Marigt värre att hålla maran borta

Alla har vi någon gång haft mardrömmar som väcker oss med ett ryck och lämnar en obehaglig känsla hos oss. Oftast går denna känsla ändå snabbt över och vi tänker inte mer på saken, men i äldre tider var detta ett allvarligt tecken på att maran hade besökt dig under natten. Detta betydde att du snabbt som ögat borde omgärda din säng av knivar och liar!

Innan vi hade kunskap om hur kroppen fungerar och vad som orsakar sjukdomar, behövde man andra sätt att förklara varför någon blev sjuk eller kände ångest. En av dessa förklaringar var tron på maran, ett väsen som ofta beskrevs som en kvinnlig gestalt som hemsökte både människor och djur. Tron på maran var utbredd i hela Norden i det förindustriella agrarsamhället, och uppteckningar som nämner maran hittas redan bland de tidigaste bevarade nordiska texterna. Det som utmärker maran från andra folktroväsen är att den ofta inte föreställdes ha något bestämt utseende, utan den var mer som en obestämd ande eller vålnad. Ofta trodde man att det var någon kvinna från granngården eller grannbyn som skiftade form till mara under natten. Maran kunde på vissa håll också ses i djurskepnad.

Maran rider en sovande kvinna i Henry Fuselis (1741–1825) oljemålning ”The Nightmare”. Foto: wartburg.eduimage, Public Domain

För att mota bort maran använde man sig av flera olika rituella handlingar och föremål som skyddsmedel. En rituell handling som användes var läsningar, där man genom en verbal rit uttalade Guds eller Jesus vid namn eller någon del ur Bibeln. Detta skulle skrämma bort maran. Annat man kunde göra var att läsa en trollformel, där man t.ex. kunde ge maran en omöjlig uppgift eller tilltala henne hotfullt. Ofta kombinerades talet med någon handling, t.ex. att man droppade talg från ett brinnande ljus över en häst som plågades av maran.

Föremålen man använde som skyddsmedel var ofta vardagliga sådana och ofta handlade det om något vasst så att maran skulle skära sig på det. Det kunde vara t.ex. knivar eller liar som sattes vid sängen eller i stallet. Man gick ändå inte säker trots att man lade upp dessa föremål, eftersom maran kunde luras och vända föremålen mot människorna eller djuren istället. Det finns en mängd sägner som berättar om hur människor som har satt upp liar nästa dag själva hittas ihjälskurna av dem och då tänkte man alltså att maran varit framme. För att skydda sin ko kunde man också använda sig av eld, genom att exempelvis låta gnistorna från en brinnande kvast falla över kons rygg. Ofta spikade man också upp föremål över ladugårdsdörren, det vanligaste torde vara marbusken eller marboet som är en sjuklig utväxt som hittas främst i björkar. Detta sades likna skatbon, som maran var rädd för. Man kunde också spika upp döda fåglar ovanför dörren, som skator eller rovfåglar. Annat som antogs vara effektivt var blad från psalmboken eller bibeln, eller att vända kläderna ut och in.

Markvastar i björkar liknar skatbon, men orsakas av svampangrepp.
CCBY 2.5

Uppteckningarna från runt om i Norden ger exempel på en väldig mängd olika föremål man kunde använda mot maran, få av dem verkar ändå ha använts specifikt mot maran, utan det handlade om sådant man allmänt tänkte att kunde råda bot på onda väsen. Den stora variationen kan också antas tyda på att maran var en geografiskt väldigt utbredd trosföreställning, varför det utvecklades många lokala skyddsmetoder.
Trots att tron på maran inte längre är levande, kan vi möta rester av denna tro i en del uttryck och ord som hänger kvar, såsom mardröm, marig, illmarig, marvuxen och martall. Dessa vittnar om en den rika föreställningsvärld som kretsade kring maran och dess illgärningar.

Josefine Sjöberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Klintberg, Bengt af 1977. Svenska folksägner. Norstedts.
– Raudvere, Catharina 1993. Föreställningar om maran i nordisk folktro. Lunds universitet.
– Schön, Ebbe 2002. Folktro om ödet och lyckan. Natur och kultur.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Marigt värre att hålla maran borta

”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Kyrkans roll i samhället har onekligen förändrats markant sedan exempelvis 1800-talet, i takt med hur samhället överlag har förändrats. Vissa kanske till och med undrar om den alls har någon relevans i samhället längre. Men det finns fortfarande en aspekt av våra liv som kyrkan mer eller mindre exklusivt tar hand om, och det är processen kring vår oundvikliga bortgång – döden, alltså. Med det i åtanke – i en allt mer ”moderniserad” värld, där riter och traditioner som tidigare varit av hög sakral betydelse och inte skämtades bort, nu kan firas med massproducerade, kommersiella plastgrejor, eller helt struntas i om man så behagar, så har just begravningsriten präglats minst av samhällets förändringar, och människors alltmer subjektiva ställningstaganden till det ”traditionella”. Man kan ju fråga sig varför det är så.

Med det vill jag inte att säga att den helt har undgått någon slags reform. Idag är det en kyrklig plikt att upprätthålla en social rättighet vi alla har: att få någon slags värdig begravning i s.k. ”vigd jord” då vår tid är kommen. Detta ska ske så långt enligt den avlidnes önskemål som överhuvudtaget möjligt, och så att man inte bara kastas i första bästa pissdike eller massgrav (som Mozart!). De allra flesta vill nog också att deras sista viloplats är på en kyrkogård, oavsett om man är religiös eller inte. Men den vigda jorden invaggar en ändå i någon slags säkerhet.

En begravning kan iscensättas på olika sätt, men grundstrukturen är förvånansvärt stabil. Här begravs Johan Dimitri Taikon, berömd sagoberättare och förkämpe för romernas rättigheter, i oktober 1950. Foto: Vimar Ericsson. CC-BY

Begravningen utvecklades egentligen av praktiska skäl. Man skulle helt enkelt se till att den avlidna inte skulle gå igen och störa hederligt, levande folk, utifall att denna plötsligt skulle vakna från de döda. Detta blev sedan en process där man såg till att den döda kom i jorden med heder, och därmed förbereddes hen på bästa möjliga sätt för livet efter detta. ”Heder” är ju i sig också något helt subjektivt. Många önskar sig en okonventionell begravning, men hur många står för det dom lovar när tiden kommer? Jag kommer att tänka på Hunter S. Thompson, som önskade få sin aska skjuten ur en kanon över Mojaveöknen. Den som är bekant med Thompson vet att detta perfekt reflekterade det vilda liv han levde. Det liv jag lever kommer antagligen leva upp till en helt vanlig standardbegravning, inte en kista i guld. Men det har jag inga problem med alls.
Idag är ju våra perspektiv på vad döden innebär och vad som kan följa den, helt individuella och subjektiva. Men trots det räds vi nog alla den på något vis. Och detta är begravningens centrala punkt, där vi står inför någonting som vi inte vill tänka på eller hantera varje dag. Jag skulle vilja påstå att en hälsosam relation till döden är att åtminstone visa någon slags vördnad för den. Trots att vissa är mera rädda för döden än andra, så präglas ändå vår relation av det oundvikliga faktum att vi inte vet vad den innebär, annat än att vi på ett vis upphör att existera. Och vi kommer nog antagligen aldrig säkert veta vad som finns på den andra sidan heller.

På samma gång är begravningen en rit för den dödas anhöriga som ännu är i livet. Mycket av detta präglas nog av det egna behovet av tröst, och därför spelar vi säkra kort, och är mer motvilliga att experimentera med strukturerna kring begravningen. Kanske just dessa traditioner som vi associerar med en svunnen tid, ändå invaggar oss i någon slags känsla av kontroll (över något vi inte har någon som helst kontroll över) och katarsis. Idag kanske den avlidna på förhand önskat att en specifik sång ska spelas på begravningen, men i 99% av fallen ska man nog bara förvänta sig proper klädkod i svart, psalmer ackompanjerade med orgel, och möjligen en dikt i något skede. Och kaffe med smörgåstårta när jordsättningen är klar.

När begravningsakten är över finns det ofta utrymme för social samvaro. Kanske blir det gravöl, eller minnesstund med smörgåstårta.
Foto: Johan Andersson, Flickr CC-BY 2.0

Det är sen en annan grej. Det tog lång tid för mig att vänja mig vid smörgåstårta utanför begravningssammanhang eftersom min första interaktion med maträtten var på just en begravning.

Simon Holm
skrivet för kulturanalyskursen Ritual och materialitet

Lästips
– Åkesson, Lynn (red.) 2006. Inför döden.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för ”Bleka dödens minut” – begravningens rituella betydelse

Horeskäver, trolltallar och magiska föreställningar – smöjning som folklig sjukdomsbot

Människans relation till skogen sträcker sig långt bak i tiden, när övernaturliga väsen ännu bodde i våra skogar. Det fanns många olika folkliga föreställningar om trädens magiska kraft och hur de kunde bota sjukdomar. Det fanns olika sorters vårdträd, träd som bland annat botade tandvärk. Man petade med en spik i den onda tanden och så slog man spiken i trädet, då skulle det onda försvinna in i trädet. Smöjträd eller ett så kallad vålbundet/vårdbundet träd (också trolltall) var en viktig del av folkmedicinen speciellt i Sverige på 1600–1800-talet.
Smöjning eller jorddragning är en gammal magisk metod som användes i folkmedicin för att bota barn som hade insjuknat i rakitis, engelska sjukan (i folkmun skäver, skärva eller ris). Smöjning innebar att man drog den sjuka genom ett trångt hål i jorden, under en trädrot eller genom ett vålbundet träd. Smöja är ett ålderdomligt ord för träda in. Hålet i ett vålbundet träd kommer till när trädet växer, delar på sig och sedan växer ihop igen. Enligt gammal folkmedicin visade detta på att det fanns övernaturliga väsen i trädet och därför var de extra fulla av kraft. Men det kunde vara svårt att hitta ett sådant träd, och den som ägde ett vålbundet träd kunde tjäna pengar på det.

Smöjtall i Dalarna som använts för att bota rakitis. Just detta exemplar i Skattlösberg har fått fornlämningsstatus. Foto: Holger Ellgaard, CC BY-SA 3.0

Med smöjning förknippades olika ritualer som var viktiga att följa. Man skulle ta med sig det insjuknade barnet till ett vålbundet träd en sen torsdagskväll när månen var i nedan (avtagande). Det skulle vara på en torsdag för det var Tors dag, Tor var åkrarnas gud och beskyddaren mot sjukdomar och onda krafter. Månen skulle vara i nedan för då är det onda inflytande som minst, och sjukdomen avtar. Barnet skulle vara klädd i en skjorta och under tystnad drog man barnet genom hålet, motsols med huvudet före. Man skulle vara tyst inför det heliga och göra en rörelse i motsols för bakvändhet sades vilseleda de onda makterna. Det här upprepade man tre gånger (tretalet är viktigt i magi) och vid sista dragningen skulle skjortan fastna i hålet och lämnas kvar i trädet. Man drog sjukdomen av barnet och lämnade den kvar i trädet. På det här sättet föddes barnet på nytt.

Det finns också en annan variant av detta botredskap där en trädgren formats till en ring antingen naturligt eller av en människa. Genom denna ring skulle man dra vätskan som den sjuka skulle dricka eller hens kläder. Det var ofta de kloka gubbarna eller gummorna som kunde äga dessa ringar. Ringarna kunde se olika ut och man kunde bota olika sjukdomar beroende på deras utseende. De användes bland annat för att bota förstoppning och kallades då för häftträ, och stämträ användes för att bota urinstämma.

Ett barn dras genom ett vårdbundet träd i Uppland 1918 för att tillfriskna från engelska sjukan. Foto: Nordiska museet NMA.0034675, public domain.

Från och med 1600-talet blev rakitis eller engelska sjukan en allt vanligare barnsjukdom. Rakitis uppstår vid brist på D-vitamin ochleder till att skelettet blir mjukt och barnets kropp blir deformerad, med följd att hen får svårt att röra sig. Förr i tiden trodde man att barn fick rakitis om mamman hade föräktenskapliga sexuella erfarenheter (hon var s.k. löndahora) och då kunde sjukdomen kallas för horeskäver. Barn kunde också insjukna om den gravida mamman sett ett lik under graviditeten (likskäver), sett ner i en öppen grav (gravskärva), suttit med benen i kors i kyrkan m.m. Speciellt odöpta barn ansågs vara i fara att få rakitis. Inga ogifta kvinnor fick ta eller se på barnet för de kunde vara löndahoror och bära på förbannelsen att sätta rakitis på barn.

Man anser att denna sjukdom blev vanligare för att barn enligt folktron inte skulle vara ute i solen före de fyllde två år och därmed inte fick D-vitamin på ett naturligt sätt. På 1800-talet ersatte också potatisen köttet i den vanliga kosten. Kött innehåller D-vitamin men det gör inte potatis. Ännu i början av 1900-talet ansåg man att rakitis kunde botas med smöjning men på 1920-talet upptäcktes att sjukdomen berodde på brist på D-vitamin.

Man skall komma ihåg att förr ansåg man att sjukdomar berodde på övernaturliga väsen eller onda människor med övernaturliga förmågor. Människor som drabbades av rakitis ansågs ha blivit angripna av sjukdomsdemoner, och man sa att rakitis gnager i människan. Begreppet smitta var inte känt utan sjukdomen troddes vara ett väsen.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Hagberg, Louise (u.å.). Några anteckningar om smöjning. http://www.ukforsk.se/lokalhistforsk/smojning.pdf
– Murberget, Länsmuseet Västernorrlands arkiv (u.å.). Jorddragning. http://www.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=3063
– Sydow, Carl Wilhelm von (1932). ”Något om träden i folkets tro och sed”. Svenska Kulturbilder. Sjätte bandet. Red. Sigurd Erixon & Sigurd Wallin. Stockholm. http://runeberg.org/kulbild/1-6/0243.html
– Tillhagen, C.-H. (1962). Folklig läkekonst. Stockholm

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Horeskäver, trolltallar och magiska föreställningar – smöjning som folklig sjukdomsbot

Black Dogs – följeslagare, demoner och hundlika varsel

Hunden har genom människans historia haft en ganska speciell roll som vän och följeslagare, vid sidan om rollen som sällskapsdjur . Hunden är inom många kulturer en viktig symbol, eller något som ses som mer än bara ett husdjur.Hunden omnämns också i otaliga historier som en viktig bundsförvant, men ofta även som något ondskefullt eller olycksbådande. Historier om hundar som går igen, sökandes efter sina människor, är vanliga och det är också hunden som ett dödsomen eller en direkt koppling till något ondskefullt, som exempelvis helvetet.

Hundar, och även den närbesläktade vargen, har vanligtvis en av två konnotationer i berättelser: goda, modiga, ädla eller liknande, alternativt onda, olycksbådande eller farliga. Rödluvan blev ju som bekant lurad av en varg, och i H.C. Andersens berättelse ”Elddonet” får huvudpersonen hjälp av tre stora magiska hundar. Inom finsk tradition är vargen vanligtvis ett ont väsen.

”Black Dogs” är ett fenomen som förekommer över stora delar av världen, men det är mest förknippat med Storbritannien och Irland, eftersom där finns ett mycket spridd och divergent tradition.

”Black Shuck” var en spöklik svart hund som visade sig i Suffolk och som beskrevs av Abraham Fleming (1552?–1607) i skriften: ”A straunge and terrible wunder wrought very late in the the parish church of Bongay, a tovvn of no great distance from the citie of Norwich, namely the fourth of this August, in ye yeere of our Lord 1577 in a great tempest of violent raine, lightning, and thunder, the like wherof hath been seldome seene. With the appeerance of an horrible shaped thing, sensibly perceiued of the people then and there assembled. Drawen into a plain method according to the written copye”. Foto: Public domain

Dessa berättelser är svåra att kategorisera. I många skildringar framställs varelserna som hundar eller åtminstone hundliknande, och ofta som svarta, men för att något skall kallas Black Dog krävs inte nödvändigtvis att detta skall se ut som en hund. Versioner av detta fenomen kan anta utseendet av till exempel en get eller en häst. Generellt är det underförstått att det överhuvudtaget inte rör sig om hundar, utan endast något som tagit utseendet av en hund.

Black Dogs förekommer oftast ensamma, och visar sig sällan för fler än en person åt gången. Vanligt är att de syns vid vägar, eller vid olika slags liminala platser som exempelvis korsningar, (vilka har varit starkt förknippade med övernaturlighet) men det finns även föreställningar som inte är knutna till en specifik plats. Black Dogs existerar dessutom väldigt ofta utom vår egen tid – vanligt är att de tolkas som varsel, inte nödvändigtvis ett dåligt sådant men nästan alltid illavarslande, gärna ett dödsomen. Varelserna är inte nödvändigtvis farliga i sig, men att se eller höra en Black Dog betyder ofta att man själv, eller kollektivet man tillhör, kommer att drabbas av oråd. Säker död inom ett år är inte en ovanlig tolkning.

Om gärna vill möta en ”black dog” kan det löna sig att leta upp en brittisk eller irländsk korsväg. Foto: Natubes, CC BY-SA 3.0.

Sedan början av föregående århundrade har berättelser om välvilliga Black Dogs blivit vanligare, och dessa beskrivs oftare som följeslagare eller beskyddare än varsel. Denna typ av Black Dog visar sig vanligtvis i hundform, medan de väsen som tar annan form oftare tolkas som hotfulla. Dessa illavarslande Black Dogs är knutna till specifika områden, och har ofta ett lokalt namn. Storbritanniens Barguest, Shuck, Padfoot och Gytrash är några kända exempel.

Vissa detaljer återkommer i beskrivningar av dessa hundar. Vanligt är att de är stora, större än en normal hund. Pälsen beskrivs ofta antingen som väldigt lurvig eller väldigt slät, och ögonen som stora eller på något sätt avvikande. Glödande ögon är vanliga, och även enögda Black Dogs förekommer. Flera av dessa är onormalt tysta, men det finns även versioner som inte ses, utan endast hörs.

Det finns många föreställningar om vad en Black Dog egentligen är. Vanligt är att inte räkna hit själarna av avlidna husdjur som travar omkring efter sin död, utan att se dem som ett skilt väsen som existerar som en slags varning, varsel eller möjligtvis som skydd. Detta kunde innebära att fenomenet ”kyrkogrim”, på finska kallat ”kirkonväki”, kunde ses som en Black Dog. I germanska berättelser sades det att den första personen som begravdes på en gravgård skulle bli dömd till att i evighet vaka över kyrkan. Därför begravdes en svart hund eller en gris levande på gravgården, för att ingen människa skulle behöva utsättas för ett sådant öde. Denna beskyddare kallades sedan för kyrkans ”grim”. Det finns även historier om hur ett lamm, istället för en hund, skulle ha begravts under altaret i gamla svenska kyrkor.

Det är också möjligt att räkna hit de demoniska varelser som sades ackompanjera, alternativt lyda under, varelser från ett underjordiskt plan, såsom Garm eller Fenrir i fornnordisk mytologi eller Kerberus i grekisk mytologi. Dessa går vanligtvis under det kollektiva namnet ”hellhounds”, och lyder ofta under lite andra lagar än Black Dogs, beroende på vem man frågar. Djävulen och demoner associeras ofta med svart och eld, och i flera berättelser uppträder de som svarta hundar.

Detta skulle även innebära ett samband med det som på svenska ofta kallas för Odins jakt, men som det finns variationer av i stora delar av Europa. Kort sagt består denna ”jakt” vanligtvis av demoniska hundar, ibland ledda av ett övernaturligt väsen av ursprung beroende på geografisk position. Att se eller höra denna jakt var illavarslande, ibland rentav farligt.

Dessa legender är inte bara ett folkligt fenomen. Historierna är såpass populära att flera författare och artister tagit inspiration från dem, eller bara refererat dessa hundar i sina verk. Det mest kända är kanske Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of the Baskervilles”.

Sherlock Holmes och hans följeslagare Watson stöter på en skrämmande hundvarelse i Sir Arthur Conan Doyles roman ”The Hound of Baskervilles” (1902) . Här illustrerad av Sidney Paget. Foto: Public domain.

Black Dogs är ett intressant fenomen, som upprepar sig över stora geografiska områden men trots det är rätt så okänt i dagens samhälle. Vad exakt dessa är eller hur de skall tolkas varierar och likaså gör deras beteende och utseende, men man kan se tydliga paralleller hundarna emellan.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Läs- och lyssningstips
– Black Dogs 101 (del 1 och 2) https://thecuriousfortean.com/2017/06/02/black-dogs-101-part-1-featuring-folklorist-mark-norman/
https://thecuriousfortean.com/2017/06/07/black-dogs-101-part-2-featuring-folklorist-mark-norman/
– Norman, Mark (2016). Episode 4 – Black dogs and the wild hunt. The folklore podcast. http://www.thefolklorepodcast.com/ 31.8.2016
– Ruickbie, Leo (2016). The Impossible Zoo: An encyclopedia of fabulous beasts and mythical monsters. Hachette UK
– Sherwood, Simon (2012) Apparitions Of Black Dogs. http://www.simonsherwood.co.uk/blackdog.htm

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Black Dogs – följeslagare, demoner och hundlika varsel

Fågeln – en bärande kraft i finsk folktro

Fåglar har en viktig roll i många folkliga traditioner och myter, vilket är lätt att förstå då man ser hur fåglarna graciöst rör sig mellan himmel och jord på ett sätt som inte människorna kan. I många kulturer är fjädrar mycket viktiga, t.ex. hos Nordamerikas indianer och Masai-folket i Kenia. Alla känner vi till den danska berättelsen om storken som kommer med barnen och duvan är en internationell symbol för fred. De fåglar som oftast förekommer i berättelser runtom i världen är örnen, duvan, höken och korpen.

Bland de nordiska traditionerna är det i den finska som fåglarna har en speciellt utmärkande roll, de var den viktigaste gruppen av levande väsen direkt efter björnen (som var så helig att dess namn inte fick yttras). Enligt den finsk-ugriska skapelsemyten blev världen till när en vattenfågels ägg gick sönder i gudinnan Ilmatars famn. Fåglarna ansågs kunna röra sig mellan de olika världarna och de ädlaste fåglarna valdes därför till budbärare för världsalltet. Världen bestod av tre delar: alinen (den undre världen) som var de avlidnas hemvist, mellanrummet där människorna fanns och ylinen (den övre världen) där gudarna och fåglarna höll till. Det var till ylinen som fåglarna flyttade på hösten och flyttfärden gick enligt sägnen längs med vintergatan, på gränsen mellan världarna. På finska heter vintergatan därför ”linnunrata”, fågelbanan, och ylinen, i rollen som fåglarnas vinterboende, kallades för ”lintukoto”, fågelhemmet. ”Lintukoto” var hemvisten för allt det goda och används än idag som ett uttryck för att symbolisera något tryggt, ombonat och isolerat. Till exempel i diskussioner om globalisering i negativ bemärkelse där Finland symboliskt kallas för just ”lintukoto”, en symbol för vår trygga paradisaktiga boning, där allt är bra.

Flyttfåglarna var speciellt viktiga eftersom de tog livet med sig när de flög söderut på hösten och förde livet och grönskan tillbaka med sig när de återvände på våren. Det är något vi kan känna igen idag också, känslan av vemod när plogarna flyger söderut och känslan av glädje och hoppfullhet när samma plogar återvänder på våren. För våra förfäder, som på många sätt och vis var mycket mer förankrade i årets kretslopp, fanns det en mångfaldigt starkare symbolik bakom fåglarnas flytt: Med fåglarna återvände livet och födan blev igen mångsidigare.

Svanen har uppfattats som den främsta av de heliga fåglarna, bland annat på grund av sin påstådda förmåga att kommunicera med både fåglarnas och människornas världar. Foto: Fredrik Alpstedt, CC BY-SA 2.0

Fåglarna delades in i olika grupper; de heliga fåglarna, själafåglarna, shamanfåglarna och siarfåglarna. Svanen var den främsta av de heliga fåglarna och den som ledde flyttfåglarna tillbaka norrut på våren. Dess långa hals gjorde att den kunde kommunicera med olika världar samtidigt och den ansågs vara av människosläkte, en människa som blivit förvandlad till fågel. Svanen förekommer också i Kalevala där den sägs simma i Tuonelas svarta flod (platsen för de döda) och en vers säger att den som dräper en svan blir själv av med sitt liv. I Karelen har man under arkeologiska utgrävningar hittat en järnåldersgrav med ett litet barn liggande på en svanvinge, likaså är svanen tillsammans med vattenfåglar ett vanligt element i de hällristningar man hittat i samma område. Att just svanen är Finlands nationalfågel är därmed en del i följetongen av en lång vördnadstradition.

De flesta andra av de heliga fåglarna var vattenfåglar, t.ex. knipan, skraken och storlomen, men också örnen, tranan, göken och lavskrikan ansågs höra till denna grupp. Tranan ansågs bära upp himlavalvet och därifrån kommer det finska namnet på den bärande bjälken i en byggnad, ”kurkihirsi”, vilket direkt översatt betyder tranbjälke, och också namnet på lyftkran, ”nostokurki”, vilket betyder lyfttrana.

Det finska ordet för lyftkran ”nostokurki” betyder bokstavligen lyfttrana och kommer från föreställningen om tranan som bär upp himlavalvet. Foto: Estormiz, CC0

Själafåglarna var bland annat alla småfåglar, alla måsar och också sånglärkan. De ansågs vara manifestationer av de avlidnas själar, förfäder eller vägvisare för de avlidna. Man trodde att fåglarna var de som förde själen till de nyfödda barnen och också transporterade bort själen när människan dog. I vissa områden brukade man ha fågelfigurer av trä vid sidan av sängen som kallades för just ”sielulintu”, själafågel. Denna skulle beskydda själen så att den inte gick vilse i drömmarna. Idag är spåret av denna fågeltro kanske tydligast på våra gravgårdar, där många gravstenar kröns av småfåglar i sten eller det traditionella korset bytts ut mot svanar i flykt.

Duvan som gravstensprydnad förekommer i många traditioner, men på en finsk begravningsplats hittar du vanligtvis både fåglar i flykt, gärna svanar eller tranor, och stillasittande småfåglar som svalor och sparvar. Foto: Pixabay, CC0

Shamanfåglarna ansågs på många sätt fulla av omen och förde olycka och död med sig, medan deras ägg och kroppsdelar var kraftiga talismaner. Hit hörde bl.a. korpen, tjädern, smålomen och tornseglaren. Siarfåglarna kunde egentligen vara vilka fåglar som helst som med sitt beteende eller med sitt utseende på något sätt signalerade vad som komma skulle, t.ex. ifråga om vädret.

Även om vi idag kan röra oss i luften med hjälp av olika hjälpmedel så är fåglarnas rörelser fortfarande en källa till oändlig fascination för oss. Vi följer flyttfåglarnas mönster och vi räknar fortfarande lekfullt hur många gånger göken gal. Svanmärket är ett tecken på finsk kvalitet och vi använder olika språkliga uttryck som har sin grund i vad våra förfäder trodde och tänkte om världen. Många av oss samlar också på fågelfiguriner av glas och lera, och företaget Iittala (känt för sintt glas och porslin) tillverkar varje år en ny glasfågel att symbolisera just det året. Vattenfågelns folk lever på detta sätt kvar i oss och i vår kultur, i ett led som går ända tillbaka till hällristningarna vid sjön Ääninen i nuvarande Karelen.

Hannah Salo
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips

– Eero Ojanen (2015). ”Suomen myyttiset linnut”
– Allmänt om fågelns roll i den finska folktron http://www.taivaannaula.org/2012/11/16/jumalten-ja-vainajien-linnut/
– Kort om fåglar i svensk folktro: http://www.4um8.se/smaland/Folktro/djur.htm
– Om fågelmyter världen över: https://voices.nationalgeographic.org/2016/11/08/delving-into-cultural-myths-tales-and-beliefs-about-wild-birds/

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Fågeln – en bärande kraft i finsk folktro

Mylingar – de döda barnen utan sinnesfrid

Skrämmer tanken på gengångare dig? Hur föreställer dig du dessa i så fall? Många målar antagligen upp en bild av en vuxen människa, kanske en gammal person. I den skandinaviska folktron hittar vi däremot exempel på mycket yngre gengångare/spöken, så kallade mylingar. Med mylingar menas okristnade, det vill säga odöpta barn, som tagits av daga av sin mor i samband med födelsen. Ordet myling kommer från fornsvenskans myrða, som betyder mörda. Myling betyder alltså ”mördad”. Regionala skillnader finns och andra namn som har använts är exempelvis utböling eller utbörding. Uppfattningarna om vad som skulle hända med ett barn som dödades vi födseln gick i äldre tider isär. Å ena sidan tänkte man sig att barnet ”frälses från jordens sorger” å andra sidan var man rädd för att barnet inte kommit in i himlen, eftersom det var odöpt, och skulle börja gå igen som en myling utan sinnesfrid.

Barn som inte blev begravda på kyrkogården i vigd jord kunde inte få ro utan kanske återuppstod som mylingar. http://easterstockphotos.com/

Hur gick det då till när ett barn blev myling? Mylingar var för det mesta barn till kvinnor som medvetet bestämt sig för att ta livet av sitt barn av olika orsaker. I tider när utomäktenskapliga barn inte bara var en skam, utan dessutom straffbart, drevs många kvinnor till drastiska handlingar. Var man fattig fanns också problemet att kunna ta hand om ett barn, t.ex. med husrum och mat. Barnamord utförda av kvinnor var därför inget ovanligt brott i det agrara Norden, vilket indikerar vilket samhällsproblem detta var. Ett mördat barn gömdes undan av modern, t.ex. i en dynghög, stenröse, skog, uthus, under ett golv och så vidare. Genom denna handling (mördas, inte vara döpt och gömmas undan) blev barnet till en myling. Det antogs att en myling kunde ta både ett djurs och en människas skepnad. Mylingen försökte också dra till sig uppmärksamhet på olika sätt, såsom att skrika, gråta eller jämra sig. Detta skedde vanligtvis på kvällen eller natten och på sådana platser där barn inte borde befinna sig.

En myling från datorspelet och appen ”Year Walk: Companion”. Upphovsman: MKoala, CC BY-SA 3.0

Anledningen till varför en myling hade ljud för sig var för att detta väsen ville uppmärksamma att den inte fått bli begravd i vigd jord och också avslöja modern. Enligt folktron kunde skriken fortsätta lika länge som barnets förutbestämda livslängd, om det hade fått leva vill säga. En myling kunde också återvända till sin mor och amma ihjäl henne eller avslöja sin far. Man kunde dock försöka förhindra att en myling gick igen genom att sätta en korslagd sax över dess bröst när man gömde liket efter barnet, men det fanns inga garantier för att mylingen ändå inte på något sätt skulle ge sig till känna.
Hur skulle man då få stopp på en myling? Det fanns olika tillvägagångssätt och bland annat kunde man ge sitt namn till en myling (eftersom barnet inte hade ett eget) och barnet kunde få sinnesfrid eller så kunde man lokalisera liket efter barnet och begrava det i vigd jord.

Jeaninne Bredbacka
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Johansson, Gun-Britt. Synderskan och Lagen. Barnamord i tre Norrlandslän 1830–1870 (2006). http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:144528/FULLTEXT01.pdf
– Lövkrona, Inger. Annika Larsdotter – barnamörderska (1999)
– Pentikäinen, Juha . The Nordic Dead-Child Tradition. Nordic Dead-Child Beings, a Study in Comparative Religion (1968)

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Mylingar – de döda barnen utan sinnesfrid

Vem lurar i bäcken?

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
”Under strandens granar”
J. L. Runeberg (1804–1877)

När min mor var ung spenderade hon en sommar på sina farföräldrars sommarstuga. Det första hon blev varnad för var att inte fara under den lilla bron som ledde över ett brant och djupt dike. Där nämligen levde Näcken. Hon blev naturligtvis nyfiken och genast när hennes farmor hade släppt henne ur synhåll klev hon ner i diket för att se vad Näcken är för någonting.

Otaliga är berättelserna om duktiga spelmän som fått sin skicklighet i fiolspel av näcken. Den som tittar noga på Johan Tiréns (1853–1911) målning ”En Jämtlandssägen” ser också näckens gestalt skymta i forsen. Kurt Svensson konsthandel, Public Domain

Näcken är ett av flera nordiska folktroväsen bundna till vatten och mest känt för sin funktion att skrämma barn bort från farliga vattendrag. Jag tänker här förutom Näcken närmare behandla också Bäckahästen.
Näcken (eller Necken med en äldre stavning) är den kändaste av dessa här i Finland. Näcken dyker upp i många nordiska länder, ibland under annat namn men med samma egenskaper. Den visade sig vid brunnar, djupa diken, bryggor och andra vattendrag som kunde vara farliga för dem som inte kunde simma, och var känd för att lura människor till vattnet för att dränka dem. Näcken kunde byta form för att mer effektivt lura sitt offer till vattnet. Den mest kända formen är dock en människofigur med långt hår.

Det finns några skillnader mellan den finska Näkki och Näcken i Sverige och resten av Skandinavien. Näkki har ingen bestämd form och kan lika gärna visa sig i kvinnogestalt som en stor hund. Fastän Näkki är förknippad med musik, och med sin sång kan lura människor att följa med ner i träsket, ligger fokus snarare på att lura folk till att drunkna. Näcken däremot är starkt förknippad med spelmankonst och är mest känd för att lura människor till vatten med sitt fiolspelande. Näcken kan även lära upp någon lycklig i spelmannakonst. Näcken är också oftast skildrad som en maskulin figur. Traditionerna överlappar varandra och innehåller liknande drag men den finska Näkki verkar ligga närmare Bäckahästen.

Bäckahästen förekommer i hela Skandinavien och har som sagt många drag gemensamma med den finska Näkki. Bäckahästen förekommer i inlandsvattendrag och spenderar sin tid med att lura människor ner i vattnet för att drunkna.

Bäckahästen lockade bland annat barn med ridturer och kunde förlänga sin rygg så att alla rymdes med. Här tolkad av den norska konstnären Theodor Kittelsen (1857–1914) i målningen ”Gutt på hvit hest”. http://www.museumsnett.no/nordnorsk-kunstmuseum/Kittelsen.htm Public Domain

Fast man skulle kunna tro annat kan Bäckahästen också byta form. Den kan, som Näcken, förändra sig till vad som helst som kan lura människorna närmare vattnet. Det som skiljer Bäckahästen och Näcken åt är att Bäckahästen inte är starkt förknippad med sång, och när Näcken förtrollade sina offer med sin skönhet och musik, dränkte Bäckahästen folk så där på skoj.
Det som kopplar ihop dessa vattenväsen är att de har alla använts i pedagogiskt syfte för att varna barn för platser där det fanns risk att drunkna. Det är lite oklart om man egentligen trodde på dem eller om de var varelser man förväntades sluta tro på när man var tillräckligt gammal för att förstå att akta sig för branta diken.

Miamarie Peura
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Näkki. Museologian aineopintojen ryhmätyöraportti. http://www.helsinki.fi/museologia/tutkimuksen_liitteet/N%C3%A4kki.pdf
– Stattin, Jochum. Näcken. Spelman eller gränsvakt? 1984/1992

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Vem lurar i bäcken?

Skåda i brännvin

Brännvin är gjort på säd eller potatis och förr även cellulosa, och har från och till varit både förbjudet och reglerat genom historien. Som många andra former av alkohol har det använts som medicin, men det kunde även användas för att diagnostisera olika åkommor. Diagnosställande överlag var förbehållet de kloka i samhället och inte något för dem som endast höll på med huskurer.

Brännvin som hjälpmedel för att diagnostisera och bota sjukdomar användes i början av 1900-talet, och det var endast ett fåtal av dåtidens kunniga män som visste hur man gjorde. Den som led av åkomman, eller dennes ombud, skulle bege sig till botaren med en kanna okryddat och ofärgat brännvin. Om patienten var gift skulle även en ring som tillhörde honom eller henne tas med. Den vise mannen hällde upp brännvinet i ett större spetsglas och knöt fast ett band i ringen som sedan sänktes ner i glaset. Med huvudet vilande i händerna skulle mannen sedan, under absolut tystnad, stirra ner i glaset under en lång stund. Då uppdagades bilden av den eller det som orsakat åkomman på brännvinets yta. Under fortsatt tystnad drogs ringen upp och gavs tillbaka till patienten. Mannen hällde över brännvinet i en flaska av mörkt glas, som patienten hade haft med sig, och satte till ”droger ur diverse flaskor” från sitt eget förråd. Han hällde sedan upp två supar, en för patienten och en för sig själv som de drack, och först efter detta fick tystnaden brytas. Brännvinet som blev kvar skulle den kloke behålla.

Kloka gubbar och gummor kunde även skåda framtiden i till exempel kaffesump eller teblad som här i Jakob Kulles (1838-1898) målning ”Hos kloka gumman”. Public domain.

Att skåda i brännvin var behändigt eftersom det både ansågs bota och lyfta fram orsaken bakom krämpan. Jag tror dock inte att brännvin med droger var det mest effektiva botemedel man kunde få.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Lindberg, Erik Jonas 1986. Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin – om folkliga huskurer och medicinsk magi.
– Tillhagen, Carl-Herman 1958. Folklig läkekonst.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Skåda i brännvin

Bröllopstraditionen ”Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått”

Det finns en hel del traditioner, föreställningar och föremål som kopplas till bröllop. Det är inte konstigt eftersom bröllop under många århundraden har varit en viktig händelse i människors liv. Många traditioner och föremål som hör bröllopet till än i dag kan spåras tillbaka till gammal folktro. Bröllopet är en övergångsrit där man går från att vara ogift till gift, och vid sådana gränser har man tänkt att onda andar är i rörelse. De flesta föreställningar handlar om lycka/olycka och att skydda sig för onda andar. Brudgummen skall bära bruden över tröskeln till deras gemensamma hem, slöja bär man för att hålla borta onda andar, man skall inte ge knivar i bröllopspresent för det anses kunna skära av bandet mellan brudparet. Brudgummen skall inte se bruden i brudklänningen före bröllopet och riset som kastas på kyrktrappan bringar fruktbarhet.

Brudens påklädande blir många gånger en tydlig del av bröllopsritualen och de olika plaggen laddas med stark symbolisk betydelse.
Foto: iluvrhinestones – Flickr. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0

”Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått” är ett uttryck som säkert många har hört i samband med bröllop. Det har varit en tradition i århundraden att brudar skall bära detta under bröllopsdagen för att bringa lycka, fruktbarhet och rikedom. Man är inte helt säker på traditionens exakta ursprung men man vet det är ett gammalt engelskt rim från den viktorianska tiden (senare delen av 1800-talet). Ursprungsramsan lyder: ”Something old, something new, something borrowed, something blue and a sixpence in her shoe”. I dag är det en rolig tradition där bruden på in stora dag kan uttrycka sin beundran för speciella personer. Alla dessa symboler är konkreta och materiella ting men samtidigt också uttryck för känslor, förhoppningar och drömmar.

”Something Old”. Att bära något gammalt på sin bröllopsdag är för att påminna om det som har varit, ett minne av brudens tidigare liv. Det kan symbolisera bandet till familjen, speciellt till mamma eller mormor. Bruden kan välja att bära mormors gamla smycke, en detalj (t.ex. en bit spets) från mammas bröllopsklänning eller en gammal brudkrona från kyrkan. Det var vanligt att bära brudkrona av förgylld metall under medeltiden.

Bröllopstraditioner är föränderliga och styrs av både ideal och praktikaliteter. In på 1900-talet var det vanligt att alla i bröllopsföljet var svartklädda, som det här brudparet med marskalkar och tärnor från Bodums socken i Ångermanland (ca 1900–1915).
Foto: Petrus Hedström/Nordiska museet NMA.0041013. Public domain.

”Something New”. Något nytt symboliserar en ny fas, ett nytt liv, som bruden ser fram emot. Brudklänningen får ofta symbolisera det nya men också till exempel nya underkläder, ny parfym, brudbuketten eller bröllopsringarna kan användas som något nytt. Det nya bringar lycka och framgång i äktenskapet.

”Something Borrowed”. Något lånat ger dig lycka från en lyckligt gift vän. Vännen lånar bruden sin egen äktenskapliga lycka som sedan skall fortsätta in i äktenskapet. Men man skall också returnera det som man har lånat. Något lånat kan också symbolisera att bruden kommer att behålla sina gamla vänner, och att vänner och familj kommer ännu att finnas där för henne även i framtiden. Man kan låna till exempel kläder och smycken för bröllopsdagen.

”Something Blue”. Det blåa symboliserar hoppet och trohet. Det sägs att denna tradition härstammar från det forntida Israel där bruden har burit ett blått band i sitt hår som en symbol för att hon skall vara trogen sin man. Förr i tiden hade brudparet ett blått band i bröllopskläderna. I dag har man ofta blått strumpeband men man kan också ha till exempel en blå blomma, blåa skor eller smycken.

”A Sixpence In Her Shoe”. Denna del översätts i bland till svenska som ”något fått” men man använder den inte alltid. Slanten skall bruden bära i sin sko och den står för ett liv rikt både ekonomiskt och i kärlek. Denna tradition härstammar från Storbritannien där brudens far satte ett silvermynt i brudens vänstra sko för att bringa paret lycka. I Sverige finns en tradition att bruden har ett guldmynt från sin mor i höger sko och ett silvermynt från sin far i vänster sko.

Sandra Rönnberg
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Allt om bröllop. http://www.alltombrollop.com/
– Bröllops Guiden. http://www.brollopsguiden.se/
– Knuts, Eva (2006). Något gammalt, något nytt – skapande av bröllopsföreställningar. Göteborg: Mara förlag.

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Bröllopstraditionen ”Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått”

Har förbund med djävulen blivit passé?

Det känns som om människan i urminnes tider haft en tendens att skapa någon slags syndabock för sig själv. Någon eller någonting att skylla på för ett och annat. Ett tidigt exempel är hur det judiska folket under svartpestens glansdagar anklagades för att ha förgiftat brunnar, och på det viset skapat epidemin. Man kan hitta dylika exempel spridda genom hela den dokumenterade världshistorien. Och det är ju lätt att vara efterklok, men kom ihåg att i dagens värld kan konspirationsteorier som tillfredsställer vilken publik som helst hittas med bara ett par knapptryck (just därför har jag svårt att hitta en konkret syndabock för idag, eftersom det finns så många att välja mellan).

Djävulen porträtterad i den så kallade ”Djävulsbibeln” Codex Gigas från tidigt 1200-tal.
Foto: Kungliga biblioteket/Claes Jansson/Per B Adolphson. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Till saken: Jag har lagt märke till att det inte är lika populärt att anklaga folk för att vara i maskopi med djävulen längre. Det var fortfarande ganska populärt ännu under förra århundradet, men det verkar faktiskt som om 9/11 skapade en helt ny social rädsla. Nu riktas allas rädda ögon mot mellanöstern och radikalislam. Ännu strax innan det blev artister som t.ex. Marylin Manson anklagade för satanism och dylikt. Jag upplevde det aldrig själv, men vänner som är bara en handfull år äldre än mig svär att de fått lära sig i lågstadiet om hur man ska akta sig för satanister och deras påhitt.

Den typiska anklagelsens exakta detaljer varierar. Antingen är du i maskopi med djävulen, rentav är djävulen, eller så har du en slags deal med djävulen. Det är bara att välja. Den sistnämnda reflekterar ju myten om Faust, den lärde mannen som i en bytesaffär med djävulen fick oändlig kunskap. Priset – hans själ. Dylika historier och rykten har existerat före Faustlegenden, men den verkar ha etablerat formeln för en typisk anklagelse för djävulsförbund. Den reflekterar även myten om Robert Johnson, bluesgitarristen som under 30-talet sålde sin själ för att kunna spela på sin gitarr bättre än någon annan.

Denna rädsla för djävulen och hans influens nådde nog sin popkulturella kulmen under 1980-talet, när musiker som Ozzy Osbourne och Judas Priest pekades ut som orsaken för ett par fall av tonårssjälvmord. Därmed var de tvungna att stå i statligt finansierad domstol och försöka övertyga allmänheten att dom inte hade som avsikt att provocera publiken till att ta sina egna liv.

Judas Priest drogs inför rätta på 1980-talet anklagade för att genom subliminala budskap i sin musik ha drivit unga fans till självmord.
Foto: Zach Petersen. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/

Dessa anklagelser har förstås inte helt försvunnit, bara blivit mindre populära. Vi ska inte glömma att diverse frikyrkor var övertygade om att Barack Obama var djävulen själv under det val som gjorde honom till president, och Donald Trump anklagade Hillary Clinton för samma sak helt öppet under en valdebatt. Så om situationen i Mellanöstern småningom lugnar ner sig, kanske vi får se djävulsmyten göra en comeback snart.

Simon Holm
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Grow, Kory 2015. “Judas Priest’s Subliminal Message Trial: Rob Halford Looks Back”. Rolling Stone 24.8.2015. http://www.rollingstone.com/music/news/judas-priests-subliminal-message-trial-rob-halford-looks-back-20150824
– Legend of Faust. https://www.faust.com/
– Potts, Rolf 2014. “Robert Johnson sold his soul to the devil in Rosedale, Mississippi”. RP. https://rolfpotts.com/robert-johnson-sold-his-soul-to-the-devil-in-rosedale-mississippi/

Publicerat i kulturanalys, Materialitet, Ritualer | Kommentarer inaktiverade för Har förbund med djävulen blivit passé?