Arkeologer jobbar med föremål. Enligt mantrat som man lär sig när man börjar studera arkeologi, forskar ämnet i ”människans förflutna genom materiell kultur utifrån ett långtidsperspektiv”. Hur har då jag, en arkeolog, kommit till ämnet nordisk folkloristik för att utföra mitt postdoc-projekt?

I bland hör man säga att arkeologiska föremål är stumma. Det är de dock inte, men ofta viskar de så lågt att man har svårt att höra vad de säger. Ofta kan man höra fel. Eller i alla fall tycker en annan forskare att hen har hört bättre vad stenyxan eller lerkärlet viskade än du hörde. Man tänker kanske lätt på stenyxor och lerkärl när man hör ordet arkeologi, men arkeologin handlar inte bara om förhistoriska föremål. Den historiska tiden, alltså tiden därifrån det finns texter, är också arkeologens fält. I själva verket så har arkeologins definition ingen tidsbegränsning förutom ”det förflutna”. Det förflutna kan betyda i går eller för en timme sen.

För att förstå hur min väg kom att leda till nordisk folkloristik, måste man gå lite tillbaka i tiden (arkeologer ser på saker i ett långtidsperspektiv). Sommaren 2004 jobbade jag på utgrävningarna som gjordes innan den nya delen av Åbo huvudbibliotek byggdes. Under den tiden funderade jag på vad jag skulle skriva min gradu om. Jag hade inga idéer. Jag hade valt mina biämnen enligt vad som verkade intressant, och hade inte tänkt att de skulle gå i hop på nåt sätt. Så jag hade folkloristik som långt och religionsvetenskap som kort biämne.

En dag satt jag på knäna i myllan och grävde bort ett stenvarv av en fyrkantig ugnsgrund från 1600-talet. I det södra hörnet hittade jag en liten hög små ben. Jag tyckte det var underligt, men satt bara benen i en plastpåse och fortsatte att jobba. När jag kom till det norra hörnet hittade jag en likadan hög små ben. Då kallade jag en av forskarna på plats och tillsammans dokumenterade vi båda högarnas exakta fyndställen. Nästa dag kom en arkeo-osteolog till utgrävningen och hon fastställde att båda benhögarna var den vänstra baktassen av en hare. Jag var fascinerad: hartassar var magiska föremål, visste jag. Detta fynd blev början till min pro gradu om så kallade byggnadsoffer, eller magiska föremål gömda i byggnader, under den historiska tiden. Eftersom jag hade studerat folkloristik så blev arkiverade berättelser (från 1800-talets slut och 1900-talets början) om vad man brukade göra när man byggde hus en del av mina tolkningar. Senare, när jag skrev min doktorsavhandling om samma tema, fick folkloren en ännu större roll.

Sju korpstenar i en påse viskar till arkeologen i Finlands nationalmuseum. Foto: Sonja Hukantaival.

Magiska föremål släppte inte taget om mig när jag planerade min postdoc-forskning. Nu vändes min blick mot alla de magiska föremål som finns i våra museer. De härstammar från samma tidsperiod som den arkiverade folkloren om magiska föreställningar, nämligen 1800-talets slut. Jag ser på dessa föremål genom en arkeologs glasögon, men folkloren har en betydande roll. För där arkeologen ser en liten (diameter 32 mm), svart, rund, slät sten (flinta, troligen av skandinaviskt ursprung, måste fastställas av en geolog), ser folkloristen berättelser om ormstenar och korpstenar:

“I hvarje korpbo lär finnas en liten rund sten, hvit till färgen, som har den goda egenskapen att göra den person, som håller stenen i sin mun, osynlig. Men att påträffa denna korpsten är ej någon lätt sak; ty korpens bo kan ej varseblifvas, såvida det ej återspeglas i vatten. Har lyckan varit en så bevågen, att en sådan skugga visat sig på vattnet, bör man noga lägga märke till, vid hvilken kvist boet är bygdt; hvarefter man nog får reda på det värkliga boet, som innehåller den dyrbara stenen.”
(Skrock och vidskepelse bland Malaks allmoge. Anteckningar af Johannes Klockars gjorda i Malaks under åren 1887–1889. Malax: Malaxs museiförening r.f., s. 16.)

Sonja Hukantaival
Forskardoktor i nordisk folkloristik (i liminaltillstånd mellan arkeologi och folkloristik)

Mitt projekt har en egen blogg: https://archaeomagic.blog/
Min doktorsavhandling kan laddas ner här: https://www.utupub.fi/handle/10024/125606