Ogräs kryper upp mellan stenplattorna, rötter bryter upp asfalten och mossa lägger sig som ett täcke över hustaken. Växtlighet syns på varierande sätt i staden, men vad är dess funktion? Och var i det urbana rummet blir växtligheten synlig och vilken roll får den?
Växtlighet väver sig samman med ett hus på en gata i Köpenhamn.
Jag närmar mig temat växtlighet i det urbana rummet genom att använda begreppen motstånd och companion species (eller sällskapsart på svenska). Companion species är Donna Haraways begrepp som hon myntade i boken The companion species manifesto: dogs, people, and significant otherness (2003). Med detta uppmuntrar hon till ett symbiotiskt och relationellt förhållningssätt till andra arter. Termen fungerar som kritik till antropocentrism, det vill säga tanken om människan som överlägsen djur och växter, samt mot en binär uppdelning mellan natur och kultur. Med begreppet motstånd vill jag synliggöra växtlighet som i sig själv kapabel till motstånd mot polerade ytor, arkitektonisk estetik och antropocentrism, men även växtlighetens roll på platser för olika motståndsrörelser i staden.
En exkursionsgrupp från kursen Urbana livsformer vid Åbo Akademi – sju studerande och en lektor – besökte städerna Köpenhamn och Malmö i april. Fokus var hur marginaliserade grupper formar staden och därför bekantade vi oss med olika platser i marginalen. I Köpenhamn besökte vi bland annat fristaden Christiania i stadsdelen Amager, och Nya ungdomshuset och kulturcentret Demokrati Garage i Nordvest. På andra sidan sundet, i Malmö, gick vi bland annat på rundvandring i stadsdelen Rosengård och besökte det havsaktivistiska utbildningscentret Naturum vid Ribersborgsstranden. Gemensamt för dessa platser är en historia av marginalisering, aktivism eller motstånd mot olika typer av normer.
Planerad växtlighet i Rosengård i Malmö.
Det urbana rummet består till stor del av betong och mänskligt byggda konstruktioner, såsom hus, vägar, torg, statyer och belysning. För många är växtlighet och grönområden centrala delar av staden, som planläggs i den allmänna stadsplaneringen. Människor som bor centralt i höghus och är omringade av det urbana kan värdesätta närliggande parker som ger tillgång till natur i vardagens trafikerade miljö. Det finns därför ett allmänt värnande om grönområden och planteringar av växtlighet i staden. Här är således inte växtligheten en companion species till människan, utan det är ett ensidigt förhållande där människan gynnas av det gröna. Växtligheten hade generellt sett klarat sig bättre utan människor och haft mycket mer plats att växa i ett människofritt varande. I det urbana rummet, ett mänskligt planerat rum, är denna typ av ensidigt förhållande till djur och växter vanligt. Var kan man då hitta ett mera ömsesidigt förhållande till naturen i staden?
Under exkursionen observerade jag att den vilda, mer oplanerade växtligheten ofta fick en central roll i de alternativa urbana rummen vi besökte. På platserna där marginaliserade grupper formar staden mest påtagligt finns ett mer relationellt förhållningssätt till naturen. Kulturcentret Demokrati Garage, en plats för olika typer av communityn med drivkraften att uppmuntra till ökat demokratiskt deltagande, lyfte stolt fram att plantorna och de olika växtligheterna på platsen sakta men säkert tar över. Den vinterdöda växtligheten i planteringsboxen hängde torrt kvar intill en skylt med försäkrande ord om den övertagande trädgården. Växtligheten får en vild och okuvlig roll på platsen, som överensstämmer med deras agenda om att få människor att försöka förverkliga sina idéer i en maktkritiskt miljö.
Planteringsboxar vid Demokrati Garage, där människor får plantera vad de vill.
I Malmö observerade jag på vår rundvandring vid Möllevången, ett arbetarkvarter nära centrum, att träden i en rondell som kallas ”Gazarondellen” intill Folkets Park fått en roll i motståndet som präglade hela kvarteret. Vår guide beskrev hur protester mot Israels deltagande i Eurovision, som hölls i Malmö år 2024, bland många andra ageranden innefattade att man satte upp hälsningar i träden för att visa stöd för människor i Palestina. Där fick alltså växtligheten eller träden en roll i människornas motstånd: de höll lapparna.
I det självstyrande området Christiania fick vi också en guidad rundtur och jag observerade att växtligheten ofta vävdes samman med det mänskligt byggda. Området är dessutom omringat av vatten och grönska. Christiania har en historia av aktivism som fick sin start genom ockupation av tomma fastigheter på platsen som tidigare var ett militärområde. Invånarna motsätter sig många kapitalistiska normer. Exempelvis värnar man om en jämlik möjlighet att tjäna pengar genom att ha samma lön för olika typer av arbete, och det är inte möjligt att äga hus eller mark på området. Motståndet mot äganderätt visar på ett mer relationellt förhållningssätt till omgivningen i den mån att man då inte kan ”ta över” marken och dess natur och tjäna pengar på den. Trots att även människor i Christiania gynnas av naturen blir ifrågasättandet av att äga mark ett slags motstånd till mänsklig överlägsenhet: vi som människor har inte en självklar rätt att bruka mark och natur hur som helst. Här framträder ett mer ömsesidigt förhållningssätt till omgivningen, precis i linje med det Haraway beskriver genom begreppet companion species.
I dessa olika exempel har växtligheten en synlig funktion för motstånd och aktivism. Därutöver är växtlighetens egen agens i det mänskligt kontrollerade urbana rummet intressant att observera. Gräs, rötter och träd söker sig genom de planerade vägarna och byggnaderna i staden, och gör genom sin existens och sitt liv, motstånd mot en kontrollerad miljö som det urbana rummet. Det ger ett kraftfullt intryck när växtlighet och betong vävs samman och vars kontraster blir en kritik mot människans upplevda makt över naturen.
Trädets rötter söker sig upp och spräcker asfalten i Nordvest i Köpenhamn.
Gräs letar sig upp mellan stenplattor i Christiania.
Jag anser att urban växtlighet rollen av companion species i exemplen där växtligheten tar plats och tillskrivs en central roll i motståndsrörelser. Växtlighet som städas undan och trimmas ned enligt ett estetiskt behov är en typ av kontroll. I en tid av oroligt världsläge med ökad censur och ett nedtystande av olika marginaliserade röster ser jag likheter i tendenserna till kontroll av växtlighetens levnadsutrymme. Frågan som enar dessa exempel är: Vad ger oss en upplevd rätt att forma och styra andra liv för att passa våra egna behov? I stadsplanering tenderar man ofta att utgå från mänskliga behov, istället för att prioritera exempelvis växternas, djurens eller havets välmående. Men jag vill påstå att i de fall där växtligheten växer fritt, okontrollerat och har börjat ta över det urbana rummet ifrågasätts även den maktrelation människan har över naturen. Det finns något motståndskraftigt i växternas sätt att inte låta sig kontrolleras.
Moa Parkkinen
skrivet för kursen Urbana livsformer
Källor
Haraway, Donna (2003). The companion species manifesto: dogs, people, and significant otherness. Prickly Paradigm Press.
Med tack till Gustaf Packaléns minnesfond, Svenska Kulturfonden, Svenska folkskolans vänner och Aktiastiftelsen i Korsholm som finansierade exkursionen till Malmö och Lund.