Trigger warning: Självskadebeteende
Denna text innehåller ett antal detaljerade beskrivningar av religiösa ritualer och praktiker där självskadebeteende förekommer. Om du är känslig för eller har tidigare erfarenhet av denna sorts beteende, avråder jag dig från att fortsätta läsa. I slutet av texten har jag bifogat länkar till hemsidor som erbjuder stöd.

Solen lyser orubbligt ner i Nordamerika en sommarkväll i slutet av juni. Den årliga soldansen, som utförs av flera olika stammar, har nu nått sitt sista stadium. En stolpe har rests i mitten, och kring den dansar flera stammedlemmar barfota och barhuvade i takt till musik och sång. Dansen har pågått oavbrutet i nästan fyra dagar, och flera av dansarna har undvikit både mat och vatten under tiden. I bakgrunden av ljudet av musik, visslande och sång kan vi även höra våldsamma och plågade skrik. Några av de dansande medlemmarna har svurit en ed att offra sig själva för sina familjer och för stammen. Käppar och örnklor fästs ordentligt i brösten på dem, bundna med ett rep som sedan fästs vid den mittersta stolpen. Den här dansen utmanar och prövar medlemmarnas fysiska och mentala uthållighet, och de måste slita sig loss från stolpen, därav de smärtfyllda skriken.

Ni som läser detta undrar kanske: Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Självskada som en rituell praktik är relativt sällsynt i dagens samhälle, men kan än idag hittas överallt i världen. Många av oss associerar självskadebeteende med mental ohälsa, vilket gör att vi drar paralleller även när beteendet förekommer i andra sammanhang, såsom i riter. Jag kommer inte kunna ge ett utförligt svar på frågan som än idag förvirrar många forskare, utan kommer istället att ge exempel på olika former av praktiken och några av orsakerna bakom den.

Rituell självskada bland ursprungsbefolkningar

Soldansen som beskrevs i början av denna text är ett välkänt exempel på en rit som inkorporerar självskada, och som utförs av flera olika präriefolk i norra USA och Kanada. Här utförs praktiken som ett offer, vilket vi även kan se i många andra fall. Medlemmarna offrar sig själva och sin kropp för att hedra sin familj. Det är dock värt att nämna att praktiken inte förekommer i alla utövningar av soldansen.

Ett annat exempel är den rit som utförs av flera olika ursprungsbefolkningar i bland annat Afrika, Amazon, Asien och Australien, där människor medvetet ristar in eller bränner olika mönster i huden som sedan bildar ärrvävnader. Scarification, som det kallas på engelska, påminner om tatuering och är en mångbottnad praktik när det kommer till bakomliggande orsaker. Precis som tatueringar är de unika ärren en symbol för identitet. De kan även markera ens status, och inom Karostammen i Etiopien står de för hur många fiender ur andra stammar som man besegrat. Utöver detta kan ärren ofta vara ett tecken på skönhet, ens relation till gud(ar) samt initiering i stammen.

Späkning inom kristendom

Det finns ett flertal fall inom kristendomen där fysisk smärta omvandlas till ett redskap för gudsdyrkan. Idag är praktiken relativt sällsynt och kan begränsas till vissa sekter och riter. En av de vanligaste formerna av självskadebeteende inom kristendomen är självgisslande, där där anhängare, så kallade flagellanter eller självgisslare, medvetet straffar sig själva i strävan efter syndernas förlåtelse. Ritualen utförs genom att aga/tukta sin kropp med olika redskap, till exempel en piska, för att på så sätt kunna ta del av Jesu lidande. Handlingen utförs ofta privat och särskilt av asketer, det vill säga människor som väljer att leva avhållsamt från samhället, mat (fasta) och sex. De ägnar sina liv åt Gud, och en metod är att självskada för att på så sätt tvinga själen att fokusera på vad som är viktigt.

Flagellants (1493) © Photos.com / Getty Images

Ytterligare en orsak till varför självskada förekommer inom kristendomen, är den allmänna uppfattningen om att man efter döden hamnar endera i himlen eller i helvetet, beroende på hur man levde under sin tid på jorden. De som varken hamnar i himlen eller i helvetet, hamnar i skärselden, ett slags mellanstadium där man ställs inför rätta och prövas. Mystikern Thomas A Kempis säger att ”straffa” sig själv genom självskada kan ses som ett bättre och i sista hand mindre smärtsamt alternativ jämfört med att straffas i skärselden.

Självskada som rituell praktik

Självskada som rituell praktik förekommer i sorgriter över hela världen, men kan även ses bland annat i försoning och rening, offerritualer, initiationsriter och i vissa religiösa anhängares askes. Så varför måste det vara just smärta? Varför skulle någon medvetet skada sig själv av denna anledning? Det finns inget enkelt svar på frågan. Smärta kan ses som den mest välbekanta och universella aspekten av alla mänskliga upplevelser. Enligt Ariel Glucklich är syftet med användningen av smärta inom religiösa praktiker inte att bedöva sinnena, utan snarare att förändra smärtan som orsakar mentalt lidande, till en smärta som kan leda till insikt, mening och till och med frälsning. Smärtan används här som ett medel genom vilket man kan få själen att lyssna.

Klara Lundqvist
skrivet för kursen Ritual och materialitet

Vidareläsning:
Ariel Glucklich, Sacred Pain: Hurting the Body for the Sake of the Soul (New York: Oxford University Press, 2001)

Har du upplevt eller känner någon som lider av självskadebeteende? I nedanstående länkar hittar du webbsidor och kontakter som erbjuder stöd och hjälp:
● https://mieli.fi/sv/svara-situationer-i-livet/ung-i-kris/du-kan-fa-hjalp-for-sjalvskadebeteende/
● https://www.decibel.fi/information/sjal/sjalvskadebeteende/gor-detta-istallet-for-att-skada-dig
● https://www.mielenterveystalo.fi/sv/sjalvdestruktivitet/information-om-sjalvskadebeteende