Uttryck för kollektiv sorg

Jag står tillsammans med en blandad skara människor utanför ryska generalkonsulatet i Åbo. Vi deltar i en kollektiv sorgemanifestation för offren i Ukraina. Inslagen är framförallt musikaliska och budskapet är tydligt oavsett om det handlar om Cranberries hit Zombie eller Mozarts Ave Verum Corpus på trumpet. Allra tydligast blir det dock när genren är gråtkväde (fi. itkuvirsi), en lamenterande klagosång som i den här formen har sitt ursprung i Karelen och Ingermanland, även om liknande traditioner återfinns världen över. Genom gråtkvädet kan en kollektiv sorg utryckas och avsked tas av dem som lämnat oss.

Den 9 maj, samtidigt som ”Segerdagen” firas i Ryssland, samlas Åbobor för att sörja krigets offer.

I mitt bröst växer en obeskrivlig känsla sig starkare ju längre gråterskan framför sitt egenskaldade kväde. Hennes röst är stark och bärande, men bryts ibland av undertryckt gråt. När hon sjungit färdigt ställer hon sig vid sidan av och tröstas av en medsångare med näsduken tryckt mot kinden.

Vid en grav i trakten av Ladoga står den avlidnes familj; änkan, barnen och modern som sjunger sitt gråtkväde till avsked. Foto: arméfotograf M. Aaltonen, ca 1942–43, Krigsmuseet CC BY 4.0

I ett av kvädena får vi i församlingen sjunga med, och den rätt entoniga melodin är ingen konst för den med lite sångvana – texten finns på det utdelade programbladet. Trots att min finska är relativt svag och språket i de karelska gråtkvädena inte direkt öppnar sig för mig, fastän några av dem är nykomponerade, är detta en genre som går rätt in i hjärtat. Traditionellt har denna typ av kväden sjungits vid bröllop och begravningar, men också när pojkar och män skickats ut i krig. Texten vi sjunger handlar om de unga pojkar som dragit nitlotten i livets lotteri när de skickas till fronten och de som sörjande blir kvar. Bilden är skrämmande aktuell.

Mitt emot ryska konsulatet i Åbo lämnar människor blommor, gravljus, leksaker och skrivna budskap för att protestera mot den ryska invasionen av Ukraina.

När musiken tystnat skingras vi, men med oss bär vi blommor som vi strör utmed gångarna i parken. De ska visa vägen till konsulatet, som representant för invasionen av Ukraina, men framförallt kanske påminna oss om att krigets galenskap drabbar människor överallt. Människor som sörjer och saknar, människor som sörjs och saknas.

 

Blanka Henriksson
docent i nordisk folkloristik

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.