På hotell i post-pandemiska tider (i skuggan av Wittgenstein)

Vid ankomsten verkade allt vara som vanligt. I hotellets lobby fanns en snarlik reception som återfinns på andra hotell. Vid receptionen möttes jag av uniforma, men också professionellt artiga välkomstfraser som jag tidigare mötts av på andra platser: ”Welcome sir! Nice to see you sir”. Efter att ha bekräftat bokningen överräcktes nyckeln samtidigt som jag informerades om tiderna för frukosten och var hissarna fanns. Med vana steg tog jag mig till hissen och därefter vidare till rummet. Allt var precis som vanligt, denna ritual hade jag genomgått åtskilliga gånger tidigare. När väskan hade packats upp återvände jag till lobbyn redo att möta Dublin, men just som jag steg ut noterade jag en mindre skylt på hotellets vägg. Nu var ingenting som förut.

Här hade alltså Ludwig Wittgenstein, en av 1900-talets viktigaste filosofer, bott och verkat. Wittgenstein intresserade sig för vardagsspråk och språkspel. Med detta avses, i korthet, att det talade ordet inte enbart representerar verkligheten, utan bidrar till att skapa den. Talhandlingen gör något. Den artiga hälsningen vid ankomsten till hotellet, till exempel, ska få främlingen, den som kommer och går, att känna sig som en gäst. Idealt sett innebär detta att gästen väljer att spela rollen som gäst. Hen ska helst inte bete sig som i den privata sfären – även om en del hotell marknadsför sig med frasen Home away from home – och hen ska förstås inte bete sig ohövligt mot värden (personalen spelar rollen som ställföreträdande värd). Det gör nämligen inte en gäst. Det talade, och skrivna, ordet bidrar alltså till att väcka känslor och att skapa ordning – det är en talhandling som ställer krav. Kanske hade hotellets ledning tagit fasta på Wittgensteins filosofiska språkintresse. När gästerna klev ut ur hissen möttes de av ett påfallande stort anslag. 

Wittgenstein hade inte bara bott på denna plats. Som det verkade hade personal och ledning utbildats av honom. Gästerna förväntades bidra till att hotellet utgjorde en pandemifri bubbla genom att använda ansiktsmask. För gästernas säkerhet. För personalens säkerhet. Det stora anslaget kunde ingen undgå, men bidrog det till trygghet? Det påminde kanske snarare gästerna om att världen utanför hotellet var farlig, hotfull – för inte hade väl viruset letat sig in på hotellet? Vad skulle i så fall hända med hotellets ”envious record”? Att hotellet var beundransvärt fritt från virus fick förstås inte äventyras. Det fanns ju plats för fler guldskimrande tavlor på väggen mittemot anslaget.

Inte nog med att hotellet hade en imponerande historia i kampen mot viruset, utan det hade dessutom överträffat gästernas allmänna förväntningar vid upprepade tillfällen.

Anslaget och guldtavlorna förde en dialog med gästerna som dagligen var tvungna att passera dem för att ta sig ut från hotellet. Här var det inte bara säkert, utan värdskapet var vida överlägset många andra hotell. Anslagets ”We’d like to keep it that way” fick en annan, djupare innebörd genom relationen till guldtavlorna. Språkspelet, dialogen, bidrog till att skapa illusionen om en säker post-pandemisk värld där hotellet hade en guldskimrande ledarroll, men det var en dialog som vilade på rädslans grund.

När jag lämnade hotellet uttalade personalen en sista artig fras: “We hope you have enjoyed your stay sir, and we look forward seeing you again!”. Kanske blir det så. Men innan dess vill jag nog bo på ett hotell i skuggan av Søren Kierkegaard. ”At vove det er at tabe sit fodfæste en kort stund. Ikke at vove er at tabe sig selv”.

Fredrik Nilsson, Professor i etnologi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.