Nya världar med nya invånare

”Om du hittar en grimer, eller nåt annat som jag inte har, så fånga den!” säger nioåringen innan vi skiljs. ”Är det den som ser ut som en äcklig blobb?” frågar jag för att vara säker på att jag ska ta rätt. Grimer, grimer, grimer upprepar jag sen för mig själv för att säkert komma ihåg vad det är jag ska hålla ögonen öppna för.

Grimern karakteriseras av sin amorfa form, skapad av någon slags röntgenstrålar, och består av en mångfald farliga bakterier som gör jorden steril där den drar fram. Den kan tränga sig in i smala sprickor och penetrerar gärna avloppsrör där den livnär sig på avfall. Själv bryr jag mig inte alls om att fånga en sån, men blev istället väldigt glad när jag fick tag i en specialversion av den lilla söta Pikachu, med rosa blommor i håret.

: Grimern som slutligen fångades håller på att ta över min arbetsplats.

Familjens två äldsta barn har börjat spela Pokemon-Go, och deras föräldrar är med på upptäcktsresan både som spelmedhjälpare och ständiga bollplank (det finns ingen som kan vara så enkelspårig i sin konversation som en nioåring eller sexåring som har upptäckt en ny värld, om det sen är Minecraft eller Pokemon). Vi är flera år efter vår tid, men nu fick vi en orsak att sätta oss in i detta fenomen, som när det lanserades sommaren 2016 användes i fler minuter per dag än giganterna Snapchat, Tinder, Twitter, Instagram och Facebook. Kulturvetaren i mig fascineras av den här typen av vardagliga mänskliga aktiviteter, och här får jag dessutom både bli delaktig i mina barns värld, och själv på sätt och vis bli barn igen.

Med denna app i smarttelefonen öppnas plötsligt nya rutter i landskapet. Vägen hem går inte längre längs de vanliga gatorna utan zickzackar sig fram i ett för utomstående oförståeligt mönster. Ibland handlar det bara om att vika av ett kvarter åt sidan från den inkörda vägen, och det är inte nödvändigtvis så att sträckan blir längre än tidigare (även om jag väl måste erkänna att det också händer).

Statyer och minnesmärken som man gått förbi tusen gånger blir plötsligt synliga (här finns ofta så kallade pokestop där man kan samla bollar eller fånga virtuella pokemon-figurer) och min hemstads historieskrivning stiger fram i medvetandet genom detta.

Samtidigt har jag en krypande känsla av att det finns en parallell värld befolkad av små (och större – grimern väger enligt uppgift 33 kilo och är nästan meterhög) varelser som kan befinna sig mycket nära utan att jag vet om det. För att upptäcka dem måste jag använda mig av mobiltelefonen som filter, precis som man i alla tider använt sig av olika medier för att till exempel få kontakt med det övernaturliga.

Andevärldens Pikachu besöker sin korporala namne i vårt hem. De har valt familjens enda ickespelande medlems säng som mötesplats.

Fick jag någon grimer då? Nej, inte den här gången, men mitt primära mål var att samla pokemon-bollar och där fick jag ryggsäcken full. Nu önskar sig nioåringen en större ryggsäck, men han ska ha den i telefonen. Den han bär på sin verkliga rygg har motiv från Lego-serien Ninjago, vilket är en helt annan historia (som hans mamma också kan berätta om efter många år av inskolning)!

Blanka Henriksson, universitetslärare i kulturanalys
alias Blankenstein76, för tillfället med en Eevee som följeslagare på axeln

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *