Kekri – föregångaren till årsslutets samlade festligheter

Vi har just firat allhelgona, kommit ihåg våra döda och haft den numera årliga diskussionen om Halloweens antågande i Finland. Sen börjar advent och väntan inför julen med all dess mat, och allt kulminerar i nyårsfirandet med buller och bång. Det som många inte vet är att man tidigare i den finska kulturen firade något som kombinerade alla dessa högtider i något som var årets höjdpunkt: kekri.

Kekri var en skördefest som ursprungligen firades vid olika tidpunkter, beroende på när de olika gårdarna blev färdiga med sina skördesysslor, men på 1800-talet förankrades den till första november. Vid kekri tog det gamla året slut och det nya började och firandet fylldes av olika symboliska handlingar och ritualer. Borden skulle digna av mat och dryck och ju fullare och mättare man till slut var, desto bättre, det bådade nämligen gott för nästa års skörd. Får hade en speciell ställning och man åt ofta lammstek, sparade benen och grävde efteråt ner dem för att säkerställa lyckan inför det nya året. Det dansades, lästes ramsor och man levde loppan. Traktens ungdomar kunde klä ut sig till ”kekripukki” (kekribock) och ”kekritär” (en kvinnlig kekrifigur) genom att använda sig av bockmasker, klä sig i skinn och lakan och gå från gård till gård och be om mat. Ifall de inte fick något så hotade de med olika hyss.

Pekka Ruotsalainen klädd som kekripukki 1927.
Foto:Ahti Rytkönen / Museovirasto (Public domain)

Efter festen så var det gamla året slut, men det nya året började inte direkt därpå. Ordet ”kekri” går tillbaka till fornugriska ”kekraj”, som vidare är ett 4000 år gammalt låneord från indoiranska, och har betydelsen ”hjul”, ”något cirkulärt”. Firandet var ursprungligen förankrad i en neolitisk allmäneuropeisk soldyrkan och för att solåret och månåret skulle gå ihop så krävdes en tolv dagars period mellan det gamla året och början på det nya. Denna tid kallades i den finska kulturen för ”jakoaika” (ung. delningstid). Dessa tolv dagar var en gränsperiod då man bara gjorde det nödvändigaste arbetet, rörde sig så ljudlöst som möjligt, då spådomar utfördes för att visa hur det nya året skulle bli och då avlidna förfäder och andra andar var närvarande. Portarna mellan världarna var öppna och detta krävde strikta regler för hur man skulle bete sig, andar skulle blidkas och världens status quo upprätthållas. Tiden var ”pyhä” (ung. helig), något begränsat, rentav farligt, förbjudet, ett icke-rum, ett utrymme mellan två inrutade cirklar. Många känner säkert till begreppet ”twelve days of Christmas” från den angloamerikanska världen, det har precis samma ursprung som det finska ”jakoaika”.

Julen tog fr.o.m. 1800-talet över en hel del av kekris seder. Att äta mycket mat, komma ihåg de avlidna genom att tända ljus på gravarna, julgubben (joulupukki) i den finska varianten med skinnkläder, användandet av halm som dekoration, seden om julefrid; alla dessa element hittas i någon form i firandet av kekri. Ett talesätt vid den tiden löd: ”talonpojan kekri, herrainväen joulu” (bondens kekri, herrskapets jul), som berättar om hur förändringen höll på att ske.
Kekri minskade vidare i betydelse i och med urbaniseringen och splittrandet av det gamla bondesamhället. Min farmor växte upp i Sievi under krigstiden och kommer ihåg att kekri var en term som man kände till som ”kekrijoulu” (kekrijul), men att det inte firades aktivt då längre. Idag har man revitaliserat seden på olika håll, bl.a. på Fölisön i Helsingfors. Där kan man bl.a. göra en kekrimask åt sig, delta i en andakt och vara med om att skörda i trädgårdslandet på ön. Kekripukki rör sig såklart också på området. I Kajana firar man kekri genom att bränna en kekribock av halm.

Vad studier av våra seder då och nu berättar oss är att vår kultur inte är isolerad och inte heller unik. Seder och bruk har kommit och gått genom århundraden, fått nya prägel och former vartefter. Men i grund och botten har de flesta av våra seder mycket gemensamt i sin symbolik och i sin ritualitet och varför de utförs. Det handlar om olika gränser i livet, om att skydda sig och vörda både det överjordiska och det jordiska. Även om vi idag inte är medvetna om varför vi bränner brasor, varför vi konsumerar så mycket mat på julen, eller vet hur långt tillbaka i forntiden seden om att hedra de avlidna går, så fortsätter vi att utföra liknande handlingar som våra förfäder en gång gjorde. Lite annorlunda, inlindade i lite olika omslagspapper, men ändå sticklingar från samma träd. Ta det omtvistade Halloween, som både ses som ett hot och en möjlighet hos oss idag. Dess grund ligger i keltiska högtiden Samhain, som är exakt samma kugge i exakt samma hjul som kekri. Halloween är alltså egentligen inte alls ett främmande element för oss historiskt sett, vi har själv under samma tidpunkt och under nästan likadana former firat en egen högtid, till och med genom en inhemsk variant av ”trick or treat”.

Kekri firar det cirkulära, det återkommande, det fortgående livet, och kunde därmed symbolisera kulturen som helhet. När något nytt sipprar in så är det bara att glänta lite på locket och nästan säkert finns därunder något som egentligen är väldigt bekant. Så som åren går runt, så går också sederna, från generation till generation, från folk till folk, från land till land, i en naturlig och stadigt vandrande bana.

Hannah Salo

skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips

Ridderstad, P. Marianna. ”The bear and the year: On the origin of the Finnish late iron age folk calendar and its connection to the bear cult”. Mediterranean Archaeology and Archaeometry, Vol. 16, No 4, (2016), pp. 355-34.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. http://neba.finlit.fi/juhlat/kekri/index.html
(på sidan finns en lång lista med litteratur om kekri)

Taivaannaula ry. http://www.taivaannaula.org/
(skriver nästan dagligen på facebook om olika seder och bruk som varit aktuella för dagen ifråga eller tiden på året)

Talonpoikaiskulttuurisäätiö. http://kekri.fi/

Det här inlägget postades i kulturanalys, Materialitet, Ritualer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *