Brännvin är gjort på säd eller potatis och förr även cellulosa, och har från och till varit både förbjudet och reglerat genom historien. Som många andra former av alkohol har det använts som medicin, men det kunde även användas för att diagnostisera olika åkommor. Diagnosställande överlag var förbehållet de kloka i samhället och inte något för dem som endast höll på med huskurer.

Brännvin som hjälpmedel för att diagnostisera och bota sjukdomar användes i början av 1900-talet, och det var endast ett fåtal av dåtidens kunniga män som visste hur man gjorde. Den som led av åkomman, eller dennes ombud, skulle bege sig till botaren med en kanna okryddat och ofärgat brännvin. Om patienten var gift skulle även en ring som tillhörde honom eller henne tas med. Den vise mannen hällde upp brännvinet i ett större spetsglas och knöt fast ett band i ringen som sedan sänktes ner i glaset. Med huvudet vilande i händerna skulle mannen sedan, under absolut tystnad, stirra ner i glaset under en lång stund. Då uppdagades bilden av den eller det som orsakat åkomman på brännvinets yta. Under fortsatt tystnad drogs ringen upp och gavs tillbaka till patienten. Mannen hällde över brännvinet i en flaska av mörkt glas, som patienten hade haft med sig, och satte till ”droger ur diverse flaskor” från sitt eget förråd. Han hällde sedan upp två supar, en för patienten och en för sig själv som de drack, och först efter detta fick tystnaden brytas. Brännvinet som blev kvar skulle den kloke behålla.

Kloka gubbar och gummor kunde även skåda framtiden i till exempel kaffesump eller teblad som här i Jakob Kulles (1838-1898) målning ”Hos kloka gumman”. Public domain.

Att skåda i brännvin var behändigt eftersom det både ansågs bota och lyfta fram orsaken bakom krämpan. Jag tror dock inte att brännvin med droger var det mest effektiva botemedel man kunde få.

Frida Häggblom
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Lindberg, Erik Jonas 1986. Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin – om folkliga huskurer och medicinsk magi.
– Tillhagen, Carl-Herman 1958. Folklig läkekonst.