Vi hamnar i en bakverksdiskussion på jobbet. Om man ska bjuda ett större gäng (t.ex. personal och studenter) på kaffe och tilltugg, vad bakar man enklast?
Kärleksmums föreslår en. En annan kontrar med chokladkaka i långpanna. Den första förtydligar: en plåt med kärleksmums med glasyr och kokos på. Nej mockarutor förstås! Men då ska det vara strössel inte kokosflingor.
När mockarutor kommer upp som term blir det klart att det är samma bakverk som hänsyftas. En chokladkaka med enkel glasyr på, ofta med kaffesmak. Benämningarna tycks variera beroende på geografisk hemvist. Men nåt gnager i mig. Jag vet att de heter nåt annat. Mockarutor, ja det är liksom för tekniskt, för högtidligt. Kärleksmums har jag hört, men nej jag associerar det felaktigt med mumsmums (egentligen ett produktnamn på det som andra kallar bland annat gräddbullar, skumbollar, chokladtoppar eller kyssar). Det är först efter ett par dagar som det plötsligt slår mig. Snoddas! Det är ju snoddas de heter. Och visst kan det vara kokosflingor på.
Lite googling öppnar en ny kategori för mig. Långpannekakor – alla dessa bakverk som lätt gräddas i en långpanna, vilket resulterar i ett rutnät av kakbitar. Chokladrutor! Så hette de också. Rutor är en bra benämning verkar det som – funktionell och tydlig. Man hittar recept på ”gula rutor,” ”ljuvliga vaniljrutor”, ”lättgjorda bärrutor” och ”klassiska chokladrutor”. Långpannan gör bakverket lättbakat och rutformen underlättar transport och distribution; alla får en lika stor bit till samma pris. Väldigt vanliga när man övertalats bidra med bakverk till basketmatchen, föräldramötet, knytkalaset eller gårdsfesten.
I min utgåva av klassikern Sju sorters kakor från 2006 finns amerikanska chokladrutor, ett kladdkakeaktigt långpannerecept med nötter i. Där finns också Kerstins mandelrutor, syltrutor, och till min lättnad ”snoddas”, med den förklarande texten: ”En populär kaka med många namn, som mockarutor, kaffekaka, vardagsruta och långpannebröd.” De vardagliga bakverken påverkas kanske mer av lokal och vardaglig variation både till namn och utförande, än de mer komplicerade, och för mig därmed, festligare bakelser som återfinns i slutet av samma kapitel, med ståtliga namn som petit-chouer, sarah bernhardt- och napoleonbakelser.
Kanske jag hoppar över rutorna när det blir min tur att bjuda på kaffebröd. Eller hittar på en helt egen version. Om jag inte glömt allt vid det laget. Som att de faktiskt heter snoddas och inget annat.
Blanka Henriksson
lärare i kulturanalys, med smak för både bakning och bakverk