden. Här kan man kanske undra varför ekorren inte förknippades mer med lycka, då vi i dagens läge ofta förknippar pengar med lycka. Detta kan dock handla om att ekorrens skinn inte var det enda skinn som användes.

Ekorren i folkmedicinen

Valuta var inte det enda som delar av ekorren användes till, inom folkmedicinen använde man också delar av djuret. Åt man ekorrkött, tänkte man att kroppen blev snabb och smidig såsom ekorrens eller att ens minne förbättrades. Specifikt ekorrhjärnan tänkte man att botade svindel då ekorren obehindrat kan ta sig från träd till träd. Även andra delar kunde ätas, ex. om man hade svårt att urinera skulle man äta en portion torkad urinblåsa.

Ekorrens ister (animaliskt fett) använde man för smörja mot rinnande ögon. Skinnet, specifikt skinnet av en flygekorre, försökte man bota flåg med (flåg = värk som hastigt flyttade sig), genom att linda in skinnet i en duk på det område som värkte. I dessa olika botemedel kan man se det som kallas likhetsprinicipen, d.v.s. lika botar lika (homeopatisk magi). För att få bukt med urinblåsa, äter man urinblåsa, för att bota ”flygande” värk, använder man flygekorrens skinn.

Spå väder med ekorrar

I folktron finns även berättelser om ekorren och dennes koppling till naturen och vädret. En föreställning var att ekorrarna förebådade regn och snö. Om ekorrarna kom till byn på hösten, ansågs det vara ett tecken på att vintern var på väg, och en kall sådan. Om ekorrarna bar sina kottar högt upp i träden kunde man förvänta sig en vinter med mycket snö. Dessutom trodde man att om ekorrarna snabbt blev gråa på hösten, så skulle vintern anlända tidigare.

När jag började skriva var det senhöst i Åbo och jag såg väldigt många ekorrar gå runt och samla och därtill hade de flesta börjat få sin gråa vinterpäls. Så nästa gång ni ser mig lär jag nog gå runt i en ny tjock vinterjacka, redo för den kalla och tidiga vintern!

Ekorren kallades även gråskinn och  på denna bild kan man tydligt se hur den röda färgen blivit grå då ekorren fått sin vinterpäls. Foto:  Lawjr, pixabay.com

 

Adéle Klemets
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Vidareläsning

När jag samlade in information till denna text var jag tvunget att anamma en egenskap av denna röda varelse. Precis som ekorren fick jag lite här och var samla små godbitar eftersom det var svårt att hitta längre texter. Men oroa dig inte! Här nere hittar du kort läsning om du är intresserad.

  1. Schön, E., & Persson, Å. (2000). Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur. Semic. (sida 118 – 119)
  2. Sjögård, G. (2014). Ekorren. I L. Midholm, & K. Saltzman (Red.), Naturen för mig : nutida röster och kulturella perspektiv (s. 352-353). Institutet för språk och folkminnen. Hämtad: https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/5780210/4498724.pdf
  3. The Poetic Edda: A study Guide: Grímnismál. (u.å.). hämtad: http://www.germanicmythology.com/PoeticEdda/GRM32.html (ratatosk)
  4. Wigström, E. (1898). Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift. Hämtat: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240881/FULLTEXT01.pdf (s. 168)
julklappar

Julens klappar

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

När jag var liten var julklapparna det absolut bästa med julen. Innan jultomten skulle komma tänkte jag att jag säkert skulle få mycket julklappar, eftersom jag tyckte att jag hade varit snäll under året. När jultomten kom in i huset och satte sig bredvid julgranen i vardagsrummet kändes varje sekund före man fick presenterna i sin hand, som en evighet. Som liten var jag inte precis försiktig när jag öppnade julklapparna, jag rev sönder hela pappret och sprang runt i vardagsrummet för att visa för alla vad jag hade fått. För ett barn handlar julklappar mest om att jultomten ger och att barnet och de man firar jul med får. Hur man har gett julklappar till varandra har dock sett mycket olika ut genom historien.

Själva termen julklapp härstammar från 1700-talet. Då smög sig den som skulle ge julklappen i skydd av kvällsmörkret fram till gården där julklappens mottagare bodde. Denna tradition härstammar från Sverige. När man skulle dela ut en julklapp klappade man först våldsamt på dörren, öppnade den sedan hastigt på glänt och kastade in presenten. Julklapparna kunde bestå av en styckningsdetalj som var lätt att få tag på. Det fanns också så kallade ”illgåvor” som kunde vara en halmdocka eller halmbock. Julklappar fungerade som en slags byteshandel med ett ömsesidigt givande och tagande. Under 1700-talet var det vanligt att såväl socknens som gårdens tjänare fick matgåvor vid juletid. Om så kallade jultiggare kom till gården eller om man sände julklappar till de fattiga, kunde givaren förvänta sig tacksamhet och välgångsönskningar i gengäld. Det var också vanligt att man hittade på satiriska eller skämtsamt elaka rim till julklapparna som man skänkte. Rimmen lever kvar ännu idag och kan skrivas ner på till exempel julkort.

Gammalt julkort med texten "Jag här en julklapp sänder, som är från fjärran länder". På bilden finns tre barn med julklappar.

Under 1800-talet började man ge julklappar där man skrev mottagarens och givarens namn på paketet, inte skämtsamma gåvor som att endast kasta in något i stugan. Man började även dela ut julklappar samtidigt åt alla, till exempel inom en familj. Det var också under den här perioden som man började ha en så kallad julbock som delade ut julklapparna. Om man firade jul tillsammans med flera familjer skulle familjen som var högst i rang dela ut julklappar och läsa upp julrimmen.

Det blev också viktigare att göra i ordning julklapparna. Man började planera julklapparna redan i början av december och presenterna skulle paketeras, förseglas med lack och förses med en vers. I december började affärerna ha julutställningar för att ge förslag om vad man kunde ge som julklapp. Samtidigt fick också julklapparna ett högre ekonomiskt värde. Efter 1800-talet blev det mindre vanligt att man gjorde julklapparna själv.

I dagens Finland ordnar kommuner och olika organisationer kampanjer där man kan donera julklappar till dem som inte får julklappar och på så sätt skänka någon glädje. Man ger alltså en julklapp anonymt precis som under 1700-talet, men nu kanske på snällare sätt. En sådan organisationen är SOS Barnbyar i Finland. Organisationen kontaktas dagligen av 100 barn via en chatt där barn som behöver hjälp kan be om det. I juletid samlar de in pengar via donationer och köper klappar till barnen som har kontaktat dem och behövt hjälp. En annan organisation som skänker julklappar till behövande barn är UNICEF som hjälper barn i olika länder. Organisationen samlar in pengar och köper sedan hjälppaket med medicin, plåster och vaccin. Man kan även skänka leksaker till barnen.  Idag blir det allt viktigare att skänka julklappar åt personer som inte annars får julklappar. Julklappar blir därmed en symbol för en god gärning och ett sätt att skänka glädje åt någon annan.

Jenna Ingves
skrivet för kursen Ritual och materialitet

En tudelad klassiker

Årets fester, Jul, Ritual och materialitet

Något av det första som dyker upp när jag tänker på julen, eller när julen börjar bli aktuell, är hur det var något man alltid såg fram emot som barn, och då kanske främst julklapparna. Men utöver julklapparna väcker även julens dofter känslor hos mig. Kanelen i gröten, de röda äpplena som kanske börjat småruttna, klementinerna med nejlika, julskinkan, pepparkakorna och glöggen. Att fira julen utan dessa dofter i luften är så klart möjligt. Men efter att själv ha firat jul utan juldekorationer och dofterna från julmiddagar och pepparkakor samt doftljus, så vet jag att det känns helt enkelt bättre när julens dofter finns med i bilden. Även den röda färgen som kommer fram på senhösten påminner mig om dessa dofter.

torkade apelsinskal och torkad anis

Foto: Mareefe, pxhere.com, Creative Commons CC0

Medan dessa dofter definierar julen för mig, finns det en doft som delar åsikterna. Jag talar så klart om hyacinten. Hyacinten har länge varit en del av julen, och olika julblommor som tulpaner och hyacinter börjades säljas som juldekorationer vid mitten av 1800-talet. Hyacinten, en lökblomma med rötterna i sydöstra Turkiet och västra Syrien, har varit en symbol för skönhet, kärlek och förfining.

Lila hyacint

Foto: Andreea Simion

Jag minns att jag tyckte om hyacinten väldigt mycket och den var väldigt närvarande då hjärnan slogs på ordentligt i slutet av 90-talet. Jag tyckte om doften, men jag hade familjemedlemmar som inte tyckte om den och kanske var lite överkänsliga. Hyacinten är heller inte lika närvarande längre vare sig på offentliga platser eller i hemmen, eftersom den kan utlösa symptom hos doftöverkänsliga personer och skapar problem för allergiker och astmatiker.

Som vuxen har jag kanske anslutit mig mer till dem som inte gillar hyacintens doft, speciellt när den är intensiv i ett hem. Men trots att jag kanske inte längre har samma förtjusning för hyacinten, väcker den ändå en viss nostalgi när jag känner doften eller lukten av den. Det sägs att dagens hyacinter inte doftar lika starkt som de gjorde på 2000-talet, antagligen på grund av färre blommor. Så även om hyacintens doft är delad, finns det något smått magiskt i dess närvaro som påminner oss om julens skönhet och komplexitet. Vilka dofter väcker julen till liv för dig?

Matthias Blomqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:

En sen höst eller: vad i hela världen hände med ritualen?

Ritual och materialitet, Ritualer

Ritualen antar inte samma skepnad i det nyliberala samhället. Den håller på att vittra bort – åtminstone ritualen i dess striktare bemärkelse; inte morgonkaffet. Ritualens enande och innebördsbevarande funktion försvinner med den nyliberala individualiseringen och atomiseringen och ger vika för något nästan narcissistiskt. Vad Han (2017) skulle kalla för utvecklingen av människans självsyn från subjekt till projekt. Människan är nu ett evigt självoptimiseringsprojekt, där vi blir ”bättre” på alla sätt för att passa mera in i nyliberalismens logik. We’re doing the work. Vi ändrar på våra konsumtionsmönster i stället för att ifrågasätta vårt förhållande till konsumtion i sig. Ritualen, i stora drag, har blivit konsumeristisk – något som många igen. Känns det inte ibland som att julsäsongen snart börjar i oktober? Borgerliga värderingar befäster sig totalt, bröllop och begravningar blir löjligt påkostade. Sken över kontenta.

höstskog

Klimt, Gustav (1902). Buchenwald I. [Olja på duk]. Staatliche Kunstsamlung Dresden, Dresden, Tyskland. Wikimedia commons, allmän egendom

Ritualer är landmärken som hjälper oss att orientera oss i tiden. De inger en rytm till tiden som gör den förståelig; de konkretiserar och förhöjer tiden. Den förmoderna människan kunde indela sin tid i säsongernas gång, med alla de skördefestivaler och högtider det innebar (Frykman och Löfgren, 2019). Till kyrkan på söndagen. Den moderna människan hade industrins ihärdiga rytm, nationsskapandet och de enorma politiska omvälvningarna där allting kändes möjligt och massor mobiliserades i enorma ritualer. Vad återstår då den postmoderna, nyliberala människan? Ett oändligt flöde av information? En verklighetskonsensus har etablerats; vi har nått historiens slut, som Francis Fukuyama säger. Så många ritualer har försvunnit, och det som tagit deras plats är alltmer fokuserade på jaget, på egot. Själv är jag en ateist och tror inte att någonting kommer att fixas genom att förkristna samhället igen, men något försvann.

Abstrakt målning i gult och orange

Rothko, Mark (1956). Yellow and Orange. [Målning]. Buffalo AKG Art Museum, Buffalo, USA. Wikiart, fair use

Det påminner en om Nietzsches kända aforism om guds död. Vad sker efter att man dödat gud och ett helt innebördsramverk fallerar? Människor kräver mening med sina liv. Många av de filosofiska projekten under 1800- och 1900-talet, från Nietzsches revalvering av värderingar till Sartres och Beauvoirs meningsskapande genom politisk aktivitet handlade ju just om att finna mening med livet efter guds bortgång. Folk vill ha stora narrativ, stadigfasta berättelser som ger någon slags trygg grund till det obegripliga liv vi alla hamnat i. Är det inte då precis i ritualen som vi finner det? Genom strukturen, genom repetitionen, genom rollspelet – allt finns där. Vare sig man finner ritualen i religionen, i nationen, eller i något annat. Ritualen kan göra så mycket gott då den appliceras väl, föra ihop helt disparata människor och skapa gemensamhet. Faran med ritualen är såklart att mycket ont har normaliserats och befästs med dess felanvändning, från vansinnig nationalism till blind tro. Ändå kan vi inte vara utan ritualen; den är värd faran och monstren. I nutiden, fastän man är troende, är ju gemene man i väst inte aktiv i religiösa församlingar. I Storbritannien fäster man sig fortfarande vid narrativet om det stora imperiet, och i Ryssland likaså. Overtonfönstret för politisk aktivitet har krympt så mycket, få alternativ ses utanför konsumtionssamhället. Små glimtar av nya möjligheter ses dock över horisonten. Till exempel alstrade Greta Thunberg energi för någonting nytt. Vi behöver bara en knuff dit.

Mycket meningsskapande i nutiden fås genom konsumtion i stället för participation. Vi uttrycker oss själva genom konsumtionen, genom våra klädstilar, våra tatueringar, vilken sorts elektronik vi har… Det är en banal poäng, men det är väl självklart varför influencers, youtubare och streamers talar om ”content”? Produce content. Consume content. Rammstein sjöng inte ”We’re All Living in America” för inget. Vi blir alltmer lika Amerika varje dag, mer individualistiska. I en slags ironisk vändning blir också individualismen homogeniserad, vad Han (2020) kallar för ”the hell of the same”.

Naket par i kärleksfull omfamning

Schiele, Egon (1917). Die Umarmung. [Olja på duk]. Belvedere Museum Wien, Wien, Österrike. Wikimedia commons, allmän egendom

Läsaren ska inte missförstå. Såklart finns det ännu kvar ritualer som spelar en enorm roll i våra liv. Ett av mina gladaste minnen var två av mina vänners bröllop. Efter en hård vår och värre sommar kom den rena godheten som var deras bröllop till mig den sena hösten. För en stund var jag del av något så mycket större än mig själv att jag nästan darrade av lycka. För författaren känns det ändå som att vi nu befinner oss i en sakta nedgång som leder till en kall vinter. Säsongerna dör ut, en efter en, men ändå kommer vårens fågelkvitter alltid tillbaka.

Alexander Kjellman
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Källförteckning
Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar. (2019). Den kultiverade människan. Lund.
Han, Byung-Chul. (2017). In the swarm: digital prospects (Vol. 3). MIT press.
Han, Byung-Chul. (2020). The disappearance of rituals: A topology of the present. John Wiley & Sons.

 

By i Gambia nära gränsen till Senegal där Kankurangen just samlat ihop pojkarna och fört dem till skogen.

När kankurangen kommer – övergångsriter bland mandinka

Folktro, Livets fester, Ritual och materialitet

Jag sitter i bussen som kör på en smal sandväg igenom en liten by. Plötsligt ropar någon till, ”Vad är det där!?” Två rödlurviga varelser rör sig på vägen, den ena går lugnt medan den andra skuttar och gör kullerbyttor. I händerna har de två långa knivar. Den lugnare varelsen som håller sig på sidan av vägen höjer plötsligt knivarna över huvudet och slår ihop dem. Det klingande ljudet av knivbladen som möts hörs ända in i bussen. När vi kommit lite närmare byn ser vi småpojkar kika fram bakom husknutarna. De är uppspelta och några springer mellan husen i jakt på bättre gömställen. Kankurangen har kommit för att hämta pojkarna.

Folkgruppen Mandinka (även kallade mandingo eller malinke) lever i ett område som sträcker sig från Senegal i nordväst till Guinea i sydost. Denna kankurang slår ihop sina knivar i en by i Senegal. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BUjw, CC BY-NC-SA 2.0

I Gambia finns det åtta olika folkstammar och den största heter Mandinka. Varje stam har sina egna övernaturliga väsen som skyddar människorna mot ondska. I Mandinkastammen är den kraftfullaste anden Kankurang. Kankurang är den ande som symboliserar ordning, rättvisa och anses beskydda stammedlemmarna mot ondska.

Den traditionella Kankurangen bär en mask gjord av bark och kroppen är täckt av löv och röda fibrer från faaraträdet. Kankurangen bär alltid med sig två macheteknivar och när han slår ihop knivarna skrämmer ljudet iväg alla onda andar.

När det är fest i en by är alltid en eller flera kankuranger på plats och deltar i festligheterna. Kankurangens viktigaste jobb är dock att vara med i pojkarnas övergång från ynglingar till män och att se till att inga onda andar stör denna övergångsrit.

När det är dags för byns pojkar, oftast i åldern 13–17, att bli män, kommer kankurangen på besök. Kankurangens uppgift är att vara lärare för pojkarna och lära dem hur de man blir man. Oftast är det två män som är utklädda till kankurang och genom att klä sig till kankurang tros männen få en del av kankurangs krafter. Även om männen inte är lika starka som själva anden kankurang, hoppas de på att genom sin utklädnad kunna lura de onda andarna att tro att det är själva kankurangen som skyddar över barnen.

Ända sedan barnen var små har de hört om historier om kankurangen. Bland annat från sina föräldrar som försökt skrämma dem till lydnad genom berättelserna. ”Bete dig, annars kommer kankurangen och tar dig”. När kankurangen väl kommer till byn för att ta barnen är pojkarna förstås uppskrämda och springer ofta undan och gömmer sig. Då är det kankurangens uppgift att springa runt i byn och leta fram och samla alla byns pojkar.

Kankuorangen har samlat ihop byns pojkar i rätt ålder. Foto: Daniel Bobadilla, https://flic.kr/p/79BSTA, CC BY-NC-SA 2.0

När alla pojkar väl är samlade för kankurangerna bort dem från byn, oftast till en helig skog, för att lära dem alla viktiga kunskaper de behöver som vuxna. Tidigare har kankurangen fört bort pojkarna från byn i hela tre månader men nuförtiden brukar tiden vara kortare, ibland bara två veckor. Denna övergångsrit var tidigare mycket viktig, eftersom pojkarna blev upplärda i hur man jagar, spårar, skaffar mat och andra uppgifter som varit viktiga i byn. Nu förtiden fokuserar övergångsriten på att lära barnen byns och stammens traditionella sånger och danser. ”Kankurangskolan” har blivit mera av en etikettskola, där man lär sig att respektera kulturen och de äldre människorna i byn. Även om övergångsriten inte tas så allvarligt i dagensläge, tycker många att denna ritual är viktig för kulturen och vill därför bevara den.

Innan pojkarnas tid i skogen är över och innan de skickas tillbaka till byn, blir pojkarna omskurna.  Detta görs fortfarande, men nuförtiden förs barnen till en klinik för att kontrolleras efter själva ingreppet.

Innan pojkarna välkomnas till byn som män, måste de bevisa att de lärt sig allt de ska. Föräldrarna och byns äldsta förhör pojkarna och de får dansa och sjunga för visa sina nya kunskaper. Kankurangarna som lärt barnen får också sin betalning först efter barnen bevisat att de blivit ordentligt lärda.

Cecilia Sundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Lästips:
Kankurang initiation rite teaches boys discipline and respect in Gambia. https://www.abc.net.au/news/2021-10-31/kankurang-initiation-rite-teaches-boys-respect-in-gambia/100583804
Kankurang, Manding initiatory rite. https://ich.unesco.org/en/RL/kankurang-manding-initiatory-rite-00143
Kankurang Masquerade. https://www.accessgambia.com/information/kankurang-mask.html

 

Spådom, blommor och midsommar – vem är din framtida partner?

Årets fester, Folktro, Ritual och materialitet

Ah, midsommar! Många personers favorithögtid. Man träffas med familj och vänner, äter, leker lekar och gör olika aktiviteter som hör midsommaren till. Aktiviteterna varierar såklart med åldern, men när ni var yngre kanske ni, precis som jag, plockade sju blommor för att sedan lägga dem under dynan och drömma om den ni skulle gifta er med.

I svensk folktro var natten under midsommaren en starkt magisk laddad tid, då man bland annat kunde få svar på flera frågor via spådom och trollkonst. Växter tillskrevs magiska krafter på grund av att solen stod så pass högt och visade sig en längre period under dygnet. Detta gjorde att blommor och örter fanns i fokus inom flera olika ritualer under midsommaren.

Tina Sāra, unsplash.com

Den spådomsritual från midsommaren som bäst har lyckats leva kvar i samhället är blomplockningen under midsommarnatten med följande drömmar om ens livs kärlek. Ritualen har starkast rot i Sverige och svensk folktro och via den kopplingen är ritualen även känd i finlandssvenska traditioner. Det är oklart när den här ritualen har sin början, men uppteckningar finns från bondesamhället kring mitten av 1800-talet. Spådomsritualen har flera regler som bör följas för lyckat resultat, men alla regler är inte alltid lika viktiga. Ritualen kan se olika ut beroende på vilken plats man befinner sig.

Vilka var reglerna då? Jo, det viktigaste med magiska ritualer är att de skiljer sig från det vardagliga, och i dessa fall oftast i form av att något utförs baklänges. En av reglerna var till exempel att man ska gå baklänges medan man plockar blommorna. Källorna är lite motstridiga när det kommer till hur många blommor det är som ska plockas. Det vanligaste är att det är antingen nio eller sju, men även tre är förekommande i några källor. Ojämna tal och speciellt 3,7 och 9 var magiska tal och förekom i flera spådomar och trollkonster. En annan regel var att man skulle hoppa över ett visst antal gärdesgårdar och plocka en blomma från varje gärdesgård, alltså skulle antalet blommor och gärdesgårdar vara samma. Gärdesgårdarna kunde bytas ut mot åkrar eller ängar men även här måste antalet blommor och åkrar stämma överens. För att komplicera ritualen måste blomplockaren inom vissa traditioner göra detta baklänges, plocka med vänster hand eller ibland vara naken. Den regel som de flesta möjligtvis känner till var att allt detta måste genomföras under tystnad, eftersom magin annars kunde brytas. Enligt vissa källor fick man prata först nästa morgon när man hade vaknat.

Plantin, A. I. A. En grupp kvinnor ute i naturen. I bildens förgrund ses en gärdsgård. Åbo Akademis bildsamlingar

Blommor och växter var magiska under midsommaren, men var det någon viss sort man skulle plocka för att ha större chans att lyckas med denna spådom? I flera källor är det endast upptecknat att det bör vara sju eller nio sorters olika blommor. I andra källor ska man bara plocka rosor eller örter. Läkeväxter kunde man också plocka. Enligt vissa uppteckningar ska buketten bestå av åtminstone en fyrklöver, en prästkrage eller en johannesblomma. Det viktigaste var att du hade ett ojämnt tal med blomster att lägga under din huvudkudde!

Andreas Kretschmer, unsplash.com

I dagsläget har den här traditionen mer blivit en barnaktivitet under midsommaren, jämfört med tidigare var mest unga, ogifta kvinnor som utförde ritualen. Kvinnorna hade inte makt över vem de skulle gifta sig med i allmogesamhället och den här spådomsritualen var ett sätt för dem att möjligtvis kunna påverka detta och förbereda sig på sin framtid. Idag har den viktigaste regeln också blivit att inte plocka några fridlysta arter och mer fokusera på de invasiva blommorna, så som lupinen. Dessutom ska man se till att lämna kvar blommor som bin och andra insekter använder till pollination. Om du testat detta och inte drömde om din framtida partner? Ja, då kanske du inte var spritt språngande naken och gick baklänges medan du letade efter en fyrklöver till din midsommarbukett!

 

Wilma Sandholm
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning:

Att insjukna i Wendigo

Folktro, Ritual och materialitet

Det är möjligt att bli ett folktroväsen, både metaforiskt och bokstavligt. Wendigo, ett nordamerikanskt folktroväsen, är ett perfekt exempel på hur en människa kan förvandlas till en ”mytisk” varelse. Enligt det algonkinska folket (flera ursprungsamerikanska folkgrupper som pratar algonkinspråk), betyder Wendigo, ’ande som äter upp mänskligheten’ eller ’ande av ensamma platser’. Wendigo hör även till andra ursprungsamerikanska folkgruppers folktro, ex. Odawafolket.

Det finns olika uppfattningar om vad Wendigo är. Vissa anser att det är ett monster, andra att Wendigo är en ande som människor kan bli besatta av. En traditionell uppfattning om Wendigo är att människor kan förvandlas till Wendigor om de är för giriga. Man försöker på så sätt skrämma folk från att göra omoraliska handlingar. Detta är en av folktrons uppgifter, att begränsa och styra människors handlande moraliskt. Ingen vill förvandlas till en ondskefull ande som äter upp människor och lever ensam för evigt.

Samuel_s, Unsplash.com

Vissa folksägner kan ha varit ett sätt att förklara fenomen som var kanske svåra att förstå under olika tider, exempelvis psykisk ohälsa och sjukdomar. Det finns olika versioner och uppfattningar om Wendigo. Om Wendigo berättades inte bara för att skrämma folk till att handla moraliskt rätt, utan också för att förklara ett fenomen som nuförtiden heter Wendigo-psykos. Wendigo representerar mörker, kyla, ensamhet, hunger och kannibalism. Under vintrarna i de nordöstra skogsdelarna i dagens USA och Kanada var det mörkt och kallt. Det var svårt att hitta mat och man kunde lätt tappa bort sina stammedlemmar när man förflyttade sig från ett område till ett annat. Brist på mat ledde ofta till oro och sjukdomar, och i värsta fall var man tvungen att vända sig till kannibalism. Berättelserna om Wendigo berättades för att hålla ihop stammedlemmarna, samtidigt som de skulle förklara vad som idag anses vara en kulturbunden psykos, med hjälp av andlighet och erfarenheter.

Psykisk ohälsa har ofta varit svårt att förstå sig på eftersom psykiska sjukdomar inte är lika märkbara som fysiska sjukdomar. Ännu idag kan psykisk ohälsa vara svår att diagnostisera. I många kulturer förklarades psykisk ohälsa med hjälp av bland annat religion och folktro. Det finns verklighetsbaserade händelser om människor som har blivit sjuka och förvandlats till Wendigo inom många ursprungsamerikanska stammar. En stor del av Wendigos ursprung kan hittas i verkliga händelser och erfarenheter. Ur detta har Wendigo-psykosen utvecklats. Wendigo-psykosen är en kulturbunden psykisk sjukdom som endast det algonkinska folket och besläktade stammar kan insjukna i, eftersom Wendigo är väsentlig i dessa kulturella sammanhang.

Till Wendigo-psykosen hör bland annat kannibalism, och ibland en medvetenhet om att man har blivit besatt av Wendigo. Ett känt fall är Swift Runner-fallet där en man år 1879 mördade sin familj och åt upp deras kroppsdelar. Swift Runner var en helt normal människa, men under vintern 1879 led många ursprungsamerikaner av hungersnöd och kyla. Hungern och kylan kan ha varit orsaken till att Swift Runner blev besatt av Wendigo eller förvandlades till Wendigo (hur man vill uppfatta det). Swift Runner medgav själv att han blev besatt av Wendigo.

TomaszManderla, Pixabay.com

Under olika tider och platser har människan försökt förklara oförklarliga fenomen med hjälp av berättelser. Wendigo är en ande som tidigare har varit en människa men av olika orsaker, exempelvis girighet, insjuknat. Wendigo blir ett sätt att förstå vad vi idag skulle klassa som psykisk ohälsa och psykos, precis som man tror att nordiska folktroväsen som näcken och trollen kan ha använts som förklaring på liknande tillstånd.

Nuförtiden är det möjligt att diagnostisera och ge vård för psykiska sjukdomar, även om det fortfarande är svårt att diagnosticera speciellt psykoser. Vår förståelse för människans psyke ökar hela tiden, och vem vet om inte både diagnostisering av och vård för psykiska sjukdomar kommer att se ut på ett helt annat sätt om hundra år. Var tid har sin förståelse av det som upplevs oförklarligt och annorlunda.

Dastan Soran Farok
Skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vad döljer sig bakom reflektionen?

Folktro, Ritual och materialitet

Det finns någonting magiskt med speglar, i vissa lägen älskar vi dem, i andra inger de oss en känsla av oro och att vara iakttagna. Att se sig över axeln i spegeln är kanske något man inte riktigt känner för på kvällen, när man är klar med allt och ska i säng. Sinnena är ur balans och sårbarheten ger sig tillkänna. Natten har sedan urminnes tider haft förmåga att förvandla omvärlden till något lite obehagligt. Vi ser mindre av vad som sker just då, vilket skärper andra sinnen.

Ser man sen mot den kalla mörka hallen skapar skenet från kontoret dansande skuggor i spegeln. När man motvilligt går för att kolla att dörren är låst, undviker man helst att se in i den långa hallspegeln. Som om den skulle vara en slags portal, eller ett väsen som bara väntar på att man ska blicka in i den och mana fram något. Men varifrån kommer detta obehag? Varför ger vi inte spegeln samma nonchalanta blick som vägguret? Vi ställer ju båda tingen en fråga när vi ser på dem, men varför vill vi ha mer av spegeln?

René Magritte (1898–1967) ”Not to be reproduced” (1937)

Speglar har länge fascinerat människan. Man har bland annat föreställt sig att de kan vara alternativa världar eller portaler till något omänskligt, och att reflektion man ser inte är en själv utan en slags dubbelgångare som lever ett skilt liv på andra sidan glaset. På så sätt laddades de med magi eftersom man kunde hålla den mystiska reflektionen i handen, ”bära portalen’’ så att säga. Enligt altaisk folktro var reflektionen i spegeln en sport till dödsriket, där allt var spegelvänt från oss. Samma föreställning återfinns på andra håll i världen. I spegelbilden trodde man sig se en skymt av andarnas värld, och steget var inte långt till att tänka sig att det som anades kunde vara den speglade människans själ.

Tanken att själen lever utanför människans kropp och därför kan fastna i en spegel är gammal. Föreställningen om att en krossad spegel bringar sju år av otur härstammar möjligen från Romarriket där det ansågs att det skulle ta sju år för en själ att förnya sig själv. Det sades också att en spegel som faller från väggen är ett tecken på att någon kommer att dö, eftersom reflektionen och därmed också själen, gick i kras. Därför var en vanlig rit att täcka över alla speglar när någon i hushållet avlidit. På så sätt skulle den avlidnas själ hindras från att bli infångad i en av speglarna av djävulen, eller den döde från att gå igen. En avliden som såg sin egen reflektion kunde nämligen materialiseras genom nästa person som såg in i spegeln.

Illusionstekniken Pepper’s Ghost, uppkallad efter John Henry Pepper (1821–1900) som populariserade den på 1860-talet användes som stämningsskapare på teatrar, biografer och nöjesfält.

Bilden ovan visar en teaterscen uppsatt för Pepper’s Ghost (1862). En starkt upplyst figur under scenen, utom synhåll från publiken, reflekteras i ett spegelglas placerat mellan publiken och skådespelaren. För publiken ser det ut som om spöket är på scen. Kanske är detta en av de första gångerna speglar och spöken möttes inom tidig populärkultur. Illusionens effekt är att det på en scen plötsligt dyker upp spöken som kan sväva, gå genom människor, och tona in eller ut. Den tidigaste referensen till principen man funnit är från 1558, i Baptista Portas bok ”Natural Magic” (eng. översättning 1658).

René Magritte (1898–1967) ”Not to be reproduced” (1937)

Hur kunde man då undvika otur eller att förgås när en spegel gick i kras? Det var viktigt att på något sätt förhindra trollkunniga att bruka denna själ i sin magi, eller att alver knöt fast själen så att personen i fråga aldrig blev salig och slapp till himmelriket, utan förgicks och blev en gengångare. Ett sätt var att gräva ner alla skärvor djupt i marken, och på så sätt begrava den krossade själen. Andra effektiva åtgärder var att slänga skärvorna i en fors, eller bränna upp dem så att spegelytan blev svart och inte kunde reflektera längre. Man kunde lämna skärvorna på golvet och plocka upp dem efter sju timmar, eller för att lindra oturen ta en skärva med sig till gravgården och rista den mot en gravsten i månens sken.

Gemensamt för alla dessa föreställningar är förstås att man trodde sig se sin själ i spegelbilden. Att tappa spegeln som var ”fönstret och portalen’’ liknades vid att kasta livets krafter åsido och måste därför straffas dyrt.

Tobias Ahlsved
skrivet för kursen Ritual och materialitet

 

Litteratur
Tillhagen, Carl Herman 1982. Vardagsskrock.

 

 

 

 

Yokai i japansk folktro

Folktro, Ritual och materialitet

 Om du befinner dig i en mörk skog mitt i natten och hör någon fälla ett träd i närheten så kan det vara Furusoma som är i farten. Skulle du vara i skogen och gå förbi ett tempel kan det hända att det plötsligt regnar sand på dig. Då har du blivit offer för Sunakake-baba (den sandslängande gumman), som hotar folk genom att strö sand över dem. Om ditt tak är högt så kommer rummet vara kallt på vintern, men inte på grund av husets uppvärmningssystem, utan då är det Tenjoname (takslickaren) som är i farten. Tenjoname har avbildats som en lång och smal liten pojke, med rufsigt hår och en väldigt lång tunga. Ett tecken på att du har en Tenjoname i ditt hem är att det finns oförklarliga fläckar på taket. Då är det Tenjoname som har slickat taket med sin tunga.

Skådespelarna Ichimura Uzaemon, Onoe Kikugoro III och Sawamura Sojuro V i pjäsen Mukashigatari Okazaki no Nekoishi Yokai. (Källa: Finna.fi)

Yokai har blivit omtyckta den senaste tiden i populärkulturen där de dyker upp i en mängd olika filmer, TV-serier och böcker. Ordet har många betydelser men kan rent generellt översättas till monster, andar, troll, spöken, övernaturliga varelser och mystiska fenomen. Det är ett paraplybegrepp, ett samlingsnamn som har många nyanser. Det handlar inte bara om ett specifikt väsen, utan hit hör en mängd olika mystiska varelser från olika regioner och samhällen. Berättelser om yokai är något man lär sig som barn och de har gått vidare från generation till generation både i muntlig och skriftlig tradition. Du hittar dem oftast vid gränser, där staden övergår till skog, vid vattnet, vägkorsningar, ingångar och utgångar, eller helt enkelt bara i hemmet. Förutom att trivas vid de fysiska övergångarna existerar de även i gränslandet av vår värld och den okända världen. De fungerar som en kulturell föreställning, en form av vardagsmagi, som även symboliserar människans förhållande till det liminala.

Ett paraply eller en Kasa-Bake? Källa: Pixabay.com

Om du vaknar på morgonen och märker att din kudde är på en ovanlig plats så kan det vara Makura Gaeshi som har flyttat på den. Hör du oförklarliga ljud i hemmet kan det vara Yanari som är i farten, vilket är människoliknande odjur som bankar och river på väggarna av trähus. Yokai kan enkelt påverka det materiella, men de kan även vara det materiella. Ett exempel på det här är Tsukumogami, vilket är en term som syftar på alla sorts hushållsobjekt och objekt gjorda av människan som förvandlas till yokai. Ett välkänt objekt som följer detta system är en figur vid namn Kasa-Bake (paraplymonstret), avbildat som ett gammaldags paraply gjort av papper spänt på en bamburam med ett öga, två armar och ett ben i stället för handtag, med en sandal på foten. För att ett objekt ska övergå till detta måste det bli hundra år gammalt, men även till exempel katter och rävar kan förvandlas till en yokai om de når den här åldern. Talet hundra symboliserar en transformativ eller liminal punkt där det materiella övergår till det okända och kommer i närmare kontakt med den magiska och övernaturliga världen.

Oftast är yokai ofarliga och vill enbart underhålla sig själva lite grann, men det finns även såna som kan vara skadliga. Detta fenomen är kopplat till en animistisk syn på världen där det materiella har en själ, en värld där naturen har en andlig närvaro. Yokai kan alltså vara ett konstigt ljud, ett mystiskt blinkande ljus i natten, en kudde som är på fel ställe, en oförklarlig känsla eller en fläck på taket. Dessa varelser delar rum med oss i vardagen och återspeglar den mänskliga tankevärlden, vilken inte bara härstammar från den här delen av världen. Dessa tankemönster och fenomen hittas överallt och i Finland kan vi se liknelser i till exempel vättar, gastar, maran, hustomtar, skogsfrun och skogsrået.

Jennifer Renvaktar
skriven för kursen Ritual och materialitet

Källa

Foster, Michael Dylan, (2015). The Book of Yokai: Mysterious Creatures of Japanese Folklore. Oakland, California.