Januari detta år har varit speciell eftersom både min mors och min svärmors hem skulle tömmas på grund av att de båda numera är bosatta på servicehem för äldre personer. Det är mentalt tungt att se sina närmaste bli tvungna att lämna sina hem. Dessutom är det tidskrävande att gå igenom och packa ner alla saker. Många personer som är födda på 1920-och 30-talet har upplevt både relativt anspråkslösa tider under sin barndom och varit med om ett ekonomiskt uppsving som möjliggjort att de kunnat skaffa sig de prylar de önskat, samtidigt som sparsamheten sitter i från barnsben. Så det finns minsann föremål av alla de slag.
Samtidigt som man går igenom sina anhörigas kanske väldigt kära föremål slås man av de berättelser tingen berättar. I lådor hittade jag julkort som familjen fått under många år. Till en början var de årsvis prydligt hopknutna med silkesband, medan ju närmare nutid vi kom låg de huller om buller nedstoppade i lådorna. Sparade dagstidningar med kanske en viktig artikel. Urklipp av olika slag. Handskrivna recept på favoritmaten. Äldre böcker som undanstoppats i skåp – kanske bestsellers från 1960-talet. I båda hemmen fanns föremål som påminde om min far respektive min svärfars arbetskarriärer – visitkort, reklampennor, räknestickor, kemiböcker och olika typer av verifikat. Att för en annan persons räkning avgöra vad som ska slängas, bortskänkas och delas mellan barn och barnbarn är svårt. I sorteringen utgick jag från att fotografier och brev inte slängs. Föremål som har ekonomiskt eller känslomässigt värde kastas naturligtvis heller inte bort. Men så allt detta skräp. Jag slogs också över att det kändes väldigt privat att rota i andras saker. Inredning med föremål är en central del av hemskapandet och när man städar bort tingen städar man samtidigt bort ett hem.
En aningen kantstött kaffekopp, Arabia Filigran (design 1965–75, Raija Uosikkinen), som en gång var familjens finporslin.
Fenomenet att städa bort ett hem är kulturanalytiskt intressant. Margareta Magnussons bok Dödsstädning. Ingen sorglig historia (2017) har resulterat i att idén om dödsstädning har etablerats som ett begrepp. Tanken är att människorna själva inför sin ålderdom, då de ännu orkar och kan, går igenom sina saker och slänger sådant som de uppfattar som skräp dels för att göra hemmet mer överblickbart, dels för att skona sina barn eller syskonbarn från det arbete det innebär att städa bort ett hem. Det här hänger också ihop med den japanska inredaren Mari Kondos tankar om ett välorganiserat hem endast består av saker som du tycker om. Ordningen ska dessutom vara bestående. En helt annan sak är att många människor samlar på föremål och bryr sig inte det minsta om minimalism. En tredje företeelse som idag är aktuell är att föremål återanvänds och byter ägare som ett led i en cirkulär ekonomi. Här gäller tanken om att ens eget skräp kan vara en annans skatt. Dessa tankar hjälper inte när det gäller min mor och min svärmor utan må vara en påminnelse åt en själv inför framtiden.
Lena Marander-Eklund