Nationsgränser är en slags membran som stänger ute de oönskade och släpper igenom de önskade. Detta är en återkommande tankefigur inom kritisk gränsforskning. Inom samma forskningstradition betonas även att nationsgränser är effekter av ett ständigt pågående gränsarbete som utförs på olika platser, på olika sätt, av en rad olika aktörer. I en ny bok, Den medicinska spärren. Smitta och gränsarbete i skuggan av Förintelsen (2023), belyser jag tillsammans med Britta Zetterström Geschwind och Markus Idvall sådant gränsarbete med fokus på den så kallade UNRRA-aktionen som innebar att drygt 9 000 överlevande evakuerades från Bergen-Belsen till Sverige sommaren 1945.

Aktionen var den första storskaliga, internationella humanitära insatsen efter kriget och i boken undersöker vi det medicinska gränsarbete som svenska myndigheter utförde i syfte att förhindra epidemier från att föras in i landet med de överlevande. Rädslan för smitta var nämligen påtaglig och denna genomsyrades av kulturella föreställningar om de Andra som smittbärande hot mot den svenska folkhälsan.

Läsaren får följa läkares och sjuksköterskors vardagliga arbete som bland annat omfattade närgångna kroppsliga undersökningar och kemiskt gränsarbete i syfte att avlusa de överlevande. Behandlingarna inleddes i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I ett PM redogör en läkare för arbetet. De som ansågs allt för sjuka för att klara en transport till Sverige fördes till en särskild del av sjukhuset där de skulle ”avtvättas och behandlas med fentazinsprit och DDT i flera omgångar”. Fentazin var ett modernt och synnerligen giftigt bekämpningsmedel. I likhet med DDT omgavs medlet av en vetenskaplig aura, vilket var en anledning till att det utan nämnvärd problematisering användes i det medicinska gränsarbetet. Inte minst så i den så kallade bad- och avlusningsanstalten som utgjorde en mycket viktig del av sjukhuset. Här klipptes håret på de överlevande och ”kraftigare hårbeväxta partier såsom anal-, scrotal- och sacral-regioner, indränkas med fentazinsprit”. Efter en noga övervakad tvättning med såpa följt av bastubad, dusch och torkning följde ”påblåsning över hela kroppen med DDT-puder, och hårbeklädda delar tvättas ånyo med fentazinsprit”.

Somliga imponerades av gränsarbetet, såsom läkaren Allan Beskow som 1945 publicerade en studie som bland annat belyste UNRRA-aktionen: ”Ett av koncentrationslägrens värsta plågoris var all ohyra. Omedelbart före avresan från Tyskland blevo samtliga därför avlusade, och likaså omedelbart vid ankomsten till svensk hamn medelst dusch, desinfektion av kläderna samt behandling med det moderna dedetexpulvret […] För dem som länge levat under ohygieniska förhållanden måste detta medel te sig som trollkur”. Beskow tillskrev medlet magiska egenskaper, men syftet var att på vetenskapliga grunder legitimera användningen av kemiska medel i det medicinska gränsarbetet. Hur de överlevande själva upplevde behandlingen var sällan föremål för diskussion.

Det medicinska gränsarbete jag här ytterst kortfattat har berört analyseras mer utförligt i boken som består av tre delar. I del 1 fokuseras arbetet i Swedish Transit Hospital i Lübeck. I del 2 behandlas arbetet i mottagningsstationer, karantäner och beredskapssjukhus runt om i Sverige. I del 3 riktas uppmärksamheten mot lägerförläggningar, med fokus på hur de överlevandes sexualitet, sexuella hälsa och moral blev föremål för åtgärder från svenska myndigheter. Som helhet belyser boken nationsgränsens kulturella komplexitet samtidigt som den lyfter fram hur frågor rörande humanitär hjälp och hälsa genomströmmas av kulturella normer som emellanåt förblindar och sätter gränser för såväl empati som etik. Boken har därigenom en påtaglig relevans i en samtid som är strängt upptagen med att befästa nationsgränser.

Fredrik Nilsson

Professor i Nordisk etnologi