Rituella eldar under Samhain

För oss i dagens västerländska samhälle är Samhain kanske närmast känt som ”forntida Halloween”. Samhain (även stavat exempelvis Samain, Samuin, Sauin och Samhuinn, och också kallat andra namn beroende på plats) var en rituell keltisk högtid som firades efter skörden, från solnedgången den 31 oktober till solnedgången den 1 november och angav årets indelning i en ljusare och en mörkare halva. Högtiden firades för nästan 2000 år sedan, i Irland, Skottland och på Isle of Man. Under denna natt var ”den andra sidan” närmare och man kunde se både avlidna släktingar och onda andar, och även små övernaturliga varelser (i Irland kallade Aos Sí) sades kunna skymtas. Samhain firade döden och det mörka halvårets intåg, och det fanns mängder av riter som hörde ihop med högtiden.

Två av de viktigaste komponenterna under äldre tiders Samhainfirande var mat och eld. Under Samhain tändes stora kollektiva lägerbål ”bonfires”, som enligt flera internetsidor påstås härröra från ordet ”bone-fire”, eftersom benen av de nyligen slaktade djuren kastades in i elden. Dessa eldar hade ett flertal syften. Hemmets härdar släcktes, för att sedan på nytt tändas med hjälp av bålet. Elden användes som skydd mot de övernaturliga väsen som ansågs hålla till nära vår värld, den vägledde avlidna släktingar hem, och man kastade in offergåvor till olika naturväsen i det kollektiva bålet. Askan från bålet sedan spreds över de nyligen skördade åkrarna för att det kommande året skulle ge god skörd.


Fotograf : Per Palmkvist Knudsen, wikilicens CC BY-SA 2.5

På grund av det under vinterhalvåret allt blekare solljuset är det möjligt att Samhains stora bål ursprungligen tändes som hjälpmedel för solen, som man noterade hade slutat skina lika klart som under sommarhalvåret. Detta skulle senare ha utvecklats till en mer etablerad högtid, med olika riter som hör till.

I dagens värld är Samhain inte ett alldeles välkänt fenomen trots dess historiska betydelse. Irländska emigranter förde seden vidare till Amerika, där den så småningom förvandlades till vad vi idag känner igen som Halloween, och de krista högtiderna runtom vilket också var vad man i det alltmer kristna Europa försökt byta ut högtiden mot.

Sedan ungefär mitten av 1900-talet har nypaganer som följer den keltiska kalendern (såsom wiccaner och druider) försökt återuppliva gamla traditioner genom att fira Samhain, eller en fest baserad på högtiden, som en del av sin religiösa tradition. Dagens Samhain kallas ofta nyår, och i sydligare trakter är det vanligt att fira högtiden kring den första maj.
Specifika rituella platser både i Skottland och Irland där dessa eldar skulle tändas finns kvar än idag, men används inte längre under nutida festligheter. Även under historiskt Samhainfirande tändes mindre kollektiva brasor bland byarna längre bort, eftersom högtiden firades över hela de keltiska delarna av Irland och Skottland.

Eftersom Samhain var en övergångsrit mellan de två halvorna av året kan elden tänkas ha setts som en slags övergång. Även tändandet av hemmets eldar med elden från det kollektiva bålet kan ses som ett sätt att påbörja något nytt och säga farväl till det gamla. Enligt flera nypaganistiska rörelser som firar Samhain är högtiden ett slags nyårsfirande, där man kan välja ritualer som man själv anser att hjälper en att göra följande år bättre. Många av dessa religioner är mycket individualistiska, och det finns ingen entydig bild på hur man bör tro, utan det handlar mera om utförande. På grund av dessa religioners utspriddhet och individualism är det inte längre sed att tända stora kollektiva bål utan många utövare väljer hellre att göra upp egna privata eldar. Elden har heller inte samma betydelse i nutida Samhain som förr utan det är möjligt att fira denna högtid som man själv finner bäst., Även om nutida sätt at fira skiljer sig markant från den ursprungliga högtiden påstår nypaganer gärna att de följer gamla traditioner, istället för att säga att de utför en ny ritual.

Små riter som man kan utföra under högtiden varierar, och få av dem innehåller eld. De som gör det har även alternativa sätt att skapa elden, till exempel om man inte har möjlighet att göra ett bål. Bålet är heller inte längre stort och kollektivt. De bål som tänds vid samma tidpunkt som denna högtid hör ofta till andra festligheter. Elden spelar inte en lika stor roll inom modernt Samhainfirande – man ser den inte som ett skydd för andar, och man värmer heller inte avlidna släktingar som kommit på besök för en natt.

Amina Stålfors
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet” 2017

Lästips

– Pakanaverkko, www.pakanaverkko.fi/uskonnoista/wicca/
– Samhain Lore and Rituals, https://www.circlesanctuary.org/index.php/celebrating-the-seasons/samhain-lore-and-rituals
– Samhain, http://www.newgrange.com/samhain.htm
– Östling, Per-Anders (2012) Spöken, medier och astrala resor. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen.

Det här inlägget postades i kulturanalys, Materialitet, Ritualer. Bokmärk permalänken.