’Att fastna’ – en text med ’buzzwords’

I samband med min disputation levererade jag, helt enligt ordningen, en lectio praecursoria, en betraktelse över att sträva efter att vara nöjd. Tanken med den texten var att lyfta fram en del i forsknings- och studieprocessen som vi sällan talar om. Jag konstaterade att Jag har förövrigt sällan träffat en kollega som beskrivit att arbeta materialnära i fält eller arkiv som något annat än roligt eller åtminstone en rolig del av forskningsprocessen

Strävan efter att vara nöjd innefattar en annan nödvändig och ofta förbisedd process. Denna process är enligt min erfarenhet ofta fruktad av studenter och leder till stress och allmän oro och som kan vara irriterande. Jag talar om att fastna i sitt arbete. Så här i början av det akademiska året kan det vara bra att påminna oss om (studenter och forskare) om hur nödvändigt det är att fastna, eller åtminstone fundera på hur och var vi fastnar.

Det finns åtminstone två huvudvarianter av att fastna i en studie- och forskningsprocess: (1) det vi kan kalla för ’att köra fast’ och (2) det vi kan kalla för att ’fastna för något’. Den förstnämnda varianten är den mest irriterande och den som fruktas av alla involverande. Anledningen till att köra fast inger en sådan fasa, är att processen avstannar och man får snällt vinka åt deadlinen när den flyger förbi. Detta leder till att måsta ursäkta sig, lägga upp en ny tidsplanering i bästa fall; att missa att publicera sig i en ansedd tidsskift, eller i värsta fall att måsta göra om en kurs.

Fettklumpar och kantarellskog

I bland kör man fast i en forsknings- eller studieprocess i sig, i bland kör man fast på grund av andra faktorer i arbets- och privatliv. Att köra fast på grund av omständigheter som ligger utanför en studies ramar, kan liknas vid uppbyggnaden av de fettklumpar i kloakerna som studerats av Henriksson och Sund i ett specialnummer av Budkavlen (2018); en process av små fettklumpar, smuts och avskräde som leder till förstoppning av ett annars reguljärt flöde i systemet. Om man kör fast i en fettklump, hjälper det endast med långsamt hacka sig igenom klumpen. Att lösa en förstoppad forskningsprocess av fettklumpsvariant, kräver först och främst en paus, eventuellt med kaffe och kollegor eller medstudenter. Lyckligtvis kan kaffepauser med medstudenter och kollegor också användas i förebyggande syfte. Kaffe håller förstoppningen borta.

Att köra fast i forskningsprocessen händer alla och är en helt annan sorts fastnande. Kanske kan forskningsprocess-fastnande liknas vid att gå och plocka svamp i skogen, bara för att sätta foten i en björnsax. Du plockar lite (teorier) här, och lite kantareller att flyter på bra tills…. PANG!

– Jaha ja… Vad gör jag nu då?

En sådan fälla kan handla om att man inte får tillräckligt med svar på i en frågelista, att man inte har de teoretiska verktygen för att tackla problemet, eller kanske att man råkat få olika uppfattningar om en text i ett peer review-utlåtande. Den akademiska miljön är väl förberett för björnsaxar i kantarellskogen (och för teoretiska och metodologiska problem). Att fastna i en björnsax löses bäst med de två beprövade metoderna: (1) genom läsning och (2) genom att gå på seminarium (!). Detta kräver förstås två saker av den björnsax-låste forskaren (och studenten), att man är villig att utsätta sig för kritik, och att man är redo att lyssna och läsa sig till lösningen så att man får de (teoretiska) verktyg man behöver för att lösgöra saxen. Lyckligtvis kan även seminarier och läsning användas i förebyggande syfte.

Kantareller. Foto: Nick Grappone on unsplash

I båda varianterna av att köra fast är lösningen kommunikation. Att vara irriterad över att köra fast, blir inte bättre av att inte gå på seminarium, eller lyfta fram ett problem på en kaffepaus. Att jag tar upp denna beprövade lösning ska ses mot bakgrunden att vi alla (både forskare och studenter) förväntas prestera och vara tävlingsinriktade. Vi ska konkurrera om forskningspengar, ”visa framfötterna” och vara internationellt framåt och forska med spets. Här vill jag påpeka att jag personligen anser mig själv ha lyckats att navigera i den arbetsmarknaden väl. Men jag vill hävda att anledningen till att jag har lyckats att göra detta är att har ett bra team i ryggen. Akademiska studier är en lagsport och det är i situationer när man kör fast som tränar lagandan. Att fastna i en björnsax, eller i att krascha in i en fettklump, är alltså bara en del av processen som på sitt sätt är nödvändig.

Bortglömda tårtbitar och tomma kaninhål

Om ”att köra fast” är en form av att fastna som är frustrerande, så är den andra formen ”att fastna för något” stimulerande. Långt ifrån björnsaxen, kan fastna för något beskrivas ungefär som när min hund får upp ett spår. Hunden går med nosen i backen, plötsligt fastnar han för med nosen i backen, vänder till vänster, och 500 m senare visar det sig att det ligger en bortglömd tårtbit på marken och väntar. Denna sorts fastnande kan rikta om en artikel eller uppsats, göra en artikel till ett bokprojekt, eller leda till nya insikter om informanters berättande. Spåret man får upp kan ju också leda ner i ett tomt kaninhål och inte till en tårtbit.

När man arbetar materialnära kan man fastna för små och stora spår. Nyligen, i arbetet med en artikel inom mitt projekt ’Boys will be boys’, upplevde ett spår i form av ett ord. Artikeln jag arbetar med handlar om narrativ positionering i mäns berättelser om sin uppväxt. I en sådan studie är det viktigt att följa spår som kan leda till insikt om positionen informanten har, gentemot mig som lyssnare, samhällsdebatt och positionering gentemot de människor och ting som förekommer i berättelsen. En av de positioner jag tidigare sätt i informantens berättelse består i positionen som en (självutnämnd) introvert person. Men plötsligt förändrades känslan i det berättade, och sålunda positionen. Plötsligt uppfattade jag det som om det fanns en mer passionerad, utåtriktad pojke i det berättade. Mitt i allt fanns ett ord för det, ordet var ’könsnivellering’.

– Vad är nu detta för något? Undrade jag i mitt stilla sinne.
– Vad händer om jag följer det här spåret? Sagt som gjort, spenderade ett par timmar med Google.

Om man sätter igång en sökning på könsnivellering hamnar man fort på allehanda sidor som kan betecknas som sidor för mansaktivism. Där florerar ordet sida vid sida med ord som ’kulturmarxist’ och ’tankelikriktning’. Ett litet ord, ett spår med stor betydelse för positioneringen som informanten vill berätta åt mig att han har. Något jag fastnade för som har en påverkan på min tolkningsprocess, i min jakt på kopplingen mellan känsla, positionering och pojkskap.
Var det hela slutar, vet jag inte riktigt ännu. Artikeln kommer att publiceras i en av prominent nordisk tidskrift senare i år. Det jag vet är att det finns flera spår som jag fastnat för och jag har insett att jag måste byta riktning i det treåriga projekt jag arbetar med. Spåren är många, sålunda är det kanske läge att försöka skriva en bok på ämnet.
Lagspel och seminarium

När man fastnar för något som jag gjort i mina pojkskapsberättelser, så påminner jag mig själv om mina lagspelare.

– Jaha, verkar som om att jag måste skriva en bok. Det var ju spännande…. Tänkte jag för mig själv och knackade på Lena Marander-Eklunds dörr.

Anledningen till att jag knackar på just hennes dörr är kombinationen av erfarenheten hon har av att ge ut böcker i Svenskfinland och en mer extensiv kunskap om kombinationen av narratologi, genus och livsberättelser än vad jag har. I skrivandets stund har jag ännu inte konsulterat min kollega Karin Sandell, men vet att jag kommer att måsta göra det på grund av att hennes avhandlingsprojekt behandlar näthat, ett spår som helt plötsligt dök upp i mitt material.

Poängen jag vill göra är att jag vet att jag har kollegor som kan hjälpa mig oavsett vilken form av att fastna jag lyckas hamna i. Oavsett om man kör fast eller fastnar för ett spår är det läge att rådfråga kollegor. Det är, som sagt, i fastnandet som det kollegiala, ’teamworken’ måste få ta över. Jag menar också att ’fastna’ är nödvändigt för upprätthållandet av denna lagsport vi pysslar med. Genom seminarier, konferenser, kaffe- och lunchpauser och diskussioner som uppstår där vi fastnar, för eller i något, tränas vi som studenter och forskare i en ofta outtalad konst – seminarier och diskussion. Något som är våra vardagsredskap. Om man sålunda vänder på steken och menar att det är i de tillfällen man fastnar som redskapen sätts i bruk, eller lagspelet blir synliggjort, så är ’att fastna’ en nödvändig del av studier och forskning. Det är ingen idé att ha en massa redskap om man inte får pröva dem.

Foto: Coralline Clin on Unsplash

Missförstå mig rätt här. Att köra fast, missa deadlines och dricka kaffe är inget vinnande koncept. Att springa ner i varje kaninhål efter idéer inte bra i längden i en studie- och arbetsmiljö i vilken tid tenderar att vara en bristvara. Det jag vill sätta ett finger på här, är att påminna forskare och studenter om att fastna (i båda bemärkelserna) handlar ett tillfälligt stopp i ’flödet’. Hade den här texten varit en betraktelse om ’flöde’, hade den kanske uppfattats som en ’framåt text’. Detta då jag kunde ha skrivit i ordalag som tangerar universitetsvärldens nuvarande hjärtefrågor. Ord som exempelvis genomströmning och publikationstakt är exempel på sådana ord. Nu kanske den här betraktelsen snarare kommer att uppfattas som ett pop-psykologiskt dravel eller möjligtvis som ett försök till en naiv självhjälpstext med ’buzz words’ som: ’kommunikation’ , ’kom ihåg att pausa’ och ’laganda’.

Snarare vill jag bara påminna läsaren om ’att fastna’ inte är så dramatiskt. Så om du fastnar:
1. Ta en paus
2. Kommunicera
3. Kom ihåg lagspelarna

Eller kanske:
1. Läs
2. Gå på seminarium
3. Lyssna

FD Jakob Löfgren, SLS-forskare i Nordisk folkloristik vid ÅA

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.