Ett intressant skede inom min praktiktid hittills var att få placera en del av K. Finska Hushållningssällskapets arkiv i nya, arkivgodkända kuvert. Själva processen var ju såklart inte någon hjärnkirurgi, men arbetet fick mig att tänka på hur viktigt det är att förvara våra minnen och praktiker för senare generationer. Den del av arkivet och dokumentationen som jag arbetat med sträcker sig över hushållningens olika praktiker så som boskapshåll, jordbruk och slakt under 1900-talet. Finska Hushållningssällskapets arkiv förmedlar kunskap om de sociala, politiska och ekonomiska förhållandena i 1800-talets Finland samt om jordbrukssamhällets förändring och har numera också tagits med i det finländska registret för UNESCO:s Världsminnesprogram. Jag kan tänka mig hur dessa bär en hel del kunskap om jordbruk, familjeliv och vardagen men också uttrycker mycket mer genom att förstärka och påminna oss om våra rötter som finländare och vår identitet.
Som född direkt in i teknologin och tillhörande de s.k. Instagram-generationerna är bilder en självklar del av min vardag. Bilder har ändå varit endast bilder för mig, dvs. ett sätt att spegla mig och min vardag till andra mer eller mindre intresserade betraktare. Dessutom har bilder dokumenterat endast ”de bästa” och perfekta stunderna för att uttrycka lycka och spontana selfies. I och med arbetet med Finländska Hushållsälskapets bilder började jag grubbla över hur mycket mer bilder kan föra vidare. De presenterar föremål och praktiker som sedan kan läras ut och påminner oss om hur vår värld någon gång sett ut, att vårt samhälle och vi utvecklats. Om jag får lov att citera Kjell Westö uttrycker bilder, både nya och gamla, en tid ”där vi en gång gått.”

Skrivet av Henna Mäkelä, praktikant på Kulturvetenskaplig Arkivet Cultura vid Åbo Akademi