Vem lurar i bäcken?

Nu när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Necken med sitt sköna byte.
”Under strandens granar”
J. L. Runeberg (1804–1877)

När min mor var ung spenderade hon en sommar på sina farföräldrars sommarstuga. Det första hon blev varnad för var att inte fara under den lilla bron som ledde över ett brant och djupt dike. Där nämligen levde Näcken. Hon blev naturligtvis nyfiken och genast när hennes farmor hade släppt henne ur synhåll klev hon ner i diket för att se vad Näcken är för någonting.

Otaliga är berättelserna om duktiga spelmän som fått sin skicklighet i fiolspel av näcken. Den som tittar noga på Johan Tiréns (1853–1911) målning ”En Jämtlandssägen” ser också näckens gestalt skymta i forsen. Kurt Svensson konsthandel, Public Domain

Näcken är ett av flera nordiska folktroväsen bundna till vatten och mest känt för sin funktion att skrämma barn bort från farliga vattendrag. Jag tänker här förutom Näcken närmare behandla också Bäckahästen.
Näcken (eller Necken med en äldre stavning) är den kändaste av dessa här i Finland. Näcken dyker upp i många nordiska länder, ibland under annat namn men med samma egenskaper. Den visade sig vid brunnar, djupa diken, bryggor och andra vattendrag som kunde vara farliga för dem som inte kunde simma, och var känd för att lura människor till vattnet för att dränka dem. Näcken kunde byta form för att mer effektivt lura sitt offer till vattnet. Den mest kända formen är dock en människofigur med långt hår.

Det finns några skillnader mellan den finska Näkki och Näcken i Sverige och resten av Skandinavien. Näkki har ingen bestämd form och kan lika gärna visa sig i kvinnogestalt som en stor hund. Fastän Näkki är förknippad med musik, och med sin sång kan lura människor att följa med ner i träsket, ligger fokus snarare på att lura folk till att drunkna. Näcken däremot är starkt förknippad med spelmankonst och är mest känd för att lura människor till vatten med sitt fiolspelande. Näcken kan även lära upp någon lycklig i spelmannakonst. Näcken är också oftast skildrad som en maskulin figur. Traditionerna överlappar varandra och innehåller liknande drag men den finska Näkki verkar ligga närmare Bäckahästen.

Bäckahästen förekommer i hela Skandinavien och har som sagt många drag gemensamma med den finska Näkki. Bäckahästen förekommer i inlandsvattendrag och spenderar sin tid med att lura människor ner i vattnet för att drunkna.

Bäckahästen lockade bland annat barn med ridturer och kunde förlänga sin rygg så att alla rymdes med. Här tolkad av den norska konstnären Theodor Kittelsen (1857–1914) i målningen ”Gutt på hvit hest”. http://www.museumsnett.no/nordnorsk-kunstmuseum/Kittelsen.htm Public Domain

Fast man skulle kunna tro annat kan Bäckahästen också byta form. Den kan, som Näcken, förändra sig till vad som helst som kan lura människorna närmare vattnet. Det som skiljer Bäckahästen och Näcken åt är att Bäckahästen inte är starkt förknippad med sång, och när Näcken förtrollade sina offer med sin skönhet och musik, dränkte Bäckahästen folk så där på skoj.
Det som kopplar ihop dessa vattenväsen är att de har alla använts i pedagogiskt syfte för att varna barn för platser där det fanns risk att drunkna. Det är lite oklart om man egentligen trodde på dem eller om de var varelser man förväntades sluta tro på när man var tillräckligt gammal för att förstå att akta sig för branta diken.

Miamarie Peura
skriven för kulturanalyskursen ”Ritual och materialitet”

Lästips
– Näkki. Museologian aineopintojen ryhmätyöraportti. http://www.helsinki.fi/museologia/tutkimuksen_liitteet/N%C3%A4kki.pdf
– Stattin, Jochum. Näcken. Spelman eller gränsvakt? 1984/1992

Det här inlägget postades i kulturanalys, Materialitet, Ritualer. Bokmärk permalänken.