Det nyligen begångna brottet i Borgå har knappast undgått någon. Två unga män, tillika bröder, sköt och skadade två poliser. Efter en dramatisk jakt kunde de sedermera gripas. Bröderna står nu inför rätta och i massmedia kan man följa hur journalister söker efter orsaker bakom brödernas framfart, vilket inte är inte unikt för just detta brott. I samband med våldsamma handlingar tycks det uppstå ett behov att förklara, om än inte förstå, ondskans grammatik. Journalisternas (och möjligtvis även läsarnas) intresse riktas i detta fall mot faktorer såsom sociokulturell tillhörighet och etnicitet. Ett annat återkommande tema är att man biograferar de gripna genom att rapportera om tidigare begångna brott. På detta sätt letar man alltså efter mönster som kan förklara brödernas beteende. Eftersom polisen ännu inte har avslöjat något om motiven riktas det massmediala sökandet efter spår även mot brödernas kroppar.

I Åbo Underrättelser, 30/8, konstateras att häktningsförhandlingarna skedde bakom stängda dörrar, men att pressen fick möjlighet att ”komma in i salen för att fotografera bröderna”. Brödernas kroppar förvandlas till en yta, ett kulturellt teckensystem, som ska dechiffreras. I tidningen finns följaktligen också en beskrivning av brödernas yttre: ”Båda bröderna var klädda i blå overaller och dolde sina ansikten för fotograferna. Man kunde ändå skymta att båda två har skägg och långt hår. Den yngre brodern hade håret i en backslick medan den andre hade satt fast det med en snodd. Den äldre broderns armar är täckta med tatueringar och båda två ser vältränade ut”. Behovet att avporträttera och beskriva de kriminellas fysionomi har historiska rottrådar.

När fotografiet under 1800-talet slog igenom som ny teknik användes den ofta just för att avporträttera kriminella och andra som ansågs avvikande (såsom sinnessjuka, samer, tattare och romer). Idén om att människans yttre var objektiv en spegling av det inre var en viktig drivkraft bakom det ivriga fotograferandet: Deras kroppar förmodades avslöja något om själsliga eller moraliska defekter.

Riksarkivet, Stockholm, Centralbyrån för fingeravtryck, Beskrivning över frigivna fångar, 1876, bildid: B0000998_00380

När pressen tillåts fotografera bröderna, men inte ta del av häktningsförhandlingarna, skymtar vi konturerna av denna tanketradition. Men vad vill journalisterna att vi ska notera? Vilka delar av brödernas kroppar blir betydelsebärande i sökandet efter spår eller mönster som kan förklara brottet? Deras frisyrer, skägg och tatueringar är i sig inte särdeles avvikande. Långt hår, skägg och tatueringar är närmast att betrakta som ofarliga hipster-attribut. Men genom att journalisten, medvetet eller omedvetet, adderar ytterligare andra tecken bildas ett mönster och läsaren förväntas sannolikt känna igen Brottslingen som arketyp. Ett sådant tecken är: ”båda två ser vältränade ut”. Den vältränade kroppen signalerar i detta sammanhang möjligtvis ett latent hot om våld, en vilja att kontrollera eller dominera sin omgivning genom våldsutövande.

Kroppen används på detta sätt som en yta som kan och ska avkodas dolda teckensystem och mönster. Kritisk kulturanalys påminner oss emellertid om att man sällan finner uttryck för människors inre själsliv eller förklaringar till deras beteenden i sådana beskrivningar, utan snarare kulturellt formade föreställningar om den Andre. Bilderna av bröderna och beskrivningarna av deras kroppar handlar mer om ett behov att (åter)skapa kulturell ordning, att blottlägga ondskans grammatik genom projicering och distansering.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi