När halm hörde julen till

Vad är det som markerar att julen har kommit till din familj? Kanske är det pyntandet av julgranen eller pepparkaksbaket, men i äldre tider var det julhalmens intagande i stugan som markerade denna övergång från vardag till fest.

Ända in på 1800-talet spelade julhalmen en stor roll för festsederna kring julfirandet i Norden. Traditionen hade anor i den fornnordiska julen, men var inte mer hednisk än att den kunde fortsätta inom den kristna högtiden. Halmen togs in i stugan och täckte golvet, och i den kunde man sedan både sova och leka stojiga jullekar. Halmens inbärande i stugan var en ritual som leddes av husfar efter att julbadet på julaftonskvällen var avklarat. Halmen skulle vara ren och av råg, och bars in i stugan i form av kärvar som ställdes i en vrå innan halmen breddes ut. I svenska Västergötland berättas det hur dessa kärvar bands upp av husfar och lades över golvet först efter att man utdelat en sup och ätit kvällsmaten. Till denna ritual kunde det också höra att man uttalade vissa bestämda ord, exempelvis ”här kommer nu vår julaglädje”.

Halmens funktion som element i julsederna hade dels praktiska och dels symboliska orsaker. Att täcka golvet med halm skyddade för kylan som kröp in mellan golvspringorna, och därför användes halm också ofta i ouppvärmda kyrkor. I hemmen var det förstås också praktiskt att långväga julgäster kunde få en sovplats i halmen. Vad gäller halmens symbolik förklarar etnologen Nils Arvid Bringéus hur det finns olika tolkningar där julens ursprungliga funktion av vissa forskare tolkas som en fest för de avlidna, medan andra tolkar det som en fest för nästa års skörd. Således kan halmen både ses som något som lades fram för de avlidna släktingarna som troddes besöka sin hemgård på julnatten, eller som något som skulle ge lycka inför nästa års skörd. En senare kristen tolkning av halmens betydelse för julfirandet kopplas till hur Jesus låg på halm i sin krubba.

Trots att forskare har olika tolkningar av julhalmens symboliska betydelse är det troligt att de olika betydelserna existerade parallellt. I julhalmen materialiserades alltså flera sorts värderingar och föreställningar. Halmen stod för något laddat och speciellt och därför hade man det inte bara på golvet utan också i allehanda prydnader som skulle skydda och bringa lycka.

Julhalmen ligger inte längre på golvet, men den sprider fortfarande julstämning i olika skepnader. Foto: Blanka Henriksson

Julhalmens betydelse minskade under 1800-talet till att till slut helt försvinna. Kyrkorna ville råda bot på det rituella användandet av halm för att bringa lycka, men den största orsaken till att kyrkor började förbjuda utbredandet av halm på golvet torde vara brandfaran det orsakade. Idag lever halmen vidare i julfirandet genom julprydnader som halmbocken eller stjärnorna i granen, men den starka emotionella laddning som halmen hade för människors julstämning och förhoppningar om lyckobringande har fallit i glömska. Att förknippa brottning i halm på salsgolvet till en typisk julaftonskväll är numera för de flesta en främmande tanke.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
– Bringéus, Nils Arvid (1976) Årets festseder. Södertälje: Institutet för folklivsforskning.
– Schön, Ebbe (1980) Julen förr i tiden. Stockholm: Natur och kultur.
– Egardt, Helen (2015) Julens symboler. Stockholm: Dialogos.

Blånisser – kända i Norge men inte annanstans i Norden

Blånisse är en term jag själv stötte på som barn i Norge i början av 2000-talet. Det var då dessa nissar (eller eventuellt tomtar) klistrades på allas näthinnor via julkalendern ”Jul i Blåfjell” på tv. Eftersom den första delen av serien skapades och sändes på tv redan 1999 har jag själv levt i ett Norge ”efter blånissene”.

Precis som de finska julkalendrarna visades ”Jul i Blåfjell” på barnteve varje dag fram till den 24:e december. Dagen efter varje avsnitt pratades det nästan enbart om vad som hänt i serien. Barnen lekte att de var ”blånissar” ute på rasterna i skolan och fortsatte i samma tema hemma.

Snabbt efter NRK (norsk public service-radio och -tv) börjat sända serien kunde man hitta en mängd produkter med blånissetema i butikerna som luvor, tröjor, matboxar och vantar. Det gick inte en dag utan att man såg någon komma gående iklädd en blå tomtemössliknande luva. Efter ett litet tag började jag själv också gnälla efter en ”blånisselue” eftersom alla andra hade en.

Marknadsföringen från NRK:s sida var effektiv och grundlig vilket ledde till en förändring av definitionen på tomtar och nissar i landet. Om du ber en person i 20-årsåldern om att få låna en tomtemössa (”nisselue” på norska) bör du kanske för säkerhetsskull du specificera med färgönskan också, så att du inte blir tvungen att använda en rak blå mössa som till formen liknar en fjälltopp.

Norsk blånisse med den typiska luvan. Foto: Arne Hjort Johansen, creative commons-licens CC BY-SA 2.0

Utanför Norge verkar ingen ha ens hört om ”blånisser”. Jag har pratat om saken med vänner och släktingar, och ingen har en aning om vad jag egentligen pratar om. ”Vadå? Tomtar med blåa mössor?” får jag ofta höra. Till detta måste man alltid inlägga att nej, det är inte några blåa tomtar, utan blånisser, en helt egen genre av tomtar som lever i ett berg. Kanske är orsaken att till att dessa varelser inte fått fotfäste i andra länder att de tycks leva i fjälltrakter. NRK har inte heller gjort reklam för serien till någon utomlandspublik, vilket säkert påverkar vetskapen om fenomenet.

Serien väcker ännu känslor av nostalgi i mitt, mina vänners och mitt yngre syskons hjärtan. Själva intromusiken får även de mest hårdhjärtade julhatare att mjukna och nynna med. Även om serien var (och tydligen fortfarande är) älskad av många har NRK beslutat sig att sluta visa den på tv, vilket har lett till starka känslor av besvikelse hos många och t.o.m. fackeltåg (om man ska tro rykten på nätet). Lyckligtvis kan man ännu köpa DVD-paket med hela serien och blånisseluvor från nätet för att trösta sig själv och tålmodigt vänta på julafton. Om man riktigt vill gosa och gotta sig kan man även köpa ett par tuvade blånissesockor.

Hilma Forsberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
– Jul i Blåfjell. https://no.wikipedia.org/wiki/Jul_i_Blåfjell
– Larsen, Leif Inge 2010. ”Her er Norges første blånisse”. NRK 18.12.2010. https://www.nrk.no/nordland/her-er-norges-forste-blanisse-1.7429930

Tro, Hopp och Kärlek – sjömanssymbolen som blivit jultradition

Varje december tänds symbolerna Tro, Hopp och Kärlek i Jakobstad i Österbotten. Symbolerna hittar man upphängda mellan husen på Storgatan, en av huvudgatorna in till centrum. Dessa symboler är väldigt stora, ca 3 meter breda och 4 meter höga. Vid infarten till Malmska sjukhuset sätter man också upp något mindre versioner av symbolerna. Dessutom hänger en stor del av stadens invånare upp miniatyrvarianter av symbolerna i fönstret. Dessa fönsterprydnader har tillverkats sedan 1930-talet. Traditionsenligt ska symbolerna vara rödfärgade (tro:et har en grön ”fot”) men i flera hem ser man vitfärgade tro, hopp och kärlek, eftersom en del anser att den vita färgen passar bättre in inredningsmässigt och inte ger ett lika mörkt sken som det röda.

Tro, hopp och kärlek lyser upp Storgatan i Jakobstad. Foto: Linda Huldén

Tro, hopp och kärlek är en del av julsederna, en materialiserad sådan, i Jakobstadsnejden och ska förutom att sprida ljus i mörkret också signalera att Jesu födelse är i antågande. De stora symbolerna som sätts upp mitt i staden tänds enligt tradition till lucia (dock läste jag i Österbottens Tidning från 23.11.2017 att de tänds i samband med julöppningen i slutet av november i år). I hemmen bestämmer man själv när man hänger upp symbolerna men många tar fram dem i samband med resten av julpyntet. Hemma hos oss har vi dock följt traditionen med att sätta upp dem på luciadagen. Upphängningen av symbolerna är beroende av åt vilket håll närmsta kyrka ligger. Korset som symboliserar tron ska nämligen placeras i ena änden av raden, närmast kyrkan.

På Storgatan har tro, hopp och kärlek hängt varje december sedan 1800-talets mitt. Till en början hängde där ett kors, ett ankare och ett till kors, istället för ett hjärta. Detta eftersom hjärtat var för avancerat att tillverka när man till att börja med endast använde levande ljus. 1913 byttes det sista korset ut till ett hjärta och ljusen ersattes med elektrifierade lampor. Nuförtiden tänds symbolerna i staden varje kväll men i början var detta för dyrt och brandfarligt. Istället tände man lyktorna fastsatta i symbolerna endast under julaftonskvällen när kyrkbesökarna var på väg hem. En del källor menar dock att man i äldre tider lät symbolerna vara kvar ända fram till trettondagen. Eftersom Jakobstad varit en viktig sjöfartsstad så skulle symbolerna, förutom att ha sin religiösa betydelse, påminna om de sjömän som inte kunde fira jul på hemorten tillsammans med nära och kära. Symbolerna blev speciellt populär bland sjömän, t.ex. på sjömanskistor och tatueringar runt om i Norden, och har varit vanligt förekommande symboler i Jakobstad ända sedan 1600-talet. Enligt Kristina Lundström-Björk på Jakobstads museum kom symbolerna att återkomma år efter år eftersom människorna tog till sig symbolerna väldigt snabbt. Sjömanssymboler i en sjömansstad. Handelsmännen var från början de som hade hand om att sätta upp symbolerna. Staden tog senare över traditionen och då försökte man (vintern 1906–07) byta ut tro, hopp och kärlek till en julgran på torget, vilket möttes med stora protester. Symbolerna fick hänga kvar och nuförtiden ställs också en gran på torget.

Också i hemmen sprider Tro, hopp och kärlek julstämning. Foto: Peter Nynäs

Många bortflyttade Jakobstadsbor tar med sig en variant av tro, hopp och kärlek till sina nya hem för att fortsätta julseden och påminnas om hemtraktens julfirande. Symbolerna är också en populär gåva.

Jakobstads logo är för övrigt inspirerad av tro, hopp och kärlek-symbolerna, i färgtemat blått och rött.

Jeaninne Bredbacka
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips
-Lundström Björk, Kristina 1977. Tro – Hopp – Kärlek. En jultradition i Jakobstad. http://www.kimtuote.multi.fi/historsw.html

– Miettinen, Petra 2016. ”Julsymbolerna från Jakobstad”. Hufvudstadsbladet 20.12.2016. https://www.hbl.fi/artikel/julsymbolerna-fran-jakobstad-2/

– Öst-Söderlund, Majken 2015.”Tro hopp och kärlek lyser upp Jakobstad i december”. Dagen 26.11.2015. http://www.dagen.se/livsstil/tro-hopp-och-karlek-lyser-upp-jakobstad-i-december-1.473087

Kekri – föregångaren till årsslutets samlade festligheter

Vi har just firat allhelgona, kommit ihåg våra döda och haft den numera årliga diskussionen om Halloweens antågande i Finland. Sen börjar advent och väntan inför julen med all dess mat, och allt kulminerar i nyårsfirandet med buller och bång. Det som många inte vet är att man tidigare i den finska kulturen firade något som kombinerade alla dessa högtider i något som var årets höjdpunkt: kekri.

Kekri var en skördefest som ursprungligen firades vid olika tidpunkter, beroende på när de olika gårdarna blev färdiga med sina skördesysslor, men på 1800-talet förankrades den till första november. Vid kekri tog det gamla året slut och det nya började och firandet fylldes av olika symboliska handlingar och ritualer. Borden skulle digna av mat och dryck och ju fullare och mättare man till slut var, desto bättre, det bådade nämligen gott för nästa års skörd. Får hade en speciell ställning och man åt ofta lammstek, sparade benen och grävde efteråt ner dem för att säkerställa lyckan inför det nya året. Det dansades, lästes ramsor och man levde loppan. Traktens ungdomar kunde klä ut sig till ”kekripukki” (kekribock) och ”kekritär” (en kvinnlig kekrifigur) genom att använda sig av bockmasker, klä sig i skinn och lakan och gå från gård till gård och be om mat. Ifall de inte fick något så hotade de med olika hyss.

Pekka Ruotsalainen klädd som kekripukki 1927.
Foto:Ahti Rytkönen / Museovirasto (Public domain)

Efter festen så var det gamla året slut, men det nya året började inte direkt därpå. Ordet ”kekri” går tillbaka till fornugriska ”kekraj”, som vidare är ett 4000 år gammalt låneord från indoiranska, och har betydelsen ”hjul”, ”något cirkulärt”. Firandet var ursprungligen förankrad i en neolitisk allmäneuropeisk soldyrkan och för att solåret och månåret skulle gå ihop så krävdes en tolv dagars period mellan det gamla året och början på det nya. Denna tid kallades i den finska kulturen för ”jakoaika” (ung. delningstid). Dessa tolv dagar var en gränsperiod då man bara gjorde det nödvändigaste arbetet, rörde sig så ljudlöst som möjligt, då spådomar utfördes för att visa hur det nya året skulle bli och då avlidna förfäder och andra andar var närvarande. Portarna mellan världarna var öppna och detta krävde strikta regler för hur man skulle bete sig, andar skulle blidkas och världens status quo upprätthållas. Tiden var ”pyhä” (ung. helig), något begränsat, rentav farligt, förbjudet, ett icke-rum, ett utrymme mellan två inrutade cirklar. Många känner säkert till begreppet ”twelve days of Christmas” från den angloamerikanska världen, det har precis samma ursprung som det finska ”jakoaika”.

Julen tog fr.o.m. 1800-talet över en hel del av kekris seder. Att äta mycket mat, komma ihåg de avlidna genom att tända ljus på gravarna, julgubben (joulupukki) i den finska varianten med skinnkläder, användandet av halm som dekoration, seden om julefrid; alla dessa element hittas i någon form i firandet av kekri. Ett talesätt vid den tiden löd: ”talonpojan kekri, herrainväen joulu” (bondens kekri, herrskapets jul), som berättar om hur förändringen höll på att ske.
Kekri minskade vidare i betydelse i och med urbaniseringen och splittrandet av det gamla bondesamhället. Min farmor växte upp i Sievi under krigstiden och kommer ihåg att kekri var en term som man kände till som ”kekrijoulu” (kekrijul), men att det inte firades aktivt då längre. Idag har man revitaliserat seden på olika håll, bl.a. på Fölisön i Helsingfors. Där kan man bl.a. göra en kekrimask åt sig, delta i en andakt och vara med om att skörda i trädgårdslandet på ön. Kekripukki rör sig såklart också på området. I Kajana firar man kekri genom att bränna en kekribock av halm.

Vad studier av våra seder då och nu berättar oss är att vår kultur inte är isolerad och inte heller unik. Seder och bruk har kommit och gått genom århundraden, fått nya prägel och former vartefter. Men i grund och botten har de flesta av våra seder mycket gemensamt i sin symbolik och i sin ritualitet och varför de utförs. Det handlar om olika gränser i livet, om att skydda sig och vörda både det överjordiska och det jordiska. Även om vi idag inte är medvetna om varför vi bränner brasor, varför vi konsumerar så mycket mat på julen, eller vet hur långt tillbaka i forntiden seden om att hedra de avlidna går, så fortsätter vi att utföra liknande handlingar som våra förfäder en gång gjorde. Lite annorlunda, inlindade i lite olika omslagspapper, men ändå sticklingar från samma träd. Ta det omtvistade Halloween, som både ses som ett hot och en möjlighet hos oss idag. Dess grund ligger i keltiska högtiden Samhain, som är exakt samma kugge i exakt samma hjul som kekri. Halloween är alltså egentligen inte alls ett främmande element för oss historiskt sett, vi har själv under samma tidpunkt och under nästan likadana former firat en egen högtid, till och med genom en inhemsk variant av ”trick or treat”.

Kekri firar det cirkulära, det återkommande, det fortgående livet, och kunde därmed symbolisera kulturen som helhet. När något nytt sipprar in så är det bara att glänta lite på locket och nästan säkert finns därunder något som egentligen är väldigt bekant. Så som åren går runt, så går också sederna, från generation till generation, från folk till folk, från land till land, i en naturlig och stadigt vandrande bana.

Hannah Salo

skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips

Ridderstad, P. Marianna. ”The bear and the year: On the origin of the Finnish late iron age folk calendar and its connection to the bear cult”. Mediterranean Archaeology and Archaeometry, Vol. 16, No 4, (2016), pp. 355-34.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. http://neba.finlit.fi/juhlat/kekri/index.html
(på sidan finns en lång lista med litteratur om kekri)

Taivaannaula ry. http://www.taivaannaula.org/
(skriver nästan dagligen på facebook om olika seder och bruk som varit aktuella för dagen ifråga eller tiden på året)

Talonpoikaiskulttuurisäätiö. http://kekri.fi/

Rituella eldar under Samhain

För oss i dagens västerländska samhälle är Samhain kanske närmast känt som ”forntida Halloween”. Samhain (även stavat exempelvis Samain, Samuin, Sauin och Samhuinn, och också kallat andra namn beroende på plats) var en rituell keltisk högtid som firades efter skörden, från solnedgången den 31 oktober till solnedgången den 1 november och angav årets indelning i en ljusare och en mörkare halva. Högtiden firades för nästan 2000 år sedan, i Irland, Skottland och på Isle of Man. Under denna natt var ”den andra sidan” närmare och man kunde se både avlidna släktingar och onda andar, och även små övernaturliga varelser (i Irland kallade Aos Sí) sades kunna skymtas. Samhain firade döden och det mörka halvårets intåg, och det fanns mängder av riter som hörde ihop med högtiden.

Två av de viktigaste komponenterna under äldre tiders Samhainfirande var mat och eld. Under Samhain tändes stora kollektiva lägerbål ”bonfires”, som enligt flera internetsidor påstås härröra från ordet ”bone-fire”, eftersom benen av de nyligen slaktade djuren kastades in i elden. Dessa eldar hade ett flertal syften. Hemmets härdar släcktes, för att sedan på nytt tändas med hjälp av bålet. Elden användes som skydd mot de övernaturliga väsen som ansågs hålla till nära vår värld, den vägledde avlidna släktingar hem, och man kastade in offergåvor till olika naturväsen i det kollektiva bålet. Askan från bålet sedan spreds över de nyligen skördade åkrarna för att det kommande året skulle ge god skörd.


Fotograf : Per Palmkvist Knudsen, wikilicens CC BY-SA 2.5

På grund av det under vinterhalvåret allt blekare solljuset är det möjligt att Samhains stora bål ursprungligen tändes som hjälpmedel för solen, som man noterade hade slutat skina lika klart som under sommarhalvåret. Detta skulle senare ha utvecklats till en mer etablerad högtid, med olika riter som hör till.

I dagens värld är Samhain inte ett alldeles välkänt fenomen trots dess historiska betydelse. Irländska emigranter förde seden vidare till Amerika, där den så småningom förvandlades till vad vi idag känner igen som Halloween, och de krista högtiderna runtom vilket också var vad man i det alltmer kristna Europa försökt byta ut högtiden mot.

Sedan ungefär mitten av 1900-talet har nypaganer som följer den keltiska kalendern (såsom wiccaner och druider) försökt återuppliva gamla traditioner genom att fira Samhain, eller en fest baserad på högtiden, som en del av sin religiösa tradition. Dagens Samhain kallas ofta nyår, och i sydligare trakter är det vanligt att fira högtiden kring den första maj.
Specifika rituella platser både i Skottland och Irland där dessa eldar skulle tändas finns kvar än idag, men används inte längre under nutida festligheter. Även under historiskt Samhainfirande tändes mindre kollektiva brasor bland byarna längre bort, eftersom högtiden firades över hela de keltiska delarna av Irland och Skottland.

Eftersom Samhain var en övergångsrit mellan de två halvorna av året kan elden tänkas ha setts som en slags övergång. Även tändandet av hemmets eldar med elden från det kollektiva bålet kan ses som ett sätt att påbörja något nytt och säga farväl till det gamla. Enligt flera nypaganistiska rörelser som firar Samhain är högtiden ett slags nyårsfirande, där man kan välja ritualer som man själv anser att hjälper en att göra följande år bättre. Många av dessa religioner är mycket individualistiska, och det finns ingen entydig bild på hur man bör tro, utan det handlar mera om utförande. På grund av dessa religioners utspriddhet och individualism är det inte längre sed att tända stora kollektiva bål utan många utövare väljer hellre att göra upp egna privata eldar. Elden har heller inte samma betydelse i nutida Samhain som förr utan det är möjligt att fira denna högtid som man själv finner bäst., Även om nutida sätt at fira skiljer sig markant från den ursprungliga högtiden påstår nypaganer gärna att de följer gamla traditioner, istället för att säga att de utför en ny ritual.

Små riter som man kan utföra under högtiden varierar, och få av dem innehåller eld. De som gör det har även alternativa sätt att skapa elden, till exempel om man inte har möjlighet att göra ett bål. Bålet är heller inte längre stort och kollektivt. De bål som tänds vid samma tidpunkt som denna högtid hör ofta till andra festligheter. Elden spelar inte en lika stor roll inom modernt Samhainfirande – man ser den inte som ett skydd för andar, och man värmer heller inte avlidna släktingar som kommit på besök för en natt.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips

– Pakanaverkko, www.pakanaverkko.fi/uskonnoista/wicca/
– Samhain Lore and Rituals, https://www.circlesanctuary.org/index.php/celebrating-the-seasons/samhain-lore-and-rituals
– Samhain, http://www.newgrange.com/samhain.htm
– Östling, Per-Anders (2012) Spöken, medier och astrala resor. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen.

Om material i Cultura

Om att leta efter och hitta material i ett kulturvetenskapligt arkiv

Ibland får man vara ekonomisk med sitt skrivande. Om man har kontakter till flera projekt kan det bli svårt att delta i de bloggsfärer som numera brukar ingå i det sociala nätverkandet. Jag har ganska passivt deltagit i SLS-projektet ”Kommunicerande konsumtion” och kommer i framtiden att delta i fortsättningen ”Communicating Consumption” som finansieras av Kone.

Jag har i det sammanhanget skrivit en blogg om material kring kulturmöten i samband med handel som man kan hitta i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi. Eftersom det säkert kan vara intressant också för den här bloggens läsare ger jag en länk till innehållet här.

Att leta efter och hitta material

Fältarbete i Borgå

Jag deltog i ett fältarbete i Borgå 18.9-21.9.2017. Detta fältarbete var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet och ämnena Nordisk folkloristik och Nordisk etnologi vid Åbo Akademi.
Vi var åtta studeranden som deltog och vår uppgift var att intervjua Borgåbor angående mobilitet. Under ett par förberedande föreläsningar fick vi bekanta oss med begreppet mobilitet och fastställa frågor, i par, som sedan skulle godkännas av SLS. Parvis bar vi ansvaret för att intervjua kring temat vi valt, men intervjuerna skulle göras enskilt. Vi byggde upp våra frågelistor kring fyra olika teman; pendling, migration, stadsplanering och valet att stanna kvar (i Borgå).
Den 18.9 åkte vi till Helsingfors för att bekanta oss med SLS. Hos SLS fick vi bekanta oss med inspelningsapparaterna och fick en snabb genomgång om schemat vi skulle följa på fältarbetet. Vi åkte tillsammans buss från Helsingfors till Borgå. Mitt tema var pendling, och under bussresan kunde jag reflektera personligen vad jag själv sysslade med under mina resor.
Pendling är då man som en pendel reser fram och tillbaka mellan sitt hem och arbete på olika orter. Jag jämförde mina egna erfarenheter av resande med pendling och tänkte mig att jag skulle syssla med samma saker om jag pendlade, dvs. jag skulle sova och kolla min e-mail.
I Borgå gjorde jag fyra intervjuer. Varje intervju var olik den andra trots att mina frågor var samma till dem alla. De kortare intervjuerna blev 15–17 minuter långa medan de längre var 27–45 minuter långa. Detta beror på att alla informanter var olika pratsamma och hade olika mycket att säga. Dessutom var en del informanter mer insatta i det tema jag frågade kring. Jag var sjukt nervös för alla mina intervjuer och som nybörjare kändes intervjuerna skrämmande eftersom jag varenda gång tvivlade på mig själv och min ”proffsighet” i att intervjua. Mina intervjuer blev nog bra trots min nervositet, trots att de var korta innehöll de en hel del utvecklade reflektioner av informanternas erfarenheter av pendling.
Vår vistelse var bekväm på vandrarhemmet. Vi åt gemensam frukost varje morgon och hade två gemensamma middagar. Under dessa gemensamma måltider tog vi del av varandras erfarenheter om intervjuer och diskuterade de kommande händelserna. Fältarbetet byggde på mitt självförtroende och jag kan nu konstatera att trots att jag ännu kommer att behöva mer träning i att intervjua behöver jag inte vara rädd för att göra det. Spänning i intervjusituationen gör att man är mer alert och dessutom mer medveten om sina egna svagheter.

Henna Mäkelä, studerande, Nordisk etnologi

Svensk-Finlands textilarkiv får besök

En vacker måndag under min praktiktid fick vi på arkivet besök av en svensk forskare. Vi hade redan länge väntat med spänning och varit i kontakt via mail angående hennes besök. Förfärat tänkte vi att hon kanske glömt, eller ännu värre, tappat sitt intresse för arkivmaterialet. Men då vårt hopp var nära sitt slut steg hon in på vårt kontor.

Då forskare anlänt visade vi det diskuterade objektet, en gåtfull textilbit som bar med sig hemligheter. Det fanns en myt om att denna textilbit var en del av en rya, eventuellt även från den finska skärgården. Det som intresserade forskaren mycket var om ifall textilen var gjort av hampa. Ifall denna myt stämde skulle all vår kunskap om odling av fiberväxter i skärgården vara icke-komplett och kräva omskrivning.

Forskaren tog fram sitt förstoringsglas och sin lilla pincett för att ta sig en närmare titt på det okända, hon tog en provbit och fascinerades stort av detta underverk i ljusblått och beige. ”–Så spännande!” utbrast hon ibland. Så spännande för oss alla. Provbiten skulle undersökas på laboratorium.

Forskaren berättade om sina äventyr och vi alla förbryllades av den nya kunskap som kunde ligga bakomallt det okända i tygbiten. Hon hade rest nära och långt. I Turkiet hade hon bekantat sig med hampodling. Hennes färd hade dock inte nått sitt slut och vi kom överens om att höras mer om resultaten från tygprovet och det spännande uppdraget hon ansvarade för.
”-På återseende!” Hade vi lovat.

Skrivet av Henna Mäkelä

Fästingen – en populär liten sjukdomsspridare

Jag hade knappt reagerat på att någon sådan som Fästingen överhuvudtaget existerade innan jag åkte ut till min sambos stuga ute i Åbolands skärgård första gången. Jag skulle ju bara skrapa bort lite smuts från benet i bastun, men den lilla svarta pricken stannade precis där den var.

Ah, det måste vara Fästingen. Den där lilla, sexbenta pluppen som sprider borrelios och hjärnhinneinflammation och garanterat gör livet lite obehagligare innan man möter en säker död. Det var väl ungefär så det stod i tidningarna då. Rubriker såsom ”Fästingrekord i sommar” och ”Fler fästingar än någonsin i världshistorien” (…tja, ungefär) stack i ögonen överallt.

Och visst finns det fästingar som bär på allvarliga sjukdomar. Hittar man en ljusröd ring kring området där den suttit fast ska man uppsöka läkare med en gång, och har man nackspärr och huvudvärk efter att ha haft en fästing på sig (eller i sig) ska man göra detsamma.
Å andra sidan kan man, såsom undertecknad, plocka bort tjugotals fästingar från kroppen varje sommar och aldrig se röken av de fruktade sjukdomarna.

Det lilla plågoriset är återigen på tapeten såhär i semestertider. Tänk att på 1960-talet så gjorde Etnologiska arkivet (numera Cultura) en undersökning om fästingen, en frågelista som skickades ut till informantnätverket i hela Finland och fick över 400 svar! Ingen har intresserat sig för den stackars bortglömda listan sedan dess och den har aldrig använts för undersökningar.

Nu får den dock vara med. Svaren har digitaliserats och bland annat några biologer vid Turun Yliopisto har visat intresse för dem. Det är mycket roligt att se att någonting som så lätt kunde falla i glömska har plockats fram igen i en tid där fästingen pryder var och varannan tidningssida under hela somrarna, att materialet plötsligt känns intressant och relevant.
Det var väl värda timmar vid skanningsapparaten.

Skrivet av Bettina Westerholm

Minnesbilder

Ett intressant skede inom min praktiktid hittills var att få placera en del av K. Finska Hushållningssällskapets arkiv i nya, arkivgodkända kuvert. Själva processen var ju såklart inte någon hjärnkirurgi, men arbetet fick mig att tänka på hur viktigt det är att förvara våra minnen och praktiker för senare generationer. Den del av arkivet och dokumentationen som jag arbetat med sträcker sig över hushållningens olika praktiker så som boskapshåll, jordbruk och slakt under 1900-talet. Finska Hushållningssällskapets arkiv förmedlar kunskap om de sociala, politiska och ekonomiska förhållandena i 1800-talets Finland samt om jordbrukssamhällets förändring och har numera också tagits med i det finländska registret för UNESCO:s Världsminnesprogram. Jag kan tänka mig hur dessa bär en hel del kunskap om jordbruk, familjeliv och vardagen men också uttrycker mycket mer genom att förstärka och påminna oss om våra rötter som finländare och vår identitet.
Som född direkt in i teknologin och tillhörande de s.k. Instagram-generationerna är bilder en självklar del av min vardag. Bilder har ändå varit endast bilder för mig, dvs. ett sätt att spegla mig och min vardag till andra mer eller mindre intresserade betraktare. Dessutom har bilder dokumenterat endast ”de bästa” och perfekta stunderna för att uttrycka lycka och spontana selfies. I och med arbetet med Finländska Hushållsälskapets bilder började jag grubbla över hur mycket mer bilder kan föra vidare. De presenterar föremål och praktiker som sedan kan läras ut och påminner oss om hur vår värld någon gång sett ut, att vårt samhälle och vi utvecklats. Om jag får lov att citera Kjell Westö uttrycker bilder, både nya och gamla, en tid ”där vi en gång gått.”

Skrivet av Henna Mäkelä, praktikant på Kulturvetenskaplig Arkivet Cultura vid Åbo Akademi