Brunnar, fontäner, dekorativa små bassänger av olika slag. De flesta människor har säkert sett slantar glimma på botten av en sådan någon gång. Kanske har man till och med blivit inspirerad och själv kastat i en slant för skojs skull, utan att tänka desto mer på saken. Då jag funderar på ifall jag själv har kastat slantar i önskebrunnar blir jag osäker, men har en känsla av att jag nog gjort det någon gång, åtminstone som barn. Men vad är det som får en att vilja kasta ett mynt i en brunn eller fontän egentligen?

Abigail Low, unsplash.com

Slantar och andra metallföremål har i folktron traditionellt använts för tur och skydd mot övernaturliga väsen och sjukdomar av olika slag. I sydvästra Finland fanns heliga källor i vilka man kastade slantar och nålar i hopp om att det skulle bota ögon- och hudsjukdomar. Att däremot ta slantar som någon annan kastat i källan ansågs bringa sjukdom, och man fick inte se tillbaka då man väl kastat sin slant eller nål. Dessa heliga källor befann sig i regel på ganska avlägsna platser, ofta i utkanten av byar. De heliga källorna kan tänkas vara föregångare till önskebrunnar som vi tänker på dem idag, även om det i dagens värld oftare handlar om fontäner och brunnar på mer centrala platser.

Då jag letar efter information om önskebrunnar på internet märker jag att det är ganska svårt att hitta något som skulle ha skrivits om konceptets historia som sådant. Önskebrunnar verkar vara en sådan sak som man vet att finns, men sällan talar om eller tänker på ifall man inte har en rakt framför sig. Man kanske undviker att tala om vissa saker då försök att förklara med ord och logiskt tänkande ofta förstör mystiken och den magiska känslan som kan finnas i det outtalade. Då man önskar något får man ju som bekant inte uttala önskningen högt, för då bryts magin och önskningen kommer inte gå i uppfyllelse. Samma princip gäller då man blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta eller blåser iväg en lös ögonfrans.

Önskebrunnen blir alltså en plats för att i tysthet och utan krav reflektera över sitt liv, samtidigt som man kan känna sig delaktig i en kollektiv upplevelse då mängden slantar skvallrar om att många andra har varit på samma plats och gjort samma sak. Eftersom önskningar kan vara väldigt olika från person till person blir själva handlingen – kastandet av slanten i vattnet – viktig i skapandet av en gemenskapskänsla. Man skulle till och med kunna kalla detta en ritual.

Frågan är ändå hur många det är som faktiskt tror att önskebrunnen besitter övernaturliga krafter som kan få önskningar att slå in. Ofta förknippas önskebrunnar och att kasta slantar i fontäner med turism; det är vid populära turistmål man ofta ser slantar på botten av fontäner. Det handlar ofta om ett slags halvtro, man utesluter inte att önskningen kan ha något slags kraft men förväntar sig heller inte att man ska få allt det man önskat. Det blir som en lek, man kan fantisera om allt man önskar sig en liten stund, och när leken är slut går man vidare och tänker på något annat igen.

Malin Lillhannus
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidare läsning

Björkman, John 2020. Waters at the edge: Sacred springs and spatiality in southwest Finnish village landscapes. I: Sacred Waters. A Cross-Cultural Compendium of Hallowed Springs and Holy Wells. Ed. Celeste Ray. Routledge.

Skott, Fredrik 2021. Vardagsskrock – från abrakadabra till önskebrunn. Polaris.