Vad tänker vi på när vi hör orden ”en magisk rit”? På svartklädda häxor som står i en ring av stearinljus och läser besvärjelser på ett obegripligt språk? Eller kanske på kusliga voodoo-dockor? Eller varför inte på en klan tonåringar som skrämmer sina gruppkamrater med övernaturliga krafter som i filmerna ”Cirkeln” och ”The Craft”?

Allt möjligt. Men låt oss förflytta oss i tiden för en stund och tjuvtitta lite på det hur magiska riter skildrades i isländska sagor.

Nurlan Imash, unsplash.com

I Sagan om Grette den starke beskrivs en magisk rit som syftar till att skada en fiende: häxan Turid kom till stranden där hon hittade en uttorkad trärot. ”Sedan tog hon sin knif och riste runor på roten. Hon stänkte i dem sitt blod och kvad galdrar öfver dem. Därpå gick hon baklänges och motsols rundt om vedstycket och framsade därvid många trolldomsord. Sedan lät hon kasta det ut i hafvet. «Drif ut till Drangö», mumlade hon, «och gör Grette all den skada, du mäktar!»”

Den här ritualen kännetecknas av regelbundna rörelser (att gå baklänges kopplades i nordisk folktro och folkmedicin till trolldomskonster), samt av ett specifikt språk anknutet till sakral symbolik (runor som i nordisk mytologi har status av en hemlig kunskap som Oden får genom sitt offer). Häxan använder sitt blod för att rista runor, vilket kan uppfattas som ett slags offer i utbyte mot att hennes vilja går i fullbordan.

Det att häxan använder en skadad trärot för sin magi kan förklaras med en homeopatisk princip ”lika orsakar lika”, det vill säga hennes offer, alltså Grette, ska drabbas av lika besvär som roten – ska bli skadad.

Riten som utförs hade förmodligen funnits länge i en oföränderlig form innan Turid lärde den av andra ”kloka”, eller trollkunniga, människor.

Ritualen innebär också en uppreppning av tretalet: Grette skadades på den tredje dagen efter att träroten flöt fram till stranden där den starke bodde, hans sår försämrades också efter tre dagar sedan han fick det.

Platsen som Turid väljer för att utföra sin rit kan uppfattas som en gräns mellan hennes hem och Grettes. Hon skickar träroten i havet och vågorna bär den fram till Grettes hus.

Gioele Fazzeri, unsplash.com

I Laxdalingarnas saga berättas om en trollkunnig man som heter Kotkel. En gång när han ville utföra en magisk rit, befallde han uppföra en speciell sejdpall, alltså en särskild plats som skulle användas med magiska avsikter. Sedan sägs det att Kotkel och hans söner sjöng kraftiga trollsånger som orsakade en våldsam storm. Även i detta fall således kännetecknas en magisk rit av en speciell språk (galdrar, besvärjelser), ett avgränsat rum och användande av kroppen (nämligen av röst och muskler för att sjunga). I samma saga utför Kotkel och hans familj en annan magisk rit. De kommer till en gård där deras offer bor och sjunger där sina besvärjelser. De kommer på natten, men samtidigt har familjen i huset inte somnat än, så de kommer förmodligen vid tiden på gränsen mellan en kväll och en natt. De kommer inte in i huset, och deras galdrar påverkar inte dem som befinner sig inne. Däremot när en pojke kommer ut från huset och går mot platsen där magin utförs faller han död.

Gioele Fazzeri, unsplash.com

I Erik Rödes saga finns en detaljerad beskrivning på en magisk rit som utförs av en völva – det fornnordiska oraklet. Det berättas att völvan var mycket fint klädd och däribland hade en blå kappa. En kappa i samma färg hade också trollkunniga Geirrid i Eyrbyggarnas saga samt kämpe Torgils i Laxdalingarnas saga, vars kappa dessutom kunde förespå och tala. En rad andra hjältar ekiperade sig också med en blå kappa, inte minst självaste Oden. Vi kan således anta att ett sådant plagg även om det inte var rituellt inte heller var helt vardagligt. Kvinnan hade på sig också en svart lammskinnshuva fodrad med vitt kattskinn och kattskinnshandskar. Katter kan förknippas med gudinnan Freja, en slags arketypisk völva, vars vagn drogs av katter.

Familjen som bjuder völvan på besök förbereder ett speciellt högsäte för henne, och under ritualen sitter hon på en pall, som omringas av kvinnor sjungande en rituell sång. Efter den magiska sången börjar völvan spå om de närvarandes framtid.

Innan spådomen får völvan dessutom äta sig mätt samt övernatta i huset. Kost och logi erbjuds alltså i utbyte mot kunskap om framtid som en slags gåva eller ett offer som vanligtvis behövs i magiska riter för att blidka de övernaturliga.

I denna saga, precis som i två andra befinner sig personen som utför en rit på en speciell plats, han eller hon sjunger en speciell sång och gör speciella rörelser (i detta fall står kvinnorna i en cirkel som markerar en gräns av det magiska rummet där riten sker). Det sägs också att en av kvinnorna som sjunger lärde den specifika visan av en klok kvinna på Island, så den är säkert mycket gammal, oföränderlig och sakral. Ceremonin uppfattas troligen av de närvarande som mycket högtidlig, de får inte ställa sina frågor medan riten pågår.

Magiska riter som framställs i de isländska sagorna präglas således av de tecken som ritualer i allmänhet kännetecknas av: de utförs på speciella platser (eller platser som blir sådana genom en rituell markering av gränsen mellan det profana och det magiska) av de kloka trollkunniga som använder ett särskilt språk och regelbundna rörelser. Symboliken kring riterna (runor, kattskinn, tretal) kan i sin tur knytas till nordisk mytologi och folktro.

Nina Shpakouskaya
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Sagorna kan läsas här:
Erik Rödes saga: https://litteraturbanken.se/presentationer/specialomraden/ErikDenRodesSaga.html
Sagan om Grette den Starke: https://heimskringla.no/wiki/Sagan_om_Grette_den_starke
Eyrbyggarnas saga och Laxdalingarnas saga: ”Isländska sagor: Eyrbyggarnas saga. Laxdalingarnas saga” (övers. Hjalmar Alving) 1980. Gidlunds förlag.