Jag deltog i ett fältarbete i Borgå 18.9-21.9.2017. Detta fältarbete var ett samarbete mellan Svenska litteratursällskapet och ämnena Nordisk folkloristik och Nordisk etnologi vid Åbo Akademi.
Vi var åtta studeranden som deltog och vår uppgift var att intervjua Borgåbor angående mobilitet. Under ett par förberedande föreläsningar fick vi bekanta oss med begreppet mobilitet och fastställa frågor, i par, som sedan skulle godkännas av SLS. Parvis bar vi ansvaret för att intervjua kring temat vi valt, men intervjuerna skulle göras enskilt. Vi byggde upp våra frågelistor kring fyra olika teman; pendling, migration, stadsplanering och valet att stanna kvar (i Borgå).
Den 18.9 åkte vi till Helsingfors för att bekanta oss med SLS. Hos SLS fick vi bekanta oss med inspelningsapparaterna och fick en snabb genomgång om schemat vi skulle följa på fältarbetet. Vi åkte tillsammans buss från Helsingfors till Borgå. Mitt tema var pendling, och under bussresan kunde jag reflektera personligen vad jag själv sysslade med under mina resor.
Pendling är då man som en pendel reser fram och tillbaka mellan sitt hem och arbete på olika orter. Jag jämförde mina egna erfarenheter av resande med pendling och tänkte mig att jag skulle syssla med samma saker om jag pendlade, dvs. jag skulle sova och kolla min e-mail.
I Borgå gjorde jag fyra intervjuer. Varje intervju var olik den andra trots att mina frågor var samma till dem alla. De kortare intervjuerna blev 15–17 minuter långa medan de längre var 27–45 minuter långa. Detta beror på att alla informanter var olika pratsamma och hade olika mycket att säga. Dessutom var en del informanter mer insatta i det tema jag frågade kring. Jag var sjukt nervös för alla mina intervjuer och som nybörjare kändes intervjuerna skrämmande eftersom jag varenda gång tvivlade på mig själv och min ”proffsighet” i att intervjua. Mina intervjuer blev nog bra trots min nervositet, trots att de var korta innehöll de en hel del utvecklade reflektioner av informanternas erfarenheter av pendling.
Vår vistelse var bekväm på vandrarhemmet. Vi åt gemensam frukost varje morgon och hade två gemensamma middagar. Under dessa gemensamma måltider tog vi del av varandras erfarenheter om intervjuer och diskuterade de kommande händelserna. Fältarbetet byggde på mitt självförtroende och jag kan nu konstatera att trots att jag ännu kommer att behöva mer träning i att intervjua behöver jag inte vara rädd för att göra det. Spänning i intervjusituationen gör att man är mer alert och dessutom mer medveten om sina egna svagheter.

Henna Mäkelä, studerande, Nordisk etnologi