månadsarkiv: november 2023

Magiskt!

Folktro, Kunskapskabaré, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 8 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Magiskt! – en förtrollande föreställning om det (o)kända den 21 november på Tiljan i Åbo

Den sista föreställningen av Kunskapskabarén, med temat Magiskt! spelades hemma på Åbo Svenska Teater och ingick i det officiella programmet för de finlandssvenska teaterdagarna. Tiljan var alltså fullproppad med diverse teaterproffs från runt om i svenskfinland och stämningen var på topp.

Blanka Henriksson tog avstamp i folktro, ritualer och vardagsmagi och hon påpekar att magi – tron på det och försök att utöva det ofta handlat om människors försök att förklara och hantera sin omvärld. Idag lägger vi mycket av vår tillit till vetenskapen, och i många fall utgår vi från att förnuftet vinner över skrock och folktro. Och medan det kanske inte skulle falla oss in att vandra tre varv runt en kyrka vid midnatt för att sedan blåsa i ett nyckelhål för att förhoppningsvis lyckas skåda in i framtiden för att se vad det kommande året för med sig lever många skrockfulla element kvar i vår moderna värld. Många väljer att inte gå under en stege och känner kanske en liten rysning av obehag när en spegel går sönder. Och de flesta har säkert stöpt nyårslyckor nån gång – för att se vad det kommande året skall föra med sig.

sprucken spegel

Foto: Ryan Gilchrist, https://flic.kr/p/4qJNDP, CC BY-SA 2.0

Henriksson berättar vidare om diverse former av kärleksmagi som utövats i Svenskfinland. Tydligen kan man försöka lägga en vetebulle i vänster armhåla och klämma till riktigt ordentligt tills bullen blir svettig, och sedan bjuda den åt något inte ont anande offer som förhoppningsvis (?) äter den och därmed blir dödsförälskad i en omedelbart. Andra liknande exempel på kärleksmagi var te med tånaglar i eller en smörgås med hårstrån gömda under pålägget. Helt ärligt skulle jag föredra att förbli singel än bepröva dessa knep.

Skådespelartruppen som står för improvisationsdelen av programmet har efter sju föreställningar hunnit bli ordentligt varma i kläderna och ABC-dialogen (en historia improviserad så att varje ny replik börjar med nästa bokstav i alfabetet) och tre genrer (där samma scen improviseras i tre olika genrer – här skräck, romantisk komedi och musikal) flyter på så man nästan tror att dom är inövade på förhand. Närpesdialekten visar sig dock fortfarande vara svår att bemästra. Hela kalaset avslutades med en smäktande hyllningslåt till Cefisto – Centralförbundet för Finlands Svenska Teaterorganisationer. Den var faktiskt mera trallvänlig än man kunde tro.

Michaela von Hellens
Skribenten jobbar som försäljningskoordinator på ÅST och tycker om höstregn och kashmirtröjor

I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson docent i folkloristik vid ÅA föreläste i ca 5 minuters sjok om temat Magiskt! – en förtrollande föreställning om det (o)kända.  ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Gränsarbete i skuggan av Förintelsen

Laddade platser, Publikation

Nationsgränser är en slags membran som stänger ute de oönskade och släpper igenom de önskade. Detta är en återkommande tankefigur inom kritisk gränsforskning. Inom samma forskningstradition betonas även att nationsgränser är effekter av ett ständigt pågående gränsarbete som utförs på olika platser, på olika sätt, av en rad olika aktörer. I en ny bok, Den medicinska spärren. Smitta och gränsarbete i skuggan av Förintelsen (2023), belyser jag tillsammans med Britta Zetterström Geschwind och Markus Idvall sådant gränsarbete med fokus på den så kallade UNRRA-aktionen som innebar att drygt 9 000 överlevande evakuerades från Bergen-Belsen till Sverige sommaren 1945.

Aktionen var den första storskaliga, internationella humanitära insatsen efter kriget och i boken undersöker vi det medicinska gränsarbete som svenska myndigheter utförde i syfte att förhindra epidemier från att föras in i landet med de överlevande. Rädslan för smitta var nämligen påtaglig och denna genomsyrades av kulturella föreställningar om de Andra som smittbärande hot mot den svenska folkhälsan.

Läsaren får följa läkares och sjuksköterskors vardagliga arbete som bland annat omfattade närgångna kroppsliga undersökningar och kemiskt gränsarbete i syfte att avlusa de överlevande. Behandlingarna inleddes i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I ett PM redogör en läkare för arbetet. De som ansågs allt för sjuka för att klara en transport till Sverige fördes till en särskild del av sjukhuset där de skulle ”avtvättas och behandlas med fentazinsprit och DDT i flera omgångar”. Fentazin var ett modernt och synnerligen giftigt bekämpningsmedel. I likhet med DDT omgavs medlet av en vetenskaplig aura, vilket var en anledning till att det utan nämnvärd problematisering användes i det medicinska gränsarbetet. Inte minst så i den så kallade bad- och avlusningsanstalten som utgjorde en mycket viktig del av sjukhuset. Här klipptes håret på de överlevande och ”kraftigare hårbeväxta partier såsom anal-, scrotal- och sacral-regioner, indränkas med fentazinsprit”. Efter en noga övervakad tvättning med såpa följt av bastubad, dusch och torkning följde ”påblåsning över hela kroppen med DDT-puder, och hårbeklädda delar tvättas ånyo med fentazinsprit”.

Somliga imponerades av gränsarbetet, såsom läkaren Allan Beskow som 1945 publicerade en studie som bland annat belyste UNRRA-aktionen: ”Ett av koncentrationslägrens värsta plågoris var all ohyra. Omedelbart före avresan från Tyskland blevo samtliga därför avlusade, och likaså omedelbart vid ankomsten till svensk hamn medelst dusch, desinfektion av kläderna samt behandling med det moderna dedetexpulvret […] För dem som länge levat under ohygieniska förhållanden måste detta medel te sig som trollkur”. Beskow tillskrev medlet magiska egenskaper, men syftet var att på vetenskapliga grunder legitimera användningen av kemiska medel i det medicinska gränsarbetet. Hur de överlevande själva upplevde behandlingen var sällan föremål för diskussion.

Det medicinska gränsarbete jag här ytterst kortfattat har berört analyseras mer utförligt i boken som består av tre delar. I del 1 fokuseras arbetet i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I del 2 behandlas arbetet i mottagningsstationer, karantäner och beredskapssjukhus runt om i Sverige. I del 3 riktas uppmärksamheten mot lägerförläggningar, med fokus på hur de överlevandes sexualitet, sexuella hälsa och moral blev föremål för åtgärder från svenska myndigheter. Som helhet belyser boken nationsgränsens kulturella komplexitet samtidigt som den lyfter fram hur frågor rörande humanitär hjälp och hälsa genomströmmas av kulturella normer som emellanåt förblindar och sätter gränser för såväl empati som etik. Boken har därigenom en påtaglig relevans i en samtid som är strängt upptagen med att befästa nationsgränser.

Fredrik Nilsson

Professor i Nordisk etnologi

Arkivpedagogiskt seminarium 1.11.2023

Cultura, Seminarium

Cultura ordnade arkivpedagogiskt seminarium med flera inbjudna föreläsare. Seminariet ordnades i Åbo men det var också möjligt att delta på distans.

Fredrik Nilsson inledde seminariet med att konstatera att arkiv är inne, arkiv dyker upp i varje nordic noir-serie som ett dammigt källarutrymme. I andra TV-program spårar man hus eller olika släkters historia och då används också arkiv, men arkiven nämns bara på sidan om, ganska snabbt. Arkivpedagogik kan användas som ett sätt att förändra denna bild, arkiv är nödvändigtvis inte ett dammigt utrymme i en källare (även om dessa även finns). Och att hitta information i ett arkiv behöver inte gå snabbt och enkelt, vilket man även kan få ett intryck av.

Niklas Huldén berättade om Cultura och att ordet pedagogik är nästan icke-existerande i samlingarna. Av det uttryckligen arkivpedagogiska material som finns i samlingarna kan man nämna trollådan från 2008 som gjordes av Blanka Henriksson. Men Cultura är ett undervisningsarkiv, studenterna får undervisning och handledning och samlar in material, pedagogiken är närvarande i vardagen.

Troll-lådan som skickades ut till skolor.

Marie Steinrud jobbar nu på Kungliga biblioteket i Stockholm och har tidigare arbetat på Nordiska muséets arkiv. Som forskare med nära kontakt till undervisningen vid Stockholms universitet, har hon presenterat sina arkiv för studenter på många olika sätt. I början gjorde Marie rätt allmänna visningar som fungerade som titthål till samlingarna men kanske inte inspirerade till närmare bekantskap. Hon konstaterade att arkivarien var som en TV-kock som har allting framplockat, skalat, hackat och uppmätt, allting såg väldigt enkelt ut och arbetet bakom osynliggjordes. Med tiden har hon ändrat grepp och börjat släppa studenterna på egna upptäcktsfärder i arkivet, vilket verkar vara mycket mera fantasieggande och lockande, även om problem dyker upp. Redan handskrivna dokument från 1900-talet kan vara svårtydda för den som är ovan att läsa handskriven text.

Karin Sjöberg jobbar i Malmö stadsarkiv och är en av de första arkivpedagogerna i Sverige. Under 90-talet sågs ännu arkivpedagogiken som någonting riktat till barn och skolor, och möttes ibland av nedlåtande attityder. Numera är den arkivpedagogiska verksamheten mycket bredare och i Malmö samarbetar man med många olika institutioner och föreningar. Man samarbetar över gränserna och försöker koppla ihop källor med konsten, med konstverk, teater och skönlitteratur. Fakta och fiktion ihop blir ”faction”. I Malmö har man också gjort upp kartguider, tryckta små kartor som visar exempelvis det judiska i Malmö. De här kartorna som visar upp annars mindre kända platser, personer och sidor var något som sedan diskuterades under pausen, det är något man kunde göra på flera orter.

Nelly Laitinen från Svenska Litteratursällskapet berättade om deras skolinriktade arkivpedagogiska verksamhet, de försök och misstag de gjort och vad som fungerat bra. De första försöken var dels för lätta att separera (lösa lappar), dels alldeles för omfattande och skolorna hade också problem med att passa in materialet i läroplanen. Numera samarbetar SLS med förlaget Schildts & Söderströms som ger ut läromedel på svenska i Finland och då vet man också att materialet passar in i läroplanen. Ett stort arkivpedagogiskt projekt var ”1918. Minä olin siellä. Jag var där”, som handlar om inbördeskriget i Finland och som gjordes i samarbete med Finska Litteratursällskapet. Detta mammutprojekt var spännande men också arbetsdrygt. Resultatet hittas på sidan https://www.1918.finlit.fi/ .

Johanna Ilmakunnas sammanfattade och menade att en av de viktigaste lärdomarna från dagen är att arkiv är till för människor, arkiven ska vara möjligast inkluderande men digitalisering behöver inte alltid vara vägen till inkludering. Tillgänglighet på olika sätt är en fortsatt utmaning. Arkiven kan också lyfta fram människor, enskilda individer, från det förflutna och på det sättet synliggöra människor och grupper av människor som annars glöms bort.

Med äckel i spott-lighten

Kropp, Kunskapskabaré, Materialitet, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 7 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Äckligt! – en föreställning om (s)vett och etikett den 1 november på Skärgårdsbaren i Åbo

Kunskapskabarén denna regniga onsdag hade ett spännande tema: Äckligt!

Blanka Henriksson började med en påminnelse om att föreställningar är bundna under det gemensamma temat Konsten att vara människa, och att man kan vara människa på väldigt många olika sätt, och att vi sällan tänker på vilken konst det verkligen är.

Vad vi tycker är äckligt har ändrats och utvecklats med tiden. Förr har mat gjort på inälvor varit vanligt på de finska matborden, men nu känns sånt (utöver den färdigköpta leverlådan) som lite äckligt.

De två stora teman som Blanka berättade om var svett och spott. Att komma till matbordet direkt från åkern, både svettig och smutsig, var helt vanligt i bondesamhället. Smuts visade att du hade arbetat, att vara för renlig kunde få dig att verka högfärdig.

Svettlukt var förr socialt acceptabelt, men människan har velat dofta gott sedan länge. De första parfymrecepten kommer från antikens Egypten, det franska hovet var starkt parfymerat, och den första deodoranten kom till marknaden 1888. Historien är full av olika luktkulturer.

Parfymflaskor i glas med pump

Foto: http://vetiveraromatics.com, CC BY-SA 3.0

Spottandet har haft en helt annan plats i samhället förut. Offentligt spottande ansåg vara bra, och inom folkmedicin hade spottet magi och livskraft i sig. Att spotta hörde till en mängd olika ritualer.

När man började koppla spottandet med smittor av t.ex. tuberkulos blev det mindre acceptablet att spotta på golv, eller att ha spottkoppar på offentliga platser.

Så både svett och spott, dessa evolutionära mirakel till kroppsvätskor, har gått från folkmedicin och socialt acceptabla delar av människolivet till något vi upplever lite äckligt. Deodorantreklamer bygger ju på en rädsla för att verka äcklig. Kanske man borde våga gå mot strömmen och lukta lite svett ibland?

Improvisationen för kvällen bjöd på superstjärnan Inga-Lill som förespråkar naturlig kroppslukt och botade bölder med spott i en disco-musikal. I ett provkök kokades testikel med citrongräs och som avslutning fick vi en hyllningssång till prutten. Lite äckligt, och väldigt roligt!

Linda Javén 
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, docent i folkloristik vid ÅA föreläste i ca 5 minuters sjok om temat Äckligt! – en föreställning om (s)vett och etikett.  ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/

Rysliga ovanor är andras vanor

Kunskapskabaré, Materialitet, Ritualer, Vetenskapsförmedling

(H)aha-upplevelse 6 av 8 från Kunskapskabarén på Åbo Svenska Teater.
Föreställningen Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor, den 30 oktober på Pub Grönan, Hangö

Kunskapskabarén firade Halloween i ett regnigt Hangö med det mycket passande temat ”Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor”. Den här gången var det Blanka Henriksson som lärde oss att ovanor är vanor som möts av motstånd av något slag.

Något som vi i Finland är vana med, och till och med riktigt bra på, är att köa. Vi vet hur man köar i en prydlig kö och väntar på sin tur. Och när vi åker utomlands blir vi irriterade på andras dåliga ovanor – här kan de ju inte alls köa! Men det upplever vi bara för att de har andra vanor än vi. Nordens främsta improvisatörer (som de tituleras av Kunskapskabaréns konferencier Nylander) tog sig an köandet genom att porträttera väntan på Bengt på Jurmo samt FM i köande där lag från Karis, Hangö och Riihimäki köade för ett ämbar.

En lång kö där man endast ser benen på dem som köar och ett enkelt stängsel som håller kön på rätt ställe.

Att köa är en del av konsten att vara människa.

Det enda som improvisatörerna har att tillgå förutom sina kroppar och röster för att improvisera sig genom kvällen är några peruker, lösskägg och olika slags hattar och mössor. Just huvudbonader är något som väcker mycket känslor om vanor och ovanor. En gång i tiden var det en vana, till och med rekommenderat, att bära hatt i Finland. Det följdes av olika regler om när hatten bör avlägsnas och vem som inte behövde avlägsna sin hatt. Att inte följa dessa regler var en dålig vana. Nuförtiden ses det som en ovana att unga bär  mössa inomhus eller inte tar av sig kepsen. Men om mössan inte är på utomhus under årets kallaste månader, ja då blir det också tillsägelse. Aldrig tycks det bli rätt. Vanor och ovanor förändras hela tiden och ser olika ut för olika människor och i olika kulturer – vi kan igen en gång konstatera; en persons vana är någon annans ovana.

Henriksson tog oss också genom gaffelns historia och hur att äta med händerna gick från att vara en vana till en ovana i vår kultur. På något sätt hamnade vi sedan i en Bollywood-scen i ett kök med en låt om en butik som säljer gaffel och spik. Ovanligt påstår vissa, men en vana för oss på ÅST.

Frida Lassus
Skribenten jobbar som turnékoordinator på ÅST och tycker om exceltabeller och fina koreografier.

Kunskapskabarén är vetenskapsteater där klokskap från Åbo Akademi möter dårskap representerad av improvisatörer från Åbo Svenska Teater under åtta unika krogshower under temat Konsten att vara människa. I konceptet ingår att vetenskap och improvisation fusioneras. Blanka Henriksson, äldre lektor i kulturanalys  vid ÅA föreläste den här gången i ca 5 minuters sjok om temat Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor. ÅST:s improvisatörer Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Jerry Wahlforss tog sig an temat på sitt sätt. På scenen också musikern Kari Mäkiranta och konferenciern Magnus Nylander.

Inlägget parallellpubliceras på Åbo Svenska Teaters webb: https://abosvenskateater.fi/repertoar/kunskapskabaren/