Coronatider

Vem kunde ana att coronatiden skulle pågå så här länge? Vi gjorde det definitivt inte då det kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi våren 2020 skapade en frågelista som behandlade coronavirusets närvaro och inverkan på människors vardag. När vi hösten 2020 analyserade materialet var vi fortfarande ovetande om hur länge pandemin skulle hålla samhället i en gastkramande omfamning. Analysen har nu publicerats i en artikel med rubriken ”Vad håller folk på med?” En studie av Coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper. Artikeln, som skrevs runt årsskiftet 2020–2021, ingår i ett temanummer om viruset i den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning. Inte trodde vi att artikeln skulle vara så relevant när den väl publicerades. Nu, sommaren 2021, har många blivit vaccinerade, men ännu är coronapandemin på intet sätt över.

Frågelistan publicerades 12.3.2020, bara några dagar innan undantagstillståndet infördes i Finland och svaren reflekterar situationen dagarna före och efter detta exceptionella samhällstillstånd. Materialet är omfattande och sällan har man som kulturanalytiker tillgång till så dagsfärsk empiri. I svaren träder olika tidsdimensioner i dagen, vilket också är ett tema i artikeln. Coronaviruset spred sig, menar de som svarat, först långsamt, nästan krypande och sedan oerhört snabbt. Reaktionerna när spridningstempot förändrades var ögonblickliga och i hög grad känslodrivna; människor förändrade sitt beteende, sina vanor, på grund av rädsla – ibland av fri vilja, ibland av tvång. Det handlade om allt från konsumtionsvanor, rörelsemönster och social interaktion. Vardagen var sannerligen stadd i snabb förändring. Uppfattningarna om tid och tempo omfattade även synen på myndigheternas agerande. Inledningsvis uppfattades myndigheternas agerande som relativt långsamt: Mera borde ha gjorts snabbare, menar en del. Just nu lever vi istället i en situation då människor uppfattar att myndigheterna är eller har varit långsamma med att luckra upp restriktionerna.

Inom kort hoppas vi kunna leva ett post-coronaliv och man kan fråga sig vad som förlorats på vägen. Har vänskapsband gått förlorade? Hur djupa spår har ensamheten satt? Det finns också anledning att fundera över hur återgången till en ”normal” vardag kommer att gå till. Vad kommer att ske på arbetsplatserna; kommer vissa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skötas på distans?; hur kommer den för arbetsplatser så viktiga sociala interaktionen organiseras? Vi kan redan nu se att restauranger fylls med människor, men även att branschen till viss del har förändrats. Många som tidigare var verksamma som kockar, bartendrar eller serveringspersonal har under pandemin sökt sig till andra yrken eller utbildningar. Det finns också anledning att vara uppmärksam på hur kulturlivet återgår till en normalitet post-covid. Vi vet att de anställda inom kultursektorn lidit under pandemin; hur kommer detta att påverka såväl utbud som besöksfrekvens?

I februari 2021 träffade jag, Lena, en bekant i affären. Vi talade om coronasituationen – vad annars – och konstaterade att det var bra att man i novembermörkret 2020 inte visste att coronasituationen skulle fortsätta in på vårvintern. Då skulle man helt enkelt inte ha orkat. Under hela tiden har det funnits en gnutta framtidshopp. Vintern 2020 såg man fram emot våren, ljuset och värmen; att kunna röra sig ute i naturen. Hösten 2020 såg man med tillförsikt fram emot att snart få vaccin som skulle möjliggöra ett någorlunda ”vanligt” liv. Under vintern 2021 såg man fram emot sin egen tur att bli vaccinerad. Våren 2021 såg man fram emot sommaren. Kanske är det framtidshoppet som gjort att vi i någon utsträckning klarat av coronasituationen. Samtidigt finns det anledning att också komma ihåg att människor har avlidit och att inte minst vårdpersonalen under perioder varit satt under mycket hård press. Låt oss hoppas att den värsta tiden är bakom oss.

 

Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.