Båten från Battery Park styr ut mot Frihetsgudinnan. Det är fuktigt. Bakom oss försvinner Manhattans skyline i dimman. Jag vänder blicken mot hamninloppet och spejar efter Frihetsgudinnan. Det dröjer, men till slut träder hon fram ur en dimbank. Åtminstone delvis. Det är nästan som om hon medvetet dröjer kvar i dimbanken, utom synhåll. Eller är det dimbanken som vägrar att släppa sitt tag om henne? USA har ju förändrats. Tillsammans med horder av turister kliver jag av båten och tar en promenad runt den mäktiga statyn. Av en händelse hamnar jag i en grupp ryska turister. Guiden berättar intensivt samtidigt som han håller sin röda guidevimpel över huvudet. Talar han om de många ryssar som sökte sig till friheten i USA och bort från det feodala Ryssland? Talar han om frihet och om demokrati i vår samtid?

Efter att ha tillbringat en stund vid gudinnans fot återvänder jag till färjan som för mig till Ellis Island. En del platser är impregnerade av kulturell mening och Ellis Island tillhör definitivt dessa. Det är omöjligt att inte känna vad som brukar benämnas historiens ödesmättade vingslag. Jag rör mig sakta genom byggnaderna. Decennier av hopp, osäkerhet och förtvivlan tycks ha dröjt sig kvar i syfte att tvinga ned besökarnas tempo och öka utrymmet för reflektion. Jag försöker sätta mig in i hur mina släktingar upplevde ankomsten till Amerika. Fick de passera utan att utsättas för misstänksamma förhör? Fick de sätta sina fötter på Manhattan utan att ha utsatts för närgången, kanske förödmjukande granskning av sina kroppar? Fick de passera gränsen utan att bli definierade som potentiella hot? I likhet med mig hade de passerat Frihetsgudinnan på väg till Ellis Island. Hur uppfattade de henne när de väntade på att förhöras och granskas? Var hon för dem en hägring, en illusion, som knappt skymtades i en dimbank?

Fredrik Nilsson
Professor i etnologi