”Första intrycken: Vänligt, mysigt, likt Lund på flera sätt, ganska dyrt och mycket dödsmetall.” Så skrev jag till en kompis i Sverige om Åbo, för någon vecka sedan. Detta efter att jag nyligen påbörjat en tjänst som lektor i kulturanalys här. Det ska bli kul, och för att mjukstarta kulturanalyserna på andra sidan Östersjön tänkte jag stanna till lite i mina spaningar om det mysiga och dödsmetallen i Åbo – vad är det som gör att jag noterar just detta?
En av mina kollegor här i Åbo gillar dödsmetall. Så mycket visste jag redan innan jag kom. På en konferens på Island för några år sedan tog hon med mig till en dödsmetallkonsert, och medan kollegorna fortsatte mingla 100 meter därifrån stod vi i ölimpregnerat mörker, översköljda av gitarrvrål. Dödsmetall är ”världens mest nihilistiska musikgenre” enligt musikskribenten Fredrik Strage (DN 26-01-2024) och inte den vanligaste musikpreferensen bland akademiker inom humaniora, åtminstone inte utifrån vad som framkommer genom klädstilar och i samtal kring kaffebordet. Dödsmetall och liknande musikgenrer med konnotationer av döden, satan, aggressivitet och allmänt motstånd mot ordning och konventioner avviker bjärt från en arbetsvardag som tvärtom präglas av just ordning, konventioner, artighet och respekt för religiösa övertygelser. Även om det finns gott om överlappningar mellan de två uppradningarna jag nyss gjorde, såsom kristen heavy metal, är det ändå något iögonenfallande med en musikgenre som så uttalat vill omfamna sådant som är tabu i medelklassvardagen. Vad har den för funktion när den befinner sig just där?
En konventionellt mysig stad med kullerstenar, en magnifik domkyrka, en glittrande å och grönska kontrasterar på samma sätt mot dödsmetall, som jag tycker mig se överallt i Åbo. Det ger ett queert intryck, inte i bemärkelsen sexuell orientering, utan i bemärkelsen att saker framstår som avvikande när de inte befinner sig på sina förväntade platser. Men förväntningar är ju inte universella, de handlar om perspektiv. Samma vecka som jag kom pågick festivalen Punk ja Yäk 2024. Den presenteras visserligen som en punkfestival men besökarna som jag möter på strandpromenaden när jag går hem från jobbet, till ljudet av ett avlägset growlande som söker sig över hustaken från festivalen, känner jag som gammal punkare igen som metalheads. Jag hittar också flera andra metal-konserter när jag söker på nätet, som ska ske under hösten. Åbo har en hel del egna band och jag läser någons favoritlista på nätet där det numera splittrade åbobandet Disgrace omskrivs som ”absolutely disgusting” i uppskattande ton (Toiletovhell.com 29 augusti 2017). Finland är känt som ett land där dödsmetall är populärt, liksom i Danmark och Island. Olika typer av metal-musik, såsom dödsmetall, är med andra ord de facto närvarande i Åbos kulturliv. Dödsmetallen är alltså på sin förväntade plats, men min förväntan som ny i staden har inte hunnit anpassa sig till vad som bör förväntas.
Foto: Olaf Joaux, Pixabay
Men min känsla av dödsmetallens närvaro handlar inte bara om musik. Det finns anstrykningar av dödsmetallens estetik, med karaktäristiska fonter och mycket svart, på andra, för mig oväntade, platser. I de imponerande samlingarna av lakrits i Åbos matbutiker, till exempel. I den nyare designen av det för mig tidigare obekanta märket Sisu från 1928, tycker jag mig ana avgrundsvrål och snabba gitarrer. Fotbollsklubben Yön Ritarit har också anammat mörkret, förstår jag på namnet. Skärgårdsbaren använder i sin logo fonter, mot svart bakgrund, som påminner om metal-estetiken. De kombinerar detta med en bild av en vit mås ute på havet, som ser ut att försöka få upp korken på en flaska. Man kan anta att det är en mås som likt gästerna vid baren vill dricka sprit. Skärgården, som ofta lockar med sina yachter, idylliska sommarhus och dyra restauranger kan med andra ord också vara en plats där man super och tilltalas av ett dekadent, kanske till och med ett nihilistiskt anslag?
Jag som lägger märke till detta kommer från åtta års tjänst i vid Lunds universitet i Sverige, i en stad som också präglas av akademin och mysiga kullerstensgator. Det är i alla fall det jag tänker på när jag tänker på Lund, vilket berättar något om just mitt perspektiv. Om akademin är anledningen till att man befinner sig på en plats så är det också det som syns, det blir centrum och allt det andra som också är Lund blir periferi. Om jag hade jobbat som busschaufför eller sjuksköterska hade Lund sett annorlunda ut. På samma sätt är Åbo format av mina promenader längs ån till och från Åbo Akademi, och där kan man alltså få sällskap av metalheads. Dem såg jag sällan i Lund.
Huruvida, och i så fall på vilket sätt, dödsmetallens vurmande för det äckliga, döden och vrålande sång gör avtryck på Åbo Akademi återstår att se. Utmanande av normer kan belysa konventioner på olika sätt som gör dem lättare att diskutera och förändra. Det kan öppna upp för nya tankar, och det är ju därför vi alla är här – för att tänka nytt, diskutera det vi tänker och skriva ner de nya tankarna på ett sätt som gör avtryck i världen. Kan dödsmetallen hjälpa oss med det?
Emma Eleonorasdotter
universitetslektor i kulturanalys