Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

I början av året fick jag en förfrågan från en redaktör på Vasabladet om hur bröllopstraditioner har förändrats; om det finns element som varit oföränderliga och vad som styr utformningen av traditionerna. I mitt svar till redaktören tog jag fram dels stabila, dels föränderliga drag och att bröllopstraditionerna styrs av en blandning av lokala traditioner, mode och internationella trender. I sammanhanget kom jag över en bröllopsbild i Åbo Akademis arkiv, Cultura.

Brudpar år 1927. Kulturvetenskapliga arkivet Cultura

Fotografiet är från Vörå och taget på 1920-talet. Bilden ingår i Yngvar Heikels artikel ”Anteckningar om några Österbottniska brudkronor, brudskrudar och brudkläderskor” i Budkavlen från 1927. Fotografiet belyser relativt väl detta med stabilitet och förändring gällande bröllopstraditioner. Bruden har en så kallad brudkrona på huvudet – ett bruk som Heikel noterar att är gammalt men som användes ”ännu i våra dagar” det vill säga på 1920-talet. Kronan var hög och bestod av en inre och yttre krona, dekorerad med stanniolpapper. Däremot var brudklänningen av senaste snitt, det vill säga med låg midja som var trendigt på 1920-talet. Klänningen kunde vara vit, svart eller kulört och hade i detta fall en bröstkrans och vita ytterärmar. Den vita brudklänningen hade ännu inte då helt slagit igenom. Heikel konstaterar i sin text att brudar numera tenderar att ha egen brudklänning då det äldre bruket bestod i att brudklänningen ägdes av traktens brudkläderska. Fotografiet visar tydligt på hur tradition och det moderna samspelar. Så gjorde det på 1920-talet och så är fallet också idag.

Lena Marander-Eklund

Sonja Finnholm. Gamla riter färgar våra bröllop. Vbl 29.1.2019 BröllopVbl2019.pdf
Budkavlen 1927, nummer 2 och kan läsas digital här https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/917714?page=1
Åbo Akademi, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna, IF bnr 1985/138.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Nytt och gammalt i bröllopstraditioner

Varför kommer en arkeolog till nordisk folkloristik?

Arkeologer jobbar med föremål. Enligt mantrat som man lär sig när man börjar studera arkeologi, forskar ämnet i ”människans förflutna genom materiell kultur utifrån ett långtidsperspektiv”. Hur har då jag, en arkeolog, kommit till ämnet nordisk folkloristik för att utföra mitt postdoc-projekt?

I bland hör man säga att arkeologiska föremål är stumma. Det är de dock inte, men ofta viskar de så lågt att man har svårt att höra vad de säger. Ofta kan man höra fel. Eller i alla fall tycker en annan forskare att hen har hört bättre vad stenyxan eller lerkärlet viskade än du hörde. Man tänker kanske lätt på stenyxor och lerkärl när man hör ordet arkeologi, men arkeologin handlar inte bara om förhistoriska föremål. Den historiska tiden, alltså tiden därifrån det finns texter, är också arkeologens fält. I själva verket så har arkeologins definition ingen tidsbegränsning förutom ”det förflutna”. Det förflutna kan betyda i går eller för en timme sen.

För att förstå hur min väg kom att leda till nordisk folkloristik, måste man gå lite tillbaka i tiden (arkeologer ser på saker i ett långtidsperspektiv). Sommaren 2004 jobbade jag på utgrävningarna som gjordes innan den nya delen av Åbo huvudbibliotek byggdes. Under den tiden funderade jag på vad jag skulle skriva min gradu om. Jag hade inga idéer. Jag hade valt mina biämnen enligt vad som verkade intressant, och hade inte tänkt att de skulle gå i hop på nåt sätt. Så jag hade folkloristik som långt och religionsvetenskap som kort biämne.

En dag satt jag på knäna i myllan och grävde bort ett stenvarv av en fyrkantig ugnsgrund från 1600-talet. I det södra hörnet hittade jag en liten hög små ben. Jag tyckte det var underligt, men satt bara benen i en plastpåse och fortsatte att jobba. När jag kom till det norra hörnet hittade jag en likadan hög små ben. Då kallade jag en av forskarna på plats och tillsammans dokumenterade vi båda högarnas exakta fyndställen. Nästa dag kom en arkeo-osteolog till utgrävningen och hon fastställde att båda benhögarna var den vänstra baktassen av en hare. Jag var fascinerad: hartassar var magiska föremål, visste jag. Detta fynd blev början till min pro gradu om så kallade byggnadsoffer, eller magiska föremål gömda i byggnader, under den historiska tiden. Eftersom jag hade studerat folkloristik så blev arkiverade berättelser (från 1800-talets slut och 1900-talets början) om vad man brukade göra när man byggde hus en del av mina tolkningar. Senare, när jag skrev min doktorsavhandling om samma tema, fick folkloren en ännu större roll.

Sju korpstenar i en påse viskar till arkeologen i Finlands nationalmuseum. Foto: Sonja Hukantaival.

Magiska föremål släppte inte taget om mig när jag planerade min postdoc-forskning. Nu vändes min blick mot alla de magiska föremål som finns i våra museer. De härstammar från samma tidsperiod som den arkiverade folkloren om magiska föreställningar, nämligen 1800-talets slut. Jag ser på dessa föremål genom en arkeologs glasögon, men folkloren har en betydande roll. För där arkeologen ser en liten (diameter 32 mm), svart, rund, slät sten (flinta, troligen av skandinaviskt ursprung, måste fastställas av en geolog), ser folkloristen berättelser om ormstenar och korpstenar:

“I hvarje korpbo lär finnas en liten rund sten, hvit till färgen, som har den goda egenskapen att göra den person, som håller stenen i sin mun, osynlig. Men att påträffa denna korpsten är ej någon lätt sak; ty korpens bo kan ej varseblifvas, såvida det ej återspeglas i vatten. Har lyckan varit en så bevågen, att en sådan skugga visat sig på vattnet, bör man noga lägga märke till, vid hvilken kvist boet är bygdt; hvarefter man nog får reda på det värkliga boet, som innehåller den dyrbara stenen.”
(Skrock och vidskepelse bland Malaks allmoge. Anteckningar af Johannes Klockars gjorda i Malaks under åren 1887–1889. Malax: Malaxs museiförening r.f., s. 16.)

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (i liminaltillstånd mellan arkeologi och folkloristik)

Mitt projekt har en egen blogg: https://archaeomagic.blog/
Min doktorsavhandling kan laddas ner här: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Varför kommer en arkeolog till nordisk folkloristik?

Hjärtmassage sent i november

Den här veckan erbjöds anställda vid ÅA att få sina porträtt tagna av en fotograf, för att få kvalitativa och enhetliga bilder till personkorten på webben, som det uttrycktes i mailet. Även jag traskade till angiven plats för fotografering, medan jag tänkte på fläcken på tröjan som ettåringen kramat dit samma morgon och hur jag skulle kamouflera den. ”Ingen fara”, hade en kollega sagt, ”det är ändå mest fokus på ansiktet”. Men jag hade glömt glasögonen hemma (igen) och med kisande ögon, känslan av trötthet, tilltagande förkylning och mycket att göra, kände jag mig inte som någon vidare uppenbarelse att föreviga och ställa ut på webben. Men idag var sista chansen. Så jag smorde de vintertorra läpparna med läppomada – alltid något och mest symboliskt – och följde skyltarna med texten ”fotografering” uppför trapporna och in i ett rum där ett par andra anställda satt och väntade på sin tur.

I väntrummet fanns en spegel. Jag snodde till en bara aningen prydligare tofs i nacken, och tänkte på skolfotografen för länge sen som brukade vara beväpnad med en kam. Nu hade jag inte ens en kam – ska man ha det? En generationsfråga? Tänkte på min mor som alltid har en kam i väskan. Jag plattade till håret lite med handen och behövde inte vänta länge innan det var dags. I dörren möttes jag av en glad kollega som sa ”han säger säkert samma sak till alla, men han kunde verkligen sin sak!”. Fotografen hade varit mycket professionell.

Bild av Simon MigajUnsplash

Jag gick in i salen och fotografen lotsade mig genast till rätt plats, markerad med ett par bitar målartejp på golvet. Sedan sa han ”här får du en liten stressleksak”. Det var ett vitt hjärta av något slags gummimaterial, stor som en tennisboll, som jag skulle hålla i med båda händerna. Fotografen tog plats bakom kameran och skred till verket. ”Glöm att jag är här. Jag vet att det är svårt”, sa han. Sedan började han att lotsa mig genom olika scener – nu tar vi en allvarlig representationsbild, nu tar vi en till bokhyllan i vardagsrummet – och vidare till personer ”Matti Nykänen!”, ”Angelina Jolie!”, utropade han. En salig blandning kändisar passerade revy i snabb takt. Effekten var rätt komisk och befriande. Det funkade: jag glömde. Inte direkt fotografen, utan kanske mest mig själv. Ansiktet avbildat och sen namnet – ”som i lågstadiet, tydliga bokstäver. Efternamn först och sedan förnamn”. Jag la till mitt namn i raden efter alla andra som fotograferats, med versaler och enhetligt tog jag plats, och hörde sen genom dörren hur nästa person instruerades: ”här får du en stressleksak”.

Jag är säkert inte den enda som kan bli väldigt självmedveten i sådana här fotograferingssituationer, om det vittnar fotografens tekniker och skicklighet i vad man kunde kalla affektivt arbete. Sådant arbete utförs också av många andra yrkesgrupper, t ex frisörer, tandläkare och vårdpersonal, till vilka människor för en kortare eller längre tid ”överlåter” sig. Gränserna mellan att känna sig omhändertagen eller omyndigförklarad, trygg eller utsatt, stöttad eller övermannad, som aktör eller som objekt, kan vara hårfin i sådana situationer. När det lyckas bra, finns det all anledning att säga att bemötandet var professionellt. Fotografen använde sin tydlighet för att skapa säkerhet och enkelhet, och sin humor för att skapa rörelse och lossa den krampaktiga känsla som kan uppstå i en fotograferingssituation. Hjärtmassage en lite frusen dag.

Ann-Helen Sund
vikarierande universitetslärare i kulturanalys

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Hjärtmassage sent i november

Ett vägmärke igen – privata och familjära traditioner

Då man reser är det inte ovanligt att man indelar restiden i portionsbitar som gör att längre sträckor känns mer uthärdliga att färdas. Lite som man under året har fästpunkter för det cykliska framskridandet.

Åtminstone under bilresor har jag redan som barn vant mig vid att vissa ställen eller platser ska kommenteras varenda gång man passerar dem. Till en början var det väl ett sätt för mina föräldrar och äldre syskon att delge en resrutt och kanske förmedla ett visst tålamod för att undvika den ständiga frågan: När är vi framme?

Inför starten 1961

Under årens lopp har de upprepade, cykliska resorna till och från sommarvistelsen nött in ett mönster av ”vägmärken” som har tenderat att standardisera sig och förstås även traderats till nya generationer. I min barndom gick resan från Helsingfors via Björneborg och Vasa till Munsala (nuv. Nykarleby) där vi hade sommarstuga. Sedan jag flyttade till Åbo 1980 följer resrutten riksåttan ända till någon kilometer före stugan. Och naturligtvis samma väg tillbaka.

Om jag gör resan som en virtuell resa i huvudet har jag inga problem med att komma ihåg ett tiotal väsentliga platser som kräver en reaktion från förare och/eller passagerare. En dag i oktober i år körde jag vägen ensam och beslöt mig memorera samtliga ställen som brukar föranleda någon sådan reaktion. Om jag utelämnar de helt privata reflektionsplatserna (sådana finns nämligen också) kommer jag fram till ca 35 vägmärken mellan Åbo och Munsala (se listan efter texten). De äldsta av de som finns i min familjetradition ligger närmast sommarstugan och många av dem har jag tagit över av äldre generationer.

Vilken performans kräver den här typen av vägmärken av aktörerna i sammanhanget? Koreografin är tämligen likadan. Vanligen består den i ett pekande och en kort utsaga. Det sagda kan variera från att upprepa någonting som står på en skylt eller ibland bara ett ortnamn som låter kul. Det finns en hel del av dem i Satakunta – t.ex. Vermuntila som ska ha kommit från personnamnet Vermunðr, och då är vi tillbaka i järnåldern.

Det finns inget egentligt regelverk för vem i bilen som ska reagera först. Ibland leder det till att åtminstone de mer anspråkslösa och osynliga vägmärkena glöms bort. Chauffören har ändå det största ansvaret som traditionsbärare, och det kan ibland krävas långvariga ansträngningar för att nöta in vägmärkens betydelse i passagerare.

Största delen av vägmärkena är begränsade familjetraditioner. Men det händer att man reser samma sträcka i andra sammanhang och det har fler än en gång hänt att jag upptäckt att även andra personer har nästan liknande traditioner och ritualer.

Ibland har det hänt att nya vägmärken uppstår av helt institutionshistoriska skäl och bidrar till spridningen av vägmärkestraditioner. Under ett etnologiskt fältarbete 1994, upptäckte hela minibussen att vi hade en relation till restaurangen ”Lady Pub” i Torsby i Sastmola. Alla visste om den men ingen har någonsin besökt den. Under de fyrtio år jag kört förbi har jag en gång sett en människa gå in i puben. Jag har aldrig sett någon komma ut.

Lady Pub

Efter att mobiltelefonerna kom har ”Lady Pub” utvecklats till ett helt signalsystem med rätt stor spridning. Man sätter in ett foto eller bara texten ”Lady Pub” i något medium och möts av en massa ”likes”. Signalen är simpel och betyder närmast bara att man är på väg till Österbotten eller tillbaka därifrån. Men för insatta är den betydelsefull.

Under samma fältarbete skapades också en etnologisk tradition där man måste spotta tre gånger vid vägskälet till Pörtmossen för att skydda sig mot det onda som kan komma därifrån. Traditionen har inte spritt sig särskilt mycket.

I det följande finns en lista med de vägmärken som vår familj brukar uppmärksamma under en resa från Åbo till Munsala. Många av dem har redan försvunnit eller håller på att försvinna på grund av ombyggningar och ändrade vägdragningar. Jag anger ungefärlig position, aktioner och kommentarer.

Fyll gärna på med andra om ni vill kommentera!

 

Niklas Huldén

Projektforskare i etnologi (Vardagens rum och Kommunicerande konsumtion)

Några vägmärken längs riksåttan.

  1. Huhkon kartano – Peka och säg ”Fint hus”. Huset är verkligen vackert. Här firades också Anna-Liisa Kuczynskis karonka 2018.
  2. Maskun riviera – Numera bara en skylt vid motorvägskanten. Tidigare åkte man igenom ett sandstrandseldorado.
  3. Rörfirman Soisalo i Nousis – Sloganen ”Vettä jo toisessa polvessa” upprepas. Håller nu på att bli under motorvägsbygget. (för svenskar: ”Vatten redan i andra led” led står också för knä på finska).
  4. Gravfältet Untamala i Letala – Namnet upprepas.
  5. Vermuntila – Namnet upprepas.
  6. Välkomsttexten ”Ol niin gon gotonas” i Raumo – Upprepas
  7. Kaffetupa i Eurajoki – Säg ”Kaffetupa”, numera nästan osynlig p.g.a. vägdragning.
  8. Gula fähustaket i Luvia – Säg ”Gula taket”.
  9. Neste i Björneborg – Pausplats med traditioner.
  10. Farväl till inländarna norr om Björneborg i Norrmark – Påpeka att här försvinner hälften av trafiken.
  11. Köffi vid Långforsen i Sastmola – Säg ”Köffi” eller ”Langfossin”. Kanske också paus.
  12. Lady Pub i Torsby i Sastmola – Rikskänt vägmärke. Behandlas ovan.
  13. Kuvaskangas – Säg ”Nu är vi halvvägs”.
  14. Gränsen till Österbotten (vid Ollilas butik) och vindkraftverken. Säg ”Jiuhhuu”, ”Hejdåå” på tillbakaresan.
  15. Ömossa bar – Säg ”Ömossa”. Man kan börja träna på dialekten.
  16. Backby – Kommentera potatisodlarnas tävling om vem som har största marmorlejon vid infarterna. Tävlingen numera avslutad.
  17. Blomträsket – Säg ”Blomträssji”.
  18. Shell i Lålby med flugpopulationen – Tidigare pausplats, numera helt förändrad och flugorna försvunna.
  19. Elvakilometersrakan vid Kaskökorsningen – Säg ”Nu ser man sex kilometer i backspegeln och fem framåt” eller något liknande.
  20. ”Tomaten” vid Närpesvägskälet – Pausställe av lite nyare årgång.
  21. Yttermark och Övermark – träna på att säga ”schjlieton”. Kan ta år att finslipa.
  22. Korsnäs – Säg ”Kolla efter Julkors” om det är jul.
  23. Pörtmossen!!! – Försiktigt.
  24. Huset med platt tak – Säg ”Fint hus”, huset är strykfult.
  25. Åttkantiga ladan före Pörtom – Peka högerut och säg ”Åttkantiga ladan”.
  26. Den sista mjölkpallen efter Petalaxvägskälet – Säg ”Den sista mjölkpallen”.
  27. Långåminne – Träna dialekt.
  28. Motorcykelpostlådan efter Solfvägskälet – Säg ”Motorcykelpostlåda”.
  29. Vägskyltarna Lillkyrö och Storkyrö vid genomfarten i Vasa – Kommentera att det heter ”Lillkyro och Storkyro”.
  30. Kvevlax bilkvaddställe – Ren familjetradition, säg ”här pajade bilen”.
  31. Vassor och havet – Säg ”Havet”, det är faktiskt första gången det syns på hela sträckan.
  32. Palvis i Vörå – Säg ”Palvis” här gäller det att få det ”kakuminala” l:et rätt.
  33. Oravais och havet igen – Säg ”Stenparken” och ”Monåfjärden” (strängt taget heter den allra innersta delen ”Oravaisfjärden”, men det ska förbises). Detta kan också messas till en mindre krets. Till Oravais (numera i Vörå) hör den äldsta traditionen i min repertoar. När jag ännu inte kunde säga ordentliga r-ljud retade mina storabröder mig genom att säga ”Nu kommer vi till Ojavais”. Jag lär ha blivit arg och sagt att ”Det heter inte Ojavais – det heter Ojavais”! Det här fick jag höra långt upp i tonåren.
  34. Gunilack vid Monåvägskälet – Säg ”Carl-Hindric Gunderlach” (salpetersjudare från Norge).
  35. Brudstenen vid Monåvägen – Peka högerut och säg ”Brudstein”. Jag torde vara den enda som uppmärksammar platsen numera.
  36. Monå – Framme.

 

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Okategoriserade, Ritualer | 1 kommentar

På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Insprängd mellan höghusen ligger den. En liten inhägnad grusplätt, några gungor, en sliten klätterställning och kanske en bänk för trötta vuxna följeslagare. Många gånger är den varken speciellt innovativ eller välskött.

Men för mina barn är signalen tydlig: hit går de vuxna inte för att de själva vill. Annars sker det mesta på vuxnas villkor, också sånt som är roligt för barn, oavsett om det är vardagliga skogsutflykter eller exotiska museibesök i främmande länder. Men ingen vuxen skulle frivilligt välja att stå i en lekpark och knuffa en gunga om det inte fanns ett barn med i bilden.

Under ett antal år och resor runt om i Europa har det slagit mig hur mycket som återupprepas i dessa lekplatser. Igen och igen återkommer inte bara samma typs, utan närmast identiska, föremål. Tillverkarna av lekplatsredskap verkar vara få och marknaden vidsträckt. I Madeiras huvudstad Funchal satt vi på samma sorts gunga som i lekparken runt hörnet, och i Spanien kände vi igen lekplatserna på långt håll genom den bekanta färgskalan i rött, gult och blått.

Det skulle kunna vara Finland. Samma färg, samma form, samma studsiga underlag. Men den här välbekanta klätterställningen finns i Park Güell i Barcelona, alldeles nära Antoni Gaudís fantastiska skapelser.

Men i detaljerna skapas känslan av det exotiska. När fröna som faller från träden i parken inte liknar de bekanta ekollonen och hästkastanjerna blir de eftertraktade samlarobjekt. I Akureyri på Island var sandlådan utvändigt exakt likadan som hemma, men inuti var den fylld av svartaste vulkansand. Marken i den turkiska lekparken var täckt av vackert rundade småstenar istället för grov sand, och utsikten över Sagrada Família i Barcelona gjorde lekplatsupplevelsen allt annat än vardaglig. En urban och mycket sliten lekpark i Sankt Petersburg bjöd i sin tur på en klätterställning med torn toppade av lökkupoler.

En lekplats i Sankt Petersburg som helt tydligt riktar sig till bostadsområdets barn innehöll både spännande hål och ”fina” stenar, men för den vuxna besökaren var klätterställningens lökkupoler det mest exotiska.

I lekparkerna träffar vi också människorna. De som är precis som vi, men ändå så annorlunda. En arbetsvecka i Krakow innehöll upprepade besök i en enkel lekpark som också användes för utevistelse av ett gäng katolska nunnor och deras dagbarn. I Lissabon syntes dagisbarnens tillhörighet tydligt genom matchande ”förkläden”. Inget gemensamt språk hade vi med den gamla kvinnan i Antalya, men visst möttes vi i samförstånd över våra jämngamla skyddslingar som susade ner för rutschbanan. Och kanske smälte vi in bland latteföräldrar av båda könen på Göteborgs populära utflyktslekplats Plikta.

I vissa städer har vi nästan överrumplats av det stora och varierande utbudet på lekplatser. Bland favoriterna hos både barn och vuxna finns Malmös fantastiska temaparker med fantasikittlande namn, som Teater-, Spindel- och Rymdlekplatsen. Andra gånger blir det en utmaning att hitta dessa små vattenhål som kanske inte ens finns utskrivna på kartan.

Teaterlekplatsen i Pildammsparken i Malmö inbjuder till fart och fläkt, men är också ett tydligt exempel på hur man i moderna anläggningar använder terrängen för att skapa djup.

I vår hemstad Åbo har lekparkerna mycket prosaiska namn utifrån sin geografiska position, men också tydliga anslagstavlor med koordinater så att man kan få hjälp till rätt ställe om olyckan inträffar. Dessutom skapas snabbt nya bruksnamn för platser som ofta besöks. Ingen kan väl gissa de verkliga namnen bakom vår familjs Hallonparken (Luolavoriparkens lekplats), Helikopterparken (Skatparkens lekplats) och Andra parken (Lylyparkens lekplats), men utanför Hallonparken växer förstås hallon, Helikopterparkens närliggande plaskdamm ser ut som en helikopterplatta när den är täckt för vintern, och Andra parken är den som inte är Helikopterparken.

Och när vi väl har uppsökt en lekpark är det kanske inte egentligen gungorna och sandlådan som lockar allra mest. Istället styrs stegen till skrymslen och vrår i parkens utkant, eller kanske ännu hellre det som ligger precis bakom staketet. För där parken slutar kan ofta fantasin ta vid.

Blanka Henriksson
universitetslärare i Kulturanalys
förälder till tre pojkar som genom sina dagliga kulturanalytiska upptäckter bidrar till sin mammas fördjupade kunskap om världen

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för På kulturanalystiska äventyr bland gungor och klätterställningar

Att tala om väder

Förra veckan infann sig hösten i Åbo. Och den kom med besked, med ett otroligt åskväder som varade i timmar. Nästa morgon läste jag på sociala medier hur mina vänner kommenterade åskvädret; det var blixtar utan buller och häftiga hagelskurar. Antropologer som studerat väder som kulturellt fenomen menar att människan reagerar på väder genom prat. Många av oss gillar att prata om väder, medan andra uppfattar det som ett andefattigt samtalsämne. Väder är alltså en ingrediens i vårt sätt att umgås med andra människor. Det är ett sätt att inleda konversationer och etablera kontakt med bekanta och obekanta, men också ett sätt att fylla ut tystnad. Vi använder oss av standardfraser gällande väder som ett sätt att ha något att säga åt människor vi träffar i hissen, på busshållplatsen, i tvättstugan och i affären. Här är vädret i sig inte det viktiga utan det att vi säger något överhuvudtaget. Denna sommar som varit otroligt varm har föranlett mycket prat, till och med så mycket att folk har reagerat på om man verkligen får oja sig över för mycket värme. Borde vi inte här i Norden vara tacksamma över att det för en gångs skull är varmt. Att värmen kan bero på klimatförändringen med mer extremt väder som följd, är en allvarligare sida av detta väderprat.

Upplevelsen av väder kännetecknas av tidsmässiga faktorer. Många av oss jämför dagens väder med gårdagens men också med förra årets väder och kanske ojar sig över det aktuella (dåliga) vädret eller värmen. Det finns gånger som vi nostalgiskt tänker tillbaka på barndomens alltid så vackra somrar och kanske också med oro funderar på hur klimatet ska utvecklas i framtiden. Vi skämtar om väder. Många av oss har också en häftig väderberättelse på lager. Det kan vara fråga om häftiga stormar eller kraftigt åskväder som en del människor älskar, andra fasar för. Min egen oväderberättelse handlar om den gång jag flög in i stormen som fått namnet Sven då jag var på väg till London. Det var en uppskakande upplevelse.

By Juni from Kyoto, Japan (Flickr) [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Själv tycker jag att väder är fascinerande på ett personligt plan, men också sett ur ett kulturanalytiskt perspektiv. Jag följer noggrant med väderleksrapporteringar via nyheter men framförallt via appar. Jag har också gjort en narrativ analys av ovädersberättelser på basis av frågelistsvar som samlades in av Svenska litteratursällskapet. Kulturanalytiskt intressant är också att kunna studera människans relation till ett fenomen som för oss är opåverkbart (på kort sikt) och som säger något om vårt förhållande till landskapet och naturen. Väder är något väldigt vardagligt och som påverkar våra vardagsrutiner. Samtidigt är det något politiskt brännbart och extremt. Upplevelsen av oväder låter sig gestaltas i berättelsens form och kan säga något om våra rädslor eller fascination inför naturens krafter. Trots att väder varken känner nations- eller stadsgränser är vår upplevelse av väder också knutet till plats. Vilket väder som förutspås till sommarstugeorten eller i byn då höet ska bärgas kan vara av speciellt vikt. I samband med nyhetssändningarna sägs det ibland hur vädret ska bli i Svenskfinland; t.ex. i morgon skiner solen i Svenskfinland. Här konstrueras en plats som snarare än en fysisk plats är en metafor för en språktillhörighet. På så sätt inkluderas eller exkluderas människor i gemenskapen, något som jag ibland reagerat på då jag suttit och tittat på vackra solnedgångar eller hotfulla moln på min sommarstugeveranda vid en insjö i Birkaland.

Lena Marander-Eklund
Biträdande professor i Nordisk folkloristik och vädernörd

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Att tala om väder

Frihetens gudinna

Båten från Battery Park styr ut mot Frihetsgudinnan. Det är fuktigt. Bakom oss försvinner Manhattans skyline i dimman. Jag vänder blicken mot hamninloppet och spejar efter Frihetsgudinnan. Det dröjer, men till slut träder hon fram ur en dimbank. Åtminstone delvis. Det är nästan som om hon medvetet dröjer kvar i dimbanken, utom synhåll. Eller är det dimbanken som vägrar att släppa sitt tag om henne? USA har ju förändrats. Tillsammans med horder av turister kliver jag av båten och tar en promenad runt den mäktiga statyn. Av en händelse hamnar jag i en grupp ryska turister. Guiden berättar intensivt samtidigt som han håller sin röda guidevimpel över huvudet. Talar han om de många ryssar som sökte sig till friheten i USA och bort från det feodala Ryssland? Talar han om frihet och om demokrati i vår samtid?

Efter att ha tillbringat en stund vid gudinnans fot återvänder jag till färjan som för mig till Ellis Island. En del platser är impregnerade av kulturell mening och Ellis Island tillhör definitivt dessa. Det är omöjligt att inte känna vad som brukar benämnas historiens ödesmättade vingslag. Jag rör mig sakta genom byggnaderna. Decennier av hopp, osäkerhet och förtvivlan tycks ha dröjt sig kvar i syfte att tvinga ned besökarnas tempo och öka utrymmet för reflektion. Jag försöker sätta mig in i hur mina släktingar upplevde ankomsten till Amerika. Fick de passera utan att utsättas för misstänksamma förhör? Fick de sätta sina fötter på Manhattan utan att ha utsatts för närgången, kanske förödmjukande granskning av sina kroppar? Fick de passera gränsen utan att bli definierade som potentiella hot? I likhet med mig hade de passerat Frihetsgudinnan på väg till Ellis Island. Hur uppfattade de henne när de väntade på att förhöras och granskas? Var hon för dem en hägring, en illusion, som knappt skymtades i en dimbank?

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Frihetens gudinna

”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

”Satt i soffan och kollade på min telefon. Min partner fixade mat i köket med fönstret öppet. Vi bor centralt i Åbo. Min partner undrade vad det hänt då så många utryckningsfordon åkte i närheten. En av mina kolleger skickade en länk till en tidning där det framkom att ett knivdåd höll på i Åbo centrum. Då jag läste artikeln tänkte jag ’det kan inte vara sant, inte i mitt trygga Åbo!”
För ungefär ett år sedan ringde min telefon ihärdigt på mitt skrivbord då jag nyss klivit ut ur duschen. Min bästa vän hade ringt två gånger, och det hade mamma med. Innan jag hann ringa upp vibrerade det till igen och min bästa vän hälsade inte ens utan bara sade:
”Snälla säg att du är hemma!”
Vid det här laget hade jag hunnit kasta en blick på min Facebook-nyhetssida som var öppen på datorn, och ögonen fastnade på en kompis post: ”Vad är det som händer i Åbo?!” och länkat till en YLE-artikel. Knivhuggning på torget? Hansa och Stadsbiblioteket evakuerade?
Jag hade tänkt gå in till stan efter min dusch för att uträtta ärenden. Det gjorde jag inte. Istället stannade jag hemma och följde med händelserna med ett halvt öga på YLE och väntade på polisens presskonferens kl. 19 samma kväll. Där framkom att larmet kommit till dem kl. 16.02, och att mannen gripits kl. 16.05. Tre minuter. Det räckte för att nyheten skulle sprida sig världen över.

Foto: Lena Marander-Eklund

Ett par veckor senare började jag mitt arkivarievikariat på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, och då var det redan klart att det skulle skickas ut en frågelista om händelserna på åtminstone svenska och finska medan det hela ännu var i färskt minne. Sagt och gjort blev det en frågelista, på båda inhemska och därtill engelska, och under den första dagen listan var tillgänglig kom det in drygt 100 svar. En månad senare fanns det knappa 400 att ta itu med.
Att läsa svaren var en emotionell berg-och-dalbana, inte minst för att jag själv hade något slags förhållande till det som hänt, men också för att det var tydligt att många informanter använt frågelistan som ett sätt att skriva av sig. Sorg och ilska, frustration och bitterhet, med små glimtar av hoppfullhet:
”Jag råkade vara på plats på torget då händelserna inträffade. Alltsammans hände så plötsligt och snabbt, så det kändes overkligt mitt i chocken.”
”Jag var dyster och äcklad, tanken på en kniv genom kinden får magen att vända sig.”
”Jag har medvetet försökt att det inte skulle påverka [mitt vardagsliv]. Jag kan inte tillåta mig själv att gå omkring och vara rätt hela tiden.”
Redan i oktober 2017 då frågelistan var öppen fanns det informanter som undrade varför det skulle ”ältas om det här”. Samtidigt kom det in närmare 400 svar, många av dem långa och detaljerade. Varför?
Berättande kan fungera som en form av terapi, och att berätta om samma händelse om och om igen hjälper till att organisera upplevelserna och ge dem en överskådlig struktur. Från att ha varit någonting stort och ogripbart går det att paketera in till någonting mer hanterbart, och hjälper till att nå en mental avslutning, closure, på berättelsen. Det är också kontaktskapande, att dela med sig av sin egen berättelse och att ta del av andras, att både berätta och lyssna, höra och bli hörd. Det skapar samhörighet, och känslan av att man inte är ensam i sin upplevelse.
Motviljan att älta och viljan att lämna det hela bakom sig speglades i svaren, men samtidigt en vilja att skapa ordning i kaotiska tankar och skapa mening för sig själv i kölvattnet av meningslöst våld. Såhär ett år senare kan jag hoppas att frågelistan kanske hjälpte åtminstone en del av informanterna att nå closure och få lite sinnesro.

Bettina Westerholm
vikarierande arkivamanuens, Cultura

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för ”Det kändes som om Åbo grät” – Ett år senare

Veneziansk afton – från facklor till festival

När man, som jag, är född och uppvuxen i Karleby är det så gott som omöjligt att undgå det årliga firandet av veneziansk afton eller villaavslutning. Den sista lördagen i augusti åker människor ut till sina sommarstugor för att ta farväl av den gångna sommaren med facklor, ljus och fyrverkerier.

I augusti är redan sommarnätterna så mörka igen att man med fyrverkerier kan lysa upp natthimlen. Foto: Luis Miguel Bugallo Sánchez, CC BY-SA 3.0

Som namnet avslöjar kommer traditionen från början från Venedig där det ordnades vattenfestivaler med facklor och eldar som speglades i kanalerna vatten. Liknande tillställningar började under 1700- och 1800-talet ordnas runt om i Europa. Under 1800-talet kom seden till Finlands större kuststäder där det i första hand var privatpersoner som ordnade fester med illuminationer som färgade lyktor, marschaller, brasor, fyrverkerier och båtar dekorerade med lyktor. Festligheterna kopplades snabbt till sommarvillorna* och spred sig längs kusten. I slutet av 1800-talet dog veneziadfirandet ut i södra Finland medan det levde kvar i Österbotten och blev en fest för hela allmänheten. Från början hade inte firandet något speciellt datum utan man kom ofta överens med sina villagrannar om vilken dag man skulle fira sommarens slut, medan man i dagens läge firar veneziansk afton sista lördagen i augusti. Under 1950-talet ökade antalet sommarvillor och festligheten började även kallas villaavslutning.

Idag firas veneziansk afton längs hela Österbottens kust och de intensivaste ljusspelen kan beskådas på sträckan mellan Karleby och Oravais. Strandvägen, som går genom Larsmo och Öja, har den kvällen de långsammaste och längsta bilköerna i landet eftersom man, tack vare vägens många broar, kan se ljus i mängder längs kusten. Veneziansk afton firas inte bara privat längre utan också olika organisationer ordnar program, så att även de som inte har en sommarvilla kan vara med och fira. I Karleby ordnas det största evenemanget: ”Veneziaden – vattnets, eldens och ljusets fest”, en weekendlång festival med musik, fyrverkerier och program för hela familjen. Karleby försökte faktiskt ta patent på ”Veneziaden” efter att staden börjat satsa på evenemanget som turistattraktion, men logiskt nog lyckades de inte.

Likt medeltida vårdkasar tänds det eldar på eller nära vattnet när man firar forneldarnas natt längs Finlands södra kust. Foto: Petritap, CC BY 3.0

Längs Finlands södra kust har traditionen återuppstått på 1990-talet, men nu i form av forneldarnas natt. Med eldar som liknar de medeltida vårdkasarna har också denna tradition slagit rot, och veneziansk afton och forneldarnas natt firas samtidigt.

Som karlebybo har jag faktiskt aldrig varit på Veneziaden utan spenderat kvällen på vår egen sommarvilla i Öja med familj och vänner, facklor och fyrverkerier (med min egen tradition att spränga svampar med små smällare). Oberoende av vilken form firandet har tycker jag att det är en fin tradition att ta farväl av den gångna sommaren och trotsa höstens mörker med eld och ljus.

* Kärt barn har många namn – det som bland annat kallas (sommar)stuga, (sommar)torp, fritidshus eller bara ”landet” heter i de svenskspråkiga delarna av Österbotten oftast (sommar)villa eller villo/villon. En villa i Sverige motsvaras i sin tur av ett egnahemshus i Finland.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Klintberg, Bengt af 2007. ”Venetiansk afton”. Folkminnen. Atlantis.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Veneziansk afton – från facklor till festival

Vad blir det för väder imorgon?

På väggen i utedasset i min familjs sommarstuga i Stockholms skärgård finns en lista med spådomstecken klippt ur en gammal tidning. Jag har i flera år funderat över hur dessa tankar om hur man kan förutspå vädret har uppstått. Jag har även frågat mig hurdan den sociala miljö kan ha sett ut där dessa idéer och vanor uppstod. Särskilt i de fall där det varken finns fakta eller empiriska bevis som stöder de gamla traditionerna.

Väderleken framöver finns det enligt många olika folkliga föreställningar flera sätt att spå ur naturen. Ett exempel på dessa tecken – så kallade vädertydor – är förekomsten av rönnbär. Denna vädertyda behålls inte som helhet inom ett rim eller en ramsa, utan kan uttryckas på flera olika sätt. De som känner till traditionen måste inte nödvändigtvis ha fått höra om det ur en bok eller ordagrant från en, utan måste bara veta att det sägs att om det till exempel växer mycket rönnbär på träden så kommer julen att bli mycket kall.

Att det går att spå vintervädret utgående från förekomsten av rönnbär känner många till. Den enkla kopplingen mellan småfåglarnas hunger och vinterns köld tycks tilltala även dagens logiska tänkande. Foto: Andreas Nilsson, CC BY-SA 3.0

Vissa versioner av vädertydan om rönnbär har också en välkänd förklaring , och skiljer sig på så sätt från andra knep som kan verka mer som profetior än en slutsats dragen från bevis i naturen. Orsaken lär vara att mängden rönnbär kopplas till vinterns längd i förhållande till fåglarna. Eftersom vissa fåglar livnär sig på rönnbär under vintern innebär en stor mängd rönnbär att marken kommer att vara snötäckt en längre tid och hindra fåglarna från att söka föda där. En annan föreställning om rönnbär är att om det blir en riklig skörd av dem så förebådar det att hösten blir bland annat regnig, stormig och sur. Det kan även innebära att en stor skörd av råg, ett gott kornår eller dåligt räntande råg.

Det knep för att spå vädret som jag själv är mest bekant vid, och som jag har stött på i levande form och spritt vidare genom att upprepa det, är ramsan som går ”Anders braskar, julen slaskar”. Så gick åtminstone den version som jag oftast fick höra från min mamma och ibland min mormor. Versen kan omvändas till ”Anders slaskar, julen braskar”. Ramsan innebär är att genom att observera hur vädret ser ut på den 30:e november, Anders namnsdag, så kan man räkna ut hur det kommer att se ut på julafton eller under jultiden som helhet. Om det snöar kraftigt och är kallt den 30:e så kommer det att vara slaskigt, blött och varmt (för att vara vintertemperatur) på julafton och vice versa.

När man läser om en tradition som denna, som låter en veta hur vädret kommer att vara om mindre än en månad, kan man undra sig varför den kan ha stannat vi liv och fortsatt berättas eller varför den varit användbar nog att berättas från första början. Särskilt eftersom den tid som den är relevant är under vintern och kanske den sena hösten, vilket inte var en av de viktigaste perioderna under skördeåret. Men även då det inte fanns någon skörd som kunde påverkas så var vädret för förindustriella samhällen en av livets viktigaste faktorer. Uppdelning av matvaror och resurser såsom ved och bränsle måste ofta ske med en plan för hur mycket av det man har som man kan spendera nu och hur mycket man kan behöva spara till framtiden. Då man inte vet vilka situationer man kommer att råka ut för kan man råka välja att leva knapert i en lång tid i väntan på en nödperiod som aldrig kommer, eller så kan man förlita sig på att man kommer att ha tur med vädret och äta upp majoriteten av sin mat och därefter bli överraskad av hemskt väder som tvingar en att hålla sig till den lilla mat man har sparat.

Därför kan det ha varit av värde att den 30:e november kunna bedöma hur vädret kommer att se ut på julen. En hemsk snöstorm på Anders namnsdag skulle ge säker kunskap om att nästa månad blir bild, och efter den kunskapen kan man sen planera. Det finns många sätt som vädret och människors spådomar för hur vädret blir påverkar deras beteende, inte bara detta exempel om ransonering av matvaror. Hur vi tillbringar vår tid och vad vi väljer att göra är många gånger än idag beroende av vilket väder det blir.

Enligt Bondepraktikan betyder åska i mars att man kan förvänta sig snö i maj. Foto: RonAlmog, https://www.flickr.com/photos/ronalmog/2053473900/, CC BY 2.0

Valter Ambrosius Östberg
skriven för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Landtman, Gunnar (red.) 1925: Finlands Svenska Folkdiktning VII. Folktro och Trolldom 2. Växtlighetsriter. Helsingfors.
– Marander-Eklund, Lena 2016: Mycket av det vi företar oss eller låter bli, är beroende av vädret. Engagemang i relation till väder. Budkavlen 2016/Årsgång 95.
– Vädertydor. http://web.abo.fi/arkiv/arkivdagen2010/vader.html

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Vad blir det för väder imorgon?