Den här veckan erbjöds anställda vid ÅA att få sina porträtt tagna av en fotograf, för att få kvalitativa och enhetliga bilder till personkorten på webben, som det uttrycktes i mailet. Även jag traskade till angiven plats för fotografering, medan jag tänkte på fläcken på tröjan som ettåringen kramat dit samma morgon och hur jag skulle kamouflera den. ”Ingen fara”, hade en kollega sagt, ”det är ändå mest fokus på ansiktet”. Men jag hade glömt glasögonen hemma (igen) och med kisande ögon, känslan av trötthet, tilltagande förkylning och mycket att göra, kände jag mig inte som någon vidare uppenbarelse att föreviga och ställa ut på webben. Men idag var sista chansen. Så jag smorde de vintertorra läpparna med läppomada – alltid något och mest symboliskt – och följde skyltarna med texten ”fotografering” uppför trapporna och in i ett rum där ett par andra anställda satt och väntade på sin tur.
I väntrummet fanns en spegel. Jag snodde till en bara aningen prydligare tofs i nacken, och tänkte på skolfotografen för länge sen som brukade vara beväpnad med en kam. Nu hade jag inte ens en kam – ska man ha det? En generationsfråga? Tänkte på min mor som alltid har en kam i väskan. Jag plattade till håret lite med handen och behövde inte vänta länge innan det var dags. I dörren möttes jag av en glad kollega som sa ”han säger säkert samma sak till alla, men han kunde verkligen sin sak!”. Fotografen hade varit mycket professionell.
Jag gick in i salen och fotografen lotsade mig genast till rätt plats, markerad med ett par bitar målartejp på golvet. Sedan sa han ”här får du en liten stressleksak”. Det var ett vitt hjärta av något slags gummimaterial, stor som en tennisboll, som jag skulle hålla i med båda händerna. Fotografen tog plats bakom kameran och skred till verket. ”Glöm att jag är här. Jag vet att det är svårt”, sa han. Sedan började han att lotsa mig genom olika scener – nu tar vi en allvarlig representationsbild, nu tar vi en till bokhyllan i vardagsrummet – och vidare till personer ”Matti Nykänen!”, ”Angelina Jolie!”, utropade han. En salig blandning kändisar passerade revy i snabb takt. Effekten var rätt komisk och befriande. Det funkade: jag glömde. Inte direkt fotografen, utan kanske mest mig själv. Ansiktet avbildat och sen namnet – ”som i lågstadiet, tydliga bokstäver. Efternamn först och sedan förnamn”. Jag la till mitt namn i raden efter alla andra som fotograferats, med versaler och enhetligt tog jag plats, och hörde sen genom dörren hur nästa person instruerades: ”här får du en stressleksak”.
Jag är säkert inte den enda som kan bli väldigt självmedveten i sådana här fotograferingssituationer, om det vittnar fotografens tekniker och skicklighet i vad man kunde kalla affektivt arbete. Sådant arbete utförs också av många andra yrkesgrupper, t ex frisörer, tandläkare och vårdpersonal, till vilka människor för en kortare eller längre tid ”överlåter” sig. Gränserna mellan att känna sig omhändertagen eller omyndigförklarad, trygg eller utsatt, stöttad eller övermannad, som aktör eller som objekt, kan vara hårfin i sådana situationer. När det lyckas bra, finns det all anledning att säga att bemötandet var professionellt. Fotografen använde sin tydlighet för att skapa säkerhet och enkelhet, och sin humor för att skapa rörelse och lossa den krampaktiga känsla som kan uppstå i en fotograferingssituation. Hjärtmassage en lite frusen dag.
Ann-Helen Sund
vikarierande universitetslärare i kulturanalys