Nordisk etnologi – en vital 100-åring

Nordisk etnologi vid Åbo Akademi fyller 100 år. Ämnets jubileum uppmärksammas genom ett seminarium 1 december med inbjudna nordiska gäster som ska diskutera etnologins framtid och samhällsroll. I en jubileumsvolym, Nordisk etnologi 1921–2021 – ett ämne i rörelse, blickar dessutom en grupp forskare tillbaka på ämnets tillblivelse samtidigt som ämnets historia även lyfts fram i en utställning i Arken.

Den etnologiska forskningen omfattar numera en mängd olika områden, såsom migration, mobilitet, nordiska gränsregioner, hälsa och sjukdom samt studier av människors relation till djur och natur. Ämnet förknippas samtidigt med museer och åtskilliga museianställda har en utbildning i etnologi. Den museala kopplingen har varit stark från starten. Ämnet hade i uppdrag att dokumentera en svensk allmogekultur i Finland som tycktes försvinna när det moderna samhället, med industrialisering, urbanisering och emigration, vann mark. Uppdraget att dokumentera en hotad allmogekultur innebar att etnologin (då kallad folklivsforskning) fick en tydlig roll. Genom att lyfta fram en ålderdomlig svensk folkkultur kunde den svenska minoritetens rättmätiga plats i den självständiga staten Finland försvaras. Gränsen mellan politik och vetenskap var porös, även om ämnets förste professor, Gabriel Nikander, inte sveptes med i den högstämda nationalism som färgade delar av den spretiga svenska rörelsen. Skulle man förstå det svenska Finland, dess historia, nutid och framtid, var det nödvändigt, menade Nikander, att undersöka hur allmogekulturen hade formats av ekonomiska faktorer – inte nedärvda nationella egenskaper.

Pionjären Nikander la grunden till en kritisk, samhällsorienterad etnologi som ännu undersöker hur människors vardagsliv och föreställningsvärldar formas i skärningspunkten mellan ekonomi och kultur. Den samtida etnologin vilar på ytterligare en grundsten som ligger orubbad kvar där den placerades för hundra år sedan; etnologer dokumenterar ”vanliga” människors vardagsliv och fångar därmed upp röster som inte hörs i samtidsbruset. Genom att rikta blicken mot det till synes triviala i vardagen, oavsett om det handlar om vanor, traditioner, obetydliga ting eller berättelser, avtäcker etnologen dessutom underliggande kollektiva värderingar och normer. På så sätt behandlar etnologin då som nu existentiella frågor om samhörighet, utsatthet och meningsskapande.

Men ämnet har också förändrats över tid. Ett första skifte inträffar 1953 då Nikanders efterträdare Helmer Tegengren inrättar ett folklivsarkiv (numera Kulturvetenskapliga arkivet Cultura) samtidigt som han vidgar ämnets verksamhetsområde till att även omfatta andra kulturer än den finlandssvenska minoriteten i Finland. Nästa skifte manifesteras 1974 då ämnet, under ledning av professor Nils Storå, byter namn. Nordisk kulturhistoria och folklivsforskning blir Nordisk etnologi. Namnbytet är knutet till en förändrad syn på kultur och kulturell förändring. Istället för att betrakta individen som passiv kulturbärare, snärjd av ekonomiska faktorer och traditioner, så betonas istället individens förmåga att ständigt skapa och omskapa kultur. Anna-Maria Åström, ämnets hittills enda kvinnliga professor, vidareutvecklade perspektivet och säkerställde att det genomsyrade utbildningen i etnologi. Det senaste skiftet består av ett synnerligen dynamiskt samarbete med ämnet Nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Tillsammans har man utvecklat ett kulturanalytiskt laboratorium som gynnar studenternas utveckling och framtida arbetsmöjligheter samtidigt som ämnenas gemensamma forskningsmiljö sjuder av idéer. Det är alltså en synnerligen vital 100-åring som firas.

Fredrik Nilsson, professor i etnologi, Åbo Akademi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *