Lutningar

Vid mina besök i Åbo inhyses jag i ett, som det verkar, äldre hotell. Likt en gammal man eller kvinna tycks huset lätt hopsjunket och lutande. Särskilt märkbart är detta i trappan till frukostrummet. Här tycks byggnaden dessutom luta i flera olika riktningar. Jag drabbas av lätt yrsel varje gång jag befinner mig i detta besynnerliga mellanrum. En liknande känsla av yrselframkallande lutning infinner sig, ibland, när jag rör mig i Arken. Den gamla traktorfabriken är förvisso jämförelsevis stabil, den ligger ju plant och till synes orörlig utmed Aura å. Men inte desto mindre: En känsla av att Åbo Akademi lutar i en oklar eller obestämbar riktning griper tag i mig.

Retro(spektion)

Enligt den tyske filosofen Walter Benjamin färdas människan, likt historiens ängel, mot framtiden med blicken riktad mot det förflutna. Vi blir, annorlunda uttryckt, till genom att förhålla oss till det förflutna på väg mot framtiden. Den danske filosofen Søren Kierkegaard påpekade på ett snarlikt vis att livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt, genom retrospektion.

Till viss del kan denna uppfattning om det förflutnas betydelse och närvaro i nuet förklara varför nostalgi, second hand, vintage och andra retrospektiva handlingar förekommer i bland annat urbana konsumtionslandskap, i landsbygdsturismens romantik och i ett ständigt idisslande av historiska tv-program såsom Historieätarna. Det tycks vara omöjligt att kapa banden till det förflutna eftersom det skulle göra tillvaron obegriplig och livet riktningslöst.

Kanske kan det förflutnas existentiella betydelse även förklara varför övertygelser såsom nationalism eller protektionism, för att inte tala om rörelser med en mer eller mindre öppen främlingsfientlig agenda, tycks attrahera väljare i samband med val. I en färd mot det okända tycks sådana ismer och rörelser konstruera bilden av ett stabilt, enkelt och tryggt förr, ett attraktivt landet Annorlunda. Lyckligtvis framträder emellertid även demokratins grundstenar i denna bakåtvända färd mot framtiden. Dessa påminner oss om att vi ständigt behöver bygga vidare på och försvara demokratin. Retrospektivt kan man konstatera att detta är viktigare någonsin.

(Detta inlägg har även publicerats på Centrum för Öresundsstudiers blogg)

Marscher

Imorgon, lördag, ska det marscheras runt om i världen för vetenskapens skull. Anledningen är, bland annat, att vetenskapens legitimitet i samhället tycks vara ifrågasatt. Exempelvis verkar avgörande politiska beslut numera kunna fattas, utan att hänsyn tas till vad den senaste forskningen visar. USA:s nuvarande president lyfts ibland fram som ett avskräckande exempel, i synnerhet hans syn på forskning om miljöfrågor. Men vi behöver inte färdas över Atlanten för att finna politiker som gärna blundar för vetenskapliga resultat och diskussioner, det görs även i Europa. Och det är inte bara politiker som undviker vetenskapen, massmedia gör i regel detsamma. Kanske för att vetenskapen sällan lämnar definitiva svar, utan istället väcker nya frågor. Detta innebär att vetenskapen, och forskarna, blir en källa till osäkerhet, när det är säkerhet – enkla svar och eviga sanningar – man längtar efter.

Sanningen är emellertid aldrig huggen i sten, och det visar vetenskapen gång efter annan. Kanske är det just denna devis som bör huggas i sten och placeras som ett monument vid strategiskt viktiga platser runt om i världen. Men det går ju bra att marschera också.

(Detta inlägg har även publicerats på Centrum för Öresundsstudiers blogg)

100-åringar och ättestupor

Gamla människor är respektingivande och förtjänar respekt. I synnerhet de som nått den aktningsvärda åldern 100 år: republiken Finland, Åbo Akademi och, inom något år, även professuren i Nordisk Etnologi vid Åbo Akademi. Precis som sina generationskamrater har professuren varit med om en del motgångar, men dessa har hanterats väl av ämnets professorer, lärare och studenter. Nu står den blivande 100-åringen inför den kanske mest avgörande utmaningen hittills: Kommer Åbo Akademi att utlysa professuren eller kommer man strax innan 100-årsfirandet hänvisa till ättestupan? Detta är förstås en retorisk fråga; vitala 100-åringar förtjänar ju respekt.

 

Gemenskap i terrorns spår

Skrivet av Fredrik Nilsson

Terrorns fasansfulla ansikte visade sig i Stockholm i fredags. De svenska nyhetsredaktionerna började tämligen omgående sin rapportering. Experter och politiker intervjuades i TV-studior. Ute på stan, i närheten av Drottninggatan, sökte journalister efter ögonvittnen, poliser eller någon annan som kunde uttala sig om läget vid attentatsplatsen eller om skadeläget. Det dröjde inte särdeles länge innan nyhetsflödet sinade. Det fanns inget nytt att rapportera om från platsen. I studiorna hade experterna snart levererat sina analyser och politikerna uttalat sitt stöd för drabbade och anhöriga. Kanske var det därför som nyhetsredaktionerna mycket snabbt vände blickarna utåt: Man ville veta hur dådet omtalades i utländska tidningar och TV-kanaler. Kanske fanns det en förhoppning om att de skulle ha något mer eller annat att berätta. Men förmodligen söktes även bekräftelse; dvs. att någon annan delade den oro, smärta och sorg som nationen kände just där och då. Föga överraskande finns det rikligt med rapporter och uttalanden från utlandet. Oro, smärta och sorg låter sig nämligen inte hindras av skärpta gränskontroller. Det gör tyvärr inte heller terrorn.

Även postat på http://cors.blogg.lu.se/

Hallå, det är jag!

Skrivet av Fredrik Nilsson

Det av SLS finansierade projektet Vardagens rum har nu så smått kommit igång. Sofie Strandén-Backa har till exempel gjort besök i olika arkiv. Undertecknad har läst igenom SLS frågelistsvar rörande telefonens intrång i de finska hemmen. Föga överraskande finns det ett mönster som känns igen från bland annat Sverige, Stor-Britannien och USA. Den nya teknologin väckte både hopp om en bättre framtid och påtaglig osäkerhet. Hur skulle man inleda eller svara på ett samtal? Hur skulle man hålla telefonen? Kunde man prata om allt möjligt eller var det en teknologi som helst skulle användas för så kallat viktiga samtal? Vem fick lov att använda telefonen? Kunde man ringa vilka dagar som helst eller endast under vissa tider? Kunde man ringa på julafton? Ja, frågorna var många under 1900-talets inledande del.

Med tanke på de många samtal som numera sker i offentliga miljöer och på kollektivtrafiken, samtal som somliga helst hade sluppit höra, så vore måhända ett visst mått av osäker självreflektion önskvärt även idag

Nu kör vi

Skrivet av Fredrik Nilsson

Kulturanalys med inriktning mot etnologi och folkloristik, kan det vara något? Eller riskerar ämnena en utspädning, etnologi respektive folkloristik light? Frågorna är säkert många och oron kanske påtaglig när etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi ökar sin samverkan genom en gemensam utbildningssatsning på grundnivå. Grundhållningen är att ämnenas gemensamma bas i kulturanalys möjliggör fördjupning och breddning snarare än utspädning. Etnologins intresse för exempelvis materialitet och folkloristernas intresse för, till exempel, genrer och berättande förenas i ett gemensamt fokus på hur kulturellt formade föreställningsvärldar uttrycks, tar form, förhandlas och förändras. Dessutom finns det ytterligare en gemensam grundsten: Ämnena slår ett slag för det lustfyllda lärandet och, för att tala med den svenska idéhistoriken Sven-Eric Liedman, ett kunskapssökande som påminner om ett oändligt äventyr.