”Be nice to archivists – they can erase you from history”
Citatet ovan är en populär internet-mem bland arkivarier, och visst ligger den gulbottnade cirkeln med en arg arkivarie på även på mitt eget arbetsbord. Det är dock inte bara arkivarierna som är orsaken till att ”du” småningom kommer att raderas ur historien, utan också materialet ”du” är dokumenterad på.
Inom Magisterlinjen för arkivstudier vid Åbo Akademi och Turun Yliopisto har framför allt digitalisering, digitala arkiv, och dylika visioner för arkivens framtid tagits upp mellan all arkivteori, juridik och dokumentförvaltning som ett slags röda trådar. Det har starkt poängterats att om inte äldre material digitaliseras så snart som möjligt, så kommer informationen på gamla papper, magnetband, c-kassetter och fotografier att småningom gå förlorad. Inte heller mikrofilmer håller i evighet.
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi är onekligen bara ett i mängden av arkiv som har problem med resurser beträffande digitaliseringen av arkivmaterial. Därtill är arkivutrymmena begränsade, och alla typer av material, från papper till cd-skivor till textiler, förvaras tillsammans, vilket leder till förkortad livslängd för stora delar av samlingarna. Olika typer av material har skilda krav på omständigheterna för maximal hållbarhet. Papper gillar rumstemperatur, medan fotografier gillar svalare förhållande, och magnetbanden skulle vilja ha någonting närmare kylskåpsgrader, exempelvis.
Digitalisering skulle vara en lösning på det hela, och inte bara för Cultura. Hur man sedan bestämmer sig för att lagra materialet digitalt är en annan fråga.

Skrivet av Bettina Westerholm, vikarierande arkivamanuens på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, samt studerande på Magisterlinjen för arkivstudier vid ÅA och TY